Utgående planer

Ett utgående inlägg om såväl trafik och hot. Och lite snusk, tror jag bestämt. Så läs försiktigt…

---

 

I kväll ska jag göra nåt som jag inte har gjort på år och dag: jag ska gå ut. Jag ska gå ut på krogen. Faktum är att det till och med skulle kunna vara ett After work jag deltar i. Och på sätt och vis är det ju det. Det är efter arbetet för min del, för min visstidsanställning tog ju slut den 31 mars. Det ska blir roligt och spännande att träffa ett gäng före detta kollegor i en viss konstellation. Det är inte jag som har bjudit in utan nån annan. Då är det alltid intressant att se vilken blandning av människor det blir. Ett par, tre stycken vet jag som ska dit, bland annat bästaste NK*.

Arcade, 29 år och tvspelsdesigner, tror att han är rätt bra på trafikregler. Läs mer på sidan 5 i UppsalaTidningen!

Det blir bussen in till stan framåt kvällen, för jag ska dricka öl. Dessutom behöver jag KBT:a mig vad gäller bussresor – det blev ju ingen sån till tandläkaren i förra veckan. För övrigt är Uppsala en hemsk stad att köra bil i. Ibland måste en ta bilen till stan och det är bara fruktansvärt. Det är svårt att få parkering och har en tur att hitta nån blir en ruinerad. Att det kostar 25 spänn i timmen är det vanliga priset. Ibland kostar det 30… Medan en snirklar runt för att hitta nån ledig plats att ställa bilen på får en försöka samsas med cyklister på stans gator. Nej, majoriteten cyklister tycks inte välja cykelbana framför gata. Dessutom verkar det som om flertalet av dem har planer på självmord. Vissa har ingen som helst insikt i trafikregler. Exempelvis gör en bilist nästan vågen om en cyklist visar tecken på att h*n ska svänga. Men detta tecken kan vara farligare än att det inte visas – många visar tecken och bara svänger – utan att se sig om! Nu ska jag emellertid inte klaga på cyklister enbart. Det finns livsfarliga bilförare och fotgängare också. Och NK tillhör kategorin cyklister som försöker följa trafikreglerna. För mig känns det tryggt eftersom jag gärna vill att NK ska finnas kvar i livet.

Min dag har börjat med jobbsökeri och tvätt. Jag sover dåligt om nätterna – det vill säga jag kan somna, men vaknar flera gånger. Klockan sex var jag så seg när jag vaknade. Ändå gick det inte att somna om, så jag låg kvar i sängen tills klockan var nästan åtta och läste min bok på gång. PD James har jag läst lite grann av tidigare. Nu läser jag visst den första boken i serien om polisen Adam Dalgliesh. Författaren skrev totalt 20 böcker. Eftersom hon avled 2014 blir det inga fler. Många av böckerna har jag sett som TV-serier, dock inte den jag läser nu. Boken kom ut samma år jag föddes – och det gjorde jag för snart 54 år sen.

Vädret är sisådär idag. Då blir det till att klura på klädsel för kvällen. Inte räcker det med en pikétröja under jackan. Jag ska gå ett varv med vattenkannan strax. Det tar sin lilla tid. Men jag är faktiskt inte uppe i 50 krukväxter än, bara 48.

Innan jag önskar dig trevlig helg har jag en fråga. Vad händer, liksom, när en blir penishotad??? Vågar du dig på en förklaring är du välkommen att skriva den i en kommentar. Men tänk på att jag är pryd…

Vad innebär det att bli penishotad???

Trevlig helg och se upp för penisar! Det låter inte roligt att bli hotad av dem.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svart långfredag

Ett inlägg om min långfredag.

---

 

En långfredag lika svart som fjädern i mitt påskris.

Tänk, jag börjar låta som gamla Hillman-deckare i rubrikerna till mina blogginlägg! Men faktum är att långfredagen 2016 var ganska svart – såsom en långfredag ska vara. Den var också en kontrasternas dag. Dels korsfästes Jesus, dels var det vårfrudagen, eller Marie bebådelsedag. Alltså Kristus både dog  och blev för första gången mer påtaglig i och med att hans mamma fick veta att hon var gravid med honom. Inte så konstigt att dan var full av känslor och hjärtan på gränsen till att brista!

