Blåsta på påskkonfekten?

Ett genomblåst inlägg.

---

 

Jag fick i alla fall uppdatera telefonböckerna åt mamma.

Nä, nån balle* fick jag inte göra iordning åt mamma. Det velades fram och tillbaka, ty långfredagens morgon/förmiddag var solig. Kall vind fick avgöra att det skulle avvaktas. Mammas städhjälp får göra det senare i månaden, men naturligtvis inte gratis.

Inte heller blev det nåt besök hos faster E. Vi telefonerade vid lunchtid och lilla fasters hjärta var bråkigt idag. Jag krävde att hon skulle höra av sig om det behövdes skjuts till doktor, för mamma och faster bor väldigt nära varandra. Faster skulle emellertid få hembesök av doktor i familjen, vilket kändes bra att veta.

Av det hela blev en tummetott. Jag fick nämligen sitta med mammas telefoner och rensa och lägga till i telefonböckerna. Eftersom manualen sen länge är borta gjorde jag alla lurar var för sig, trots att det ska gå att kopiera från en lur till en annan. Det var lite ledsamt att ta bort släkt och vänner från telefonboken – en del av dem har lämnat det jordiska, andra hör inte av sig längre.

Aprilsolen lyste så grant mitt på dan och jag tyckte att vi inte kunde stanna inne då. Jag lurade med lilla mamma på promenad i environgerna. Det blåste ganska bra, men när solen tittade fram bakom molnen blev det riktigt varmt och skönt. Vi var ute i över en timmes tid. Därför kunde jag med gott (!) samvete gräva i min hittills ganska orörda godispåse när vi kom hem.

Jag ville sitta en stund vid datorn, mamma vill prata (hela tiden). Därför blir det bara ett kort inlägg med några bilder från vår långfredagspromenad:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har DU promenerat idag eller vad har du ägnat dig åt??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lunch med en bokman

Ett längtande inlägg.

---

 

Våren slog ut idag.

Idag slog våren ut. Solen är varm, blommor och träd blommar – och människor är allergi-snuviga och ögon-kliiga. Jag hade en lunchdejt med en bokman, en person inom företaget där jobbar, en person jag aldrig tidigare mött i verkliga livet. Ibland behöver man mötas just där, i verkligheten, alltså.

Jag såg framför mig en timme med prat om sociala medier, webb och sånt som hör jobbet till. Men kanske mest böcker. Märkligt nog rörde vårt samtal över den asiatiska maten inte alls litteratur, mer än i förbigående (”jag jobbar på bibliotek”, ”idag är det bokbytardagen” etc). Det första Bokmannen fick göra, för övrigt, var att hjälpa mig loss från bänken där jag fastnat med min nyckelkedja/hundhalsband från Pride 2002…

Det är så häftigt att fortfarande, vid 52 års ålder, ha förmånen att träffa fascinerande människor. Jag njuter av dessa möten så otroligt mycket! De ger mig sån stark input och kraft att orka gå vidare. För som vanligt kan jag inte låta bli att fråga om deras liv. Och de berättar!

En väldigt ny vigselring.

Bokmannen berättade utan omsvep om sin sjukdom. Men det var när pratade om sin E som han lyste upp. Alltså hela Bokmannen lyste, jag ljuger inte! Med E har två bonusbarn kommit. Jag nickade igenkännande så långt. Sen fick jag veta att E befinner sig i en världsdel i andra änden av vår glob – i väntan på uppe-hållstillstånd. Att föreställa sig hur det är att inte få träffa den man är ganska nygift med går liksom inte. Bokmannen längtar. Hans E längtar. Och barnen, som har fått en pappa.

I Sverige mal byråkratins kvarnar långsamt som alltid. Under tiden får Bokmannen inte träffa sin E. E får inte komma till Sverige och han kan inte åka till E:s land. De ringer ett begränsat antal timmar till varandra varje månad.

Jag fick se en bild på E. Så vacker i sin gröna klänning. Jag kan förstå Bokmannens längtan.

Vi ska träffas flera gånger. Ännu är mitt uppdrag här inte slutfört. Och nästa gång traskar jag först uppför backen, sen nerför och så tittar jag in på stadens bibliotek. Där sitter en Bokman med de plirigaste ögon jag nånsin har sett och längtar efter sin E.

Vill du veta mer om Bokmannen? Läs hans yrkesblogg! Eller hans filosoferande blogg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med buller och bång… och en bulle

Ett inlägg om att inte vara fullkomlig.

Den här dagen började med buller och bång när jag kom till jobbet. Jag hade gjort en finfin nyhetsplanering och allt material las ut i tid. Men sen dök en användare upp med en urknivig fråga. Jag hade ingen lösning, kände mig trängd och både visade och sa att jag inte har kunskaperna. Efteråt fick jag lite coachning av kollegan KS. Tydlig, skarp och rak, men bra. Det gör ont att inse att jag gärna vill dra fram Den Lilla med dålig självkänsla. Jag blev uppmanad att ta på pokerfejset och utlova åtgärd. Och att ta hjälp därefter om ingen lösning fanns i nån manual.

Det är så oerhört lätt för mig att ta på mig skulden, att skuldbelägga mig själv. Att erkänna min ofullkomlighet. Jag inser att jag har mycket att jobba med, för jag måste vända detta och inte visa hur rädd och liten jag känner mig. Det finns för det mesta hjälp att få. Och det fanns det även idag! Dessutom var ju coachningen i sig värd ett arvode, egentligen… Min kollega sa

Du får aldrig bli offer!

Det är ett ord jag hatar! Offer, alltså! Fästmön och jag brukar skoja om det ibland när vi antar våra alter egon Offret och Martyren. Men faktum är att dessa karaktärer är en del av min person, helt klart. Det behövs verkligen att nån står framför mig och säger det till mig, dock, för jag ser det inte själv. Nån som också coachar mig till att tänka och handla icke-offrigt och icke-martyrigt. Jag trodde att jag hade kommit sån lång väg med mig själv, men det hade jag inte… Bara att ta nya tag och jobba på med jaget!

Så småningom kom både jag och ärendet på fötter igen. All’s well that ends well. Ifall du ville veta.

Under dagen hade jag ett bra impromptumöte med mitt fackombud. Det är en kvinna som verkligen brinner för sitt arbete. Jag tackade för det och framförde att hon skulle ta till sig att jag aldrig tidigare träffat på nån som jobbar lika bra som hon i sin roll som ombud för Vision. Mer ofta har jag sett ointresserade, slöa och oengagerade ombud. P är verkligen ett riktigt guldombud!

Vidare fick jag en riktigt god nyhet, en nyhet som jag måste hålla hemlig ytterligare ett tag. Det har inget med mig att göra, eller jo… Ytterst lite. Det handlar om en person på mitt jobb som har gjort nåt riktigt bra och ska belönas för det på ett häftigt sätt. Jag blir så glad, ända in i själen!

Det blev andra bullar idag.

Snälle C hade varit och inhandlat semlor till några av oss. Den omtänksamme mannen hade uppfattat att jag inte gillar semlor, så han hade köpt en kanelbulle till mig. Den tog jag som lite belöning och plåster på egot när jag intog eftermiddagskaffe ihop med lokalblaskan. Blaskan, som faktiskt idag hade en artikel om min nästanbror, nygiftingen.

Det ösregnade när jag åkte hem. Till min glädje upptäckte jag nya namn på en postbox. Jag har betalat ett par räkningar, bland annat för bilbesiktning längre fram i vår. Känner mig ledsen och låg, men det är bara att bita ihop och inte bli nåt offer, som sagt.

I kväll är det Antikrundan och jag ska värdera – från bästefåtöljen. Vad gör DU i afton??? Skriv gärna några rader och berätta om din kväll. 

Livet är kort.

Read Full Post »

Glasbeundran

Uppdaterat inlägg: Sedan jag skrev det här inlägget – och med tanke på den kommentar jag fick av en finsk läsare – forskade jag lite i de röda flaskornas ursprung. Och mycket riktigt är de inte svenska utan finska! Mina föräldrar besökte som nygifta det finska glasbruket Riihimäen Lasi. Två röda flaskor följde med hem – den ena behöll mamma och pappa, den andra skänktes till mina morföräldrar. Sedan ett antal år tillbaka står nu båda flaskorna på fönsterbrädan i mitt arbetsrum här hemma.

Det finns en del prylar jag gillar i mitt hem – förutom böcker, dårå. Jag är lite grann av en glasfetischist, faktiskt. Vackra glas i olika former har alltid fascinerat mig. Jag minns så väl de vackert slipade kristallglasen hemma hos farmor och farfar, dem vi serverades lingondricka i till maten… Den röda drycken bröts så vackert i glasets slipning… Nu dricker ingen lingondricka i dem längre. De står visserligen kvar i farmors och farfars stora ekbyffé, men hemma hos mamma.

Från Reijmyre glasbruk, som faktiskt ligger i Östergyllen, kommer ett antal ganska enkla glasföremål. Enkla, men vackra! Monica Bratt är en av mina favoritformgivare därifrån. Glasbruket är nu över 200 år gammalt och det som är ganska typiskt för just Reijmyre är de rubinröda föremålen. Jag har till exempel två flaskor/karaffer som jag gillar jättemycket i min ägo.

Vackert rubinrött. 

Mamma har en hel del glas, vaser, karaffer och skålar från Reijmyre. Allt är inte rubinrött, utan finns i färger som blått, grönt, rökgrått med mera. Enkla föremål, men otroligt vackra – och funktionella! – i just all sin enkelhet.

Nu går det ju inte så bra för våra glasbruk. Orrefors ska ju till exempel lägga ner och det tycker jag är synd. Men det är väl så att det inte lönar sig längre när det är billigare att tillverka glas utomlands. Sad, but true.

Jag har flera Orrefors-favoriter, bland annat de fina Coronaskålarna, designade av Lars Hellsten. Det började med att jag fick en av de stora Coronaskålarna efter min morfar. Sen har jag hittat mindre skålar på loppis och antikaffärer och köpt.

Corona.

Under 1980-talet tyckte nån att jag skulle börja samla på fina vinglas. Jag fick mitt första Orrefors Optica-glas, desginade av Gunnar Cyrén då. Jag har mest rödvinsglas, men även två champagneglas. Samlingen var större tidigare, men förminskades i samband med en bodelning. Och faktiskt, det räcker med två champagneglas, för champagne dricker jag helst bara med Fästmön!

Optica.

Dessvärre är Opticaglasen väldigt sköra. Och trots att jag är extra försiktig när jag använder dem och diskar dem går det oftast sönder ett glas varje gång. Detta gör att de för det mesta pryder sin plats i mitt vitrinskåp…

PS Om det är nåt värde i glasen? Tja Reijmyres glas är eftertraktade och Orrefors glasföremål kanske, ironiskt nog, får stigande värde med nedläggningen.

Livet är kort. Ibland måste man få vara lite ytlig och beundra vackra saker.

Read Full Post »

A perfect getaway

Man skulle kunna tro att vi var helt slut efter den långa, långa Changeling och alla snapsar. Men icke! Jag slängde på A perfect getaway (2009), som jag hade spelat in på DVD:n från TV3 i april nån gång. Och faktiskt, den här kvällen/natten njöt vi inte bara av en film utan två – det brukar ju annars bli rätt mycket fiasko när jag ska spela in så kallade bra filmer… (Filmerna är antingen konstiga eller så har jag inte fått med slutet…)

En läskig bröllopsresa på Hawaii…

Ett nygift par reser till underbara Hawaii på bröllopsresa/smekmånad. Där reser de runt och de fotvandrar också. Samtidigt råkar de få veta om en mördare som sägs ta livet av… nygifta. Snart träffar de på två par som båda känns märkliga. Kan nån av dem vara mördaren?

Den här är en oerhört snygg filmad historia! Hawaii är verkligen vackert och vilket perfekt resmål när man är nygift! Men filmen i sig är ganska blodig och svettig. Och spännande. Det är ju inte förrän i slutet man inser vem som är mördaren.

En riktigt spännande film som också får högsta betyg!

Read Full Post »

I sär

Lördagsmorgon och jag läser en annons i lokalblaskan (jag har redigerat visst faktainnehåll):

Nygifta med bra ekonomi söker lägenhet i Uppsala. Vi har             jobb kontrakt och… […]

Här slutar jag läsa. HA! Bra ekonomi har ni och nygifta är ni! Själv har jag inte kunnat gifta mig eftersom jag inte har de ekonomiska fördelarna ett arbete ger. Detta har tvingat mig och Fästmön till en över tre år lång förlovning hittills.

Men… vi skriver inte ”i sär” ord som ska sitta ihop! Vi skulle aldrig skriva

jobb kontrakt

Varför har folk så svårt att skriva rätt? 

Jag skrockar elakt och hoppas att de nygifta med bra ekonomi får leta länge efter

bo stad

Moahahahahaaaaa……….

Read Full Post »