Jag = en miss

Ett missat inlägg.

---

 

Lillmissarna har jag inte missat i alla fall.

Jag är en miss. Naturligtvis inte nån skönhetsmiss utan en sån som tycks missa en massa saker. Jag grottar ner mig i mitt nya jobb i veckorna och HEPP! så missade jag till exempel att det var norrsken igår kväll… Möjligen hade jag sett det om jag hade bott annorlunda och inte haft så många grannar tätt inpå. JA, JAG VILL FLYTTA! (Men det är en annan historia…)

 

Vem får åka gratis?

En annan sak jag har lyckats missa är att UL har haft en kampanj och lyckats få 3 500 personer att prova att åka kollektivt i stället för att åka bil. Hum… kan det vara möjligt att UL erbjöd andra än de anställda inom sin huvudorganisation att gratisåka? Huvudorganisationen, vars främsta uppgift är att ge oss länsinvånare vård och omsorg, brukar då och då införa såna där rätt smaskiga fringe benefits. En gång i tiden fick den som var anställd till exempel fri öppen sjukvård… Undrar vad det kostade… Inte blev vi friskare för det, för övrigt. Somliga av oss blev inbilska inbillningssjuka.

En liknande huvudorganisation fast på en annan plats i landet kanske ska få ekonomisk hjälp via TV:s Lyxfällan. Organisationen har så dålig ekonomi, men fyndiga anställda, uppenbarligen. En sjuksköterska har ansökt om att organisationen ska få vara med i programmet. Ha ha ha, det var riktigt bra, tycker jag!

Sen sätter jag skrattet lite i halsen när jag läser om hur våra lokala offentliga organisationer försöker spara. Enligt Radio Uppland har Uppsala kommun hyrt in föreläsare som bland annat tipsat om hur kommunen ska spara in pengar på handikappomsorg. Ett sånt tips är att inte bevilja så mycket personlig assistans. Nu skedde detta under förra mandatperioden då kommunen leddes av en annan majoritet än idag, så det kanske inte var så konstigt att jag missade detta. Men ändå. Det är så skamligt att jag blir skitförbannad, på ren svenska.

Och som grädde på moset lyckades jag nästan missa vem som ska leda Melodifestivalen 2016. Nästan. Jag ville liksom inte veta detta. Så… det kanske rentav blir som så att jag missar hela skiten mello nästa år, för nån mello-snällo-tittare känner jag mig inte som om det blir just den programledaren. Sorry, men en kan inte älska alla.

Jag hoppas att jag har läst fel om vem som leder mello nästa år…

Vad har DU missat på sista tiden??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Språk-Tofflan: Svårt med yrkeskategorier och tjänande

Ett ordmärkande inlägg.

---

 

Det är inte lätt alla gånger att hantera språket rätt – även om skriftspråket är skribentens främsta verktyg. Så här Twittrade lokalblaskan tidigare idag:

Vad står det, egentligen?

Ja vad står det, egentligen, i Tweeten? För det första har twittraren svårt att hålla isär yrkeskategorierna inom vård och omsorg. Det är en viss skillnad på sjuksköterskor och undersköterskor. De förra har högskoleutbildning, medan de senare har gymnasieutbildning. Inne i artikeln stod det däremot rätt.

Med denna lilla skillnad i utbildningslängd kommer också skillnader i lön. Att se nån av yrkeskategorierna som TJÄNARE har jag däremot svårt att göra, vilket jag också försökte uppmärksamma lokalblaskans twittrare på… Båda yrkeskategorierna äger nämligen nåt som kallas yrkesstolthet…

Jag tror inte att undersköterskorna tjänar SÄMST utan MINST.

Jag tror inte att lokalblaske-twittraren uppfattade nyansen (”tjäna SÄMST” underförstått ”utföra tjänster på sämsta möjliga sätt” >>> ”tjäna MINST” underförstått ”tjäna minst pengar”) i språket där, för h*n svarade…

Lokalblaskan har uppenbarligen flera som skriver på en och samma tweet, men medgav skrivfel.

Fast nu när jag läser svarstweeten blir den ännu lite roligare eftersom det framgår av den att det var FLERA personer som skrev en och samma tweet – det står ju ”vi” och inte ”jag”… Inte konstigt de blev stressade!..

Hur som helst, det här är ingen stor grej, men jag ville lyfta fram att jag tycker att det är viktigt att vi formulerar oss rätt och blir varse på nyanser och tänkbara tolkningar när vi skriver. Kommunikation är svårt, men en skribents främsta verktyg är skriftspråket. Det kan alltid bli bättre och träning ger färdighet! För egen del har jag anmält mig till en skrivardag i höst och alldeles nyss fått besked om att det finns en plats reserverad för mig. Det kan jag behöva, för jag skriver långt ifrån perfekt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pojken i resväskan

Ett inlägg om en bok.

---

 

När jag bestämde mig för att köpa Pojken i resväskan, Lene Kaaberbøls och Agnete Friis gemensamma debutbok, trodde jag att jag stod med en thriller i handen hos Myrorna i Boländerna. En deckare eller tja… en polisroman. Den här boken är så mycket mer. Den visar sidor av samhället som vi gärna blundar för. Jag kunde inte läsa mer ett par kapitel åt gången för att den berörde mig så. I kväll läste jag ut boken.

Det är sjuksköterskan Nina som hittar pojken i resväskan. Nina, som jobbar med flyktingar och som ser så mycket elände, ställer upp för gamla kompisen Karin när hon ber Nina hämta en väska i ett skåp centralen i Köpenhamn. Väskan är tung. När Nina öppnar den hittar hon en pojke. Och han lever! Hon bestämmer sig för att ta reda på vem pojken är och varifrån han kommer. Men när hon kommer fram till sommarstugan där Karin är… Det visar sig bli en livsfarlig jakt på sanningen.

Det här är en riktigt otäck historia där pengar och girighet förstås i grunden är orsaken till människors lidande. Men att ta en treåring från hans mamma för att sälja honom till ett annat land… Det är vidrigt, trots att det inte handlar om pedofili.

Toffelomdömet blir tveklöst det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet går vidare

Ett inlägg om en bok.

---

 

Karin Wahlberg heter en av mina favoritförfattare. Hon har många litterära strängar på sin lyra och har skrivit både för yngre och äldre, deckare och historiska romaner. Nu i våras kom den andra delen i hennes serie om lasarettet, Livet går vidare. Jag fick boken i födelsedagspresent av Jerry och Elias – TACK!

Det är fortfarande 1950-tal när vi läsare får följa läkare, läkarfruar, sjuksköterskor och blivande sjuksköterskor med flera på lasarettet i Ekstad. Boken inleds nästan som en deckare, emellertid. En ung kvinna attackeras utanför sitt hem och knivhuggs i magen. Naturligtvis hamnar hon på lasarettet. Samtidigt väntar doktorinnan Nancy Brandh parets tredje barn, medan maken Egon däremot väntar på en överläkartjänst. Men är det nåt annat som håller honom kvar på arbetet om kvällarna? Och hur ska det gå med Ella-Kristin och hennes kompis Stina, på väg att bli sjuksköterskor? Och Ulla, som fick avbryta studierna på grund av polio? Lilian från Motala, som blev försmådd vid altaret?

Det är inte bara kärlek på lasarett när Karin Wahlberg skriver den här boken. Den ger spännande glimtar av en tid innan jag föddes, en tid när såväl teknik som mediciner och behandlingsmetoder utvecklades. Det är ännu männen som räknas mest, men en kvinnlig läkare har kommit till Ekstad. Dessutom proklamerar Lennart Hyland en Frufridag i sitt populära radioprogram Karusellen. Ändå är det långt kvar till jämlikhet mellan könen. Att bli fru är fortfarande det viktigaste – för en del.

Livet går vidare är en underbar historia om och skildring av livet i och omkring ett lasarett på 1950-talet. Allt är inte bara kärlek och fras av vita rockar – här finns alkoholproblem, oönskade barn, hustrumisshandlare och cancer också.

Toffelomdömet blir det högsta- trots att jag hittade korrekturfel!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarna: Anna Jansson

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Förra onsdagen var det premiär för SvT:s Deckarna. Serien där sex deckarförfattare strålar samman på ett värdshus nånstans i Sverige för att utreda varandras drivkrafter. I kväll var det Anna Janssons tur. Och det var verkligen tur för mig, för hon är en av mina klara favoritförfattare.

En av mina favoritförfattare Anna Jansson. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

Anna Jansson är så mycket av allting: 

• hon är inte bara författare, hon är sjuksköterska också
• hon har begått 57 mord i sina böcker
• trots sen debut (hon var 42 år) är hon den mest utlånade vuxenförfattaren på våra bibliotek
• hon har varit på vampyrlajv i Uppsala

för att nämna några saker. Hon beskriver skrivandet som att ha en hemlig älskare. Intressant att få veta är att hon har dyslexi, men ändå skriver så bra böcker. Det är möten med människor som inspirerar henne (känns igen!) – särskilt möten på tåg. Därför ger sig gänget ut på en resa för att skaffa sig underlag till kommande böcker (?). På en perrong i Arvika träffar de en låtskrivare/musiker. (Ja, vi slipper höra musiken, tack och lov!)

Det är vid middagen på kvällen det blir djupt och allvarligt. Efter den gotländska femkampen där rövkroken nästan bryter nacken av dagens huvudperson. Då berättar Anna Jansson mer om sina katastroftankar, sin övergivenhet, om hur det var att bli änka och låta makens organ ge andra människor nytt liv. Och kärleken. Lite grann. Anna Jansson säger bland annat:

Vi pratar inte om döden.

Så väl jag känner igen dessa ord! Men det blir inga tårar kring bordet. Bara insiktsfullt, på nåt sätt. Den här gången hade kvinnorna i gänget (Denise Rudberg och Katarina Wennstam) lugnat ner sig lite och tillät männen att ställa frågor. Och ja! Christoffer Carlsson tillförde nånting i kväll, han sänkte inte bara medelåldern. Ärligt!

Toffelomdömet blir det högsta!

Nästa gång är det Denise Rudberg som ska utredas.

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Roslund och Hellström

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med hjärtat i halsgropen…

Ett oroligt inlägg.

---

 

Vadå? Var du orolig???

Uttrycket i rubriken är otroligt bra! Det var nämligen precis så jag kände idag på seneftermiddagen. Hjärtat kom nästan upp i käften till och med. Nu har jag ont i magen och jag tror att en och annan är lite grinig på grund av uteblivet eftermiddagskaffe och försenad middag… Vad som hade hänt? Tja, min lilla mamma hände. Hon svarade inte i telefonen när vi hade kommit överens om att jag skulle ringa.

Bor man 30 mil från en gammal, sjuklig och handikappad mamma blir man kanske nojigare än andra vuxna barn som har föräldrarna på nära håll. Men jag vet vilken stor integritet min mamma har. Hade hon till exempel blivit sjuk och liggande på nåt golv där hemma, så hade hon INTE gillat att vem som helst kom dit. Nu hade jag inget val. Jag ringde minst tre gamla vänner, ingen svarade. Till sist fick jag tag i kusin Sjuksköterskan. Och det var ju det allra bästa, egentligen! Lugn och fin lovade hon att åka över till mamma och kolla läget. Kanske hade mamma bara inte lyckats stänga av telefonen ordentligt, så där som faster E, 97 år, brukar göra?

Tusen tankar for i min skalle medan jag travade runt i lägenheten. Fästmön satt i soffan och sa att mamma säkert var nånstans.

Nehej då, för hon var ute på nåt galej igår och två dar i rad orkar hon inte!

svarade jag. HA! ORKADE INTE???

Efter ett par timmar svarade mamma äntligen i telefonen. Då hade kusin Sjuksköterskan just lyckats få svar precis före mig. Och lilla mamma undrade varför jag var så orolig, hon hade bara varit på kalas hos sina muslimska grannar – hela jävla eftermiddagen!!! Ja, de där sista röda orden är mina, förstås, mamma svär inte. Inte hade hon, som snart är 80 år, en tanke på att hon måste borde ha ringt sin 52-åriga dotter och berättat att hon blivit bortbjuden på kalas…

Nu ska jag inte älta detta för mycket, men jag var halvt hysterisk, kan jag meddela. Hysterin har gått över i lättnad och trötthet. Jag har kört in en kalkon i ugnen och öppnat en flaska Amarone. Inte vann vi nåt på Trisslotten, jag och mamma heller, men just nu är jag gladast att min mamma både mår bra och lever. Jag har i färskt minne, trots åren som gått, hur det var när min pappa gick bort, nämligen…

Tack, kusin Sjuksköterskan, tack till FEM som ringde senare och tack till dig där uppe!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Än finns det hopp

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den 1 juli i somras var jag och skrev in mig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen i Uppsala. Det var inte alls nån rolig dag. Därför ville jag göra nåt för mitt humör och passade på att titta in till Kronprinsen i samband med att jag postade min ansökan om a-kassa. Detta var alltså före den stora översvämningen hos Myrorna på gågatan. Jag fyndade tre inbundna böcker för 20 spänn styck – samtliga var i fint skick och säkert bara lästa en enda gång. Nu har jag läst den första av böckerna, Än finns det hopp, av Karin Wahlberg. Detta är också den första delen i en romanserie om människorna på ett lasarett.

Persongalleriet i boken är rikt. Då är det väldigt bra med en redovisning av vem som är vem i början av boken. Året är 1953 och Sverige drabbas hårt av en polioepidemi. I boken får vi följa såväl lasaretts-personal och blivande sådana som anhöriga och patienter. Och märkligt nog hänger de alla ihop på nåt sätt. Min favorit är nog tonåriga Ulla som går sista året i flickskola och som vill bli sjuksköterska. Kärlek finns det också en portion av liksom relationsproblem. Och så ett och annat oönskat barn.

Det är väldigt spännande att läsa om 1950-talets människor, men också om den medicin och de behandlingar som fanns då. Tack och lov har saker och ting utvecklats! Slående är till exempel den storrökande doktorn – det skulle liksom inte få förekomma idag att en läkare röker överallt på en vårdinrättning, så gott som.

Författaren Karin Wahlberg har tidigare skrivit deckare som jag har läst med stor behållning, liksom en och annan historisk roman. Jag var mycket spänd inför läsningen av författarens försök inom en ny genre, kärlek-på-lasarett-genren. Men den här boken är lite mer. Den är historia, stämning och den är en fin skildring av såväl tiden som samhället och människorna där och då. OM jag ska klaga på nånting är det på sidan 202. Doktor Egon kör bil, men han kan rimligtvis inte köra och smeka sin hustru på det viset som beskrivs – år 1953 var det nämligen vänstertrafik i Sverige och bilarna var högerstyrda.

Toffelomdömet blir ändå det högsta! Heja Karin Wahlberg, jag ser fram emot nästa lasarettsdel!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det blodröda fältet

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Rosalie, Kitty och Flora – tre unga volontärer i första världskriget. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions webbplats. Foto: Todd Antony/Endemol.)

Premiär i kväll för Det blodröda fältet, en brittisk dramaserie i sex delar och det enda sevärda på svensk TV en lördagskväll. Tja, krigsromantik… Är man mer än lovligt desperat då eller tittar man för att det är brittiskt och bra rent dramaturgiskt?

Tre unga kvinnliga volontärer – och senare även en utbildad sjuksköterska – kommer till ett brittiskt fältsjukhus för att hjälpa till. De har alla sina skäl att vara där, men de kastas in i en värld som de nog inte kunde föreställa sig. Inte nog med att en av dem hittar amputerade fingrar bland förbandstrasorna. Många av soldaterna lider av psykiska skador som tar sig hemska uttryck. Och inte hjälper det att en av översköterskorna är en riktig bitter hagga.

Tittarna kastas rakt in i fältsjukhusets värld, en liten hierarki i sig. Där finns mänskliga människor, omänskliga människor och väldigt, väldigt skadade människor. Det är bra, det känns realistiskt. Oona Chaplin är heller ingen besvikelse – dessutom är hon väldigt lik sin morfar i kroppsspråket även om detta inte är fars. För det är krigsromantik. Och det är väl lite det jag har svårt för.

Toffelomdömet blir emellertid högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Titt i bladen fast på nätet

Ett inlägg i vilket Tofflan surfar runt i omvärlden, sedd ur media på nätets ögon.

Det här med att titta i ett fysiskt blad, en papperstidning, gör jag alltmer sällan. Gör du? Jag får mina nyheter via cyberspace. Många medier har gratis visning av nyheter och artiklar. Och sen finns det ju andra källor för att få veta vad som är på gång – bloggar, till exempel. Men det som skrivs där ska man möjligen ta med en nypa salt eftersom inlägg inte alltid är faktagranskade eller har ett underlag som visar ”allt”, bara skribentens åsikter i olika frågor. Nu blir det emellertid en liten tur här medierymden, häng med om du har lust! Stanna kvar om du hellre vill det.

Kor på villovägar i Knivsta. Det gäller att inte lida av ko-skräck om man bor i Knivsta. Igår eftermiddag kom Rosa och hennes kompisar på villovägar – bland villorna i Knivsta. Kossorna hade helt enkelt rymt från Egebyholm.

Depardieu vill bli algerier. För ett tag sen blev den franske skådisen Gérard Depardieu rysk medborgare. Nu vill han ha ett algeriskt medborgarskap också. Vad han håller på med? Han samlar på pass, enligt Dagens Nyheter.

Trivsel på jobbet ger bättre sömn. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har på regeringens uppdrag undersökt den internationella forskningen om arbetsmiljöns betydelse för sömnstörningar. Resultaten visar att medarbetare som känner sig rättvist behandlade, har möjlighet att påverka och kontrollera sina arbetsuppgifter samt har ett medmänskligt stöd på jobbet sover bättre än de som har alltför höga krav på sig. Och den som jobbar skift drabbas oftare av sömnstörningar. Eh… och det nya i detta var..?

Måltidens sociala funktion främjar demokratin. En måltid är ett möte och ett tillfälle när vi kan överföra våra tankar och värderingar. Det skriver statsvetarna Leif Lewin och Evelina Stadin i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Sverige är landet som har flest ensamhushåll. Trots det äter 82 procent middag med familjen minst en gång i veckan. Gemensamma måltider påverkar demokratin, menar Leif Lewin och Evelina Stadin. För vi äter inte bara för att bli mätta utan också knyta vänskapsband. Måltiden blir en mötesplats. Så tänk därför på alla som inte har nån att äta med, kanske står utan jobb eller familj. Dessa kan nämligen vara… näthatare som äter hamburgare framför sina datorer, enligt skribenterna. Ensamätarna är kort sagt ett problem. Oj då! Jag som åt min fil ensam framför datorn i morse… Men jag äter lunch och/eller middag i sällskap med andra flera gånger i veckan, jag lovar!!! 

Trafikstrejk rycker närmare. Kommunal säger nej till bud om kollektivavtal. Det kan drabba bussresenärerna i Stockholm, men även tågpendlarna Stockholm – Uppsala. Blir det ingen lösning utbryter strejk vid natten till den 20 juni.

Juridisk miss kan kosta en halv miljon extra. Vad var det jag sa igår..?

Är i en tid där det som räknas är utseende. Jimmy Fredriksson skriver om klädkoder – allt från bankernas kavaj och slips till sjuksköterskan Mattias som jobbar i klänning. Man ler lite… Och ändå vidhåller jag att shorts inte är OK på jobbet om man inte är typ brevbärare.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vänt i häcken eller hänt i veckan?

Ett inlägg där Tofflan ger sig ut på omvärdsspaning. Det är bara att hänga på – den som vill.

När man jag är ledig så här många dagar har jag insett att jag är rätt dålig på att kolla nyheter. I vart fall har jag noterat att det inte blir nån transportstrejk eller strejk bland skolbespisningspersonal eller vårdanställda. Det kan ju vara skönt för oss andra att slippa drabbas, men att ropa på vargen ett antal gånger (som jag tycker att vissa fackförbund gör) ger ju effekten att man inte tror på ropen när vargen sen väl kommer. Och hur 17 kan dessa människor vara nöjda med sina löner och arbetsvillkor? Vård- och omsorgspersonal är nog bland de sämst betalda i vårt samhälle. Ändå lämnar vi både våra små och våra gamlingar i deras händer – för att inte tala om oss själv. Nej, de borde vara bäst betalda ever! Bort med flera direktörer i vården! En direktör = fem sjuksköterskor ELLER sju undersköterskor.
Men oj! Nu ropar Transport igen. Det kanske blir strejk bland bevaknings- och säkerhetspersonal i maj.

Kapprustning i spamkriget. Men asså… Vad är det för kul med att spamma folk? Varför är det så roligt att sabba, att skicka reklam eller lura folk att ladda ner virus till sina datorer? Vem är det som har ett sånt tråkigt liv att h*n måste ägna sig åt sånt? Nån som inte fick tillräckligt med uppmärksamhet som barn, eller? Jag blir så trött, bara.

Uppsala laddar för… valborg Sista april. Fast nu plötsligt benämns morgondagen Valborg. Har den väl aldrig gjort förr, heller? Vad är det för dumheter?! Hur som helst, den som inte har lust att riskera att hamna på Sjukstugan i Backen får hålla sig hemma. Nere på stan brukar det vara som en krigszon. Men i stället för missiler som viner runt folks huvuden kommer en och annan flaska. Har sett det själv. Att det ska vara så svårt att ha tillräckligt med soptunnor utplacerade en sån här dag… Årets forsränning har varit hotad, men enligt senaste nytt blir den av. Galningar! Fyrisflodens vatten är äckligare än nånsin!

Skruvkapsyl en seger för smaken. Tror jag inte ett dugg på! Ett fint vin ska ha naturkork. Punkt slut.

Stjärndesigner gör Medes scenkläder. Jean Paul Gautier gör Petra Medes scenkläder till Eurovision Song Contest-finalen i Malmö. Han är känd för sina vågade kreationer, enligt Prav… Aftonbladet. Vem vet… Då kanske vi äntligen får skratta – åt Petra Mede. För hon är ju inte rolig i vanliga fall.

Leif GW Persson skriver opera. Men nu undrar jag om inte Leffe har fått Morse-komplex! Han ska skriva opera! En opera om Jussi Björling ska det bli, kanske en film också.

Livet är kort.

Read Full Post »