Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘återhämtning’

Ett inlägg om ett radioprogram.


 

Igår när vi bilade hem var det ju långresa. Och tänk att vi tajmade resan så att vi kunde lyssna till gårdagens sommarpratare P1! Ja, vi hörde i alla fall nästan hela programmet med syster Karin från Alsike kloster.

Syster Karin

Syster Karin sommarpratade för oss på hemresan igår. (Fotot är lånat från SR:s webbplats. Fotograf: Mattias Ahlm)


Det blev ett annorlunda sommarprogram 
för Fästmön och mig. Vi pratar inte alltför ofta om frågor kring tro eller flyktingar, men jag tror (!) att syster Karins sommarpratande gav oss en del tankar. Bland annat berättade syster Karin om att människor med olika sorters religioner finns på klostret, för här är dörren öppen för dem som behöver en fristad. Det låter onekligen som en mycket spännande plats, men också som en plats för återhämtning och själavård.

Vidare fick vi veta hur syster Karin hamnade i kloster, även det en intressant ”resa”. Vi fick glimtar från ett vanligt ungdomsliv med tågluffning och billigt rödvin till ett liv där tron fick allt större plats efter mötet med såväl syster Marianne som Jesus. Det har inte alltid varit lätt att leva som nunna – varken för syster Karin själv eller för hennes familj. Men trots att många ser det som att hon valt bort barn kan hon ju faktiskt ärligt säga att det knappast finns nån som har så många barn som hon själv…

Jag tyckte att det var ett intressant och tankeväckande sommarprogram med syster Karin, som endast är tre år äldre än jag själv (kanske närheten i ålder påverkade mig också).

Här kan du lyssna på syster Karin när hon sommarpratar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Återhämtning och dummisar

Ett dundrande inlägg.


 

Först, innan jag börjar dundra: TACK till alla som gav mig vägledning i det låsta inlägget nedan! Det hela lär gå enligt planen!


 

Återhämtningsdryck

Återhämtningsdryck för en tia? Nä, jag kör med kaffe och Ipren.

Det verkade som om alla i familjen hade ont i huvet med mera igår. Själv sparade jag min klumpvärk till idag. Ont, ont, ont i skallen och värk ner i nacke och axlar. Jag var trött i morse, men skuttade upp och skjutsade Fästmön till jobbet vid halv sju. De senaste morgnarna har jag varit pigg och vaken så dags, idag var det bara att krypa ner i sängen igen och dra täcket över sig. En tablett har jag tagit och nu är jag inne på min andra senapsmugg starkt kaffe – och det funkar! Jag känner tacksamt hur värken drar sig bort…

Igår kväll, när jag hämtade Anna efter jobbet, svängde vi in på ICA Heidan för ett par snabba inköp. Då såg jag på en skylt att man sålde Återhämtningsdryck för tio spänn. Ha, jag tror inte ett smack på såna drycker, jag återhämtade mig ju skitfint på egen hand, med tablett och starkt kaffe! Kanske jag ska tillverka en egen skylt samt ställa mig nånstans och sälja kaffe och Ipren? Fast nej. Då blir jag ju egenföretagare och såna gillar inte a-kassan. Däremot tycker alla på Arbetsförmedlingen att man ska starta eget. Då slipper de ju förmedla några jobb, vilket de ju inte gör där ändå. Snacka om att myndigheterna

  1. inte samarbetar
  2. drar åt olika håll
  3. förvirrar ”kunderna”

Ja, jag dundrar idag, jag skrev ju det i början! Och nu fortsätter jag:

PinneMannens cykel

Ägaren till den här cykeln skulle troligen bötfällas för fara för annan genom att saker kan ramla av.

För ett tag sen läste jag i Metro att polisen hade gjort en insats (tidningens ordval) mot cyklister i Stockholm. Bland annat kontrollerade polisen cyklister i Götgatsbacken. På en och en halv timme tog de 19 cyklister som körde mot rött. Men det var ungefär dubbelt så många som bröt mot denna trafikregel. Polisen hann inte med att stoppa resten. En cyklist som bryter mot trafikreglerna riskerar att bli bötfälld, precis som andra trafikanter. Tyvärr kan man ju inte bli av med sitt körkort för cykel. Det är beklämmande hur många som inte klarar av ens de basala reglerna. Stopplikt och rödlysekörning är de vanligaste brotten cyklister begår. Men smakar det så kostar det! Här kan du läsa hur mycket!

Några som definitivt inte kan trafikreglerna är harpaltar och fåglar. Anna räddade livet på två harar i morse när hon gjorde mig observant på paret som stod vid vägkanten, redo att kasta sig framför Clark Kent*. När jag hade släppt av Anna vid jobbet och Clark och jag styrde hemåt igen observerade jag ytterligare en hare som skuttade – kors och tvärs som en cyklist – på gatan. Även denna klarade livhanken. Men hur det gick med kråkan, som flaxade in i min bil med en duns några minuter senare, vet jag inte. Jag stannade inte för att kontrollera. Nånstans måste jag dra min barmhärtighetsgräns och kråkor tillhör inte mina favoritdjur.

Dummy tablettaskar

Har somliga ätit Dummy-piller, tro?

Andra levande varelser som inte kan trafikregler – eller i vart fall inte klarar av att parkera – är vissa bilister som stannar vid Tokerian. Man kan tro att de har ätit Dummy-piller. Utanför affären finns en vidsträckt parkeringsplats med infarten emellan. Det finns alltid lediga platser. Men framför allt ägare till BMW, Mercedes och Audi tycks ha problem att göra som man ska: ställa fordonet på avsedd plats. I stället stannar man helt enkelt utanför entréerna (det finns, förutom Tokerian, ytterligare tre affärer) – eller i närheten av, på gångbanan. Där sitter man sen, gärna med motorn på för det kan ju vara varmt eller kallt ute, och så måste man ju dundra musik, och fipplar med sin mobil medan ens sällskap är inne och handlar. För min del är det inga större problem. Även om jag har ont i fötterna orkar jag gå runt bilarna. Men jag tänker på dem som är rörelsehindrade och kanske kommer med rollatorer, rullstolar eller permobiler. De kommer inte fram utan tvingas ut på ett ställe där många bilar passerar. (Bilar, i vilka det sitter bilister som letar parkeringsplatser och kanske inte är helt fokuserade på annat.) Personerna i bilarna som står utanför entréerna är inte ett dugg handikappade. Jag har aldrig nånsin sett nåt handikapptillstånd i ett enda sånt bilfönster. Annars finns det ju ganska många handikapplatser på själva parkeringen, men nära ingångarna.  Jag tycker att det är dåligt, dåligt, dåligt – och framför allt, jävligt slött. Det är några meter till närmaste parkeringsplats, liksom! Orkar inte den fina bilen ta sig dit eller klarar föraren inte av att parkera i en ruta? Jag undrar – och dundrar!

Slutligen: Jag har så otroligt svårt för den där människan som varje morgon ser samma TV-program och bara Twittrar en massa negativ kritik om programmet, programledare, gäster, innehåll etc. Ett tips: stäng av TV:n!!!

Nu ska jag sluta innan taket flyger av. Det är dags att inta lite frukost och därefter ta tag i hushållsarbete. Jag har lakan att vika, sopor att gå ut med, sängar att bädda och inte 17 blev det städat här igår, heller… Dessutom… vad i hela friden ska jag laga för mat idag till mig och Anna??? Det är mycket att tänka på.

Ha en skön söndag! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tidsfördrivande inlägg.


 

Flirtande uggla

Ugglan vet hur man fördriver tiden en söndagseftermiddag!

Idag skulle familjens yngste medlem på kalas. Eller kalas och kalas… Det går man ju inte på när man är typ elva, tolv år. Det skulle åkas gokart. Nu är vår yngste kanske inte den mest kaxige av grabbar, men jag tyckte att det var roligt att han var på och ville prova. Gokartbanan ligger emellertid i Uppsala och nån samåkning hade inte diskuterats mellan de deltagande grabbarnas föräldrar. Så jag ville vara lite snäll – ja, jag tränar ju på att vara det! – och erbjöd mig att skjutsa pojke och mamma, vänta på pojke med mamma och slutligen skjutsa hem pojke och mamma till Himlen i Förorten. Själv bor jag ju i New Village i Uppsala, ifall nån nu har missat det. Och det finns det FÖLK som har gjort. Så för tydlighetens skull: jag bor i Uppsala, Anna och barnen bor i Himlen i Förorten. Utom äldsta bonusdottern, som numera bor i norra Sverige. Frågor på det? Nähä. Bra. Då kanske vi kan komma vidare i dagens berättelse.

Det var lite oklart när gokartgänget skulle samlas. Först talades det om klockan 17, men efterforskningar visade att det faktiskt stod klockan 16 på inbjudan. Själva gokartandet skulle pågå en timme. Det var väl ingen match, tänkte jag, att fördriva en timme med Anna. När pojken avlämnades var det dock klockan 17.30 som gällde för återhämtning.

OK, fine. Anna och jag tuffade iväg i Clark Kent* till ÖoB, som ligger nästgårds. Det var inget särskilt vi skulle handla där, men man vet ju hur det blir – alltid slinker det med något. Så även denna gång, men jag köpte inget för jag har ju inget att handla för. Anna var snäll och köpte var sin chokladbit åt oss. Jag hade som vanligt inte ätit nån lunch och när klockan började närma sig 17 kurrade det i min mage. Som tack för skjutsen erbjöd Anna sig också att bjuda mig på en kycklingburgare. Hon och Elias behövde ju äta nåt de med, men vi skulle äta tillsammans först efter gokarten.

Eftersom ÖoB stänger klockan 17 på söndagar satte vi oss i bilen på parkeringen och mumsade choklad. Sen visste vi inte vad vi skulle göra, så jag föreslog ett parti Wordfeud. Jag vann. HA! Sen fotade jag. Högt och lågt, bling bling och torn. Och så for vi ner till gokartbanans parkering och väntade. Och väntade och väntade och väntade. Det började regna. Bilrutorna immade igen. Ingen grabb.

Men Elias är smart. Han messade oss. Gokartkalaset drog ut på tiden för gänget före Elias gäng var försenat. Klockan var väl runt halv sju när vi äntligen ramlade in på Burger King på Stormarknaden. Då hade jag som inte äter rött kött kunnat äta en hel häst och hans sto. Jag var riktigt otrevlig mot den stackars flickan i kassan för att mjölken var slut. Ibland är jag så jäkla pinsam…

Pojke och mamma är nu återbördade till sitt hem. Jag spolades in i ösregnet för ett tag sen, packade upp, satt mig vid datorn och började skriva detta.

Sen fick jag ett samtal på mobilen som visar att det finns goda människor. Det finns riktigt goda människor! Men DET blir ett annat inlägg, när allt kring DEN historien är ”klart”. Tills vidare tackar jag Anders på förhand! TACK!

Och nu får du titta på några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille blöte bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning! Läskig bild i slutet – på ett sår utan stygn!!!


Nej, det blir inga
spännande, uppkäftiga, irriterande, roliga, ironiska eller elaka blogginlägg från Tofflan nu för tiden. Bara en massa tjat om operation, sjukdom och återhämtning. Men passar det inte, så läs inte för fan!

Hela dan laddade jag för det här med att ta bort stygnen. Det handlade ju nämligen inte bara om det. Det handlade om huruvida jag behövde skotta framför garaget, om bilen ville starta, om jag pallade att köra. Jag kan säga att allt gick bra! Det var emellertid en Toffla på synnerligen skakiga ben som traskade iväg till garaget med lilla snöskyffeln i höger hand.

Det var ganska halt ute, men både att gå och köra bil gick galant! Sjukstugan i Backen bjuckar inte ens på p-avgifter på söndagar, det var det enda smolket i bägaren. Snåla, jävla ställe! Tänk om direktörerna som jobbar (?) där kunde betala sina reserverade parkeringsplatser så kunde vi andra, patienter och riktig personal, få lite lägre p-avgifter i stället?

På avdelningen mötte jag kloka och lugna Barbro. Pratade lite oro med henne, men blev lugnad. Syresättningen kollades och den var OK. Sprutan stacks i magen. Men först… stygnen. Eller agrafferna. De 23 klamrarna. De nöps bort på nåt sätt av en rejäl undersköterska – dock ingen härsig typ som den som slängde värmedynan på mitt operationssår! Varje agraff innebar att det nöp till, men undersköterskan som gjorde det var en riktig fena. Det tog bara ett par minuter!

Hemkommen igen var jag helt slut. Jag fick med mig gårdagens post upp i alla fall – den bestod av ett julkort. Tänk, den som kunde göra julmumma! Men jag har faktiskt två flaskor mumma från Systemet i kylen till i morgon!

Julmumma julkort

Julkort från vännen Mia.


Jag ringde förstås mamma,
men hon hade besök och bad att få ringa upp. Pratade i stället med Fästmön en liten stund. Jag var så lättad, men också så trött. Vi hade precis lagt på när det plingade på ytterdörren.

Mer blommor?

tänkte jag, men insåg att det inte hade ringt nån från nån blomsteraffär.

Utanför stod Annas snälla mamma och undrade varför jag inte hade ringt angående skjuts till sjukhuset! Men hon var inte arg på riktigt! Utan bara snäll. Jag fick en Janssons frestelse och en julklapp. Hon sa:

Ja, jag hörde att det var lite dåligt med aptiten!

Varken blomma eller klapp hade jag till henne, men ett par skumtomtar fick jag bjuda på i alla fall!

Ner i kökssoffan igen. En gammal bekanting ville spela Wordfeud och jag nappade efter en kort chatt.

Sen ringde mamma. Och pratade. Och pratade. Och pratade. Jag försökte säga att jag var väldigt trött, men fick till svar att jag inte behövde säga nåt, jag kunde ju lyssna… Vad säger man som svar på detta? Ja, min mamma kan vara rätt makalös ibland. Det är som att hon inte inser att nån annan har behov. Ibland är det bara hon som är numera Una och numera Una allena. Till sist fick jag i alla fall stopp på henne. Då hade hon berättat om ett telefonsamtal från en gammal jobbarkompis två gånger och lite annat. Julmat included. Jag höll på att somna. Jag har inga krafter. Och hon förstår inte. Jag tror att hon blev lite stött när jag äntligen kunde avbryta flödet. Men jag orkade inte höra mer.

Jag vilade lite och sen var jag faktiskt hungrig! Idag serverade New Village Kitchen ICA:s fiskgratäng med knäckemacka med Kalles randiga på.

Fiskgratäng o knäckemacka

Knäckemacka, ICAs fiskgratäng och röd mjölk i glaset!


Jag åt och fick i mig allt
– och mådde inte illa ett dugg. Om en liten stund ska jag värma på en halv mugg kaffe som är kvar sen förmiddagen. Här slänger vi inte bort nåt ät- eller drickbart i onödan, inte! Men först ska jag lägga mig på gästsängen och sträcka ut mig ordentligt – stygnlös…

Nu kan kackelmagade sluta läsa. De som gillar att frossa i kroppsliga äckligheter kan titta:

Stygnen är borta

Inte ett stygn kvar.


Vad händer hos dig i kväll? Griljerar du skinkan? Steker du revbensspjäll? Klär du granen? Skriv gärna en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

För ett tag sen fick jag en tjänstemobil, en iPhone. Och sen dess har jag gjort som många andra – jag läser jobbmejl på fritiden. Det dråsar in mejl så sent som vid halv tio-tiden om kvällarna, till exempel. En del mejl kräver svar ganska omgående. Jag hade lovat mig själv att hålla isär jobb och fritid, men med ny teknik blir jag, liksom många andra, väldigt tillgänglig.

Mitt nya jobbverktyg.


Än så länge lider jag inte.
Jag tycker i stället att det är praktiskt. Skälet är enkelt – många av dem som mejlar kan vara borta från jobbet i flera dagar för att jobba i fält eller för att delta i konferenser utomlands. Då är det bra att vi ändå kan lösa vissa frågor och problem via mejl. Så jag är glad för min Ajfån!

Men jag lånar också Ajfånen privat ibland, det erkänner jag. Till exempel när jag spelar Wordfeud och inte kan få tillgång till ett trådlöst lokalt nät (har inget sånt hemma). Mina samtal betalar jag genom att slå ett prefix före. Sms till andra iPhones är gratis, vad jag har förstått, så det blir ju mest dessa vänner och familjemedlemmar som får sms från mig. Sorry, men jag kan inte överutnyttja arbetsgivarens tjänstemobil!

Det finns en ny, svensk undersökning som visar att var femte svensk läser jobbmejl på fritiden – och det det första de gör på morgonen. Det gör inte jag. Men på kvällar och helger läser och svarar jag på jobbmejl, mellan 10 och 22. Den tid när det tillhör vanlig hyfs att man ringer privat (om det inte är nån kris, förstås!), anser jag.

Jag gillar mitt jobb och jag ser Ajfånen som en förlängd arm. Men naturligtvis gäller det att se upp så att man inte går till överdrift. Det måste finnas tid för återhämtning också. Och annan input än det jag får genom mitt stimulerande arbete. För utan input blir det ingen vettig output.

Hur gör du, blandar du jobb och fritid och varför då???


Livet är kort. 

Read Full Post »

Det är som om allting går sönder runt omkring mig. Det är nog jag som tar sönder saker och ting. Och människor. Gör dem olyckliga och arga, ledsna och besvikna. I förra veckan upptäckte jag att jobbdatorn hade blivit ledsen på mig. Eller inte datorn i sig utan webbredigeringsverktyget. Plötsligt hade jag inte behörighet att göra vissa saker och plötsligt hittade jag inte filer och dokument. Sånt kan vara otroligt stressande, eftersom jag ändå förstod att det måste vara nåt tekniskt problem.

Det tog tid att hitta nån som kunde verkligen kunde hjälpa, även om det var många män inblandade. Och äntligen fungerar det som det ska nu! Men först fick vi krascha mig totalt, rensa bort mig och sen återskapa mig. Vem vet, det kanske också är en Tofflan-klon som har skrivit dessa rader?

Vem av dem är jag?


Haveriet och återuppbyggnaden
är det jag har ägnat mig åt från det jag kom hit i morse vid halv åtta och fram till strax före lunch. Då fick jag ta ett möte som jag skulle ha haft tidigare på förmiddagen. Nu har jag precis fått lite lunch i mig. Eftermiddagen ska jag ägna åt att återställa utseende och filer och annat såsom jag vill ha det. Det är liksom ingen idé att jag försöker jobba ikapp just nu.

När jag inte har kunnat jobba med det som just för tillfället är mina primära arbetsuppgifter har jag ägnat mig en hel del åt möten med människor. Jag har insett att de allra flesta vill ha nån som lyssnar på dem. Människor vill bli sedda, vill att nån ska höra deras tankar och åsikter. Det är värdefullt att bli insläppt! Jag har också lärt några personer hur man gör personliga hemsidor. Det är ganska häftigt att lära såväl intellektuella som intelligenta människor, för dem jag har ”undervisat” hittills har snappat allt på en gång! Fascinerande…

Igår kväll glodde jag på första semin i Eurovision Song Contest 2012. Jag livebloggade och efter att programmet var slut var det synnerligen hög tid att gå och lägga sig. Jag går ju upp klockan sex varje morgon när jag jobbar – med påföljd att jag bör vara nattad och klar absolut senast klockan 23. Varje kväll brukar jag skriva ett par inlägg till bloggen. Inlägg som jag sen tidsinställer publicering för vid olika klockslag dan därpå. Det orkade jag inte igår och därför har det varit ganska tyst här idag. Det här inlägget skriver jag på arbetstid eftersom jag inte hade nån rast på förmiddagen och bara fick ta en mycket snabb lunchrast.

Efter jobbet idag ska jag tvätta bilen. Ett tag såg det ut som om det skulle bli regn, men nu verkar solen titta fram igen. I morgon har jag introduktion hela förmiddagen, men måste smita iväg nån timma för att prata i ledningsgruppen om min kommunikationsplan. Det är detta jag också tänker fokusera på i eftermiddag. Jag kan ju inte stå bland alla chefer och professorer och inte kunna tala för mig… I morgon eftermiddag sen smiter jag iväg till bilbesiktningen. Jisses, jag känner mig nästan som en förälder som ska till doktorn på hälsokontroll med sitt barn…

Read Full Post »