Färglöst, plånbokslöst – och färgstarkt!

Ett ändå rätt färgstarkt inlägg.

---

 

En bra start på dan.

Idag stod ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen på mitt förmiddagsschema. Därför gav jag mig ledigt från jobbsökeriet fram till eftermiddagen. Och så laddade jag med fil, cornflakes och några härliga jordgubbar. De senare hittade jag hos ICA Solen häromdan för endast 12 kronor asken. En behöver få i sig lite nyttigheter också, C-vitamin framför allt. Och numera är jag ju inte med och slåss om elva kilo frukt i veckan på jobbet…

Jag tog förstås bilen. Arbetsförmedlingen ligger sen några år tillbaka inte längre mitt i stan utan i ena utkanten. Det fanns emellertid ingen ledig parkeringsplats utanför Myndigheten, så jag parkerade i hamnen. Jag hade tagit gott om tid på mig och hann därför ta den lilla extra promenaden i det ganska sköna aprilvädret. Men sen blev det stopp i entrén. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och det var då jag skulle ha mitt möte. Entrén fylldes på med allt fler människor. Till sist stod vi som packade sillar. En karl slog mig på benet med sin kasse hela tiden. Jag blängde surt. Han fortsatte slå. En av de senast inkomna unga damerna trängde sig fräckt före mig med flera när väl portarna öppnades. HA! Jag behövde i alla fall inte köa vid kundmottagningen, utan kunde gå direkt till väntrummet en trappa upp. Långnäsa!

Trist(a) utsikt(er?). Jag trodde nästan jag satt i häktet.

När jag stod nere i entrén och motvilligt gosade med kreti & pleti slogs jag plötsligt av insikten att jag inte hade min legitimation med mig. Det vill säga, jag hade inte plånboken med mig!!! Hos Arbetsförmedlingen brukar en jämt vara tvungen att legitimera sig. Mobilen var däremot med, så utan glasögon trixade jag ihop ett mejl till min handläggare som jag skulle träffa där jag beskrev läget. Inget svar…

Men allt gick bra, vi har ju träffats förut, och jag behövde inte legitimera mig. Min handläggare var vänlig nog att ta ett par kopior på några arbetsgivarintyg först. Intygen skulle visas upp och registreras också. Sen pratade vi, mest jag, i nästan en timme. Främst om mig, men även om situationen på Arbetsförmedlingen framöver (när alla flyktingar får uppehållstillstånd) liksom det havererade (?) projektet Arbetsförmedlingens nya webbplats… Och även om miljonerna har rullat för Arbetsförmedlingen och utsikten genom fönstret i det lilla kontoret där vi satt var rätt trist (jag fick känslan av att sitta i häkte!), blev det ett bra samtal och en god dialog. Min handläggare må vara svår att få tag i för det mesta, men när vi väl träffas och/eller snackar är i alla fall jag nöjd efteråt nästan jämt.

Vid elva-tiden strosade jag ner till hamnen igen för att hämta bilen. Ett sms tidigare hade gett mig informationen att en vän befann sig på Fågelsången. Tyvärr var det ganska meningslöst för mig att kolla om h*n var kvar eftersom jag inte hade nån plånbok med mig. I stället stod jag en stund i solen, såg in mot Stadsträdgården, söp in den blåa himlen, Fyrisflodens skitiga vatten och skränet av en och annan mås.

En stunds njutning av blå himmel, framför allt. Stadsträdgården på andra sidan floden.

Det vete 17 när jag kommer dit igen, men in till stan ska jag redan i morgon kväll. Då blir det nog både otrist och färgstarkt och framför allt ska plånboken få följa med…

Men när jag kom hem… hade änglarna landat… Mer om det senare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lunch med en bokman

Ett längtande inlägg.

---

 

Våren slog ut idag.

Idag slog våren ut. Solen är varm, blommor och träd blommar – och människor är allergi-snuviga och ögon-kliiga. Jag hade en lunchdejt med en bokman, en person inom företaget där jobbar, en person jag aldrig tidigare mött i verkliga livet. Ibland behöver man mötas just där, i verkligheten, alltså.

Jag såg framför mig en timme med prat om sociala medier, webb och sånt som hör jobbet till. Men kanske mest böcker. Märkligt nog rörde vårt samtal över den asiatiska maten inte alls litteratur, mer än i förbigående (”jag jobbar på bibliotek”, ”idag är det bokbytardagen” etc). Det första Bokmannen fick göra, för övrigt, var att hjälpa mig loss från bänken där jag fastnat med min nyckelkedja/hundhalsband från Pride 2002…

Det är så häftigt att fortfarande, vid 52 års ålder, ha förmånen att träffa fascinerande människor. Jag njuter av dessa möten så otroligt mycket! De ger mig sån stark input och kraft att orka gå vidare. För som vanligt kan jag inte låta bli att fråga om deras liv. Och de berättar!

En väldigt ny vigselring.

Bokmannen berättade utan omsvep om sin sjukdom. Men det var när pratade om sin E som han lyste upp. Alltså hela Bokmannen lyste, jag ljuger inte! Med E har två bonusbarn kommit. Jag nickade igenkännande så långt. Sen fick jag veta att E befinner sig i en världsdel i andra änden av vår glob – i väntan på uppe-hållstillstånd. Att föreställa sig hur det är att inte få träffa den man är ganska nygift med går liksom inte. Bokmannen längtar. Hans E längtar. Och barnen, som har fått en pappa.

I Sverige mal byråkratins kvarnar långsamt som alltid. Under tiden får Bokmannen inte träffa sin E. E får inte komma till Sverige och han kan inte åka till E:s land. De ringer ett begränsat antal timmar till varandra varje månad.

Jag fick se en bild på E. Så vacker i sin gröna klänning. Jag kan förstå Bokmannens längtan.

Vi ska träffas flera gånger. Ännu är mitt uppdrag här inte slutfört. Och nästa gång traskar jag först uppför backen, sen nerför och så tittar jag in på stadens bibliotek. Där sitter en Bokman med de plirigaste ögon jag nånsin har sett och längtar efter sin E.

Vill du veta mer om Bokmannen? Läs hans yrkesblogg! Eller hans filosoferande blogg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »