Är stöd brottsligt?

Ett garvande inlägg.

---

 

Men hallå, Byhålebladet! Nu är jag inte riktigt med. Skulle stöd vara nåt brottsligt??? I självaste polishuset i Metropolen Byhålan, dessutom.

Brottsligt med stöd i polishuset?

Jag twittrade undrande till Byhålebladet, men fick inget svar. (Journalister kanske varken kan skriva eller läsa?) Däremot noterar jag att rubriken är ändrad nu och jag har skrattat färdigt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Owis, owis, potatisgowis..?

Ett risande inlägg.

---

 

Ett vackert träd på kyrkogården med alla grenar och kvistar orörda.

På kyrkogården var det rätt dött. Ja, alltså… Oj då, jag menade verkligen inte att skämta om döden. Det jag menade var att några penséer inte hade planterats ut än. Det är för kallt om nätterna fortfarande. De gula påskliljorna vi hade med oss stod som små solar i den lilla gröna plastvasen. Vi var också en tur till mammakusinen B:s föräldrars gravplats och satte några påskisar. Mamma satt i bilen och pekade med hela handen (!) och tyckte att jag skulle slita kvistar från björkarna i backen ner mot det som en gång var Rivoli, ett disko på yngre stenåldern. Jag blev mycket upprörd och hävdade att det var brottsligt. Och så fotade jag ett vackert träd i stället.

Men ett påskris skulle vi ju ha. Jag lovade därför att ta en promme längs med sjön efter middagen (korvkiosken lagade maten i kväll igen) och leta efter fallna eller kapade kvistar som låg på marken. Det blåste ganska kallt och var inte alls lika skönt som igår. Men jag traskade på och utförde mitt uppdrag – med mig hem kom ett knippe av diverse kvistar. Vi får se om nåt slår ut här inne i värmen, med vatten i vasen. Mamma letade fram en låda påskpynt och vi behängde kvistarna med allsköns tuppar, påskkärringar och ägg. Den rätt fula ankungen blev en svan. Det ett owedigt fint owis till slut!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen trätte vi om ett och annat och saker som hade försvunnit upphittades av mig, trots att mamma INTE hade lagt dem där, det hade Nån Annan gjort. Påskfriden (?) sänker sig över Toffelmammans boning och i natt måste jag försöka sova lite mer än de två senaste nätterna. Men jag vill ju veta om DU har nåt påskris och vad som finns i det. Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Birgitta Stenberg har gått vidare

Ett inlägg om en författare jag gillar.

---

 

Alla vilda – en dokumentär om Birgitta Stenberg.

I morse hade jag just parkerat mig vid datorn när ett ledsamt tweet dök upp från en av våra större tidningar. Där stod att läsa att författaren Birgitta Stenberg är död. Birgitta Stenberg led av cancer och avled i natt 82 år gammal. Hon var på dagen 30 år äldre än jag. Så nu vet du det. (Jag hör hur Intresseklubben antecknar.)

Som många andra litteraturvetare, bokläsare och HBTQ-människor har jag ett förhållande till Birgitta Stenberg. Även om hennes storhetsperiod kanske var lite före min egen (<== ha ha ha, jag har aldrig haft nån!) gör det henne inte mindre i mina ögon, snarare tvärtom. För det krävdes ett visst mod att leva som bisexuell i en tid när att ha sex med en person av samma kön först var brottsligt (fram till 1944) och därefter en psykisk sjukdom (fram till 1979).

Birgitta Stenberg skrev böcker som jag slukade under min egen komma ut-period. Jag tänker främst på de självbiografiska Kärlek i Europa, Apelsinmannen och de efterföljande böckerna. Den allra sista boken av Birgitta Stenberg som jag läste var Eldar och is, en spännande bok full av överraskningar om Birgitta Stenbergs mormor och mamma.

Nä vet du… Jag tror inte att Birgitta Stenberg har gått bort! Jag tror att hon har gått vidare. Nu sitter hon säkert nånstans på ett moln, blickar ner på oss som är kvar här och funderar på sin nästa roman. Romanen, som kanske ska handla om hur det är att gå vidare..?

Vila i frid från smärtan, Birgitta! I övrigt har jag en bestämd känsla av att du inte har varit nån vilande person!

PS Den här helgen är det Sigtuna litteraturfestival. DÄR tror jag att Birgitta Stenberg hade platsat perfekt!

PS 2 Här kan du läsa om vad jag skrev när Birgitta Stenberg hade sommarpratat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kontraster och likheter

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???

Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Förslag om förbud mot kränkande foto

En ny fotolag har varit på gång länge, men beslutsfattarna har inte lyckats fatta några beslut. Nu är det dags för ett delvis nytt försök: ett förslag om förbud mot kränkande fotografering lämnas som proposition till riksdagen nästa vecka.

Syftet med det nya lagförslaget är att man ska skydda den enskildes personliga integritet. Enligt förslaget får man inte smygfotografera i bostäder, på toaletter, i omklädningsrum och liknande ställen. Man vill alltså göra det brottsligt att fota i hemlighet.

Intressant är att lagförslaget inkluderar media. Media är ju annars ganska skyddat i grundlagen. Fast samtidigt ska det gå att göra undantag om fotot behövs för ett viktigt journalistiskt arbete:

[…] Om fotograferingen sker som ett led i nyhetsförmedling eller i något annat sammanhang av samhälleligt intresse är av stor betydelse vid försvarlighetsbedömningen*. […]

Undantag som kan omfattas är missförhållanden i samhället eller när man fotar för att säkra bevis för ett brott som utreds av polis. Men frågan är om det alltid är tvärsäkert vad som just är

missförhållanden i samhället.

Gäller det även sånt man TROR är missförhållanden eller gäller det sånt man kan BEVISA är missförhållanden? Och hur får man bevis före bevisen – om bevis enbart skulle kunna vara foto??? Nej, det här känns fortfarande väldigt dimmigt luddigt för mig, även om jag naturligtvis tycker att det är bra att kränkande bilder inte får tas eller spridas. Kränkande bilder av typen smygfoto vid omklädning. Vem vill visa upp sin lekamen i provhytten för hela cyberspace? Möjligen alla exhibitionister, men den klungan tillhör inte jag.

Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson pekar också på en annan luddighet som kan skapa ett tryckfrihetsproblem:

[…] det som är problematiskt är att det inte finns något tydligt undantag i lagförslaget för den tryckfrihetsrättsligt skyddade delen. Därmed tvingas yrkesverksamma nyhetsfotografer att ständigt tänka till om huruvida vissa bilder är olagliga att ta på exempelvis en makthavare. Att kriminalisera fotograferings-ögonblicket kan därmed leda till att fotografier som borde tas inte blir tagna. Det är ett problem ur ett tryckfrihetsperspektiv […]

Ola Sigvardsson tror inte att det här lagförslaget skulle motverka näthatet. Han säger:

[…] Man vill ju naturligtvis inte att yttrandefriheten ska kunna utnyttjas på det viset, det är inte rimligt, men det finns många aspekter av detta. Vi har redan lagar mot sådant som till exempel är olaga hot. Ibland får man en känsla av att det är tillämpningen av lagarna, inte lagtexterna, som borde ses över. […]

Intressant att följa upp för oss som fotar både i tjänsten och privat. Risken är att det slutar med att vi enbart fotar träd och blommor…

Dimmigt lagförslag om foto igen… Tänk om det stod nån bakom trädstammen och bytte om…

* försvarlighetsbedömningen = vilket jävla ord… Det ska jag komma ihåg till Ordjakten!

Livet är kort.

Read Full Post »

Stalkning blir förbjudet på riktigt den 1 oktober

Den 1 oktober blir stalkning förbjudet. Då blir det brottsligt med olaga förföljelse och straffet kan bli upp till fyra års fängelse. Samtidigt får polisen utökade befogenheter att gps-övervaka stalkare.

Tidigare har man straffat vissa gärningar en och en. Men nu kan de slås ihop om de anses ha utgjort en del av en upprepad kränkning mot en viss person. Det kan handla om olaga hot, ofredande, misshandel, överträdelse av besöksförbud med mera. Även lagen om besöksförbud ändras den 1 oktober. Då byter besöksförbud beteckning till kontaktförbud. Det behöver inte längre handla om ett rent besök utan kan räcka med mejl eller sms. Den som bryter mot kontaktförbudet kan tvingas bära en fotboja med gps-mottagare.

Uppsala Mansjour tycker att det är bra att det blir brottsligt att stalka nån, men är kritisk till övervakning via gps-boja. Kvinnojouren, Brottsofferjouren, Mansmottagningen mot våld och Tjejjouren i Uppsala har inte kommenterat den nya lagen.

Själv är jag benägen att hålla med Mansjouren. Klart att det ska vara brottsligt att stalka nån. Men om det också blir brottsligt att göra det via mejl och sms har ju inte fotboja med gps nån vettig funktion. Däremot tycker jag att man kunde ha lagt till stalkning på nätet. Vi är många som har ovälkomna besökare på våra bloggar, till exempel. Med mera…

Vem har inte råkat ut för webtroll, till exempel..?

Read Full Post »

Närmare

När jag är låg finns Anna ofta där med sin kärlek eller sina ord som lyfter mig. Och hon har fått mig att inse att tiden, krisens nachspiel, är en tid som har varit – och är – vår. Den tiden hade vi inte fått annars. Då hade det varit vardagsgrått tämligen bums – eller kanske bara helger. Nu får vi allt i ett. (Därmed säger jag dock INTE  tack till den som gjorde mig illa, det får h*n mig aldrig till trots att h*n hävdade det vid ett tillfälle!)

Inte är jag ledsen, arg eller bitter heller. Det var jag för ett år sen. Däremot har jag blivit mer misstänksam mot människor, ja – eller snarare deras motiv till att ”integrera” och interagera med mig. Det handlar till stor del om att jag aldrig får några svar på vissa frågor, men troligen är jag  också påverkad av boken jag läser nu, Ann Heberleins En liten bok om ondska. I boken diskuteras nämligen hämnd som en sorts ondska. I denna stund känner jag att hämnd inte skulle ge mig nåt. Hur skulle det hjälpa mig i mitt liv om A straffades för sitt beteende eller B blev av med tryggheten i tillvaron på samma sätt som jag själv? Inte ett smack! Det skulle inte hjälpa mig, inte glädja mig, inte ge mig ekonomisk vinning.

Tid har vi fått.

                                                                                                                                                       Det som driver mig obönhörligt framåt, det som får människor att verkligen hata mig, är mitt rättstänkande, tror jag. För jag tycker inte att det är fel att tala om när människor har agerat moraliskt fel eller kanske till och med brottsligt. Eller bara mobbigt och elakt. Jag vill nämligen bekämpa det onda genom att lyfta upp det till ytan, inte tiga, inte skydda – även om det skulle handla om en nära vän eller en kär anhörig. Eller mig själv. Jag är inte utan skuld. Inte alls. Jag har begått många fel. Man ska inte göra andra människor orätt – och om man gör det får man finna sig i att det finns såna som berättar om det.

Just nu är jag väldigt sårbar och känner mig lätt påhoppad. Men kommentera gärna det här inlägget för jag vill veta din syn på rättstänkande, sanning, ondska, hämnd och att lyfta fram det inte riktigt ärliga till ytan.

Read Full Post »

Ulla Billquist – en soldat i min ”armé”?

Ulla Billquist… Den häftiga rösten som kanske är mest känd för schlagern Min soldat under beredskapstiden i Sverige. Nu är hon aktuell igen med en samlingsbox med över 400 inspelningar på 17 CD-skivor samt en bok med unika bilder och textkommentarer. Och av den framgår att Ulla Billquist troligen var en soldat i min ”armé”.

Ulla Billquist, inte alltid så glad som i vissa av hennes schlagers… Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.

                                                                                                                                                        Ulla Billquist slog igenom 1929 och var mycket stor under beredskapsåren. Hon kallades för

en sångens Inga Tidblad

och hade en alldeles fantastisk röst. Hon var en av Sveriges mest populära artister under dåtiden. Bara tre dagar före sin död spelade hon två skivsidor låtar. Men hur kom det sig att denna kvinna tog sitt liv, endast 38 år gammal?

Enligt Lasse Zachrisson, som producerat boxen, var självmordet en konsekvens av hennes kamp med sin sexuella identitet. Bakom sig hade hon tre havererade äktenskap. Hon efterlämnade också en tonårig dotter. Och när hon hittades på köksgolvet hade hon armarna vilande över bröstet och huvudet på en kudde. Bredvid den döda låg ytterligare en kudde som indikerar att nån legat bredvid men gått. Enligt Lasse Zachrisson var det en kvinna som Ulla Billquist träffat i Stockholms revykretsar och som hon i hemlighet hade haft ett längre förhållande med. Vi ska komma ihåg att homosexualitet var brottsligt i Sverige fram till 1944 och Ulla Billquist tog sitt liv sommaren 1946. Då var det inte heller hennes första självmordsförsök.

Nyheten om den här boxen har gjort mig nyfiken på Ulla Billquist, en tidig soldat i min ”armé”, en kvinna som inte kunde leva fritt med den kärlek hon ville…

Read Full Post »

Onsdagso-roligheter

Rubriken anspelar på att livet är så himla o-roligt just nu – att jag nog snart sätter mig ner och asgarvar. Det kan liksom knappt bli värre. Livet är lika ljust som på insidan av en bajspåse. Jo, det kan det! Jag kan bli utsparkad till en parkbänk och Anna kan få nog av mig. DET är värre. Men annars… Tja, att skratta är bättre än att gråta, så…

Livet är lika ljust som inuti en bajspåse just nu.

                                                                                                                                                           O-roligt är det också på kyrkokansliet i här i Uppsala. I morse basunerade pensionärsradion Radio Uppland ut att en tredje chef får sluta. Emellertid inte på grund av de trakasserier h*n varit anklagad för eller för nåt brottsligt utan för att h*n betett sig kränkande (rent allmänt då, undrar man..?) och inte varit nån bra ledare. Det är alltså helt OK beteende men ändå får man sparken??? Det känns inte riktigt riktigt…  Får jag gissa så återvänder personen ifråga till ett ställe i stan där man inte är lika petig med hur chefer får bete sig mot sina medarbetare. Men det är en kvalificerad gissning. Här är kyrkokansliets pressmeddelande som gick ut idag. Av detta framgår att inget brottsligt har uppdagats. Men med den texten tolkar jag det som att det inte är brottsligt att kränka medarbetare. Vad är det då? Snällt? Mänskligt? Eller bara småelakt? Tillräckligt för att man inte får vara kvar på jobbet i alla fall. Men det är konstigt att kränkande av medarbetare ENBART är brottsligt om det skulle vara sexuellt. Det finns ju ganska många sätt att kränka underlydande på… Men tydligen är det inte brottsligt. Inte brottsligt.

Idag på rolighetsagendan står att slå in två julklappar. Vidare ska jag traska över till Tokerian för sedvanligt onsdagsärende samt uppdraget att posta ett brev till Anna. Det är fint att ha meningsfulla saker att göra om dagarna och att gå till Tokerian piggar ju alltid upp. Förutom sedvanligt onsdagsinköp ska jag där också inhandla choklad, Choklad, CHOKLAD – så då kanske du kan gissa vad jag upptäckte för trevligt i morse? BAH!

Nu blir det kaffe och lokalblaska!

Read Full Post »