En hemlig trädgård, en italienare, stakar och kakor

Ett inlägg med fortsättning av gårdagen.

---

 

Fästmön har koll på saker och ting. Hon hade upptäckt ett ställe i Gamla stan som skulle vara regnbågsfärgat. Det var den hemliga trädgården vi skulle leta efter. På Kornhamnstorg fann vi The Secret Garden. Och även om det bara blev en kort visit där, blev den väldigt angenäm.

Som många ställen i Gamla stan är även The Secret Garden beläget i en gammal byggnad. I det här fallet var det nästan som om två hus hade kopplats samman via en passage med infravärme i taket. Varje onsdag – lördag är stället öppet kl 22 – 03 med musik, men när vi hittade dit var det mat och dryck som gällde. Vi hade matsiktet inställt på vår favorititalienare, så en drink blev det bara den här gången. Ett skäl är naturligtvis att vi alltså redan har ett favoritställe när det gäller mat, men också att menyn på The Secret Garden inte direkt passade oss som är lite matkrångliga.

Vi tillbringade i alla fall tiden det tog att dricka en öl i den hemliga trädgården. Där fanns en massa spännande att se på samtidigt som vi diskuterade viktigheter som julklappar till våra nära och kära. För den som vill ha en häftig upplevelse rumsmässigt rekommenderar jag varmt The Secret Garden. För den som vill äta i Gamla stan rekommenderar jag… Michelangelo. Men här kommer några bilder inne ifrån The Secret Garden:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inte var jag väl så jättehungrig när vi knatade upp till Västerlånggatan genom en gränd. Men jag blev det direkt när vi kom innanför dörren till Michelangelo, vår favorititalienare, alltså. Den här lördagskvällen var det lagom med folk. Det blev vitlöksbröd till förrätt, men huvudrätten, Pasta Maestro, kom in innan vi knappt hade börjat på vitlöksbrödet. Lite för tidigt för min smak, alltså. Men rätten är underbar och även om det var lite konstigt att ägaren själv rev parmesanosten vid bordet, över våra tallrikar, förlåter jag ”allt” för den goda smakens skull! Till maten drack vi ett ganska lätt primitivo. Dessert trodde jag inte att jag skulle orka, men se en tiramisu med en dubbel espresso vid sidan slank ner finfint. Nytt sen sist var gratis wi-fi. Det gick förstås inte att äta och var ganska segt. Menyn kan du se på här och nedan kan du se på maten jag åt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter maten och notan rullade vi till tåget. Men inte utan att fota lite på vägen, förstås. Tyvärr blev ju inte bilden lika fin som motivet var i verkligheten.

Stockholm by night, om än lite Photoshoppat…

Noterade gjorde jag också att gatukonsten är vackrare i Stockholm än i Uppsala. Graffitin på bilden hittade jag i Gamla stan, orden på glasväggen fanns på Uppsala resecentrum. Vilket verk tycker DU är vackrast???

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi anlände till New Village så sent att Downton Abbey är nåt jag ska se på i kväll – förutom sista avsnittet av Bron, förstås. Och medan Anna låg och slumrade under sin tant-pläd i soffan satte jag upp lite stjärnor och stakar och läste om… kakor..!

Ett spel för såna som jag som har baktankar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

SM i selfies, kakor och påssjuka

Ett Stockholmskt inlägg.

---

 

Igår var det Dagen D för årets Stockholmsträff med vännen FEM. Ja, vi lät en dotter och en fästmö följa med också.

The more, the merrier

du vet. Regn, regn, regn hela dan. Tur att våra sinnen var soliga. Det blev mycket prat och skratt, en hel del shopping och framför allt: många fikastunder.

Vi gillar också att ta selfies. Och det är tur för dig, för då får du ju se hur vi ser ut efter att ha blivit mer eller mindre dränkta av lördagens konstanta ösregn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fotade faktiskt en hel del. Dock inga kändisar, trots att vi redan i Uppsala mötte Marie Göranzon på perrongen. En stilig kvinna, för övrigt.

Tåget kom och gick som det skulle. Möjligen har SJ gått nån charmkurs, för de hade nån sorts fånig utlottning under resan. Ja, fånig var den för att det var fina priser och vi vann inget. Fast lite mer fånig var den för att en kunde vinna på sitt vagnsnummer och sitt platsnummer och några såna såg vi inte nånstans…

Första stoppet i Stockholm skulle bli Vetekatten på Kungsgatan där vi skulle inta frukost. (Vi åkte tidigt hemifrån.) Men där var det knökat med folk, så det kunde vi glömma. Vi gick i stället upp till Muffin Bakery på Drottninggatan, nästan mitt emot det som tidigare hette Hurtigs. Mumsigt värre med varm bagle med kalkon och philadelphiaost samt chokladboll med pärlsocker! Jag passade på att överlämna ett stycke födelsedagspresent och en julklapp till FEM.

Soffan och FEM hade vid det här laget redan drabbats av påssjukan på väg genom stan från bussen. Men vi hamnade naturligtvis på Alfa där vi alla handlade nånting, tror jag. Jag fyndade två böcker där och senare under dan en tredje i en bokhandel på Drottninggatan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Gamla stan fikade vi två gånger, bland annat på Muren, trängdes i en bokhandel (paniken var nära) samt plaskade runt i ösregnet på Stortorgets julmarknad. Nej, vädret var ingen höjdare. Det kanske var därför vi fikade så ofta. Då fick vi torka till en stund.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När vi kom ut från sista kaféet regnade det fortfarande. Det var dags för FEM och Soffan att dra sig mot sin buss. Vi kramades farväl under överinseende av Tyska kyrkan. Anna och jag fortsatte mot nya äventyr. Vi skulle leta efter en hemlig trädgård…

Tyska kyrkan.

To be continued…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eftermiddagsfika i picknickform

Ett inlägg om en picknick i Gamla Uppsala.

---

 

Tillvaron är uppochner.

Vissa dar är bara uppochner från början. Som om kropp och själ känner på sig. Eller också är det erfarenheten, den dyrköpta, som bor i mig sen sex och ett halvt år tillbaka, som ger utslag. Denna spänning, detta att alltid vara taggad, laddad, beredd – på det värsta. Det bästa kommer inte till mig.

Så jag bröt ihop redan på förmiddagen, trots att jag inget visste då. Sen förbarmade sig min fästmö över mig. Vi åkte till Gamla Uppsala. Jag tog med picknickfilten, Anna tog med picknicken – inklusive silvergaffel till smörgåsmaten! Jo, hon har klass, min älskade.

Framåt eftermiddagen kunde jag peta i mig två ostmackor, ett par salta kex och några chokladpraliner. Mitt under mackan kom telefonsamtalet. Jag fick den bästa återkopplingen nånsin – och det talade jag om. Men besvikelsen är min. Bara min. Trots att min mamma också grät. Jag är en besvikelse för henne. En börda. Precis som jag är för Anna.

Efter samtalet började flygövningarna igen. Började och började… De har hållit på sen i fredags, dag som natt, men det var inte förrän Stockholmsborna klagade på oljudet i natt som det blev känt för mig att det var en övning. En övning här strax utanför Uppsala. Så för min del har det inte varit tal om lite förstörd skönhetssömn i natt. Både nätter och dagar har understundom trasats sönder av oljud. Jag tänker på dem som kommer från kriget. Vad kände de? Jag kan inte ens föreställa mig… I Gamla Uppsala, på filten, kunde vi nästan inte föra nåt samtal med varandra, Anna och jag. Sex klagomål har inkommit till försvarsmakten. Nån information har jag, som bor ganska nära start- och landningsbanor, ICKE fått. Trots detta säger Anders Persson, ansvarig övningsledare, till Radio Uppland:

[…] Det har getts information på alla tänkbara vis. Vi har skickat information till olika tidningar, nyhetsredaktioner och här lokalt så har vi delat ut informationslappar i brevlådor […]

Jag måtte ha varit blind. Nu är jag hörselskadad också. Tur att jag kan lite teckenspråk. Annars är jag inte särskilt mycket för kommunikation för tillfället. Orkar inte svara på frågor och kommentarer, orkar inte läsa fler dåliga ursäkter. Säg som det är, i stället! Jag är för fan en diamant. Hård, men inte hårig.

Här är några bilder från Gamla Uppsala:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den som vill lägga lite mer kulor på eftermiddagsfika kan snart åka till Lady Hamilton i Gamla stan i Stockholm snart för afternoon tea. Lördagen den 12 september börjar hotellet servera sin afternoon tea-buffé igen på lördagar och söndagar. Det är två sittningar, klockan 12.30 och 15, fram till mitten av december. Men det går inte bara att ramla in, en måste boka per telefon 08-506 401 04 eller e-post info@ladyhamiltonhotel.se Numera är priset 349 kronor per person (439 kronor för den som vill ha champagne också). När vi var där i november 2010 kostade det 195 kronor, så en viss prishöjning har skett. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är lika gott idag som då.

Personligen är jag helt tillfreds med det eftermiddagsfika jag fick idag. Tack, Anna!

Och HÄR hade jag kunnat fråga DIG hur DU helst fikar om eftermiddagarna. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg eller nåt i stället. Prova att prata med väggarna, det gör jag ibland.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.

---

 

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.

Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…

Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Måndag… Hemfärd… Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.

Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Festivalkval med Jesus eller Familjen..?

Ett festligt inlägg.

---

 

Ärligt talat skämtar jag lite när jag skriver ”kval” i rubriken. För mig är det nämligen inget som helst val-kval mellan Livets ords Europakonferens och Stockholm Pride, två festivaler som pågår den här veckan. Livets ords festival hette tidigare Jesusfestival. Det låter lite roligare och poppigare än Europakonferens, men inte för nåt smör i Småland skulle jag gå dit. För mig är Livets ord nämligen fortfarande en sekt. Sen får andra, som kanske till exempel Kristdemokraternas partiledare, ha andra åsikter. Ebba Busch Thor har ju gått hela grundskolan hos Livets ord, så jag gissar att hon tycker annorlunda än jag.

Nä, när Tofflan väljer festival blir det den med Familjen, det vill säga Pride. Idag öppnar Pride House i Kulturhuset i Stockholm. Konst, musik, debatt, film, samtal, teater, workshoppar och lycka utlovas liksom både nya, okända namn och gamla elefanter. Här kan du kolla hela programmet för Pride House!

Själv införskaffade jag för en gångs skull Pridebiljett i vintras (det vill säga Fästmön fixade biljetter!) till samma pris som ett dagpass på antingen torsdag, fredag eller lördag kostar nu. Men av olika skäl som jag inte tänker redovisa här blir det inget besök för min del förrän tidigast på lördag när jag hoppas kunna delta i paraden. För paraden har jag bara missat två gånger – 2006, när min pappa just hade gått bort och 2010, när jag hade en tromboflebit i mitt vänsterben (jag var åskådare det året). Som förra året startar paraden tyvärr vid Mariatorget, där vem som helst kan få panikångest i människomassorna. Färdvägen går sen via Söder och Gamla stan in till City och vidare till Östermalm där målet är Pride Park på Östermalms IP.

Även om inte jag kan delta så mycket i årets Pride är det självklart den festival jag väljer. (Därmed inte sagt att jag har valt bort Jesus i mitt liv – that’s for me to know and for you to find out!) Invigningstalar gör hiphopartisten Timbuktu av nån anledning. Inte för att jag har nåt emot honom, men jag kan tänka mig flera andra artister med större Prideanknytning.

Jag hoppas att du som ska vara med på hela eller större delar av Stockholm Pride 2015 får kanonfina dagar!

Happy Pride!

 

PS Den som är hemma i kväll och har tillgång till TV har möjlighet att se SvT2:s regnbågstema. I kväll visas den isländska dokumentären A boy like her klockan 20 – 21. Filmen handlar om Hrafnhildur som efter 25 år berättade för sin familj och sina vänner att hon inte var en man utan en kvinna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett brev betyder… vadå?

Ett inlägg om brev.

---

 

Uppdaterat inlägg!

Idag läste jag om Johanna som fick ett 20 år gammalt brev från sin numera döde bror. Brorsan Fredrik hade tydligen varit med i en grej som Posten ordnade 1994. Ungefär 20 000 människor i vårt land skrev brev till sig själva. Men Fredrik skrev till sin syster Johanna. Under 20 år har breven förvarats hos Postmuseet i Gamla stan, men nu har de alltså skickats ut. Eftersom Fredrik dog för fem år sen var det förstås med blandade känslor hans syster öppnade kuvertet och läste brevet. Tänk ändå så häftigt! Om jag fick välja nån bortgången som jag skulle få brev av så vore det nog min pappa. Men det går ju inte, han var inte med i Postens lilla brevskrivarkampanj.

När jag var barn, på stenåldern, hade vi ju varken tillgång till mobiltelefoner eller datorer. Antingen ringde man sina vänner eller, om de bodde långt bort, kanske utomlands, skrev man brev. Snigelpost, alltså. Jag hade många brevvänner över hela världen, bland annat i Tanzania, Nepal och England. Under många år skrev jag till auntie Mary i England. Hon var kusin med min farfar. Auntie Mary ordnade också en brevvän i min egen ålder, Sarah. Även Sarah och jag var släkt på nåt sätt, men jag har glömt bort hur. Det är länge sen vi tappade kontakten och idag brevväxlar jag inte med nån. Två damer som har brevväxlat och hållit kontakten med varandra i hela 85 är däremot Julia, från Sattajärvi och Birgit, från Göteborg. Tänk, 85 års brevskrivande! Fast idag ringer de mest, enligt artikeln i Aftonbladet, för det är lättare när synen har blivit svagare. Damerna är ju trots allt 96 respektive 94 bast…

Kallelse från Arbetsförmedlingen att fylla i ett formulär och skicka in. Kallelse???

Nä, jag fick faktiskt ett brev med snigelposten idag. Från Arbetsförmedlingen. Naturligtvis fick jag också ont i magen när jag såg vem som var avsändare. Sen suckade jag högt när jag såg inne-hållet. Rubriken på brevet var Kallelse. Fast nån kallelse var det inte. Kuvertet innehöll ett formulär som jag måste fylla i och återsända senast den 27 oktober. Formuläret ska bli underlag till min nästa, meningslösa handlingsplan som inte säger mig ett skit eller gör ett dugg nytta. En gång skrev jag att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt nytt jobb snart. Nu tog jag ju uppenbarligen inte livet av mig, men mottagaren reagerade inte alls och det tycker jag var lite (!) anmärkningsvärt. Om rollerna hade varit omvända hade jag sett till att min klient fått akut hjälp.

Dagens brev avslutas med ett mer eller mindre förtäckt hot om att jag måste kontakta Arbetsförmedlingen om jag inte kan komma den bokade tiden. Eh… vilken bokad tid??? Om jag inte kommer på den bokade tiden (vilken den nu är) skvallrar Arbetsförmedlingen för min a-kassa och då kan det påverka min rätt till ersättning. Hotbrev, som sagt.

Det enda som var lite bra med det var att jag fick ett namn på den person som jag tror är min handläggare, Alexandra Norlén. Hon som aldrig mejlade sina kontaktuppgifter efter att hon hade ringt mig den 12 maj. Fast efter samtal med Alexandra Norlén den 21 oktober framkom att det INTE var hon som ringde mig den 12 maj utan nån annan!!!  Brevet är emellertid inte undertecknat, utan det är ett maskinskrivet namn. Att underteckna ett brev är uppenbarligen inte nödvändigt om man jobbar på Arbetsförmedlingen. Överhuvudtaget verkar brevet vara nån sorts mall som Alexandra Norlén har använt och inte orkat/kunnat/velat redigera bort onödig/felaktig text på. Arbetsförmedlingen.

De kan inte skriva korrekta brev och de förmedlar inte jobb. Vad gör Arbetsförmedlingen EGENTLIGEN?

I morse läste jag om vår nya arbetsmarknadsminister, sossen Ylva Johansson. Hon säger bland annat i Dagens Nyheter på webben att Arbetsförmedlingen ska få mer pengar nästa vecka i höstbudgeten. För regeringen vill att Arbetsförmedlingen ska jobba mindre med detaljreglering och mer med att förmedla jobb. Ha! Arbetsförmedlingen förmedlar ju inte jobb, det sa ju en av mina gamla handläggare redan 2009 eller 2010! Enligt statsminister Stefan Löfven ska Arbetsförmedlingen förbereda sig för det nya 90-dagarsgarantin. Den som bara är för unga och som innebär att unga ska få jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förslaget kommer, inte helt oväntat, från SSU, sossarnas ungdomsförbund. Men var och när de 32 000 traineeplatserna ska hittas anges inte. Den som lever får se, alltså.

Vi som inte passar in, det vill säga inte är unga men överkvalificerade, får väl sätta oss med en pappmugg utanför livsmedelsbutikerna snart. Nån hjälp från Arbetsförmedlingen – som ju inte ens kan skriva brev! – har i alla fall jag knappast fått, varken 2009 eller senare heller. De jobb jag har haft sen dess har jag ordnat själv. Men nu är mina kontakter uttömda. Framtiden? Den har jag svårt att se, ärligt talat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride 2014: Lite off Pride

Ett lite musikaliskt inlägg.

---

 

Fredag. Då brukar vi göra andra saker än rena Pride-aktiviteter. Igår ville vi gärna försöka besöka ABBA-museet på Djurgården. Det var hur krångligt som helst att beställa biljetter på nätet, så vi tog färjan ut på vinst och förlust för att kolla om vi kunde få köpa biljetter ändå. Det fick vi! Och jag kan säga att det var en upplevelse jag länge ska minnas. Biljettpriset må tyckas högt 195 kronor plus en serviceavgift på 20 kronor som jag inte fattar varför den tillkom. Men helt klart var museet värt 195 av de 215 kronorna. Notera att museet endast tar kortbetalning!!! Bilder finns förstås i bildspelet nedan.

På museet var vi några timmar, faktiskt. Därefter svalkade vi oss med ett par öl samt salt tilltugg. Färjan tillbaka tog vägen om Skeppsholmen. Det var en härlig dag för en tur på vattnet och både Fästmön och jag hade gärna åkt längre. Men vi klev av i Gamla Stan och gick för att äta på vårt stamlokus där. Jag köpte ett vykort till mamma som jag skrev efter middagen. Kvällen avslutades med tunnelbana hem, godisremmar och en Bondfilm. Såna är vi!

• Vårt dagliga bröd: Kräftbrödet, kokostoppar och vitlöksbrödet
• Bästa resan: Djurgårdsfärjan
• Dagens bästa: ABBA-museet
• Dagens klotter: Det tatuerade paret på O’Leary’s
• Dagens megafon: Nytillskottet Bill
• Dagens krämpor: Hälsporrar, en bruten nagel och en skinnflådd armbåge

 

Här kommer några bilder från vår fredag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma

Ett inlägg om en bok.

Den 5 april, det vill säga igår, fast 1992, var den dan Bosniens och Hercegovinas självständighetsförklaring kom. Dagen därpå, det vill säga idag, fast 1992, blev den nya staten erkänd. Det står lite olika beroende på var man läser, men uppgiften om den 5 april kommer från Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma. En liten bok för unga vuxna om 98 sidor som jag har läst idag. Boken hittade till min postbox från Vombat förlag i torsdags.

Alma är storasyster. Den första boken i trilogin beskriver hur det forna Jugoslavien splittrades och kriget kom – ur lillasyster Alminas ögon. Nu får vi Almas historia. Alma, som blev kvar i Sarajevo.

Även den här boken börjar med en otäck scen. Och det är liksom inte få såna scener i resten av boken heller. Inte så konstigt när boken handlar om det värsta människor kan vara med om: krig. Alma har börjat utbilda sig till läkare när kriget kommer. Plötsligt arbetar hon aktivt med att hjälpa krigets offer – och försöka överleva – i stället för att fortsätta plugga och vara nyförälskad i Fikret.

Precis som i första delen är språket enkelt utan att bli fattigt. Händelser och skeenden beskrivs rakt upp och ner på ett sätt som tilltalar mig. Jag tilltalas också av glimtarna från det Sarajevo som en gång var. Som när Alma skriver om sin vän Selmas bostad:

[…] Hennes bostad låg precis ovanför gamla stan. När man skulle besöka Selma fick man kämpa sig uppför en lång brant backe, högst upp låg hennes hus. På kvällarna satt vi ofta på hennes minibalkong och tittade ut över staden. Vi drack vårt turkiska kaffe ur pyttesmå koppar. Sött och starkt. Vår stad, Sarajevo. […]

Tyvärr hittar jag flera korrekturfel i boken. Jag hittar dessutom en grön fläck av nånting intorkat och ett långt, svart hårstrå mellan sidorna 50 och 51. Och på sidan 94 har jaget i boken plötsligt blivit Almina. Kanske inte så… bra.

Men berättelsen i sig är förstås minst lika gripande som den om lillasyster Almina. Och ja. Jag erkänner: mot slutet av boken kom mina tårar.

Boken innehåller även en del svartvita foton från Sarajevo. Hemska, men bra bilder, som tyvärr inte görs rättvisa av det ganska enkla papper de tryckts på.

Trots korrekturfel, fläckar, hårstrån och mindre lyckat bildtryck får boken ett högt Toffelbetyg (en tofflas avdrag för misstagen, dock). Det här är en bok som alla unga borde läsa.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tolv timmar i Stockholm

Ett inlägg om vår gårdag.

Vi gjorde den där turen in till Stockholm igår! Visserligen var vi skittrötta både Fästmön och jag, men… Det blev en fin, om än kall, dag. Syftena med turen var flera:

• träffa FEM och hennes familj
• köpa julklappar
• köpa födelsedagspresent
• mysa
• äta romantisk middag
• fira lite

Därför tog hela evenemanget faktiskt ett halvt dygn. Tolv timmar… Vi gick hemifrån New Village strax före halv tolv mitt på dan och kom hem ungefär vid halv tolv på natten.

Det blev en del shopping, härlig fika med FEM och A på Hurtigs, botanisering på antikvariat (ett och annat fynd som dock inte kan avslöjas här), några julklappsinköp (lyckades till och med köpa en liten en till Anna trots att hon var med!), födelsedagspresentinköp…

Julmarknaden i Gamla stan snodde vi runt på innan vi gick och värmde oss med var sin Irish Coffee. Vi hade god lust att våldgästa FEM och A på deras hotell för de skulle basta…

Vi lyckades få ett bord för två på Michelangelo vid 18.30-tiden. Där var det knökat, så middagen drog ut på tiden. Vi hann träffa FEM och A en gång till, för de hade bokat bord på samma ställe fast klockan 20. Trevligt att få träffa S och J också och få en go kram av S!

Fötterna är synnerligen onda idag, så jag har ägnat förmiddagen åt att sitta stilla vid datorn och fylla i och skicka in min sista aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen – för ett tag. För alltid, hoppas jag förstås, men det är jag långt ifrån säker på.

Idag blir det en ny shoppingtur, denna gång till Stormarknaden här hemma. Jag måste bland annat hämta mitt armbandsur som har blivit lagat, hoppas jag.

Här är några bilder från vår dag i Stockholm:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett väldigt vackert namn…

Ett inlägg om att inte bo i Uppsala.

I höst var det 31 år sen jag flyttade till Uppsala. Som de flesta andra kom jag hit för att plugga – och sen blev jag kvar. Där jag bor nu har jag bott i 20 år nästa år. Tänk… 20 år…

En gång för cirka tio år sen var jag emellertid på väg att flytta till Stockholm. Min dåvarande tjej bodde där med sina barn. Adressen låg i Vasastan. Vasastan är fin och det är nära till centrum. Nu flyttade jag aldrig dit, vilket nog var tur eftersom förhållandet inte höll.

Om jag skulle flytta till Stockholm idag av nån anledning vore de södra delarna nåt jag skulle rikta in mig på. Fast i Gamla Stan och på Söder är det ingen idé att trakta efter nån lägenhet. Inte när man, som jag, har förälskat mig i och går och drömmer om Hammarby Sjöstad. Och varför dårå? Jaa du, det enda skälet egentligen är att jag tycker att namnet är så väldigt vackert…

Jag har aldrig varit i Hammarby Sjöstad, men jag vet några som bor där. Inte några jag känner närmare, dock. Jag läser mig till att området är gammalt och faktiskt är omtalat redan på 1300-talet. Men för bara cirka 30 år sen var det ett ganska sunkigt industriområde. När sen själva nya Sjöstaden började byggas var det för att man hoppades på att få ett OS. Och faktum är att det var lite bra, för i och med detta la man stor vikt vid miljön. Man satte upp miljömål för området – och det är mål som man håller än idag. Visst är det lite fantastiskt ändå att ett område med ett sånt vackert namn låter sina avloppsprodukter bli både biogas och gödsel?!

Hammarby Sjöstad från Danviksbron. (Foto: Ankara)

Men titta på bilden ovan! Visst ligger det väl vackert vid vattnet? Här skulle jag verkligen kunna bo – om jag skulle bo i Stockholm!

Livet är kort. Jag vill bo nära vatten.

Read Full Post »