Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘häst’

”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.


 

Tjej på Annas tischa

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.


Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker o gammal skrivmaskin

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…


Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Måndag… Hemfärd… 
Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.


Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett söndagsinlägg.


 

M-kula

Fem såna här blev mitt lördagsgodis.

Det blev en stilla kväll i New Village igår. Det mest upphetsande som hände var att jag gjorde våfflor till middag. Det var underbart gott, men nej, nån bild får du inte – det är ju alltid lite ruschigt när man ska göra våfflor: vispa smet, hälla i smet, passa våfflor på gräddning, ta ut färdiga våfflor ur järnet, äta… Ja, du fattar. Sen kan man tycka att våfflor ju inte är nån middagsmat. Det struntar jag i. Jag åt våfflor till middag igår. Med hjortronsylt och sprejgrädde. Denna söt- och fetchock fick till följd att jag inte orkade goffa så mycket annat. Det blev ytterst lite chips (det är fortfarande kvar i påsen), mest för att jag ville testa den nya, färdiga dipen jag köpte igår. Som dessert tog jag typ fem stycken M-kulor. Detta innebär att jag har massor (nåja…) av godis kvar i skåpet att äta idag. För idag är det ju sista dagen på helgen. (För den som inte har uppfattat det, försöker jag begränsa mitt godisätande till helgerna.) Bara det att det blir tårta och annat smakens i morgon i Himlen… Men när man firar en 20-åring kan man ju faktiskt inte låta bli att just fira. Med tårta, bullar och kakor. Eller hur?!

Lördagskvällens andra höjdpunkt (förutom våfflorna) var dock säsongsstarten av Downton Abbey. Lord Grantham framställs om möjligt ännu mer träbockig än tidigare, nerviga systern är ännu nervigare och farmor är värst, bäst och roligast av dem alla. Men vad var det för konstigt program efteråt? Jag tittade förundrat. Enligt SvT:s webbplats är det

[…] Ett nördigt och passionerat eftersnack med Johanna Koljonen och Kristin Lundell. Premiärgäster var Johannes Brost och Sanna Nyström. […]

Och det var det. Jag har inget mer att säga om det än att jag blev just  förundrad. Vill jag att mina licenspengar ska gå till såna här program? Nej. Sen får var och en vara hur nördig och passionerad man vill. Men jag vill inte vara med och betala för det.

Hösthimmel

Gårdagen var både solig och molnig.

Igår kväll trodde jag att jag bodde granne med sju elefanter, en häst och en hyena, det vill säga ett zoo. I morse fick jag revidera denna tro: jag bor nära en temperamentsfull kock, det är min senaste teori. Det lät som tallrikskrossning och nån som hackade gurka alldeles intill mina öron. Innan dess hamrades det lite. Var det köttstycket som bultades ut, månntro?

Själv leker jag tvätteri. Två maskiner ska köras och så har jag en strykhög som väntar på mina omsorger. Dagen är dimmig, till skillnad från igår när den var både solig och molnig. Men jag måste nog ändå ge mig ut nån gång under dagen i alla fall för att införskaffa nåt ätbart till söndagsmiddag. Och kanske ett grönt kuvert. Jag har inte gjort det ännu.

I kväll ska jag glo på Fjällbackamorden. Programmet visas vid lagom tidpunkt för en kvällstrött Toffla. Sen skiter jag i att Camilla Läckbergs filmer och böcker alltid får dålig kritik. Hennes produktion är väl som många andras – en del är bra, annat är bättre och en del är mindre bra.

Vad händer hos DIG, så här på söndagen då? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tidsfördrivande inlägg.


 

Flirtande uggla

Ugglan vet hur man fördriver tiden en söndagseftermiddag!

Idag skulle familjens yngste medlem på kalas. Eller kalas och kalas… Det går man ju inte på när man är typ elva, tolv år. Det skulle åkas gokart. Nu är vår yngste kanske inte den mest kaxige av grabbar, men jag tyckte att det var roligt att han var på och ville prova. Gokartbanan ligger emellertid i Uppsala och nån samåkning hade inte diskuterats mellan de deltagande grabbarnas föräldrar. Så jag ville vara lite snäll – ja, jag tränar ju på att vara det! – och erbjöd mig att skjutsa pojke och mamma, vänta på pojke med mamma och slutligen skjutsa hem pojke och mamma till Himlen i Förorten. Själv bor jag ju i New Village i Uppsala, ifall nån nu har missat det. Och det finns det FÖLK som har gjort. Så för tydlighetens skull: jag bor i Uppsala, Anna och barnen bor i Himlen i Förorten. Utom äldsta bonusdottern, som numera bor i norra Sverige. Frågor på det? Nähä. Bra. Då kanske vi kan komma vidare i dagens berättelse.

Det var lite oklart när gokartgänget skulle samlas. Först talades det om klockan 17, men efterforskningar visade att det faktiskt stod klockan 16 på inbjudan. Själva gokartandet skulle pågå en timme. Det var väl ingen match, tänkte jag, att fördriva en timme med Anna. När pojken avlämnades var det dock klockan 17.30 som gällde för återhämtning.

OK, fine. Anna och jag tuffade iväg i Clark Kent* till ÖoB, som ligger nästgårds. Det var inget särskilt vi skulle handla där, men man vet ju hur det blir – alltid slinker det med något. Så även denna gång, men jag köpte inget för jag har ju inget att handla för. Anna var snäll och köpte var sin chokladbit åt oss. Jag hade som vanligt inte ätit nån lunch och när klockan började närma sig 17 kurrade det i min mage. Som tack för skjutsen erbjöd Anna sig också att bjuda mig på en kycklingburgare. Hon och Elias behövde ju äta nåt de med, men vi skulle äta tillsammans först efter gokarten.

Eftersom ÖoB stänger klockan 17 på söndagar satte vi oss i bilen på parkeringen och mumsade choklad. Sen visste vi inte vad vi skulle göra, så jag föreslog ett parti Wordfeud. Jag vann. HA! Sen fotade jag. Högt och lågt, bling bling och torn. Och så for vi ner till gokartbanans parkering och väntade. Och väntade och väntade och väntade. Det började regna. Bilrutorna immade igen. Ingen grabb.

Men Elias är smart. Han messade oss. Gokartkalaset drog ut på tiden för gänget före Elias gäng var försenat. Klockan var väl runt halv sju när vi äntligen ramlade in på Burger King på Stormarknaden. Då hade jag som inte äter rött kött kunnat äta en hel häst och hans sto. Jag var riktigt otrevlig mot den stackars flickan i kassan för att mjölken var slut. Ibland är jag så jäkla pinsam…

Pojke och mamma är nu återbördade till sitt hem. Jag spolades in i ösregnet för ett tag sen, packade upp, satt mig vid datorn och började skriva detta.

Sen fick jag ett samtal på mobilen som visar att det finns goda människor. Det finns riktigt goda människor! Men DET blir ett annat inlägg, när allt kring DEN historien är ”klart”. Tills vidare tackar jag Anders på förhand! TACK!

Och nu får du titta på några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille blöte bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en musikalisk film.


Mary PoppinsÅr 1964 var jag två år.
Det var det året Julie Andrews blev omåttligt populär i Disney-filmen Mary Poppins tillsammans med Dick van Dyke. Det var en fantastisk film, på många sätt. Dels väldigt lång, över två timmar, dels både spelfilm och animerad. I eftermiddag har jag slumrat till filmen, som faktiskt var den första biofilm jag såg, runt 1966/1967, tror jag, tillsammans med mamma och en väninna till henne. Och än idag mindes jag såväl scener som sånger…

Familjen Banks bor på Cherry Tree Lane i London. Pappa George jobbar på bank och är väldigt sträng, mamma Winifred är mest ute och slåss på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. (Filmen utspelar sig runt 1910.) Barnen Jane och Michael vaktas därför av en nanny. Men en efter en ger nannysarna upp – barnen är omöjliga. Pappa George beslutar sig för att annonsera i The Times efter en sträng nanny. Barnen hjälper honom att sätta ihop en annons, fast eftersom de vill ha en söt nanny som leker med dem river han sönder deras papper och kastar i eldstaden. Då kommer en vind… Och med den, alldeles strax, Mary Poppins, den perfekta nannyn, som kan ta hand om och älska barnen när mamma och pappa inte har tid.

Det här är en oerhört klichéig film, men jag älskar den fortfarande! Jag struntar i att amiralen frågar om de ska jaga hottentotter eller att Jane rider på en rosa häst, Michael på en blå. Filmen kom ut i början på 1960-talet, liksom… För övrigt är filmen baserad på Pamela L. Travers bok med samma titel, en bok som kom ut samma år Julie Andrews föddes, 1935. Idag är det andra tider och man får se såväl bok som film som exempel från just dessa tider, 1935 respektive 1964.

I stället njuter jag av de välspelade sång- och dansnumren. Just de animerade delarna kanske inte är av högsta klass. Däremot är Julie Andrews och Dick van Dyke det. Då gör det absolut ingenting.

Idag är Mary Poppins mer eller mindre bortglömd. För året därpå, 1965, gjorde Julie Andrews huvudrollen som nästa nanny, Maria, i den film som år efter år visas på TV i mellandagarna, oftast: Sound of Music.

Högsta Toffelbetyg, medan jag nynnar på ”A spoonful of sugar…” och sörplar i mig lite meducin.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett varierat inlägg. 


Idag är det fredag.
Igår var det torsdag. Det är februari. Idag är det den sjunde februari. Vännen Klara skrev ett inlägg om julpynt i veckan. Hon har gjort en inventering av julpyntsläget bland sina grannar.

Nåt sånt vågar jag mig inte på, för då får jag väl höra att jag är elak/förtalande/hotfull. Nu skiter jag i vad jag får höra om min person, men när jag fick höra att man sprungit omkring med en lista för att få mig vräkt bara för att jag har åsikter, blev jag jävligt förbannad. Uppenbarligen känner man inte till våra grundlagar.

Icke desto mindre, grannar är nånting som dessvärre existerar när man bor i ett flerfamiljshus. Jag är inte ett dugg intresserad av mina, men när Klara hade skrivit om julpynt såg jag mig lite om på jobbet. Och HEPP så hittade jag julbockar i fikarummet. Fast kollegan I trodde att det var hästar. Nåja… Jag förklarade historien föreläste om gårdstomtens evolution via julbocken till dagens jultomte.

Julbockar i februari

Julbockar i februari på jobbet.


Dagens arbetsdag
flöt på bra, men det var tack och lov lite lugnare takt än tidigare i veckan. Idag var det mest möten och skrivjobb.

Körde hem i ösregn trots att väderappen sa

snö!

Det var inte halt, men jäkligt dålig sikt. Clark Kent* är verkligen urskitig och inte blev han renare av att färdas på E4:an i ösregn. Han och jag färdas ju liksom inte ensamma där.

Hemma i New Village var det mörkt och tomt. Jag ägnade mig en stund åt att vika tvätt innan jag läste ut Hjärta av jazz. Därpå hällde jag upp prästostbågar i en skål och mig själv ner i fåtöljen med en starköl bredvid. Så körde jag igång DVD:n med gårdagens Antikrundan från Sundsvall inspelad. Och tro det eller ej, appen funkade och jag tävlade med värderingar mot ett inspelat program! Först gick det så himla bra, jag tyckte att jag satte många fullträffar. Sen blev det sedvanligt resultat…

Antikrundan Sundsvall diplom

Diplomet från Antikrundan från Sundsvall visar samma omdöme som alltid, Antikintresserad. 😦


En liten surfrunda
ska jag ta strax innan jag återvänder till fåtöljen för att slumra lite framför nån fredagsdeckare. Det är ungefär vad jag orkar med, jag klev ju upp 5.45 i morse och det tar ut sin rätt nu i kväll, känner jag…


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med dagens selfie.


Tro nu inte
att jag håller på att bli helt självfixerad – med tanke på de senaste inläggen selfiesar. Men jag jobbar med min självkänsla och min självuppfattning en hel del. Då kommer det här med den fysiska bilden av sig själv in.

I morse fångade jag mig i språnget på väg ut. En spegelbild i Fästmöns solbrillor, som sedan ett tag vilar i en korg i min hallmöbel.

Spegelbild i solbrillan.

En reflektion, en spegelbild, i språnget.


En reflektion i all hast.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med en sammanfattning av en mini-TV-serie.


Tre delar
blev det av Fröken Frimans krig. Tre mycket lyckade delar, eftersom de inte bara var roliga och rappa utan också hade ett stänk av allvar. Jag skrev om första delen, inte om andra och nu om hela serien. Och detta enbart för att gratulera SvT till en bra produktion.

Fröken Friman

Fröken Friman i mitten och hennes gäng. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Här har man lyckats samla
några av Sveriges bästa kvinnliga skådespelare. Skådespelare från olika genrer, såväl komedi som drama. Och det blir bara så lyckat! Inte bara i själva dramat kompletterar kvinnorna varandra utan också på scenen. Även de allvarliga blir roliga – och de roliga allvarliga.

Sissela Kyle är lysande i huvudrollen som den driftiga fröken Friman. Kvinnan, som kräver att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Maria Kulle är kanonbra som den barska hushållerskan som avancerar till butikschef och som visar sig älska en häst… Och så Ulla Skoog, i fantastiskt orange hårburr, som konkurrenthustrun mitt emot.  För att nämna några. Jag skulle kunna nämna alla, men timmen är sen och jag önskar att alla som inte såg serien gjorde det. Det här är riktigt bra svensk TV-produktion, nämligen.

Högsta Toffelbetyg, förstås!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »