Uppdaterat inlägg: Sedan jag skrev det här inlägget – och med tanke på den kommentar jag fick av en finsk läsare – forskade jag lite i de röda flaskornas ursprung. Och mycket riktigt är de inte svenska utan finska! Mina föräldrar besökte som nygifta det finska glasbruket Riihimäen Lasi. Två röda flaskor följde med hem – den ena behöll mamma och pappa, den andra skänktes till mina morföräldrar. Sedan ett antal år tillbaka står nu båda flaskorna på fönsterbrädan i mitt arbetsrum här hemma.
Det finns en del prylar jag gillar i mitt hem – förutom böcker, dårå. Jag är lite grann av en glasfetischist, faktiskt. Vackra glas i olika former har alltid fascinerat mig. Jag minns så väl de vackert slipade kristallglasen hemma hos farmor och farfar, dem vi serverades lingondricka i till maten… Den röda drycken bröts så vackert i glasets slipning… Nu dricker ingen lingondricka i dem längre. De står visserligen kvar i farmors och farfars stora ekbyffé, men hemma hos mamma.
Från Reijmyre glasbruk, som faktiskt ligger i Östergyllen, kommer ett antal ganska enkla glasföremål. Enkla, men vackra! Monica Bratt är en av mina favoritformgivare därifrån. Glasbruket är nu över 200 år gammalt och det som är ganska typiskt för just Reijmyre är de rubinröda föremålen. Jag har till exempel två flaskor/karaffer som jag gillar jättemycket i min ägo.
Vackert rubinrött.
Mamma har en hel del glas, vaser, karaffer och skålar från Reijmyre. Allt är inte rubinrött, utan finns i färger som blått, grönt, rökgrått med mera. Enkla föremål, men otroligt vackra – och funktionella! – i just all sin enkelhet.
Nu går det ju inte så bra för våra glasbruk. Orrefors ska ju till exempel lägga ner och det tycker jag är synd. Men det är väl så att det inte lönar sig längre när det är billigare att tillverka glas utomlands. Sad, but true.
Jag har flera Orrefors-favoriter, bland annat de fina Coronaskålarna, designade av Lars Hellsten. Det började med att jag fick en av de stora Coronaskålarna efter min morfar. Sen har jag hittat mindre skålar på loppis och antikaffärer och köpt.
Corona.
Under 1980-talet tyckte nån att jag skulle börja samla på fina vinglas. Jag fick mitt första Orrefors Optica-glas, desginade av Gunnar Cyrén då. Jag har mest rödvinsglas, men även två champagneglas. Samlingen var större tidigare, men förminskades i samband med en bodelning. Och faktiskt, det räcker med två champagneglas, för champagne dricker jag helst bara med Fästmön!
Optica.
Dessvärre är Opticaglasen väldigt sköra. Och trots att jag är extra försiktig när jag använder dem och diskar dem går det oftast sönder ett glas varje gång. Detta gör att de för det mesta pryder sin plats i mitt vitrinskåp…
PS Om det är nåt värde i glasen? Tja Reijmyres glas är eftertraktade och Orrefors glasföremål kanske, ironiskt nog, får stigande värde med nedläggningen.
Livet är kort. Ibland måste man få vara lite ytlig och beundra vackra saker.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 