Tungt hjärta.

En tung dag som jag kämpade under med alla mina verktyg. (Ett alldeles nytt verktyg är klassisk musik på hög volym.) Att jag uppnådde dagens alla mål är i sig en gåta, men gjorde mig nöjd. Fasen så stark jag ändå är! Hemmet är städat och sex jobb är sökta. Mamma fick ett telefonsamtal. Jag åt och drack och duschade. Strök en gigantisk hög. Tittade ut genom fönstret på gråvädret. Gick inte ut, satte inte ens på mig linser utan larvade omkring skumögd i mina gamla brillor. Jag har ont i ena ögat, så det var bra att hornhinnan fick lite luft. Det är så hornhinnor läker med luft. Däremot var det väl inte så väldigt bra att jag överansträngde ögonen med att läsa mycket. Men jag överlever inte utan att få läsa! Just nu läser jag en extremt otäck bok om hur grym verkligheten kan vara. Den känns väldigt realistisk trots att det är fiktion…

Det här med mat är ett kapitel för sig. Inte har en nån lust till det när en är ensam, så frukost blev det inte förrän klockan 15 och då en skål med fil och müsli. Men jag skärpte till mig till kvällen och lagade långfredagslax som den goda katolik jag inte är. Ett alternativ hade förstås varit våfflor, eftersom vårfrudagen även är våffeldagen… Laxmiddagen blev bättre mat än det köket serverade på skärtorsdagen. Då blev det kycklingchorizo med bröd och räksallad. När det gäller mat handlar det för min del om begränsningar i såväl kunskaper som fantasi… Och ointresse. Alltså, jag äter gärna god mat, men slipper helst laga mat. En matlagningsöl och ett glas riesling från Alsace gjorde inga större underverk, men jag blev otörstig och mätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är emellertid inte bara jag som är stollig. Jag har en alldeles fantastisk amaryllis som blommar just nu, den token. Röd och grann står den i mitt vardagsfönster. Kanske får den mig att känna mig lite mer gulkul idag på påskafton? I vart fall ska jag gå ut och köpa nåt godis att lägga i mitt påskägg. Nä, jag har inte fått nåt påskägg i år och jag har heller inte gett bort nåt.

En av mina amaryllisar tokblommar!

Långfredagens behållning var boken jag läser, men också TV-serien om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna. SvT sände första delen på långfredagen och de två återstående delarna sänds idag och på påskdagen.

Det här inlägget är tidsinställt, så om jag inte vaknar på påskaftonen (en månad kvar till min femtiofjärde födelsedag) – det vet ju bara Gud om jag gör – lever i vart fall mina ord kvar. Forever and ever, eller i vart fall så länge WordPress existerar. Alltid retar jag nån…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kossor flyger inte

Ett inlägg i vilket luften har gått skribenten.

---

 

Det är rea på mitt manus. Har du nåt bud???

De senaste fem månaderna har jag text- och språkgranskat andras texter. Jag har tjänat pengar på det. Idag startar bokrean och jag rear ut mitt eget manus på Instagram, bland annat. (Hittills utan framgång, dock. Folk tycks föredra andras böcker…) Men nu vill jag börja skriva på Tvåan – och att skriva är det jag vill ägna mig åt på riktigt. Att skriva böcker.

 

Det flög inga kossor över månen i morse heller.

En måste emellertid kunna betala räkningar och leva också och några kossor flyger inte över månen lika lite som mirakel sker. Livet är en kamp – och mer behöver jag inte säga om det. Den som förstår vad jag menar förstår. Den som inte fattar får leva i ovisshet för den här bloggen är som ett såll. Och jag vill inte att alla ska veta allt. Men jag tycker att en och annan skulle kunna prova på att leva i ovisshet ett tag bara för att se hur länge h*n skulle överleva och för att kanske lära sig att inte döma andra när man inte har hela bilden. Jag har levt i ovisshet i över sju år nu. Jag vet precis vad det handlar om. Hittills har jag överlevt, men jag har stått vid järnvägen många gånger, så att säga. Det förstår inte såna som du – om du inte har stått där själv.

