Ett risande inlägg.
Ett vackert träd på kyrkogården med alla grenar och kvistar orörda.
På kyrkogården var det rätt dött. Ja, alltså… Oj då, jag menade verkligen inte att skämta om döden. Det jag menade var att några penséer inte hade planterats ut än. Det är för kallt om nätterna fortfarande. De gula påskliljorna vi hade med oss stod som små solar i den lilla gröna plastvasen. Vi var också en tur till mammakusinen B:s föräldrars gravplats och satte några påskisar. Mamma satt i bilen och pekade med hela handen (!) och tyckte att jag skulle slita kvistar från björkarna i backen ner mot det som en gång var Rivoli, ett disko på yngre stenåldern. Jag blev mycket upprörd och hävdade att det var brottsligt. Och så fotade jag ett vackert träd i stället.
Men ett påskris skulle vi ju ha. Jag lovade därför att ta en promme längs med sjön efter middagen (korvkiosken lagade maten i kväll igen) och leta efter fallna eller kapade kvistar som låg på marken. Det blåste ganska kallt och var inte alls lika skönt som igår. Men jag traskade på och utförde mitt uppdrag – med mig hem kom ett knippe av diverse kvistar. Vi får se om nåt slår ut här inne i värmen, med vatten i vasen. Mamma letade fram en låda påskpynt och vi behängde kvistarna med allsköns tuppar, påskkärringar och ägg. Den rätt fula ankungen blev en svan. Det ett owedigt fint owis till slut!
Sen trätte vi om ett och annat och saker som hade försvunnit upphittades av mig, trots att mamma INTE hade lagt dem där, det hade Nån Annan gjort. Påskfriden (?) sänker sig över Toffelmammans boning och i natt måste jag försöka sova lite mer än de två senaste nätterna. Men jag vill ju veta om DU har nåt påskris och vad som finns i det. Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 