Det blodröda fältet

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Rosalie, Kitty och Flora – tre unga volontärer i första världskriget. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions webbplats. Foto: Todd Antony/Endemol.)

Premiär i kväll för Det blodröda fältet, en brittisk dramaserie i sex delar och det enda sevärda på svensk TV en lördagskväll. Tja, krigsromantik… Är man mer än lovligt desperat då eller tittar man för att det är brittiskt och bra rent dramaturgiskt?

Tre unga kvinnliga volontärer – och senare även en utbildad sjuksköterska – kommer till ett brittiskt fältsjukhus för att hjälpa till. De har alla sina skäl att vara där, men de kastas in i en värld som de nog inte kunde föreställa sig. Inte nog med att en av dem hittar amputerade fingrar bland förbandstrasorna. Många av soldaterna lider av psykiska skador som tar sig hemska uttryck. Och inte hjälper det att en av översköterskorna är en riktig bitter hagga.

Tittarna kastas rakt in i fältsjukhusets värld, en liten hierarki i sig. Där finns mänskliga människor, omänskliga människor och väldigt, väldigt skadade människor. Det är bra, det känns realistiskt. Oona Chaplin är heller ingen besvikelse – dessutom är hon väldigt lik sin morfar i kroppsspråket även om detta inte är fars. För det är krigsromantik. Och det är väl lite det jag har svårt för.

Toffelomdömet blir emellertid högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lunch med en bokman

Ett längtande inlägg.

---

 

Våren slog ut idag.

Idag slog våren ut. Solen är varm, blommor och träd blommar – och människor är allergi-snuviga och ögon-kliiga. Jag hade en lunchdejt med en bokman, en person inom företaget där jobbar, en person jag aldrig tidigare mött i verkliga livet. Ibland behöver man mötas just där, i verkligheten, alltså.

Jag såg framför mig en timme med prat om sociala medier, webb och sånt som hör jobbet till. Men kanske mest böcker. Märkligt nog rörde vårt samtal över den asiatiska maten inte alls litteratur, mer än i förbigående (”jag jobbar på bibliotek”, ”idag är det bokbytardagen” etc). Det första Bokmannen fick göra, för övrigt, var att hjälpa mig loss från bänken där jag fastnat med min nyckelkedja/hundhalsband från Pride 2002…

Det är så häftigt att fortfarande, vid 52 års ålder, ha förmånen att träffa fascinerande människor. Jag njuter av dessa möten så otroligt mycket! De ger mig sån stark input och kraft att orka gå vidare. För som vanligt kan jag inte låta bli att fråga om deras liv. Och de berättar!

En väldigt ny vigselring.

Bokmannen berättade utan omsvep om sin sjukdom. Men det var när pratade om sin E som han lyste upp. Alltså hela Bokmannen lyste, jag ljuger inte! Med E har två bonusbarn kommit. Jag nickade igenkännande så långt. Sen fick jag veta att E befinner sig i en världsdel i andra änden av vår glob – i väntan på uppe-hållstillstånd. Att föreställa sig hur det är att inte få träffa den man är ganska nygift med går liksom inte. Bokmannen längtar. Hans E längtar. Och barnen, som har fått en pappa.

I Sverige mal byråkratins kvarnar långsamt som alltid. Under tiden får Bokmannen inte träffa sin E. E får inte komma till Sverige och han kan inte åka till E:s land. De ringer ett begränsat antal timmar till varandra varje månad.

Jag fick se en bild på E. Så vacker i sin gröna klänning. Jag kan förstå Bokmannens längtan.

Vi ska träffas flera gånger. Ännu är mitt uppdrag här inte slutfört. Och nästa gång traskar jag först uppför backen, sen nerför och så tittar jag in på stadens bibliotek. Där sitter en Bokman med de plirigaste ögon jag nånsin har sett och längtar efter sin E.

Vill du veta mer om Bokmannen? Läs hans yrkesblogg! Eller hans filosoferande blogg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Nej, nej, nej och en flaska me rom…”

Ett inlägg i vilket jag ventilerar och försöker peppa mig själv. Jag har det inte värst, liksom.

Eftermiddagen försvann inne på Tokerian. Fästmön skulle som vanligt handla lite, det blev sju kassar och saker vid sidan av. Ändå är det inte mycket när familjen är stor. Anna hade haft en tuff dag på jobbet. Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Men inne på Tokerian var det fullt av trevliga och pratglada människor som jag kunde skoja med, medan Anna höll på med seriösa saker som potatis, kött och cerealier. (Vet du inte vad cerealier är kan du googla, tycker jag!) Glada människor hjälper till att göra mindre glada upplevelser uthärdliga. Dessutom fanns det roligt godis att titta på!

Doris skumtoppar – har du smakat såna?

Ute på Morgonen i Förorten väntade Elias, vars iPhone inte funkade för att messa med. Simkortet var nämligen låst! Som tur var är jag betrodd med koden och kunde låsa upp fånen åt gossen.

Men innan dess passerade vi platsen för en fruktansvärd olycka. Alla spår var inte borttagna. Det var så hemskt att föreställa sig vad som hade skett i onsdags eftermiddag. Så fruktansvärt överjävligt att man helst inte vill tänka på det. Fast det gör man. Jag kunde inte låta bli att undra om nån vi känner var inblandad, kanske nån från skolan. Även Elias hade tänkt en hel del. Det första han frågade mig var om jag kör bra så att jag aldrig krockar. Vad svarar man på det?

En skugga av den som är jag.

När alla barn, väskor och matkassar var transporterade till Himlen vände Clark Kent* och jag till New Village. En gång till passerade jag platsen för olyckan. Där kändes väldigt, väldigt tungt. Mycket påtagligt…

Jag har skrivit en stund, jag har tagit emot ytterligare två nej på sökta jobb och jag har gråtit i duschen för då hörs det inte. Syns inte heller. Men ingen är ju hemma här som kan titta eller höra. Nu har jag slutat mejla arbetsgivarna för att be om återkoppling. Det är ju i alla fall ingen som svarar mer än ett par redan nämnda. Resten skiter i en gammal skruttig toffla, känns det som. Så jag får fortsätta fundera på varför jag blir bortvald eller inte uppmärksammad. Att den glassiga och prisbelönta Reklambyrån valde bort mig bland 250 sökande förvånar mig emellertid inte särskilt mycket. För där premierar man småbarnsföräldrar, stod det i annonsen. Jag skulle ju ha kunnat vara farmor eller mormor, jag, om jag inte hade gjort mindre lyckade val här livet.

Dags att micra lite kalkon och klyftor. Sen ska jag fortsätta läsa boken jag ska recensera nästa vecka. En fruktansvärd mordhistoria, based on a true story, grannar till mig, typ. Ja, verkligheten är grym! Och jag har det definitivt inte värst. Men ett litet, litet ja skulle kännas lite gott just nu, det skulle det…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Mischmasch eller nisch?

Ett inlägg i vilket Tofflan bland annat berättar om sina funderingar att nischa sig, men också svamlar en massa som vanligt.

Jag har funderat på en sak. Jag funderar fortfarande, för jag är inte färdigtänkt. Joråsaaatte… min hjärncell får jobba! Det kanske är dags att förnya sig. Mig. Bloggen. Det börjar bli dags att göra nån radikal förändring nu. Kanske att jag ska nischa mig mer, inrikta mig på kultur – som ju är ett ganska brett område… Skippa de personliga inläggen, de tramsiga. Jag vet inte. Jag vet i ärlighetens namn inte. Två bloggar, kanske, där de personliga inläggen rentav är låsta så att nyfikna gamla X och andra satkärringar inte kan läsa. Tål att tänkas på, tål att fundera över…

Det skulle vara lite spännande att testa att bara skriva seriöst. I såna fall skulle det bli böcker, film och TV, kanske lite musik och teater också. Kanske lite sociala medier. Funderar, funderar…

Det var omväxlande väder idag. När jag åkte hem från jobbet hade det mulnat på, men jag satt en stund på ballen* i alla fall och läste. Intog min middag där. Bytte rätt från bågar till korn.

Idag blev det popcorn till middag. Öl och litteratur är givna tillbehör.

Klockan sprang iväg alldeles. Jag satt och kliade mig och upptäckte att jag har fått eksem ganska nära mitt operationsärr, på båda sidor av ärret. På vänstra sidan är det värst, det ser ut som tre fingrar har klämt till. Eller vad tycker du?

Fingereksem? Så här ser det ut på vänster sida om mitt operationsärr. På högersidan har jag bara en blaffa.

Nåväl, i stället för att sitta och ömka mig själv smorde jag in mig med den där salvan jag fick av doktorn. Den funkade hyfsat när jag fick eksem av sprutorna.

Hur det nu var kom jag på att de små husdjuren inte hade fått mat. Hämtade därför nycklarna och tog dagens tidningar och post och gick över till ”Lucille”. Det var nåt konstigt med låsen. Nedre låset gick fint att öppna men det övre..? Jag provade att låsa och låsa upp igen. Då liksom FLYGER dörren upp och där står Äldsta Dotter och asgarvar! Jag höll på att smälla av! Jädra Lucille, hon sa att de skulle komma hem i morgon eftermiddag först! Men hon var väldigt, väldigt stressad när de åkte.

(Och här lämnar jag nu fritt till var och en att själva föreställa sig
hur pinsamt det hade varit om jag hade kommit in senare
och de hade sprungit omkring i nattsärkarna!
Eller rentav näck, in och ut i duschen!
Eller om de låg och sov…
Bajsade med öppen dörr…) 😳

Nu känner jag att det här inlägget, som skulle vara av lite seriös natur, håller på att balla ur totalt. Jag tror att det är bästa att jag rundar av här. Faktiskt. Men fundera och kommentera gärna det jag skrev i början om en nischad blogg.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

En natt… som uteliggare

Jag har jobbat i en politiskt styrd organisation under merparten av mitt yrkesverksamma liv. De politiker som var förtroendevalda av oss samhällsmedborgare i den organisationen hade till 99 procent ingen som helst erfarenhet av att jobba

på golvet,

i det fallet inom vården. Att skaffa sig erfarenheter inom ett område där man har makt att utföra förändringar som påverkar andra människors liv borde vara ett minimikrav för våra förtroendevalda politiker. Men verkligheten är långt därifrån och få är de som vågar.

Häromdan – eller natten, snarare, – skedde ett viktigt undantag. Ett par kommunalpolitiker, varav späda (ja, hon är SPÄD, det är ingen löjlig förminskning utan sanningen) vänsterpartisten Ilona Szatmari Waldau var en, tillbringade en natt som uteliggare i Uppsala. Det tog två dygn för Ilona Szatmari Waldau att få upp värmen, säger hon i Dagens Nyheter.

Totalt samlades sju politiker på Vaksala torg i tisdagskväll, inbjudna av Stadsmissionen. Tre av dem skulle prova en natt som hemlös. Sju politiker. SJU – av över 40 politiker från Uppsala kommun och den verksamhet som har ansvaret för vården i vårt län. Fyra av de sju nöjde sig med information. De tre som vågade prova på en natt som hemlös var Ilona Szatmari Waldau (V), Mohamad Hassan (FP) och Martin Wisell (KD).

Natten mellan tisdag och onsdag. Det var den där natten när ett stort oväder drog in över vårt land. Kallt och massor av snö. Och faktum var att det just var snön som ”räddade” dem – de hittade ett soprum där de kunde söka skydd för natten. Ett soprum där dörren inte hade slagit igen på grund av snön…

Man kan ha vilka politiska åsikter man vill, men Ilona Szatmari sätter fingret på en viktig sak när hon berättar om aktionen i Dagens Nyheter:

[…] En natt är absolut ingenting. Bara vetskapen om att man nästa natt får sova i en varm säng, eller att man när som helst kan avbryta gör det lättare. Men att leva som en hemlös, även om det är bara en natt eller en vecka, gav mig en större förståelse […]

På sin blogg skriver Ilona Szatmari Waldau att det hela började som ett litet äventyr. Men allt eftersom timmarna gick och de möttes av låsta dörrar steg missmodet och tröttheten. Till sist hittade de ett soprum. Två av dem hade sovsäckar och kunde ligga ner, medan den tredje fick stå på grund av kylan.

Så här sammanfattar Ilona Szatmari Waldau i sin blogg  sitt deltagande i aktionen:

[…] Man kan aldrig föreställa sig hur det är att ständigt sova ute genom att göra det en enda natt men man kan åtminstone uppleva känslan av trötthet och frustration över att inte hitta en bra sovplats, lättnaden över att till slut göra det och besvikelsen över att det inte var så bra som man trodde. Oron över att bli utkörd när man går in på Resecentrum för att värma sig eller från det skydd man har hitta är också svår att föreställa sig. Med det väder som var i natt fanns det ingen möjlighet att lägga sig utomhus utan vindskydd, åtminstone inte för oss som var nykomlingar och inte kände till de bra platserna. Man inser ju också att alla uteliggare sover utomhus för första gången någon gång. […] 

Jag tycker att du ska läsa hela Ilona Szatmaris blogginlägg. Jag tycker också att de tre politiker som genomförde aktionen fullt ut ska ha heder för det. För de har åtminstone försökt att sätta sig in i en utsatt persons verklighet. Nu hoppas vi bara att nånting görs rent praktiskt och handfast också innan stans hemlösa fryser ihjäl den här vintern.

Fatou har också skrivit om detta.

Livet är kort.

Read Full Post »