Owis, owis, potatisgowis..?

Ett risande inlägg.

---

 

Ett vackert träd på kyrkogården med alla grenar och kvistar orörda.

På kyrkogården var det rätt dött. Ja, alltså… Oj då, jag menade verkligen inte att skämta om döden. Det jag menade var att några penséer inte hade planterats ut än. Det är för kallt om nätterna fortfarande. De gula påskliljorna vi hade med oss stod som små solar i den lilla gröna plastvasen. Vi var också en tur till mammakusinen B:s föräldrars gravplats och satte några påskisar. Mamma satt i bilen och pekade med hela handen (!) och tyckte att jag skulle slita kvistar från björkarna i backen ner mot det som en gång var Rivoli, ett disko på yngre stenåldern. Jag blev mycket upprörd och hävdade att det var brottsligt. Och så fotade jag ett vackert träd i stället.

Men ett påskris skulle vi ju ha. Jag lovade därför att ta en promme längs med sjön efter middagen (korvkiosken lagade maten i kväll igen) och leta efter fallna eller kapade kvistar som låg på marken. Det blåste ganska kallt och var inte alls lika skönt som igår. Men jag traskade på och utförde mitt uppdrag – med mig hem kom ett knippe av diverse kvistar. Vi får se om nåt slår ut här inne i värmen, med vatten i vasen. Mamma letade fram en låda påskpynt och vi behängde kvistarna med allsköns tuppar, påskkärringar och ägg. Den rätt fula ankungen blev en svan. Det ett owedigt fint owis till slut!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen trätte vi om ett och annat och saker som hade försvunnit upphittades av mig, trots att mamma INTE hade lagt dem där, det hade Nån Annan gjort. Påskfriden (?) sänker sig över Toffelmammans boning och i natt måste jag försöka sova lite mer än de två senaste nätterna. Men jag vill ju veta om DU har nåt påskris och vad som finns i det. Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Natten som var: Bzzzzz… och PIIIIIIP!

På natten ska man sova. Jag går och lägger mig ganska tidigt eftersom jag ju måste kliva upp tidigt också. På kvällarna är jag trött. Vissa kvällar dimper jag ner i sängen redan vid 21-tiden. Det beror inte enbart på vanlig kvällströtthet, utan det är ju nånting som härjar i kroppen, som en del av er vet. Men snart ska det inte härjas mer.

Kvällstrött.

Jag brukar somna snabbt. Läser nåt kapitel, sätter på sovrums-TV:n på lagom tyst ljudnivå. Just när jag är på väg att somna stänger jag av TV:n med fjärrkan.

Igår var inget större undantag. Först. Jag gick och la mig vid 22-tiden, somnade snart – bara för att vakna vid midnatt. De sedvanliga kramperna satte in, framför allt i vänsterbenet. Händerna var avdomnade, som varje natt. Jag slocknade igen. För att vakna vid tvåtiden – av att Ajfånene bzzzzzade. Jag måste nog sätta den på tvärtyst över natten hädanefter. Den bzzzzzar nämligen på mig så snart jag får mejl eller nån kommentarer på bloggen eller det twittras om mig eller så. Vissa nätter sover jag väldigt lätt och då vaknar jag av bzzzzzet. Dumt av mig.

Men jag somnade om. För att vakna nån timme senare, strax efter klockan tre, av att det pep nånstans i lägenheten. Nej, det var inte brandlarmet, utan ett annat larm – det som sitter under diskbänken och som ska varna för vattenläckor. Tjolahopp, liksom, klockan tre på natten… Det var bara att masa sig upp igen och kolla om det fanns nån läcka. Naturligtvis fanns det inte det – det var som vanligt batteriet som hade tagit slut! Varför tar alltid alla såna där larmbatterier slut mitt i natten? Turligt nog hade jag ett nytt batteri i kylen som jag plockade fram. Sen fick jag riva ut alla sophinkar, ta loss vattenlarmet, byta batteri och koppla in igen. Det tog väl nån kvart – och sen var jag förstås klarvaken. Då var klockan närmare halv fyra och 6.10 skulle harpan på Ajfånen väcka mig. Så nej. Idag är jag inte pigg efter en natt med bzzzzz och piiiiip…

Som grädde på moset har jag en längre tid dragits med ett irriterande kontakteksem. Troligen är det min förlovningsring jag är allergisk emot. Jag har varit röd på fingret av och till, men den här gången har det röda samt klådan och svedan tagit mitt finger i besittning sen i somras. Trots kortisonsalva på recept vill det inte läka.

Det syns dåligt på foto, men eksemet sitter på ringfingret, där jag har förlovningsringen.

 

Man tror inte att man kan vara allergisk mot guld och jag skrattade lite tyst för mig själv när mamma hävdade att hon har även den åkomman. Hon har ju liksom allt och guldallergi hade jag inte hört talas om! Men så googlade jag och fann att man visst kan vara guldallergisk. Fast det är ju inte guldet i sig man är överkänslig emot utan andra ämnen i smyckena som gör dem mindre rena. Min förlovningsring är i 18 karat guld, som säkert är uppblandat med nickel och allt möjligt. Om ringen hade varit i 24 karat kanske jag hade varit symtomfri. Ett synnerligen tiny problem, kan tyckas, men till saken hör att jag ju faktiskt vill vara förlovad med Fästmön. Hur jag gör nu vet jag inte riktigt. Tidigare har eksemen försvunnit efter några dagars behandling med kortisonsalvan, nu tycks de inte vilja ge med sig.

Och nu blir det djupt! Avslutningsvis, några frågor som du gärna får kommentera:

1. Om två eller flera träter, är det då möjligt att det kan vara bara ens fel?
2. Är det OK att ventilera en konflikt med personer som den man har en konflikt med känner, men inte med den man har en konflikt med?
3. Om jag inte kan bli förlåten, är det ändå möjligt att jag kan förlåta? (Den här frågan är synnerligen viktig för mig!)
4. Är en skuld evig eller kan allting leda till försoning?
5. Mår en människa bättre av att fortsätta hata den som har gjort henne illa än att försöka försonas?
6. Är man en bättre människa om man kan välja mellan hat och försoning och man väljer att fortsätta hata?
7. Vad är meningen med livet?

Tack på förhand för dina kommentarer! 

Livet är kort.

Read Full Post »