Nu har jag haft en liten pratstund med Fästmön. Huvudet känns som det innehåller bly och jag är så trött, så trött, så in i döden trött. Jag ska ta en macka och en dusch innan jag telefonerar med mamma. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen (utan att be om ursäkt för det!) för att se första delen av Palme – sista timmarna på TV4. Det är ju snart 30 år sen Sveriges dåvarande statsminister mördades på en gata i Stockholm. Mina tankar går till hans hustru Lisbeth som var med vid tillfället och som varje år vid den här tiden påminns om det som hände – vissa år lite extra mycket. Samtidigt vill jag – som så många andra och säkerligen även Lisbeth Palme – veta vem mördaren är så att h*n kan straffas.

 

Innan jag går till köket vill jag bara tacka Johanna och Bonniers för boken som hittade vägen ner i min postbox idag!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndagsexemplar av måndag

Ett måndagsexemplifierat inlägg.

---

 

Den här måndagen blev verkligen ett riktigt måndagsexemplar redan från start. Innan jag åkte till jobbet skulle jag fylla i och skicka in mitt sista tvåveckorskort till a-kassan. Gick det bra? Nej. Var det enkelt? Nej. Problemet även denna gång är att jag började jobba mitt i en vecka. Såna utsvävningar finns det inte utrymme för i a-kassans små boxar. Jag fyllde i arbetslös måndag, tisdag och onsdag och därefter arbete torsdag och fredag. När jag sen kom till lördag och söndag, då en kontorsråtta som jag är ledig, blev det också problem. Till sist kryssade jag i

Förhinder

Idag kostade den så kallade gratisparkeringen mig 800 spänn.

Det kändes varken rätt eller bra, men vad skulle jag göra? Vidare besvarade jag meddelandet som kom in för ett tag sen och skrev att Arbetsförmedlingen gjort rätt, jag arbetar sen den 24 september och bla bla bla. Där stod inget om nåt arbetsgivarintyg, men när jag hade fyllt i kortet såsom jag gjort, uppmanades jag att sända in ett sånt till a-kassan. Som tur var hade jag låtit göra en kopia vid kontraktsteckningen i Stockholm den 23 september. Jag vek därför ihop den och stoppade den i ett kuvert som jag frankerade och adresserade till a-kassan. På väg från parkeringen nära jobbet stoppade jag brevet i en gul postlåda. Ja, jag parkerade på samma gata som i fredags, det är tillåtet att parkera där, men jag ställde bilen betydligt högre upp. Jag har ingen lust att bli nästan påhoppad av arga gubbar i eftermiddag igen. På grund av detta ställde jag mig för nära en korsning. När jag skulle åka hem satt det en p-bot om 800 kronor på bilen. Jättekul – NOT!!!

Vi var två som stod utanför huvudentrén och huttrande väntade på nån icke-konsult som kunde släppa in oss. Vi konsulter kommer nämligen inte in i byggnaden före klockan åtta. Detta är ett litet problem, eftersom jag måste komma tidigt till jobbet för att få parkering. Men än så länge är det ändå skönt att få en stunds frisk luft. Väl inne i byggnaden och på mitt kontor hade jag inget för att jag hade halvstressat iväg hemifrån efter a-kassetjafset: jag var en av några som inte hade kontakt med nätverket. Måndagsexemplar av den här måndagen var det alltså även på jobbet. Irriterande, men inte nåt att hetsa upp sig över. Det fanns ju kaffe i automaten och en kollega hade med sig urgoda kanelbullar med rosa pärlsocker.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Våra duktiga IT-tekniker jobbade på bra och efter nån timme, en och en halv, kunde jag gå till min dator för att arbeta. Under tiden hade årets Nobelpristagare i medicin utsetts och nyheten att Henning Mankell hade avlidit spridits.

Jag lagrar inget lokalt på min dator och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med detta. Fördelarna överväger emellertid – vi är ibland flera som jobbar med samma saker. Tyvärr visade det sig att jag saknade vissa mallar. Medan jag väntade på installationen började jag jobba ändå. Det kändes ju som om jag inte hade gjort nånting på hela förmiddagen! Nu har jag lämnat Dalarna i tjänsten och befinner mig på västkusten, faktiskt i vännen Grethes trakter. Där finns också en del lustiga namn. Lustigast hittills är Balltorp. Ja, jag har snuskig fantasi samtidigt som jag är pryd – en märklig kombo. Men jag undrar också om en käftkross hör hemma i Tandvärksgruvorna, som jag ramlade ner i i fredags…

Nu har jag lyckats ta mig hem utan att nåt har hänt. Parkeringsböterna har jag lagt in för betalning och det var ju tur att jag vann 750 kronor på en Trisslott igår – det täcker ju nästan böterna.

I morgon väntar nya äventyr. Vi får besök av huvudredaktören från norr och jag har förstås tusen frågor som jag hoppas redaktören har lika många svar på. Om inte får jag muta med nåt gott från min kontorsliga lilla frukt- och godisskål.

Kontorslig frukt- och godisskål.

Har DU haft ett måndagsexemplar till måndag eller har din dag varit bara toppen??? Skriv gärna några rader och berätta innan utrymmet tar slut. Det är bara åtta procent kvar nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En resande

Ett resande inlägg.

---

 

Resväg.

En kan likna livet vid en resa. Jag reser hela tiden. I mitt inre. Några längre yttre resor kan det emellertid inte bli tal om för min del. Det är därför jag är så otroligt beroende av min lille bilman Clark Kent. Ibland kan jag åka buss, ibland tåg. Men jag gör det ovilligt. Bilen gäller för korta, yttre resor. Då ser jag en hel del som händer på våra vägar. Ibland tar jag mig för min panna. Skriker i min kupé.

Det har skett så många olyckor på sista tiden, inte minst på sträckan mellan New Village och Förorten. I nio fall av tio är jag säker på att olyckorna har med mobiltelefoni att göra. Det inte bara rings bakom ratten, det messas och surfas också. Och då kan man ju inte hålla ögonen på vägen och medtrafikanter.

Häromdan läste jag på nätet att Mats Östman, han som är polisens trafikchef i region mitt, vill stoppa så kallade epa-traktorer. Det tycker jag är ett bra förslag, särskilt som dessa är lätta att trimma och förs fram av tonåringar som ibland tycks tro att de är odödliga. Alla andra är visst odödliga också, enligt en del. En olycka drabbar ju sällan bara den egna personen utan flera andra. Men nej. Ingen är ju odödlig. Bilar, inklusive epa-traktorer är hårda, människor är mjuka. Dessutom har epa-traktorerna inget existensberättigande generellt sett längre. De kommer från tiden efter andra världskriget när det behövdes jordbrukstraktorer för att modernisera jordbruket. Dagens epa-traktorer har inget med jordbruk att göra. I vårt län finns det 769 epa-traktorer som får köras av den som är 15 år och äldre och har mopedkörkort. Ett sånt körkort tar en över en helg. Ett körkort för bil tar många månader att ”få” och det krävs både flera teorilektioner och flera körlektioner. Sen skadar det inte heller om barn får trafikundervisning i skolan. För en parkeringsplats, till exempel, är inte nån lekplats lika lite som en gata. För övrigt kör jag bäst i hela världen. Enligt mig själv. Och jag kör aldrig – och har aldrig gjort! – med alkohol i kroppen.

Ingen alkohol vid ratten! Den här resväskan är dock antik och observerades vid Mjödstugan i Gamla Uppsala för ett tag sen. Pris: 3 500 kronor.

Den inre resan… Jag vill helst inte tänka på den. Inte formulera ord om den heller. Glädjen är borta från skrivandet. Ändå fortsätter jag, som driven av demoner, tycker somliga. Det skiter jag i. Jag gör det jag måste. En andra del, en fortsättning, i annan riktning, på den första, på berättelsen om det som hände, börjar formulera sig i huvudet trots allt, men att få ner den när jag inte ens vill tänka på den… Ja, ekvationen blir omöjlig. Och bloggen, som har varit ett andningshål och nästan ett rent nöje, har blivit nåt kvävande och en ren belastning. Men jag har lovat mig själv att driva den till målet, slutet. Nio procent kvar av utrymmet. Se Skoga och sedan…

De allra sista orden i en författares allra sista verk.

För övrigt blir det inget besök på nåt boksläpp i kväll. Det känns inte… bra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pardans

Ett inlägg om en bok.

---

 

En guldpeng. Det var vad den lilla boken Pardans av Birgitta Holm kostade mig när jag förtjust fyndade den på Helping Hand tidigare i månaden. Eftersom det är min universitetsprofessor som har skrivit boken var jag förstås extra nyfiken. Kan en professor, numera emerita, i litteraturvetenskap skriva underhållande böcker? Igår kväll la jag ihop pärmarna och nu ska jag försöka sammanställa intrycken av den lilla boken.

Jag älskar den här boken redan från omslagets sepiatonade bild av ett par som dansar på en gata nånstans. På omslagets (flexiband, som jag verkligen gillar också!) insida hittar jag härliga små bilder på författaren. Lite synd att bilderna inte är flera! Jag saknar nämligen bilder i inlagan, som komplement till de välskrivna texterna.

Steg för steg går författaren igenom olika danser, deras utveckling och roll i samhället. För dans spelar faktiskt vissa roller – fast inte i Sverige. Där anses pardans inte riktigt fint och finns inte med som kulturellt fenomen. Därför förs vi utomlands med författaren. Som läsare dras jag med i dansens virvlar. Inte så att jag börjar älska dans själv, men jag kan förstå att nån annan verkligen kan göra det – och gör det!

Kolla bara, till exempel, hur Birgitta Holm skriver om hållningen och balansen i en tango:

[…] Min hållning kan jag försöka hitta genom att ställa mig på golvet, pressa ihop skinkorna, höja mittpunkten av bröstkorgen mot taket och låta axlar och armar falla ner i vila. Strax under bröstkorgen känner jag en knytnäve, och på den ”hänger” jag enligt Cristina Ramírez benen. Därifrån tas rörelsen. […]

Visst blir en betagen?! Hade det varit fler bilder i inlagan skulle Toffelomdömet ha blivit det högsta. Nu blir det högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Raseriet sägs härja fritt…

Ett ilsket inlägg med viss trafikinriktning.

---

 

Ganska arg Toffla.

Det var inte utan att jag kände igen mig när jag läste SvD-artikeln igår kväll om raseri i trafiken. I trafiken är det nämligen både vanligt och accepterat, enligt artikeln. Jag själv får horn i pannan när jag sitter bakom ratten. Gormar åt

idioter, puckon och såna som tror de har nio liv eller inte har bilar utrustade med blinkers

med flera. Fråga Fästmön och mina bonusbarn, får du höra att jag är allt annat än timid och talar vackert och mjukt när jag kör bil…

Men varför sitter jag i bilen och gormar? Jag – och många med mig. Enligt artikeln handlar det om brist på kommunikation. Ja… det är ju lite svårt att kommunicera när en befinner sig i en bil och en annan på gatan, kanske i en annan bil eller på en cykel. Det är ju inte precis så att en stannar sitt fordon och kliver ur för att diskutera med puck… med den andra parten. En sitter kvar i bilen och gormar, i stället, alltså.

Eevul Toffla – som egentligen är rätt snäll. Yngsta bonusdottern fixade den här bilden för fem år sen. Jag kan fortfarande le lika rart – om jag vill…

Samtidigt är det ju mer tillåtet – och lättare – att sitta i bilen och skrika. Det får liksom färre konsekvenser än om jag skulle ha klivit ur bilen och stått på gatan och gapat. Ensam i bilen kan det inte uppstå nåt gräl. Fast varför blir jag så arg? Egentligen handlar det, enligt artikeln, om att vi blir rädda när det uppstår knepiga situationer. Vi blir så rädda att vi blir arga, helt enkelt.

I eftermiddag är jag ute och kör bil igen med Anna. Vi har ett par loppisar kvar att beta av. Dessutom måste jag in till stan för att skaffa biljetter till anställningsintervjun jag ska på nästa vecka. Ja tänk! Igår ringde de från ett av de där drömjobben jag har sökt och vill träffa mig!.. Intervjun sker i Stockholm, ansvarsområdet är hela norra Mälardalen och placeringen är i Uppsala (med en del resor i regionen i tjänsten, dårå). Eftersom det är ett roligt skäl till att jag med bil måste snirkla mig in till gatugrävlingarnas centrum Uppsala idag kan jag väl inte bli arg i trafiken? Eller..?

Hur är DU i trafiken??? Är du olika beroende på vilket fordon du framför eller om du går??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mannen i brunt

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den 15 augusti 1987 var en regnig lördag. Då köpte – eller läste! – Siv Agatha Christies deckare Mannen i brunt. Hos mig hamnade den i mars i år tack vare Sivs dotter Agneta. Inte var boken ensam om att hitta nytt hem hos mig heller – Agneta kom med två stora papperskassar. Stort TACK till Agneta för alla härliga böcker! Nu har jag läst den första av böckerna från dessa kassar. Och det var, som du säkert har listat ut, Mannen i brunt.

Berättare i boken är Anne Beddingfield och varken miss Marple eller monsieur Poirot är med. Här är Anne detektiven, kan man säga. Anne har nyss förlorat sin far och längtar ut på äventyr i vida världen. Hon mellanlandar hos bekanta till fadern i London innan hon hamnar på en båt till Afrika. I London har Anne blivit vittne till hur en man faller framför ett tunnelbanetåg och en man i brunt rusar fram för att hjälpa honom i rollen som läkare. Men en mystisk upphittad lapp, ett kvinnomord i en utannonserad lägenhet och ett nytt möte med mannen i brunt gör att Anne inser att det är nåt skumt på gång. Hon vill lösa gåtan. Det är därför hon så småningom hamnar i Sydafrika, efter en spännande och inte helt händelselös båtresa. Den som är något bevandrad i just det landet kommer kanske att tänka på, förutom Nelson Mandela, diamanter… En del kärlek, en del hemlig agent och en del oskyldigt dömd finns också med i handlingen.

Mannen i brunt är en av Agatha Christies tidiga böcker. Hon debuterade 1920 och den här boken kom ut 1924. Det får man ta i beaktning när man läser den. Med detta sagt anar du kanske att jag tycker att den inte hör till Agatha Christies bästa böcker. Boken är ändå spännande och jag lyckas inte klura ut vem som är skurk förrän i slutet.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen

Ett inlägg om en torsdag i Metropolen Byhålan.

---

 

Idag har vi gått och gått och gått. Ja det vill säga, mamma ville åka bil upp till stan. Det är lika långt att gå från parkeringen i stan sen till de ställen vi skulle till som att gå hemifrån mamma till stan. Men nu fick hon bestämma och jag bara körde. Rollator i och ur min lilla bil i baksätet på golvet är inte omtyckt av min rygg. Men, som sagt, idag bestämde mamma.

En Doro Phone Easy 624 blev det, men mamma får den först på födelsedagen.

Det var så roligt att se hur mamma levde upp när hon fick gå i lite affärer och shoppa en del. Mitt huvudsyfte var ju att köpa en seniormobil till mamma i 80-årspresent från mig och Fästmön. Men jag ville ju att mamma skulle vara med i affären och titta själv, få lite demonstrerat. Vi hittade en till hyfsat pris. Mamma ville ha en röd och sen rollade hon iväg för att köpa smink. Jag ordnade köpet och säljaren flyttade över sim-kortet från gamla mobilen till nya. Tyvärr fanns ingen röd hemma, så det blev en svart. Mamma blev lite besviken, tror jag, men alternativet var att vänta nån vecka på att affären skulle få hem en i rätt färg – och då är ju jag inte kvar här. Hon ville INTE ha mobilen idag utan på lördag och på söndag ska vi försöka greja med den så att hon lär sig använda den – det vill säga ringa. När jag talade om för henne att den har en kamera också tror jag hon blev glatt överraskad.

Vi skulle lite kors och tvärs i centrum. När vi kom ut från apoteket hade regnet tilltagit. Vi styrde stegen mot stans bokhandel (äntligen!). Och som vi gick där och småpratade hörde jag nån som ropade ”hej!”. På mig?! Jag kunde knappt tro att det vara sant, men det var det. Jag har inte så många vänner kvar här i stan. FEM är dock den allra äldsta av dem och det var hon, sambon och yngste sonen som kom traskande nerför gatan jag har glömt namnet på, ropandes hälsningsfraser. Det var så roligt att få en pratstund.

I Skafferiet finns mycket smått och gott.

Inne på bokhandeln sen blev jag så glad när vi hittade hela fem böcker till mamma, varav fyra av hennes favoritförfattare Nora Roberts. Ytterligare en bok får mamma i ett paket på lördag också, så sen har hon en härlig att läsa-hög. För även om vi inte alls har samma litterära smak glädjer det mig att mamma läser böcker fortfarande och inte bara glor på TV.

Efter bokhandeln fick jag äran att bjuda min mamma på konditori i stan, Ubbes. Det finns två Ubbes i den här lilla stan, men jag måste nog säga att vi föredrar det som inte ligger i centrum. Fast trots allt var det skönt att få sitta ner en stund. EN klädaffär fick mamma med mig in i och det var ingen större upplevelse för nån av oss. Innan jag gick efter bilen slank vi in på Skafferiet. Mamma valde ut två ostar, ett hårt olivbröd och en burk fikonmarmelad som hon köpte för oss att festa på nån dag. Jag har testat Skafferiets ostar och chillilaktrits en gång tidigare och blev mycket imponerad. Så är du i Metropolen nån tisdag – lördag, rekommenderar jag dig varmt att försöka hitta Kungsgatan mitt emot Systemet – där ligger Skafferiet! OBS! Vissa tisdagar nu på sommaren kan det vara stängt!

Kycklingburgare och strips blev det för min del.

Mamma har varit mycket trött nu i kväll. Jag tror inte att hon har gått så här mycket på länge, knappt jag själv heller. Jag lagade mat lite senare, det vill säga åkte till en korvkiosk. Som du märker äter mamma och jag bara skräpmat, men jag vet att hon längtar efter pommes frites och pizza som hon aldrig äter annars – stället där hon hämtar sina matlådor har mer fokus på husmanskost.

Resten av kvällen har mamma glott på fyra vädersändningar (nej, inte väderspänningar!) och friidrott. Jag själv satt i bästefåtöljen och försökte läsa min bok på gång. Lite svårt med koncentrationen där när mobilen blippade och bloppade och mamma kommenterade det mesta i TV-rutan.

Även hos mamma har jag en bästefåtölj!

Jag är så glad att jag har en bästefåtölj hos min mamma. Stolen är handgjord till min farfars 40-årsdag den 18 februari 1940. Sen dess har den blivit omklädd några gånger. För tillfället är den klädd i guldgul sammet, men det har varit både röd och grön. Jag har emellertid noterat att det nog är dags för en omklädsel igen. Oavsett, det är en härlig och bekväm öronlappsfåtölj och jag lägger beslag på den när jag kommer till mamma på besök!

Medan jag satt där och läste, svarade på sms och spelade Wordfeud hörde en annan lokal vän (tänk, jag har bevisligen TVÅ vänner!) av sig. Och kan du tänka dig lite till – vi ska träffas inne i Metropolen i morgon, om jag hittar busscentralen och ta en fika! Mamma har lämnat 200 kronor till detta, dessutom. Lilla mor själv ska under tiden få sitt hår fixat av Tant Blå.

Jag har också funderat på en kommande, litterär utflykt med Anna, som kan bli verklighet tack vare herr Jonsson, som egentligen heter nånting helt annat. Plötsligt har jag saker att se fram emot och längta efter! Anna har ju dessutom bokat en helg, lördag – måndag, i Stockholm i augusti – en alldeles gratis hotellvistelse. Hon har tur som en tokig ibland!

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen…

Jag hoppas att DU hade en bra torsdag. Skriver du några rader i en kommentar nedan blir jag glad!

Läsning av min bok på gång. Rekommenderas!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sänkta hastigheter, utlandsboende och trakasserier

Ett inlägg om sånt som händer lokalt, mest.

---

 

Snart blir det 30 i alla bostadsområden i Uppsala.

Häromdan – och ganska ofta – gick det att läsa här på bloggen om hur svårt såväl folk som fä har att följa trafikregler. Alltså det är jag som tycker att andra har problem. Själv är jag förstås ofelbar – NOT! Igår, när vi var ute på tur, märkte jag att hastighetsmätaren plötsligt stod på över 100 på en 90-väg. Inte bra! Jag lättade genast på gasen, men misstänker starkt att jag snart får post hem med ett foto på mig själv och ett inbetalningskort. Men sänka hastigheten lär jag få göra konstant framöver, för snart ska det sänkas hastigheter inne i Uppsala och utanför. Först ut är Svartbäcken, som till viss del redan har fått sänkta hastigheter. I höst är det Förortens tur.

