Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tilltalas’

Ett inlägg om en bok.


 

Steampunk-sagorUrsäkta, jag kommer just från 1800-talets slut. Jag dök för ett tag sen ner i den lilla antologin Steampunk-sagor (red. Caroline L. Jensen). Där hamnade jag i dimmor och ånga, bland zeppelinare, tidsmaskiner och mekaniska människor en stund tack vare Nathalie Sjögren, en av medförfattarna. Steampunk är kanske inte genren jag först skulle lyfta ut ur en hylla för att köpa, men faktum är att jag blev glatt överraskad. Tack för boken, Nathalie!

Det första som slår mig är att texterna är så välskrivna. Och då menar jag inte bara utan korrekturfel – de finns, men är få. Jag menar att texterna är välformulerade och jag tilltalas av språket! Steampunkgenren får jag förklarad för mig i slutet av boken, men jag inser snart att det handlar om en sorts skräckhistorier som utspelar sig i slutet av 1800-talet och ofta bland ångande maskiner av nåt slag. Typ nån sorts blandning av Stephen King och Mary Shelley som författare.

Totalt har 16 författare skrivit 17 noveller om skräck och lite romantik. Bland mina klara favoriter finns Hans Olssons Filmvisning på salong Rentzo, som inleder antologin, men jag gillar också Annika Melins Ingen återvändo, Björn Flintbergs Céleste och Mikael Rebergs Stela leder, för att nämna några. Extra roligt är det att få läsa några rader om författarna och se bilder på människorna bakom texterna, nåt som finns i slutet tillsammans med förklaringen av steampunk som genre.

Toffelomdömet blir högt för den här lilla boken.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Ett så starkt ljusDen som har svårt för det lilla ordet

hen

kanske ska välja en annan bok än Lyra Ekström Lindbäcks Augustnominerade Ett så starkt ljus. Mitt förhållande till ordet är dubbelt, men efter läsningen av den här boken känns det bekvämare för mig. I alla fall att se på pränt.

Det är med en viss skepsis jag öppnar boken och börjar läsa. Kan en 24-årig författare verkligen skriva nåt som intresserar mig? Men så blir jag nyfiken, eftersom boken ju har ett HBTQ-tema. Bokens jag heter Sara. Det är hennes olika förälskelser som skildras av henne själv. Lesbiskheten beskriver hon så här:

[…] Att vara lesbisk är att krampaktigt attackera sin egen kropp för att hindra att det enda av värde i den ska bli osynligt igen. […]

Inte helt… lättillängligt, eller?

Saras förälskelser rinner liksom mellan fingrarna. Tills hon träffar C. Och allt ställs på ända. Eller på sin spets?

Hur det nu än är med åldersskillnaden mellan mig och författaren finner jag mig fullkomligt sluka boken. Jag läser de 262 sidorna i ett nafs, nästan. För trots allt känner jag igen mig i mycket. Som det där att man slutar säga hur man egentligen mår när mamma frågar hur man har haft det eller känslan av att känna sig som en utomstående betraktare i stora gemenskaper. Eller det faktum att meningarna stockar sig när man försöker beskriva saker som andra människor inte förstår.

Lyra Ekström Lindbäck har ett helt makalöst… vuxet språk dessutom. Ibland är meningarna vindlande långa, för att i nästa sekund bli staccatokorta. Jag tilltalas av beskrivningar som

[…] de krogosande kläderna […]

och

[…] Täcket är för varmt, men utan det känns kroppen oskyddad. […]

Extra plus blir det för den otroligt snygga formgivningen. Jag fullkomligt älskar typsnitt, pappersval och format. Ytterligare plus blir det för jag bara hittar två yttepytte korrekturfel: en sida saknar paginering och på ett ställe står det

tills dess.

(Det heter till dess eller tills.)

Bara 24 år ung och redan två böcker utgivna. Ja, författaren debuterade redan för två år sen. Och nu är hennes bok nominerad i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Om Lyra Ekström Lindbäck inte vinner är jag säker på att hon trots det kommer att gå långt. Det här är en riktigt duktig författare och den nominerade boken väjer inte en millimeter i det allt annat än enkla ämnet. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att vi läsare aldrig får veta annat om C än att hen är fotograf.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer min recension:

 

Allt jag önskar migLite ovanligt, men… Vännen FEM och jag hade både köpt den lilla boken Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Då passade det ju verkligen bra att göra en bokrektangel av detta: det vill säga, båda läser boken, tycker till om den och skriver om den.

I stora drag handlar de drygt 190 sidorna i pocketutgåvan som jag läste om Jocelyne, snart 50. Hon har ett OK liv, även om det nog inte blev kanske som hon hade hoppats på. Gift med Jocelyn (lite förvirrande med namnen, där!), mor till två vuxna barn, bloggare och ägare till en sybehörsaffär i fransk småstad. Inte ett dugg modeskapare i Paris, men… Affären går sisådär i konkurrensen med stormarknaderna, hela fyra stycken, i den lilla staden befolkningsmässigt sett i storlek som Metropolen Byhålan. Och så en dag låter hon sig övertalas att spela på Lotto. Hon vinner storvinsten.

Jag tilltalas genast av den direkta tonen och de korta meningarna. En person i galleriet som jag fastnar för är dottern Nadine, hon som inte pratar så mycket utan gör filmer. Mellan mor och dotter finns ett speciellt band, en ordlös närhet, som jag inte riktigt ser mellan övriga familjemedlemmar. Bland övriga medverkande noterar jag en del likheter med vissa av byhåleborna i Metropolen. Det där småstadsaktiga, Jantemässiga att man inte ska tro att man är nånting, inte förhäva sig, inte ha några drömmar. Samtidigt finns en värme mellan tvillingsystrarna i skönhetssalongen och Jocelyne som man kanske inte skulle hitta mellan affärsidkare i en storstad.

Jocelynes syn på sig själv är jordnära, men också lite sorgsen – hon är rundlagd och ingen skönhet, även om hon låtsas vara det ibland när hon är ensam framför spegeln. Detta konstaterande gör att jag känner igen mig fullständigt, eftersom även jag är rundlagd och ingen skönhet. Och bloggen! Den som har så många läsare och som till och med gör att en och annan människa får ett nytt liv… Riktigt så välbesökt är dock inte min blogg och inte tror jag heller att jag har gett eller ger nån annan ett nytt liv, men… Jocelyne är är förvånad över antalet läsare, hon har inga svar på journalistens frågor först. När hon senare pratar om sociala medier och om att de kan göra människor mer isolerade än tvärtom inser såväl journalisten som läsaren att Jocelyne är väldigt klok. Hon säger sig inte vara emot framåtskridande  men…

[…] För någon månad sedan ville en ung tjej ta livet av sig och meddelade sina 237 vänner, men ingen svarade. Ursäkta? Ja, hon dog. Hon hängde sig. Ingen talade om för henne att det innebar tjugo minuter av fruktansvärda plågor. Att man alltid vill bli räddad, men att man bara får tystnad som svar på de kvävda ångestropen. […]

Det finns flera företeelser i Jocelynes liv  som jag känner igen i mitt eget liv. En förälders hastiga död, till exempel. Och sorgen man känner när man skulle ha kunnat ”betalat tillbaka” på olika sätt, men det är försent.

Boken går naturligtvis ut på att diskutera huruvida en storvinst är en välsignelse eller en förbannelse.  Vad den kommer fram till? Tja, det tycker jag att du ska läsa dig till. Det här är en alldeles utmärkt liten roman, en bok som får en att båda skratta till då och då och att gråta lite.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Så här tyckte FEM om boken!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Sarajevo 1000 dagarDen 5 april,
det vill säga igår, fast 1992, var den dan Bosniens och Hercegovinas självständighetsförklaring kom. Dagen därpå, det vill säga idag, fast 1992, blev den nya staten erkänd. Det står lite olika beroende på var man läser, men uppgiften om den 5 april kommer från Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma. En liten bok för unga vuxna om 98 sidor som jag har läst idag. Boken hittade till min postbox från Vombat förlag i torsdags.

Alma är storasyster. Den första boken i trilogin beskriver hur det forna Jugoslavien splittrades och kriget kom – ur lillasyster Alminas ögon. Nu får vi Almas historia. Alma, som blev kvar i Sarajevo.

Även den här boken börjar med en otäck scen. Och det är liksom inte få såna scener i resten av boken heller. Inte så konstigt när boken handlar om det värsta människor kan vara med om: krig. Alma har börjat utbilda sig till läkare när kriget kommer. Plötsligt arbetar hon aktivt med att hjälpa krigets offer – och försöka överleva – i stället för att fortsätta plugga och vara nyförälskad i Fikret.

Precis som i första delen är språket enkelt utan att bli fattigt. Händelser och skeenden beskrivs rakt upp och ner på ett sätt som tilltalar mig. Jag tilltalas också av glimtarna från det Sarajevo som en gång var. Som när Alma skriver om sin vän Selmas bostad:

[…] Hennes bostad låg precis ovanför gamla stan. När man skulle besöka Selma fick man kämpa sig uppför en lång brant backe, högst upp låg hennes hus. På kvällarna satt vi ofta på hennes minibalkong och tittade ut över staden. Vi drack vårt turkiska kaffe ur pyttesmå koppar. Sött och starkt. Vår stad, Sarajevo. […]

Tyvärr hittar jag flera korrekturfel i boken. Jag hittar dessutom en grön fläck av nånting intorkat och ett långt, svart hårstrå mellan sidorna 50 och 51. Och på sidan 94 har jaget i boken plötsligt blivit Almina. Kanske inte så… bra.

Men berättelsen i sig är förstås minst lika gripande som den om lillasyster Almina. Och ja. Jag erkänner: mot slutet av boken kom mina tårar.

Boken innehåller även en del svartvita foton från Sarajevo. Hemska, men bra bilder, som tyvärr inte görs rättvisa av det ganska enkla papper de tryckts på.

Trots korrekturfel, fläckar, hårstrån och mindre lyckat bildtryck får boken ett högt Toffelbetyg (en tofflas avdrag för misstagen, dock). Det här är en bok som alla unga borde läsa.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår kväll behövde jag duscha och tvätta håret. Ja, jag gör det ibland. Men måndagar är vanligen inte min duschdag. Och det visade sig med ett rejält sprut, så att säga… Med huvet fullt av schampo skulle jag spola av mig. Ha! Vad händer? Duschmunstycket lossnar från slangen. Det bara sprutar rakt ut från det i en hård stråle. Inte gick det att få fast skiten heller. Det vara bara att försöka torka av sig det värsta och svepa om sig badhandduken och gå på jakt. Men nej! Ingen bild på mig från jakten utan bara på duschmunstycket!

Den Lille Hemrörmokaren har grejat lite vid den röda ringen.


Jag klafsade genom hall och kök till badrummet
och försökte i min förtvivlan slita loss duschmunstycket till den duschen. Det gick förstås inte. Men antagligen har jag sabbat det munstycket också nu… Det blev till att stega in i gästrummet och gräva i verktygslådan. Jag förvarar den där ifall att mina gäster får oemotståndliga lustar att snickra eller skruva eller kanske borra lite. Hittade lite brun tejp och lyckades få till det så att jag kunde duscha klart. När man är Den Lille Hemrörmokaren får man fixa saker och ting med det som finns till hands. Nu ligger emellertid den bruna tejprullen kvar i duschrummet eftersom jag, som sagt, duschar då och då. Och nåt besök på Clas Ohlson eller liknande är inte aktuellt just nu, jag var ju där i söndags.

Det jag emellertid har bestämt mig för att göra idag efter jobbet är att ta en tur till Lager 157 i här i Uppsala med min blåa tröja. Värt att försöka få rätt, i alla fall! Tröjan är skitsnygg och var inte så jättebillig. Och jag tycker nog att den borde ha överlevt två (2) tvättar, enligt tvättråden. Jag vill tro att butiken gör det rätta. Om inte funderar jag på att gå vidare med det hela. Det är nämligen så sällan jag köper kläder och jag brukar köpa kvalitet. Men kvalitet hade definitivt inte den här tröjan. Däremot förväntar jag mig, som sagt, att butiken har det… To be continued…

Från det ena till det andra… Du som är företagare, känner du till Blogvertiser? Hos Blogvertiser kan du anlita bloggare, typ såna som jag (men det finns alla sorter!) för att till exempel anlita oss att skriva omdömen och recensera företagets hemsida eller sprida nyheter om dina varor och tjänster. Länk hittar du här intill i högerspalten, den STOOORA knappen! Bara att klicka! Varför inte testa???

Blogvertiser finns överallt, även på Clark Kent*.


Idag är det, tro det eller ej,
min namnsdag. Jeannette är mitt förstanamn och det mina föräldrar ville att jag skulle tilltalas med. Tills de hörde hur man uttalade namnet i Östergyllen. Efter det blev det mitt andranamn som gällde… Jag har fått ett namnsdagskort från mamma med peng och trisslott och Fästmön har messat ett grattis. Känner mig glad och ihågkommen! 😛

Eh, ja just det… För dig som INTE känner till Det Vackra Språket Östgötska… Så här säger man mitt förstanamn med östgötskt uttal och accent:

Chanätt

(första ljudet ska uttalas som en rejäl harkling, lååångt nere i halsen…)


*Clark Kent= min lille bilman

Read Full Post »