Owis, owis, potatisgowis..?

Ett risande inlägg.

---

 

Ett vackert träd på kyrkogården med alla grenar och kvistar orörda.

På kyrkogården var det rätt dött. Ja, alltså… Oj då, jag menade verkligen inte att skämta om döden. Det jag menade var att några penséer inte hade planterats ut än. Det är för kallt om nätterna fortfarande. De gula påskliljorna vi hade med oss stod som små solar i den lilla gröna plastvasen. Vi var också en tur till mammakusinen B:s föräldrars gravplats och satte några påskisar. Mamma satt i bilen och pekade med hela handen (!) och tyckte att jag skulle slita kvistar från björkarna i backen ner mot det som en gång var Rivoli, ett disko på yngre stenåldern. Jag blev mycket upprörd och hävdade att det var brottsligt. Och så fotade jag ett vackert träd i stället.

Men ett påskris skulle vi ju ha. Jag lovade därför att ta en promme längs med sjön efter middagen (korvkiosken lagade maten i kväll igen) och leta efter fallna eller kapade kvistar som låg på marken. Det blåste ganska kallt och var inte alls lika skönt som igår. Men jag traskade på och utförde mitt uppdrag – med mig hem kom ett knippe av diverse kvistar. Vi får se om nåt slår ut här inne i värmen, med vatten i vasen. Mamma letade fram en låda påskpynt och vi behängde kvistarna med allsköns tuppar, påskkärringar och ägg. Den rätt fula ankungen blev en svan. Det ett owedigt fint owis till slut!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen trätte vi om ett och annat och saker som hade försvunnit upphittades av mig, trots att mamma INTE hade lagt dem där, det hade Nån Annan gjort. Påskfriden (?) sänker sig över Toffelmammans boning och i natt måste jag försöka sova lite mer än de två senaste nätterna. Men jag vill ju veta om DU har nåt påskris och vad som finns i det. Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lunch med en bokman

Ett längtande inlägg.

---

 

Våren slog ut idag.

Idag slog våren ut. Solen är varm, blommor och träd blommar – och människor är allergi-snuviga och ögon-kliiga. Jag hade en lunchdejt med en bokman, en person inom företaget där jobbar, en person jag aldrig tidigare mött i verkliga livet. Ibland behöver man mötas just där, i verkligheten, alltså.

Jag såg framför mig en timme med prat om sociala medier, webb och sånt som hör jobbet till. Men kanske mest böcker. Märkligt nog rörde vårt samtal över den asiatiska maten inte alls litteratur, mer än i förbigående (”jag jobbar på bibliotek”, ”idag är det bokbytardagen” etc). Det första Bokmannen fick göra, för övrigt, var att hjälpa mig loss från bänken där jag fastnat med min nyckelkedja/hundhalsband från Pride 2002…

Det är så häftigt att fortfarande, vid 52 års ålder, ha förmånen att träffa fascinerande människor. Jag njuter av dessa möten så otroligt mycket! De ger mig sån stark input och kraft att orka gå vidare. För som vanligt kan jag inte låta bli att fråga om deras liv. Och de berättar!

En väldigt ny vigselring.

Bokmannen berättade utan omsvep om sin sjukdom. Men det var när pratade om sin E som han lyste upp. Alltså hela Bokmannen lyste, jag ljuger inte! Med E har två bonusbarn kommit. Jag nickade igenkännande så långt. Sen fick jag veta att E befinner sig i en världsdel i andra änden av vår glob – i väntan på uppe-hållstillstånd. Att föreställa sig hur det är att inte få träffa den man är ganska nygift med går liksom inte. Bokmannen längtar. Hans E längtar. Och barnen, som har fått en pappa.

I Sverige mal byråkratins kvarnar långsamt som alltid. Under tiden får Bokmannen inte träffa sin E. E får inte komma till Sverige och han kan inte åka till E:s land. De ringer ett begränsat antal timmar till varandra varje månad.

Jag fick se en bild på E. Så vacker i sin gröna klänning. Jag kan förstå Bokmannens längtan.

Vi ska träffas flera gånger. Ännu är mitt uppdrag här inte slutfört. Och nästa gång traskar jag först uppför backen, sen nerför och så tittar jag in på stadens bibliotek. Där sitter en Bokman med de plirigaste ögon jag nånsin har sett och längtar efter sin E.

Vill du veta mer om Bokmannen? Läs hans yrkesblogg! Eller hans filosoferande blogg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma

Ett inlägg om en bok.

Den 5 april, det vill säga igår, fast 1992, var den dan Bosniens och Hercegovinas självständighetsförklaring kom. Dagen därpå, det vill säga idag, fast 1992, blev den nya staten erkänd. Det står lite olika beroende på var man läser, men uppgiften om den 5 april kommer från Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma. En liten bok för unga vuxna om 98 sidor som jag har läst idag. Boken hittade till min postbox från Vombat förlag i torsdags.

Alma är storasyster. Den första boken i trilogin beskriver hur det forna Jugoslavien splittrades och kriget kom – ur lillasyster Alminas ögon. Nu får vi Almas historia. Alma, som blev kvar i Sarajevo.

Även den här boken börjar med en otäck scen. Och det är liksom inte få såna scener i resten av boken heller. Inte så konstigt när boken handlar om det värsta människor kan vara med om: krig. Alma har börjat utbilda sig till läkare när kriget kommer. Plötsligt arbetar hon aktivt med att hjälpa krigets offer – och försöka överleva – i stället för att fortsätta plugga och vara nyförälskad i Fikret.

Precis som i första delen är språket enkelt utan att bli fattigt. Händelser och skeenden beskrivs rakt upp och ner på ett sätt som tilltalar mig. Jag tilltalas också av glimtarna från det Sarajevo som en gång var. Som när Alma skriver om sin vän Selmas bostad:

[…] Hennes bostad låg precis ovanför gamla stan. När man skulle besöka Selma fick man kämpa sig uppför en lång brant backe, högst upp låg hennes hus. På kvällarna satt vi ofta på hennes minibalkong och tittade ut över staden. Vi drack vårt turkiska kaffe ur pyttesmå koppar. Sött och starkt. Vår stad, Sarajevo. […]

Tyvärr hittar jag flera korrekturfel i boken. Jag hittar dessutom en grön fläck av nånting intorkat och ett långt, svart hårstrå mellan sidorna 50 och 51. Och på sidan 94 har jaget i boken plötsligt blivit Almina. Kanske inte så… bra.

Men berättelsen i sig är förstås minst lika gripande som den om lillasyster Almina. Och ja. Jag erkänner: mot slutet av boken kom mina tårar.

Boken innehåller även en del svartvita foton från Sarajevo. Hemska, men bra bilder, som tyvärr inte görs rättvisa av det ganska enkla papper de tryckts på.

Trots korrekturfel, fläckar, hårstrån och mindre lyckat bildtryck får boken ett högt Toffelbetyg (en tofflas avdrag för misstagen, dock). Det här är en bok som alla unga borde läsa.

Livet är kort.

Read Full Post »

Rundtur i environgerna

Eller ja. Environger och environger, jag menar naturligtvis i omvärlden. Häng med – men bara om du har lust, förstås!

• Idag för 27 år sen vaknade många svenskar till verkligheten att vår statsminister Olof Palme hade blivit mördad. Vårt land kändes plötsligt otryggt, tillvaron gungade för många och för familjen Palme var det förstås en tragedi som ingen av oss som är förskonade från mord på närstående kan förstå. Jag vill inleda med att påminna om att det mordet fortfarande inte är löst.
• Bränn inte böckerna! Ett bibliotek i Backe har visat sig bränna upp utrensade böcker. Skälet är att biblioteket ska spara pengar och får en mindre yta för sina böcker. En viss försäljning av böcker har gjorts, men några av böckerna hamnade direkt på lågorna, i princip. En aaaning märkligt är detta bokbål, eftersom flera privatpersoner hörde av sig till kommunen och erbjöd sig att ta hand om de överblivna böckerna eller skänka dem till välgörenhet, utländska universitet där man studerar svenska etc. Men kommunen sa nej – med ungefär motiveringen att ”vi har valt den här lösningen” och ”vi har våra rutiner”. DUMMA motiveringar, DUM lösning, tycker jag!
• Ny sms-teknik drabbar välgörenhet. Det kommer in mindre pengar till välgörenhet. Och skälet är att det krävs registrering för sms-betalning. Betaltjänsten WyWallet startades av de stora mobiloperatörerna för betal-sms. Men sms-insamlingar sker ofta akut och då funkar inte registreringskravet, som sägs ha sin grund i införandet av betaltjänstlagen. Röda Korsets intäkter har minskat med 92 procent i februari jämfört med samma period förra året – och nu har man ändå ingen hög chef som snor åt sig pengagåvorna längre. Unicefs minskning för samma period är 74 procent, men de har gissningsvis kvar sina väldigt påflugna gatuförsäljare. Läkare utan gränser ser också en minskning. Så det här var väl inte särskilt bra, eller?
• Surrogatmödraskap– handel med kroppar eller en hjälp? Surrogatmödraskap är på tapeten igen. En del tycker att det ger en syn på kvinnors kroppar som behållare, andra tycker att det är människohandel och några tycker att det är en ren mansfråga. Jag tycker att vi ska ta hand om de barn som redan finns i första hand. En del föräldrar är ju inte så bra det… (En Som Hört och Sett Ett och Annat)
• Skorna gör mannen. Äntligen har lokalblaskans partnerletande Frida Norén, siktad med pälskrage (!) i somras på en av stans second hand-affärer, skrivit en bra krönika! Jag skrattade. Elakt.
• Hästköttdebatten. Orka, känner jag. Men samtidigt… Vi konsumenter ska inte bli lurade. Vi ska kunna lita på att det som står i innehållsförteckningarna på matförpackningarna är sant. I övrigt är det det här vi ska oroa oss för, inget annat. Hästkött är till exempel faktiskt bättre rent miljömässigt sett, annars. Men, som sagt, jag äter ju varken ko eller häst och inte heller gris, så…

Livet är kort.

Read Full Post »

En rätt magisk fredagskväll

Fråga nummer ett är om jag fick… korgen..?

Korgar, korgar, korgar…

Ja, för det är ju inte så lätt när man ser ut som f*n och bland det första man ser när man kommer ner på stan är sin spegelbild i ett fönster.

En riktig påskkärring. Eller kanske en äkta häxa?

Men jag hade, kvällen till ära, mina finaste, orange vantar på mig när vi travade S:t Olofsgatsbacken upp, upp, upp för att supera på Il Forno.

Mina finaste! 

Där var det trångt som alltid, men vi hade ju bord bokat för två. Jag var frusen och det var ganska skönt att sitta intill pizzaugnen och bland levande ljus.

Ett ljushuvud bland de levande ljusen.

Vi visste inte om vi ville ha trerätters, men vi tuggade i oss förrätt och varmrätt till att börja med. Maten hade blivit sämre än sist, tyckte vi, men vinet var mycket gott, ett nebbiolo från 2005.

Vigna Botti Langhe. Rött och gott!

Det är vid såna här tillfällen vi verkligen pratar med varandra och det gjorde att blev en bra paus efter huvudrätten. Detta lämna plats för lite dessert. Och desserten var måltidens absoluta höjdpunkt, tyckte jag!

Chokladmousse med en vit kula och en brun kula.

Anna valde en kaffedrink till desserten, Evangelico (kaffe, Frangelico och Baileys), medan servitören uppmärksamt noterade att jag hellre ville ha kaffe och Frangelico bredvid. (Synd bara att det var is i likören.)

Frangelico on the side.

Tja, i matväg var desserten och Frangelicon det bästa. Som vanligt var servicen på topp. Jag fattar inte att dessa unga män och kvinnor orkar vara så trevliga och snabba när stället är knökfullt! Suveränt och helt värt en hundring i dricks! Kom inte sen och kalla mig snål, nån. Sen kanske kocken ska… få lite ledigt…

Nerför backen igen stannade vi för att fotografera lite. Som vanligt kom det här kapellet med på bild.

Domkyrkan en fredagskväll i februari.

I lyktskenet avtecknade sig trädgrenarna som knotiga fingrar. Tyckte jag, dårå, som har lite livlig fantasi.

I lyktans sken…

För den som är både hungrig och intresserad av hattar hittade vi ett utsökt exemplar i ett skyltfönster. Nån som har sett… gräsligare???

Korv med bröd – i hattversion.

Nej, mat ska man inte ha på huvet, mat ska stoppas i munnen. Mätta var vi och vi hann precis med bussen hem. Men först hann jag knäppa en bild till och den dedicerar jag till mammakusinen B!

Arnehjärtan till lilla huvudet.

Idag har vi inlett dagen med att Anna har berättat om hur hon har fastnat i saker och ting. Eftersom vissa BARN läser den här bloggen vågar jag inte berätta mer detaljerat – jag vill ju inte inspirera till att nån försöker. Men den ena incidenten involverade ett huvud och ett trappräcke, den andra ett finger och ett frysfack.

Frukosten är avklarad och nu väntar ett stadsbesök. Vi har tänkt oss att titta på Ekebykeramik, lite loppis/antikt och kanske nåt mer. I afton lagar jag maten (träning ger färdighet även i till synes hopplösa fall) och sen bänkar vi oss för att se Melodifestivalens fjärde deltävling. Naturligtvis bloggar jag inte om den, utan jag rekommenderar dig som är intresserad att i stället läsa vad Jerry knåpar ihop om eländet tävlingen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lunchgäster

Idag fick jag fint besök från Himlen på jobbet. Det var Fästmön och Elias som tog bussen hit för att kolla var jag jobbar. En hel timma tog resan, men jag hoppas att det var väl värt för jag bjöd på god lunch – på thaistället. Safe, och alltså inte tillagad av mig!!!

Anna och Elias kom på lunchbesök idag. 

Men först visade jag Anna och Elias mitt rum och så kom snälla B förbi och hälsade, liksom fru Chef1. Sen bar det iväg uppför backen! Tack och lov hade det slutat regna. Jag hade tagit med Annas paraply som hon hade glömt hemma hos mig, men i skrivande stund upptäckte jag just att hon glömde ta det med sig. Vi får hoppas på minimalt med promenader i regn framöver…

På thai-stället åt vi kycklingspett alla tre – Elias utan den goda jordnötssåsen! Men annars tyckte han att det här var så god mat så hit ville ha gå igen och äta! Anna och jag tog kaffe på maten innan vi traskade tillbaka. Elias hade sin nya jacka, som han fick av mormor igår, på sig. Den är verkligen snygg!

Vi gick tillbaka till kontoret en stund eftersom det skulle dröja innan bussen tillbaka till Himlen skulle gå. Passerade en flyttbil som på taket lovade

Allt i transport

Och det var det verkligen – till och med ormar… se framrutan!

Till och med ormar transporteras av den här flyttfirman…

Elias fick tillbaka sin smörgåslåda som jag hade fått pepparkakor i. Jag hade lagt ner lite frukt till dem att snaska på under bussresan hem så de inte skulle svälta ihjäl…

Dags för mig att jobba lite nu, tror jag bestämt…

Read Full Post »