Det är tufft att bli gammal och ensam

Ett rätt svart eller vitt inlägg med vissa färginslag.

---

 

Svartvitt jag.

Jag närmar mig resans slut. Det är inte lätt att inse att en är för gammal. Det har tagit tid. Ensamheten är den svåraste för tillfället. Det trodde jag inte, men den är en av alla strider jag utkämpar nu. Jag kan inte välja mina strider, som nån snorkigt påpekade i ett mejl i morse att h*n minsann gör. Jag är svart eller vit och

allt nu

är det som gäller. Min längtan och mina drömmar och mina mål… vem f*n bryr sig om dem? Jag betalar för viss omtanke, men jag frågar fortfarande alltid nån, på nåt sätt, hur den mår. Varje dag. Det händer att jag får frågan i retur. Då blir jag bara förvirrad och kryper längre in i hörnet.

Nej det här har tagit en vändning som jag inte kunde föreställa mig. Tyvärr vaknar jag om morgnarna. Gör det jag ska. Och sen… Gnistan är borta. Jag får inte ens energi av att städa. Det är så lätt att säga

ryck upp dig!

Till nån annan… Varje förlorad timme är just… förlorad. Tiden kommer inte tillbaka. En blir gammal. Och ensam. Jag telefonerade en stund med mamma igår igen. Orolig, ledsen, utanför. Vi är två, men på var sitt håll.

Det är så många människor jag har suttit intill på allt från kyrkbänkar till parkbänkar som inte lever idag. Snart får jag komma till dem, till där de är nu. Där människor varje dag månar om varandra, har tid och frågar hur det är. Igår läste jag om en person som vill ställa nån till svars för en kär persons död. Så meningslöst… Den döda/e kommer ju inte tillbaka för det. Forever gone tills…

Nån skulle få orange rosor igår kväll. De satte färg även på min tillvaro en stund.

Ingenting blir det av nånting. Inget värd i andras ögon när de inte längre roas. Kanske blir det lättare att andas nu när sommaren håller på att gå över till höst? Jag åkte in till stan igår eftermiddag för jag hade klipptid. M fick skala av kalufsen från huvudet. En lättnad. Vacker är jag inte, men det var skönt. Konstgjord färg har jag inte satt i håret på flera år. Varför ska en försöka se ut som 13 när en är 53? Det är många färger i mitt hår ändå, som det är. Naturligt. Svart, vitt, blont, brunt och grått, till exempel.

 

Sprang (nästan) till mötesplaten för att träffa Fästmön. Hon, som hade jobbat över typ fyra timmar, mötte mig, som hade jobbat under, som vanligt. Vi tittade in i ett par bokantikvariat på Dragarbrunnsgatan. Liksom städning brukar det lugna min oroliga själ. Det funkade inte igår. Lite mat på det. En person tittade så argt på mig. Jag sökte genom minnet, men kunde inte koppla ihop ansiktet med namn, plats eller händelse. Men personen såg väldigt arg ut…

På väg till bussen hem tittade jag in till dagens andra apotek. Äntligen hade mitt e-recept kommit! Nya salvan kändes fet, men verkar ta bättre.

Hemma. Lite TV. Underhållningsprogram om rik och känd familj i USA som bjuder in och blandar andra rika och kända gäster. En behövde inte tänka, bara titta. Blev tyvärr tvungen att starta datorn. Glömde klicka ur en liten ruta. DET har jag inte glömt nu! Om jag kunde skulle jag gå i kloster. Gammal och ensam.

En liten flicka satt och läste mellan en bok om propagandaminister Goebbels och ett verka av Haruki Murakami. Kanske har hon inte varit i skolan på länge.

Det här inlägget som jag skrev häromdan… Det snurrar inuti skallen. En sån som jag är varken intressant eller värd nåt. Regeringen vill utreda varför ungdomar inte går till skolan under långa perioder. Och unga upp till 23 får fri tandvård. Vi gamla kan utebli hur länge som helst från arbetslivet. Våra tänder lagar sig varken gratis eller själva. Att dra ut en tand kostar en tusing. Det förändrar ens utseende, men värken släpper. Tro mig, jag vet.

Idag ska jag tvätta en maskin tjockissvart tvätt strax och så ska jag försöka handla hem lite mat och scanna streckkoder för projektet. Det senare ger mig nåt att göra – och muttra lite över – en stund. I eftermiddag åker vi till Förorten för att titta till bebisarna och tömma pottan. Tacksam för att Anna är här denna vecka!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

KulturNatten den 12 september – mitt urval #kulturnattenuppsala

Ett kulturellt inlägg.

---

 

Om en vecka, lördagen den 12 september, är det dags för Uppsalas årliga KulturNatt. Den har funnits sju färre år i stan än jag. Det var stans (kultur)elit (?) som tog initiativet, det vill säga kulturchefen och teaterchefen samt chefredaktörerna på lokalblaskan och lokalradion. Som jag minns det var allt gratis i början. Inga inträden eller så. Snarare utträden – kulturen kom ut till gatorna och visade upp sig fritt för folk. Idag är KulturNatten i Uppsala den största i Sverige, enligt dess webbplats. Den är så stor att den förutom en egen webbplats också har en egen programtidning i papper. I år har pappersprogrammet i tidningsform ett 20 sidor stort omfång. Och långt ifrån alla aktiviteter är gratis.

Nu menar jag inte att kulturutövare ska utöva sin kultur gratis. För ett tag sen pratade jag med en god vän som har haft en karriär som… låt oss säga sångerska. Otaliga var de gånger hon ombads sjunga på privata tillställningar, helt apropå och bara för att. Ja, bara för att hon sjöng professionellt. Hade hon ställt upp alla gånger skulle hon inte ha fått göra annat än gratisjobba och sånt gillar inte hon och inte jag. Jag fick ett liknande förslag, fast inom kommunikation- och marknadsföring och inte sång, häromdan. Typ kunde jag inte tänka mig att slänga ur mig… etc etc. Nej, jag jobbar inte gratis.

Men på en KulturNatt tycker jag att det ska vara gratis så länge det inte handlar om att sälja några verk. Om nåns tid kostar borde kommunen stå för det, om det inte går att plocka lön för extra arbets tid ur den egna marknadsföringsbudgeten. Har inte alla en sån??? (<=== retorisk fråga.) Hur ska vi annars komma ifrån uppdelningen kulturelit – vanliga människor som är kulturellt intresserade?

Jag tänker inte bevista KulturNatten i Uppsala i år av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Men om jag hade kunnat åka ner på stan skulle jag ha kollat in följande – eller i vart fall nåt av det:

• Öppet hus på Radio Uppland, Vårfrutorg, Bredgränd. Öppet kl. 16 – 20. Guidade visningar, artister på scenen utanför och Radioapan.
• Vandring i Pontus Wikners – kristen homosexuell i 1800-talets Uppsala – fotspår. Samling på trappan till Carolina Rediviva kl. 11  – 13, 14.30 – 15.30. Pris: 100 kronor.
• Weird things customers say in bookshops or why bookshops matter. Författaren Jen Campbell, som har skrivit The Bookshop book, och Jan Smedh samtalar kl. 18 – 19 på English Bookshop, Svartbäcksgatan 19.
• Guidning av Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg på Fredens Hus, Uppsala slott, kl. 13, 15 och 17. Cirka 45 minuter/tur.
• Jag är Ingrid. Klockan 18.30 – 20 30 på Fyrisbiografen, S:t Olofsgatan 10. Ett personligt och fängslande porträtt av Ingrid Bergman, hennes karriär och privatliv. Det står inget om nån kostnad, men gissningsvis är visningen inte gratis. Ordinarie biljettpris är 95 kronor, pensionärer, studenter och unga upp till 18 betalar 80 kronor. Ingen rabatt för arbetslösa utan inkomst.
• Författarstafett i Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40, kl. 18 – 23. Stafetten inleds av Magnus Alkarp och avslutas av Kjell Eriksson. Tack och lov! Två duktiga författare.
• Lars Lerin – Tillsammans. Utställningen visas på Värmlands nation, Riddartorget 3 och handlar om att älska och bli älskad. Jag såg utställningen i Stockholm på Sven Harrys i augusti. 

Och HÄR hade det varit intressant att fråga om du som har läst det här inlägget ska gå och vad du tänker kika på. Men kommentarsfunktionen till alla inlägg utom dem om böcker är ju avstängd.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Read and weep – eller gråt och bli glad

Ett smått fundersamt inlägg om gråt av olika slag.

---

 

Att gråta är hemskt, men efter ett tag tycker jag att det känns bättre.

I morse läste jag en TT-artikel om att en faktiskt mår bättre när en har gråtit. I alla fall om en ska tro på holländska forskare som har gjort en studie på 60 lättrörda personer. Deltagarna fick se två sorgliga filmer och gradera sitt humör före samt tre gånger efteråt. Resultaten visade att knappt hälften grät och förstås mådde sämre direkt efter filmvisningen. Efter 20 minuter låg humöret på samma nivå som innan. Och efter en och en halv timme mådde de till och med bättre. Vad det beror på utredde inte forskarna. Men kanske kan det vara så att det helt enkelt är bra att gråta..? Personligen avskyr jag att gråta, samtidigt som jag vet att jag faktiskt mår bättre efteråt. Vad tycker DU om att gråta???

Den här bloggen låg på en hedrande åttonde plats idag strax före lunch.

Att ligga i topp är inte alltid en välsignelse. Men Uppsala kommun har hamnat på tionde plats på en lista över hur bra kommunerna är på att nå sina användare på Fejan. Men Enköpings kommun är faktiskt bättre och hamnar på andra plats, nåt som nämns liksom i andra hand i lokalblaskan. Hur kunde Uppsala kommun hamna på tionde plats? Analysföretaget Smampion (vars webbplats inte bedöms som säker av mitt antivirusprogram…) bevakade landets 172 kommuner på Fejan under sommaren och kollade vilka som växer mest (flest följare?), är mest aktiva och engagerar flest följare. Kommunen får gott betyg vad gäller responsivitet (att de svarar), men också för att följarnas frågor hanteras tydligt och trevligt. Det är ju bra. Att Uppsala kommun är bra på Facebook. Men alla finns ju inte på Fejan. Hur står det till i verkliga livet? En sån som jag undrar hur många ÅR det ska ta innan yngsta bonusdottern får svar på sitt ärende, som gått från anmälan till Skolinspeketionen via klander av kommunen från Skolinspektionen till ett skadeståndskrav. Nu har det gått över ett år… Men Enköpings kommun då? Jo, kommunen står för många informationsrika inlägg, inläggen är positiva och varje inlägg delas av minst tio personer (kommunanställda?). Positivism är ju bra, har en hört. Därför delar jag (!) en skärmdump av en annan topplista där den här bloggen ligger på åttonde plats. (Jag tog skärmdumpen idag klockan 11.42.) Det tycker jag är rätt bra med tanke på att jag varken har barn eller sjukdom, är nån fena på matlagning (totalt ointresserad, dessutom) eller skriver om inredning. Vad tycker DU om topplistor??? Skratt eller gråt??? Sött eller salt???

En tand kvar i käften… Jaa, snart är en där…

En fråga som har fått mig att gråta av ilska ibland är varför tandvård inte ingår i högkostnadsskyddet för sjukvård. Är inte tänderna en del av kroppen, kanske? Visst, en del får dåliga tänder för att de inte sköter om dem. Men det finns rätt många människor som inte sköter om resten av sin kropp heller och får fetma, magsår, KOL, hjärtinfarkt med flera sjukdomar som behandlas och omfattas av högkostnadsskydd. Wictor Deverot Hasselmark är bara 21 år, studerande och till på köpet sosse. Detta till trots har han skrivit en väldigt bra artikel på DN Åsikt där han menar att tandvården bör likställas med sjukvården och tillämpa samma högkostnadsskydd. Ja, Wictor Deverot Hasselmark har fyllt 20 och efter en har gjort det är tandvården inte längre gratis. Och tandvård är dyrt! Visserligen finns det idag även ett högkostnadstak för tandvård, men det är ändå patienten som får betala mest. Eftersom Wictor Deverot Hasselmark studerar blir det väldigt dyrt för honom när han ska laga tre visdomständer. Lika dyrt som det blir för mig som har a-kassa. En jämförelse visar att studerande har lika mycket i studiemedel per månad som en arbetssökande med a-kassa. Och för den som jobbar och har lön – men den har ju lite mer att röra sig med. Tandvård har under många år varit på väg att bli en klassfråga IGEN. Det har jag tänkt och känt under ganska lång tid nu. För jag behöver åtgärda flera tänder – och då snackar jag inte tandblekning! – men har inte råd med det. Så vad tycker DU??? Är tänderna en del av kroppen och om du tycker det, bör de som sådana inrymmas i högkostnadsskyddet för hälso- och sjukvård???

Nu har jag gett dig lite att fundera på medan jag gör annat. Svara gärna på mina frågor i texten i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återbruket: Halva priset på ALLT just nu!

Ett inlägg i vilket Tofflan tipsar dig om att passa på.

---

 

Det är ganska inne med second hand och loppis sen ett tag tillbaka. Kanske har det med Antikrundan att göra (rundan kommer för övrigt till Uppsala den 22 augusti och då ska jag dit) – folk hoppas hitta det där Fyndet med stort F. Men mycket handlar det nog också om att vi är bättre på att ta tillvara på saker idag. Dessutom är det inte längre varken pinsamt eller skämmigt att köpa saker billigt som nån annan har ägt tidigare och skänkt.

Den väg hem från Clark Kents* läkarbesök jag valde innebar att jag så gott som passerade Återbruket. Jag svängde in och tog mig en titt. Böckerna är inte längre gratis, som jag först trodde, men allt i butiken säljs just nu för halva priset! Jag tittade, njöt och fotade, kanske hittar du nåt på mina bilder som du vill fynda? Men passa på, för det gäller nog kanske bara den här veckan. Dessutom stämmer inte öppettiderna på webbplatsen – Återbruket stänger redan klockan 16! (Tänk att det ska vara så svårt för Uppsala kommun att korrigera sin information…)

Faktiskt pris den här veckan vid bilderna, inom parentes ordinarie pris:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om jag köpte nåt? Ja, gissa vad! Inte så svårt, va?.. Två deckare fick följa med hem. De var inte gratis, men kostade tillsammans fem kronor. Dessutom fick jag en trevlig pratstund med kvinnan i kassan. Det var emellertid gratis.

Mitt fynd: fem spänn för båda böckerna på Återbruket! Strindbergsmördaren är skriven av pappas gamle kompis Jean Bolinder. Monstret av Jonathan Kellerman ingår i en serie med en homosexuell polis i huvudrollen.

Senare den här månaden kan det tänkas bli nåt reportage från en nyöppnad vintage- och retrobutik här i Uppsala! Håll utkik!

*Clark Kents läkarbesök = min lille bilmans besök hos Ryds bilglas för att få ett stenskott lagat

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gratis är gott – att skratta…

Ett inlägg om att det kan vara osäkert vad som är gratis, men ett gott skratt kostar ju ingenting. 

---

 

Den rätta boken till min ordvitsande vän med norskt påbrå.

I förra veckan bestämdes det lite hastigt att jag skulle stråla samman med vännerna Ingela och Gunilla här i Uppsala i söndags. Eftersom jag visste att Gunilla hade fyllt år ett par dar före vår träff – och för att hon är en sån god och positiv vän – ville jag försöka hitta en liten present. Det blev ett av ärendena i fredags.

Jag hade bestämt mig för att försöka hitta en bok. Gunilla och jag har väldigt… divergerande intressen. Hon gillar till exempel sport och jag gillar böcker. Det händer att vi driver med varandra och oss själva då och då, för jag avskyr verkligen allt som har med sport och idrott att göra och Gunilla är inte överdrivet förtjust i böcker. Detta till trots har vi roligt när vi ses och vi ser INTE ner på den andra för att den inte gillar samma saker som en själv. Men jag ville ju vara en god vän (sic!) och försöka utöka Gunillas hemmabibliotek. Jag letade och letade efter ”rätt” bok. En lång stund höll jag i en mycket djup och seriös bok som har stor betydelse i mitt eget liv. Fast nej. Det är ju det här att vi är så olika, Gunilla och jag. Boken har stor betydelse i mitt liv. Jag la tillbaka boken.

En av de sista anhalterna i fredags innan vi for hem och tog helg, Fästmön och jag, var Återbruket. Du vet, stället där jag kraschade glasdörrar så killen i kassan PRUTADE på de två bokhyllorna jag köpte. Där hittade jag nu också den perfekta boken: Norgehistorier. Perfekt därför att Gunilla är en ordvitsare OCH har norskt påbrå. Framme vid kassan hos Återbruket finns en korg med diverse böcker som är gratis. Jag stod och rev en stund i den men hittade inget jag ville ha. Därför vände jag mig till tjejen i kassan för att betala boken som skulle bli en födelsedagspresent till Gunilla.

Nej, nej, den är gratis!

svarade hon.

Va? Är det säkert?

sa jag.

Jorå, försäkrade tjejen i kassan, varpå jag tackade och Anna och jag lämnade butiken. När vi kom ut sa Anna:

Hon trodde nog att du hade valt boken till Gunilla i den där gratiskorgen!

ALLA böcker gratis på Återbruket just nu…

Självklart var det så! Trodde jag… Men… igår tittade vi in på Återbruket en stund och då såg vi – här och var – RÖDA skyltar där det stod att ALLA böcker är gratis… Typat, när jag hade gått och fnissat åt och skämts lite över att jag hade lurat en loppis. Så eh ja… Även en kommunikatör kan missa väsentliga skyltar… Nu vet du, Gunilla, ifall du läser det här inlägget, hur fruktansvärt svindyr din present var!!!

Det här med skyltning är förresten inte alltid så… lätt. Ibland är skyltningen så minimal att man inte hittar, ibland är den så… total att man liksom… blir tyst över övertydligheten. Som skyltningen på Social Ekonomi Uppsala…

Eh… ja… Vi kände oss både välinformerade och välkomna. Ingen risk att vi gick vilse i affären.

Skyltning är ju ett sätt att kommunicera med kunder, rabattkuponger är ett annat. Idag med posten fick jag en kupong från stans nyaste ICA Maxi. Om jag tolkar texten rätt skulle jag i princip kunna åka dit, fylla en kasse med varor för 100 kronor, lämna fram kupongen i kassan – och enbart betala för kassen. Eller? Hur tolkar du texten? Tänk på att kommunikation är svårt…

Rabatt 100 kronor när du handlar för minst 100 kronor, innebär..?

Ett ställe där det inte är gratis är Motalabron. Jag tycker ärligt talat att det är skit, på ren svenska. Vill man leda bort trafiken från Metropolens lilla trånga centrum, över vattnet, söderut ska man väl inte ta betalt för det?! Men det vill Trafikverket. Och Motalabron är häftig att köra på. Därför kostade mamma och jag på oss att åka på bron tur och retur när vi skulle besöka vännerna i Aska i påskas. Enligt skyltar skulle räkning komma med posten. Det var den 5 april vi korsade bron. Jag kan inte påstå att jag har väntat och längtat efter räkningen. Jag glömde bort den. Men så idag hittade den vägen ner i min postbox. Räkningen på infrastrukturavgiften – ja, det heter så! – för färden över bron var på… tio kronor. Alltså, det måste ha varit så mycket dyrare än en guldpeng att ta fram räkningen, skriva ut den, stoppa den i ett kuvert och skicka den med snigelpost till mig…

Infrastrukturavgift på 10 kronor för vår resa fram och tillbaka över Motalabron på påskdagen.

Man skulle i detta sammanhang kunna ha sagt

Det var bättre förr!

Men faktum är att det inte var det. För till och med på 1700-talet fick Byhåleborna betala broavgift för att färdas på den då befintliga bron över kanalen, Storbron. Utveckling? Nja…

some things never change.

Bara broarna och deras ägare…

Kopia av en bropeng från 1787.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blåsta på påskkonfekten?

Ett genomblåst inlägg.

---

 

Jag fick i alla fall uppdatera telefonböckerna åt mamma.

Nä, nån balle* fick jag inte göra iordning åt mamma. Det velades fram och tillbaka, ty långfredagens morgon/förmiddag var solig. Kall vind fick avgöra att det skulle avvaktas. Mammas städhjälp får göra det senare i månaden, men naturligtvis inte gratis.

Inte heller blev det nåt besök hos faster E. Vi telefonerade vid lunchtid och lilla fasters hjärta var bråkigt idag. Jag krävde att hon skulle höra av sig om det behövdes skjuts till doktor, för mamma och faster bor väldigt nära varandra. Faster skulle emellertid få hembesök av doktor i familjen, vilket kändes bra att veta.

Av det hela blev en tummetott. Jag fick nämligen sitta med mammas telefoner och rensa och lägga till i telefonböckerna. Eftersom manualen sen länge är borta gjorde jag alla lurar var för sig, trots att det ska gå att kopiera från en lur till en annan. Det var lite ledsamt att ta bort släkt och vänner från telefonboken – en del av dem har lämnat det jordiska, andra hör inte av sig längre.

Aprilsolen lyste så grant mitt på dan och jag tyckte att vi inte kunde stanna inne då. Jag lurade med lilla mamma på promenad i environgerna. Det blåste ganska bra, men när solen tittade fram bakom molnen blev det riktigt varmt och skönt. Vi var ute i över en timmes tid. Därför kunde jag med gott (!) samvete gräva i min hittills ganska orörda godispåse när vi kom hem.

Jag ville sitta en stund vid datorn, mamma vill prata (hela tiden). Därför blir det bara ett kort inlägg med några bilder från vår långfredagspromenad:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har DU promenerat idag eller vad har du ägnat dig åt??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det skulle ha varit vi…

Ett gift inlägg med lite djup.

---

 

World Aids Day-pin – det röda bandet.

Det skulle ha varit vi. Det skulle ha varit Fästmön och jag som gifte oss på Stora Torget här i Uppsala för nån timme sen c/o Musikhjälpen 2014. Men vi hade inte möjlighet att bjuda på auktionen. Och förresten passar det väl bättre med ett ungt heteropar med en liten pojkbebis än ett par kvinnor som levt mer än halva sina liv och den ena har tre vuxna och ett minderårigt barn? Nä, det hade inte gjort sig lika bra – även om Sarah Dawn Finer och Kärleksvisan är ”våra”.

Så stort GRATTIS till Emil och Karolina! Må ni ha ett långt och lyckligt liv tillsammans! 

Emil och Karolina betalade 26 000 kronor för att få gifta sig i glasburen och få lyssna till Sarah Dawn Finers ljuva stämma. Pengarna går till att stoppa spridningen av HIV. Det tycker jag är enormt bra! För när HIV och aids först blev känt här i västvärlden kunde man inte ens skänka pengar direkt till HIV-forskningen. Det var så skambelagt att den som ville bidra fick göra det till Cancerfonden. I dödsannonser över alla dem som avled i sjukdomen var det likadant: den som ville bidra skulle sätta in pengar till Cancerfonden – för man låtsades att den döde avlidit av cancer.

Jag köpte min World Aids Day-pin för ungefär tio år sen. Då hade det blivit bättre. Då hade man nämligen insett att andra än homosexuella män och sprutnarkomaner kunde få HIV. Ibland är det bra med fördomsfullhet – när det leder till nåt bättre. Sedan dess har det kommit bromsmediciner som är så bra att de sjuka kan leva ett ganska normalt liv – förutsatt att de äter sina mediciner, förstås. Och mediciner är ju inte gratis. Därför sällar jag mig till den kör som hyllar Musikhjälpen 2014 och alla som har jobbat med och bidragit till det hela! Ni har gjort ett fantastiskt meningsfullt arbete!

När det gäller fördomar har vi emellertid en lång väg kvar att vandra. Visserligen får även även homosexuella män numera lämna blod på våra blodcentraler. Men många blodcentraler har

sett till

att det är svårare. Homosexuella män måste nämligen vänta tolv månader efter ett samlag med en annan man innan de ens kan testas för blodgivning. Men… vad hände med alla andra som har haft sex det senaste året? Hur ska Pelle, som anser sig heterosexuell, veta att Pia, också hetero, har legat med Lasse, som ligger med både män och kvinnor? Varför får Pelle lämna blod men inte Lasse? Varför ska de homosexuella männen sorteras ut och lyda under hårdare regler än alla andra? Varför har inte alla tolv månaders väntetid i såna fall? Därför att det råder blodbrist. Och homosexuellt blod är uppenbarligen inte pålitligt.

Nä det kanske inte skulle ha varit vi heller, Anna och jag, som gifte oss i den där glasburen idag. Det kanske skulle ha varit ett bögpar. Om man ville motverka fördomar. Fast nu handlar ju Musikhjälpen inte om att motverka fördomar utan om att motverka spridningen av HIV. De 26 000 kronorna från Karolina och Emil räcker till mycket bromsmediciner. Låt oss vara tacksamma för det. 

Här kan vi alla se Karolina och Emil och lyssna på Sarah:

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Böcker, Mina sidor, datorer och Flator

Ett inlägg om en salig blandning på min dator.

---

 

Vid sjutiden i morse gav jag upp att försöka sova lite till. Låg och läste en stund den märkliga och humoristiska boken jag fick av Annas snälla mamma och L i födelsedagspresent. Det lustiga är att jag köpte en historisk roman av samma författare när vi var på Emmaus i Gryttby.  Därför tänker jag läsa den direkt efter för att se vilken genre författaren bäst behärskar. Och för att det är lite kul!..

Den vänstra fick jag av Annas snälla mamma och L, den högra köpte jag på Emmaus.

Det har regnat i natt och det regnade när jag vaknade. Det brukar fylla mig med ro, men oron har fått fäste i mig och boar just nu i mitt inre. För att försöka mota bort en del av praktisk natur gick jag upp och satte mig vid datorn. Kollade av så det funkade att logga in på Mina sidor hos såväl Arbetsförmedlingen och a-kassan. Det ska ju vara e-legitimation på båda ställena numera och Storebror är en gammal och trött dator. Som tur var funkade det utan problem! Men en ny dator lär jag få skaffa mig i sommar. Jag har redan bett min datorkonsult på livstid att hänga på när jag gör den viktiga affären.

Det kommer att svida i ekonomin. Men som arbetssökande måste man nuförtiden ha tekniska verktyg som fungerar så att man både kan söka jobb och registrera jobb man har sökt. Det krävs nämligen att man söker massor av jobb, annars blir man utan ersättning. Och då menar jag verkligen massor av jobb, inte några enstaka per vecka. Du som har jobb skulle prova på några såna veckor med tvång, press och oro – och teknikens under – för att se hur det känns. Och vem har, ovanpå det, lust att slåss om datorerna och sitta på Arbetsförmedlingen i nån datasal med ett gäng andra losers och söka jobb och registrera sökta jobb fem dar i veckan? Inte jag. Så tre mer eller mindre kassa och urgamla datorer ska ersättas av en ny och bra. I sommar. Förhoppningsvis. Men en ny dator kräver att man införskaffar ett antal mjukvaror också. Det är inte heller gratis. Därför känns det tryggt att ha expertis med sig när man ska shoppa.

Flator på datorn blev dagens belöning.

Som belöning för att jag fixat ett par praktiska saker kring den hemska tid som kommer lät jag mig själv få titta på de fyra senaste avsnitten av Flator på SvT Flow. Det är ju inte mycket i dessa tjejers liv som påminner om mitt. För det första är de mycket yngre än jag, för det andra bor de i Stockholm hela bunten. Ibland kan jag till och med bli avundsjuk och bitter på att de har det så lätt att leva som öppet lesbiska. Samtidigt har jag själv inte haft några stora problem med det – jag lämnade ju Metropolen Byhålan så snart jag hade blivit myndig. Där hemma hade jag nog kvävts, tror jag.

På tal om ”där hemma” ringde jag mamma igår kväll. Men hon hade ingen större lust att prata, för det var väl nåt på TV som var intressantare. Vi ska höras på söndag i stället. Inte lät hon särskilt intresserad av att jag åker ner till hennes födelsedag heller. Hantverkarna håller fortfarande på. Nästa vecka ska elementen sättas in och kanske blir de färdiga efter det. Jag fattar om det är rörigt och jag tror inte att det skulle funka så bra om jag dök upp i röran.

Däremot funderar jag på att åka in till Kungliga Hufvudstaden ett par timmar nästa helg. Ensam – men för att träffa FEM och hennes Finske Pinne för en fika och en tur till Alfa. Det beror lite på hur den kommande veckan blir och hur den påverkar min kraft, ork och förmåga.

Men nu är det fortfarande den här helgen. Jag ska strax duka fram frukost och slå mig ner i kökssoffan, som jag skruvade åt igår kväll så att svetten lackade. Bak- och framstyckena har en tendens att åka isär. Det står väl inte på förrän den brakar, misstänker jag. Efter frukosten blir det dusch och så färd till Himlen för helgsamvaro med Fästmön och ”barnen” (inom citat därför att tre av fyra är vuxna). Vi har inget särskilt inplanerat. De flesta av oss har ju jobbat en vecka och är trötta.

Det är knappt så att jag fattar det, men på måndag arbetar jag min sista dag hos min nuvarande arbetsgivare… Hur sjutton ska det bli sen..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite kultur trots allt

Det blev hur som helst lite kultur idag, trots allt. Fast programtidningen låg kvar i tidningskorgen. Men några saker ville vi göra som fanns på min lista.

Programtidningen låg i tidningskorgen.

Vi gav oss iväg från Förorten just som himlen öppnade sig. Blöta om strumpor och skor klev vi på bussen – som den här gången inte åkte förbi oss utan stannade.

Kvällens måste var att titta på Kittys utställning på Svensk Konsthandel. Hon ställde ut tillsammans med en annan, mer traditionell konstnär, Helena Larsson. Galleriägaren kallade det hela Kontraster – ett mycket passande namn. Tyvärr var Helena Larsson sjuk, det hade varit kul att se de två konstnärerna ihop. Helenas tavlor är nästan som fotografier, Kittys är färgsprakande regnbågar, såna som man blir både glad och eftertänksam inför. Båda konstnärerna hade fått tavlor (notera plural!) sålda redan när vi dök upp, vid 17-tiden (de öppnade klockan 16). Du som inte hann att titta på KulturNatten har chans att se tavlorna under två veckor till.

Kitty Konstnär i mitten, Monica till vänster, min Fästmö till höger.

Vi fluktade på böcker, bland annat på antikvariatet Röda rummet, som ligger alldeles intill galleriet. Där fanns väldigt fina böcker, men tyvärr inga som vi ville eller kunde köpa. Jag såg till exempel en fin bok om vin. Den kostade 300 spänn och vägde säkert 300 kilo också. Orka bära… Vi hittade emellertid ett litet bokstöd, som jag fotade för att visa Kitty, faktiskt!

En liten en…

Efter tre K – Kitty, Konst och K.? – behövde få nåt i oss. Men en kulturnatt i Uppsala är man sällan ensam på stan. Det var massor av folk, dofter, ljud, musik… och ett och annat ”upptredande”…

Ett och annat ”upptredande” var det på stan.

Vi gick till Forno Romano i Svavagallerian. Där åt vi var sin god pasta och tog en öl till. Maten var inte gratis, men att kolla på folk kostar ingenting. Och vi såg, vi häpnade, vi skrattade, vi kommenterade. Själva var vi snyggast och bäst – som vanligt.

Forno Romano hade god mat, men organisationen bland personalen hade en hel del att önska…

Det tjocknade till med folk och de som jobbade på restaurangen hade stora problem. Det bildades en lång kö – som bestod av såväl färdigätna som ville betala som oätna som ville äta. Och så en och annan som ville beställa mat och ta med hem. Jaa, det var sannerligen svårt att låta bli att organisera om!!! Alla som jobbade i restaurangen gjorde allting – plockade disk, tog beställningar, serverade, tog betalt, visade gäster till borden… Nej, det flöt TRÖGT så nån dricks blev det inte!

Anna åt pasta med räkor och saffran, jag med svamp och ost. 

Hälen gjorde sig påmind, så vi tog bara en kort tur upp på gågatan för att köpa remmar och glo på bokbord. Därpå blev det en tur ner till Kungsgatan och Mollbrinks för att se på naket. Åter fann vi ett och annat objekt som vår kära Kitty säkerligen skulle estimera…

Vi häckade lite på Centralen innan vi tog bussen hem till Himlen. Jag har nu jätteont i hälen och dessutom satte allt promenerande fart på ett visst flöde, så jag fick både tvätta och låna kläder. Nej fy te rackarns, nu kräver jag snar amputation av både häl och alien.

Livet är kort.

Read Full Post »