Vad tycker jag om att hålla 30 eller 40 i stället för 50? Jorå, det går väl an. Problemet är att man då får köra på låg växel, vilket inte är så miljövänligt och dessutom innebär högre bränslekostnader för mig. Det blir 40 på större stadsgator och 30 i alla bostadsområden.

Gossen hade tröttnat på sin kickbike och sprang rakt ut på gatan i stället medan mamman cyklade.

Principiellt är det bra att det är lägre hastigheter där eftersom det är mycket folk som rör sig på dessa ställen. Men jag vidhåller att gatan inte är nån lekplats för barn och att det är föräldrars skyldighet att lära sina barn det. Häromdan, i ett område där det redan är 30, sprang en liten pojke ut framför min bil. Det var tur att jag höll lägre fart än 30. I hans sällskap var en cyklande mamma som i ena handen höll en kickbike som gossen uppenbarligen tröttnat på att framföra. Jag såg på hennes läppar att hon sa till barnet att vara försiktigt för här kunde det komma bilar – varpå pojken, utan att se sig för, sprang rakt ut i gatan och korsade den. Det hade kunnat bli barnets död, det. En klok mamma hade lett sin cykel, promenerat med det lilla barnet och hängt kickbiken på cykeln. Men den här mamman kanske inte var rädd om sitt barn..?

Den enda sol vi ser i Sverige för tillfället är ICA Solens skylt.

Det finns folk som tycker att Sverige daltar med sin befolkning med alla sina lagar och regler. En stor del av dessa människor tillhör säkerligen de cirka sju procent av svenskarna som är utlandsboende. En ny studie visar nämligen att över 660 000 svenskar bor i utlandet. Flest svenskar bor det i USA, Storbritannien, Spanien och Norge. Skälen till att dessa svenskar bosätter sig utomlands är nog inte främst sänkta hastigheter utan klimatet rent vädermässigt samt skatterna, förstås. Jag tror aldrig jag hör så mycket klagomål på Sverige som från utlandssvenskarna. Men i vissa sammanhang tycks det vara sämre att bo utomlands, till exempel när det gäller sånt som vård och skola. Många utlandsboende kommer därför till Sverige när de ska laga sina kroppar eller tänder. Men se skatt betalar de gissningsvis minimalt här. Samtidigt ses man som utvandrad om man har bott utomlands i över ett år. Då tycker jag att man kan sköta även sin hälsa där – där man bor, alltså, och inte komma till Sverige och förlänga vårdköerna.

Snuskgubbar är intet nytt i organisationen.

På tal om vårdköer kan man inte låta bli att undra vad de som jobbar inom den lokala organisationen med ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa sysslar med. Igår såg jag på nätet att en chef sextrakasserade en ung kvinna på Fejan. Trakasserierna hade nämligen skett på arbetstid, en tid när man rimligtvis borde ha arbetat. Jag var förstås övertygad om att det var min gamle bekanting som var igång igen, han som blev petad från sin förra tjänst för just trakasserier av kvinnliga medarbetare, såna som han ser till att enbart anställa (manliga medarbetare ses troligen som hot mot den egna personen). Men lokalblaskan lyckades avslöja att det rörde sig om en chef på Landstingsservice som använt mycket grovt och kränkande språk på sociala medier till en ung, visstidsanställd kvinna. För detta fick mannen en skriftlig varning. Min gamle bekanting, däremot, sitter fortfarande kvar på en hög position med en skamligt generös lön som vi skattebetalare är med och betalar. Nej, nån rättvisa finns det inte, det vet vi ju.

Trots mitt dundrande ovan började den här dan faktiskt med lite sol. Det är molnigare nu, så det blir perfekt att åka till stans nyaste ICA Maxi och storhandla med Fästmön. Det är aldrig roligt att storhandla, men det känns lite bättre när det inte är jag som betalar. Jag bara kör bilen dit och varuvagnen på plats och bär lite matkassar. Man kan faktiskt ta motorvägen större delen av vägen till affären och då får jag köra 110. Än så länge…

Hoppas DU får en bra dag! Som vanligt blir jag glad för några rader i en kommentar om vad DU har för dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »