Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lillasyster’

Ett inlägg om en film.


 

Devil's childEn gång hösten 2014 eller nåt spelade jag in Devil’s child (2007) från Tv4 på DVD-hårddisklen. I kväll var en passande kväll att se skräckfilm om märkliga och onda barn.

Pojken Joshua bor med sin mamma och pappa. Allt verkar frid och fröjd tills lillasystern Lily föds. Då börjar konstiga saker hända familjemedlemmarna. Först blir mamma galen, sen farmor och pappa… Fast galnast av dem alla är nog… Joshua.

Det här är en både obehaglig och underlig film. Jag tänker på Rosemary’s baby blandat med den onde Damien i Omen. För nåt konstigt är det med Joshua även om inte ens jag som tittare får nån form av bevis. Filmen var nominerad för och fick en massa priser. Själv tycker jag mest att den var… konstig. En får liksom inga svar på nånting.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Pariah Lee

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.


Det var ett tag sen jag kom ut. 
Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Sarajevo 1000 dagarDen 5 april,
det vill säga igår, fast 1992, var den dan Bosniens och Hercegovinas självständighetsförklaring kom. Dagen därpå, det vill säga idag, fast 1992, blev den nya staten erkänd. Det står lite olika beroende på var man läser, men uppgiften om den 5 april kommer från Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma. En liten bok för unga vuxna om 98 sidor som jag har läst idag. Boken hittade till min postbox från Vombat förlag i torsdags.

Alma är storasyster. Den första boken i trilogin beskriver hur det forna Jugoslavien splittrades och kriget kom – ur lillasyster Alminas ögon. Nu får vi Almas historia. Alma, som blev kvar i Sarajevo.

Även den här boken börjar med en otäck scen. Och det är liksom inte få såna scener i resten av boken heller. Inte så konstigt när boken handlar om det värsta människor kan vara med om: krig. Alma har börjat utbilda sig till läkare när kriget kommer. Plötsligt arbetar hon aktivt med att hjälpa krigets offer – och försöka överleva – i stället för att fortsätta plugga och vara nyförälskad i Fikret.

Precis som i första delen är språket enkelt utan att bli fattigt. Händelser och skeenden beskrivs rakt upp och ner på ett sätt som tilltalar mig. Jag tilltalas också av glimtarna från det Sarajevo som en gång var. Som när Alma skriver om sin vän Selmas bostad:

[…] Hennes bostad låg precis ovanför gamla stan. När man skulle besöka Selma fick man kämpa sig uppför en lång brant backe, högst upp låg hennes hus. På kvällarna satt vi ofta på hennes minibalkong och tittade ut över staden. Vi drack vårt turkiska kaffe ur pyttesmå koppar. Sött och starkt. Vår stad, Sarajevo. […]

Tyvärr hittar jag flera korrekturfel i boken. Jag hittar dessutom en grön fläck av nånting intorkat och ett långt, svart hårstrå mellan sidorna 50 och 51. Och på sidan 94 har jaget i boken plötsligt blivit Almina. Kanske inte så… bra.

Men berättelsen i sig är förstås minst lika gripande som den om lillasyster Almina. Och ja. Jag erkänner: mot slutet av boken kom mina tårar.

Boken innehåller även en del svartvita foton från Sarajevo. Hemska, men bra bilder, som tyvärr inte görs rättvisa av det ganska enkla papper de tryckts på.

Trots korrekturfel, fläckar, hårstrån och mindre lyckat bildtryck får boken ett högt Toffelbetyg (en tofflas avdrag för misstagen, dock). Det här är en bok som alla unga borde läsa.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu blir det skitsnack, så den som är känslig bör sluta läsa!

 

Magen är upp-och-ner. Dels har den fått en ny medicin, dels har jag slutat med magsårsmedicinen. Den nya medicinen har inget med magen att göra utan mitt blod. Det där trilskandes elementet i kroppen som vägrar samarbeta med mig. Läget är som det var hösten 2010. Nivåerna är i botten. Det enda värde som är bra är visst B12 just nu.

Jag gillar inte när kroppen bråkar. Jag gillar inte att vara sjuk och svag. Men det hjälper inte att gnälla, bara göra som doktorn säger. Doktor Jan tycker att vi ska börja leta efter min blödning inne i magen, via gastroskopi. Jag gav motvilligt med mig. Den enda undersökning jag lär vägra att göra om det blir aktuellt är tunntarmsundersökning. Det är det absolut värsta jag har varit med om. Tänkt dig gastroskopi gånger tusen. Tunntarmen är nämligen en lååång jävla tarm. Med gastroskopet går man bara ner genom svalget och glor i magsäcken och där runtikring, typ,. Vid tunntarmsundersökningen går man ner från näsan och en bit i taget, lååångsamt och plååågsamt. (Jag får ännu mer ont i magen när jag tänker på detta…)

Ett gastroskop med lite olika tillbehör… 


Min reaktion på nya medicinen
borde ha varit svart och stopp. Det är ljust och löst och om jag inte har en toa nära får jag panik. Magsåret – om det nu är ett sånt eller bara en reaktion på utebliven medicin – värker och bränner som om jag har svalt en näve snus. Jag har inte kräkts än, men nästan.

Tro nu inte att jag mesar och är hemma från jobbet. Aldrig! Jag älskar mitt jobb alldeles för mycket för att ligga hemma och gnälla. I stället skriver jag av mig på bloggen på fikarasten. Jag behöver bara få ur mig en massa gnäll och jag behöver inga goda råd. Tror jag. Jag vill vänta ett par dar och se hur magen reagerar.

Fästmön jobbade till klockan 20 igår. När jag körde hem från hennes jobb upptäckte jag att ena strålkastaren på bilen hade pajat. Det är inte bra, eftersom det ofta är mörkt när jag kör. Jag har bara bytt lampa bak, framlampor är nåt man kan få magsår av att försöka ge sig på att byta. Därför ringde jag Clark Kents* doktor. Vi ska få komma dit före halv tolv eller efter halv ett idag. Perfekt! Toyota kan man verkligen lita på!

Tillbaka till skitsnack! En del har synpunkter på min och min storasysters sms-konversation ibland. Därför kommer här bara delar av den. Ingen förklaring vad den handlar om, för då blir folk så arga, så arga och tycker att vi är två Tant-Troll. Och det är vi ju…

Lillasyster (LS):

Usch vilken jobbig människa. H*n låter som om h*n har kissat på sig.

Storasyster (SS):

Fnissar.

LS:

Storasyster fnissar, Jobbig Människa kissar.

SS:

Fnissar ännu mer.

LS:

Kolla, alldeles prickig i fejan!

SS:

Bergis mässlingen.

LS:

Inte ett dugg intresserad av pengar, eller…

SS:

Aslarvigt.

LS:

Kolla skålarna. Fula som stryk.

SS:

Skitfula.

LS:

Hur kan människan klä sig så där?

SS:

Hon borde skämmas. Ska jag bita henne?

LS:

Cool tant, 90 bast och står i bara underkläderna i TV!

SS:

Hon är så ball.

LS:

Så tyst du blev.

SS:

Jag dreglar över kläderna.

LS:

Hon kanske är din storasyster.

SS:

Ja, vi måste vara släkt.

LS:

Suck, en föreläsare.

SS:

Möcke trist.

LS:

Kolla tänderna!

SS:

Som en haj.

LS:

Å vilket tragiskt öde, underbar konst ju.

SS:

Fantastisk tavla, stackars Hugo.

LS:

Nu gick Anna. Jag är nog tråkig.

SS:

Du är aldrig tråkig (U gick också nu)

LS:

Vad är det för skvalande i bakgrunden?

SS:

Nån som kissar jättemycket!

Jaa, vi är jättebarnsliga och verkligen elaka Tant-Troll, men vi fick skratta lite under knappt 45 minuter våra krämpor till trots. Den som har problem med att vi har roligt en kort stund bör sluta läsa min blogg helt och hållet.

 

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Äntligen sovmorgon!!! Hur kan man längta så? Jag kan i alla fall! Och Fästmön! Ändå låg vi inte halva dan eftersom Anna började jobba klockan tolv. Tyvärr ända till klockan 21 i kväll… 😦

Lördag means godis! Därför blev första stoppet på väg till Annas jobb Tokerian. Eller nja, vi hade lite andra ärenden där också, bland annat till apoteket. Hur som helst, godis blev det! Och tro nu inte för en sekund att jag tänker ge bort en enda bit till nån utspökad unge som ringer på dörren! Nä! För jag ska sätta på mig värsta masken och skrämma skiten ur dem allihopa! I wish… Tyvärr har jag ingen mask, men en del – läs: jag – är så jävla fula ändå att det går bra att skrämma skiten ur snorungar utan mask. Talangful(l)t!

Talangfull var däremot inte den person bland Tokerians personal som hade fyllt på lösgodiset. Snarare fantasifull. Eller vad sägs om dessa skumma skumbananer?


Skumma skumbananer som mer ser ut som colabåtar i mina ögon.

                                                                                                                                                      Skumbananerna var inte det enda som var skumt.


De syrliga skumshotsen såg mer ut som salta sillar, tycker jag.

                                                                                                                                                                   Ja, den som hade fyllt på godiset kunde nog inte läsa och var säkert färgblind också. Salmiakgodis brukar väl för det mesta vara svarta eller möjligen kamouflagegröna?


Ser mer ut som bilar i vit choklad, men jag kan ju ha fel..?

                                                                                                                                                                 Tur att inte Frida var med, för de sura colanapparna visade sig vara nånting helt annat. Det hade gjort henne grymt besviken.


Ser inga som helst sura colanappar, men däremot röda Ferraribilar.

                                                                                                                                                              Nej, många rätt var det inte idag!.. Tyvärr kunde jag inte fota alla tokerier för folk som var där med sina snoriga och gapiga ungar började blänga som f*n på mig. En sista bild:


Såna här kallas väl ändå inte salta rullar utan kolor???

                                                                                                                                                                Jag suckade och stönade och ojade mig och fotade tills min tejpade mobilkamera (ja, jag har inte fått tummen ur än och bytt!) gav upp en suck och började pipa att batteriet var tomt. Till alla snorungars föräldrars lättnad.

En familj höll på att göra mig fullkomligt galen. Mamman drog varuvagnen, pappan vagnen med en skrikande lillasyster och omkring ekipagen kretsade Daniel*, cirka fyra år. Denne Daniel var ta mig f*n överallt – och helst i vägen för min varukorg. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt oavsiktligt – ja, det är sant! – drämde korgen i huvet på honom – i värsta fru P… nej visst nej, hon har ju bytt namn sen hon gjort sin exman tjänsten att skilja sig från honom, fru Flängört-stil.

Till råga på allt hamnade familjen före mig i utcheckningskassan. Mamman, mager och eländig, skickade kassörskan att hämta ett reklamblad – för att därur klippa en rabattkupong på typ fem spänn!.. (Vid det här laget hade Anna sprungit ut för att köpa lunchsallad i kiosken och klockan sprang iväg närmare tolv än den nånsin hade varit hittills under dan…) Jag säger då det…

Vi hann emellertid till Annas jobb. Jag fortsatte därefter till biltvätten St1, hur det nu uttalas. Skit samma, de som jobbar där är alltid jättetrevliga, men de flesta kunder kan inte köa – varken i affären eller till biltvätten, trots skyltar. (Jag börjar bli riktigt orolig för läskunskaperna hos folk i gemen!) Ingen kö till tvätten idag, emellertid, bara i affären där en hungrig unge avkrävde sin stressade mamma en korvj***l trots att mamman skulle vara nånstans klockan tolv. (Vid det här laget hade klockan passerat tolv, så gissningsvis var mammans framförhållning inte den bästa heller.)

Clark Kent** blev jätteren och fin och jag gnuggade honom torr efteråt med mjukt trassel. Hemma i New Village fick han en invärtes genomgång med dammsugaren. Nu är han så vacker – se själv:


Min vackra bilman!

                                                                                                                                                            Hemma igen kan jag meddela att jag är otroligt sugen på godiset i bunken, men jag försöker intala mig att familjen Galning hade varit på Tokerian före oss och grävt med sina bajsiga fingrar bland godiset (de gjorde ju det en gång när vi var där och försökte handla) – bara för att kunna låta bli att ta mig ett smakprov eller två.

I stället är det dags att slå en signal till mamma och sen traska över till H med ett par klädespersedlar jag har utlovat, men som har legat i sina platspåsar här sen i somras. Ibland är jag inte snabb, mitt efternamn till trots…

Resten av eftermiddagen ska jag ägna åt att läsa ut min bok, om jag hinner. I kväll sen blir det säsongsstart av Downton Abbey klockan 21.30 på SvT1. Det ska jag inte missa!

                                                                                                                                                     *Daniel heter nånting helt annat. 
**Clark Kent = min vackra bilman

Read Full Post »

Under två års tid har projektet Företag i utveckling jobbat med att vända negativa trender hos sex företag i Tierps och Östhammars kommuner. Genom att arbeta för att bredda och fördjupa kompetensen bland de anställda har man lyckts minska risken för varsel och uppsägningar.

Ett företag som deltog i projektet fick 2009, när projektet startade, 450 000 kronor i EU-pengar samtidigt som alla de åtta anställda varslades om uppsägning. Idag är alla åtta kvar och förra året nyanställdes till och med en person. På en vecka förra året tredubblades orderstocken.

Projektet har lett till att alla tar mer ansvar för alla delar och alla har utbildasts i ett planeringsverktyg, vilket gör tillvaron mindre sårbar.

Jag skulle vilja dela ut en svart bak fast tvärtom – en gigantisk rosa toffla – till detta projekt. Det är tufft överallt på arbetsmarknaden, men i vårt län är de norra delarna särskilt utsatta. Där är svårt att behålla de jobb som finns och svårt att etablera nya företag. Detta projekt har emellertid visat att det går att göra bra saker även i tuffa tider!


En gigantisk rosa toffla till projektet Företag i utveckling som har lyckats vända en negativ trend bland åtta företag i norra länet.

                                                                                                                                                      Kirsi Mikkonen, en av de två projektledarna, misstänker jag är känd från Metropolen Byhålan där hon under min tonårstid troligen figurerade som lillasyster till en klasskompis…

Read Full Post »

1990-tal i Stockholm. Tre vilsna individer söker framgång och berömmelse. Under tiden gnaver de mot varandra och är inte alltid så snälla på väg till sina mål. Mats Strandbergs bok Bekantas bekanta från 2007 hittade jag på antikvariat i Stockholm för drygt en hundralapp. Det var väl investerade slantar!


En bok om relationer – i kändisvärlden och i gayvärlden.

                                                                                                                                                       Camilla återvänder till Stockholm för att få tillbaka mannen hon lämnade trots att hon älskade honom, men också för att slå igenom som låtskrivare och artist. Samtidigt kommer Lilly till stan. Lilly från landet, lillasyster till Daniel, Camillas bästa vän. Lilly, som har kommit till stan för att bli känd. Och Daniel, ja… En druga med övervikt och en längtan efter kärlek. Och en egen klubb. Runt dessa tre cirklar storyn i Bekantas bekanta i ett 1990-talets Stockholm, bland bimbos och yuppynallar, såpaskådisar och såna som bara vill bli kända…

Mats Strandbergs berättelser är alltid så intressanta. Och trots att perspektivet växlar mellan de tre karaktärerna blir det aldrig snurrigt. För deras liv och skeenden går ju in i varandra. Det handlar om relationer och om släktskap, men också vassa armbågar. Karaktären Lilly i boken är en figur som jag känner ren antipati emot. Samtidigt är hennes sätta att vara på nåt sätt ett resultat av det som varit.

Språket i boken flyter lika enkelt och vackert som i hans andra två böcker, Jaktsäsong och Halva liv. Och jag väntar bara på nästa bok! Högsta betyg!

Read Full Post »

Older Posts »