Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gifta mig’

Ett inlägg om den här fredagen.


 

Idag har Bo namnsdag. En bloggvän till mig påminde mig om det häromdan. Gissa vad han heter? Bo, förstås. Min svärfar (eller blivande, snarare, fast det vet han inte om) heter också Bo. Grattis till alla Bo idag!

StudentToffla 1980

Toffel-Student 1980. På översta bilden tränar jag med pappa och mamma har fotat. De två andra bilderna har pappa tagit. Jag tror att den ljusnande framtid är min.

Det är även studentdag idag här i Uppsala. Vilken tur att man inte längre jobbar inne i stan eller måste ta sig dit med bil. Det råder riktigt kaos en sån här dag. Stans gator är ju redan avstängda här och var och enkelriktade. Idag ska där dessutom trängas studentekipage med skrålande ungdomar som måste gå till Arbetsförmedlingen på måndag och skriva in sig. Men idag må de vara lyckliga och få tro att den ljusnande framtid är deras!

Det trodde jag också på min studentdag. Att den ljusnande framtid var min. I morgon är det… vänta nu… måste ta fram räknaren… 35 år sen jag blev student och fick min vita mössa. Eller fick köpa den dyrt – mössor var dyra redan då. Idag har det emellertid kommit till en massa saker som vi slapp köpa då. På den tiden. På äldre stenåldern.

Jag tog inte ens nån porträttbild, finns bara med på gruppfotot. På bilden är jag den enda som inte har klänning eller kjol. I stället hade jag nån sorts overall som inte såg klok ut. Skulle jag måla eller meka med bilar, tro? Klassens enda kille vägrade vara med på bilden. Jag undrar vad som hände med honom sen… Eller lite undrar jag vad som hände med alla sen. Jag själv for till England på sommaren och jobbade där ett år. En av tjejerna flyttade till Uppsala och när jag ett par år senare kom hit tog jag över hennes studentrum i andra hand. Vi tappade kontakten i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet. Jag minns inte, faktiskt. Orsaken till att vi tappade kontakten är ett sånt minne jag inte gärna plockar fram – om jag inte vill gråta.

Men de andra på bilden nedan… Vad hände med dem? En tjej hade ett tag nån Uppsalaanknytning, vet jag. En annan tjej var kompis med personen jag var dum nog att gifta mig med på 1990-talet. (Är det nåt enda jag ångrar i livet så är det nog det! Och det tror jag är ömsesidigt vad gäller min dåvarande partner.)

H3 1980

H3 från Platenskolan i Metropolen Byhålan 1980. Vad hände med er allihopa???

 

Sol genom köksfönstret

Det är soligt idag också.

Men idag är det ”bara” vanlig fredag för mig. Jag ska ge mig ut på ett par ärenden, men en sån här dag tror jag rätta stället för det är Stormarknaden – inget stadsbilkörningstrassel och dessutom gratis parkering. Helgen ligger framför mig som nästan tre blanka dagar. Vad ska jag fylla dem med? Fästmön jobbar förfärligt mycket i helgen, så kanske tar jag en sväng till Himlen för att kolla vad hostig blivande tonåring gör.

Möjligen blir det en tur också till nyöppnade Blomsterlandet. Butiken ligger på gångavstånd härifrån, men det går inte att gå dit utan man måste åka bil. Dumt, tycker jag. Jag kanske stannar till där på vägen hem senare idag. Eller så tar jag en tur dit i morgon. För att titta, inte för att handla nåt. Större delen av mina presentkort från 50-årsdagen frös ju inne eftersom jag inte utnyttjade dem i tid. Men att titta på blommor är också trevligt. Titta, drömma och fantisera om vad man skulle kunna göra om man hade en trädgård eller åtminstone en plätt. En balkong är ju som den är – ganska trist. Möjligen kan jag ha nån ampel där och kanske flytta ut pelargonerna från köksfönstret till balkongbordet. Jag har ännu inte premiärsuttit där för säsongen.

Solen skiner idag också. Jag tänker läsa ut min bok på gång i alla fall. Försöka laga till nåt ätbart till kvällen. Men innan jag avslutar slänger jag ut två frågor till dig: 

  1. Vad händer hos DIG i helgen?
  2. Har DU nån kontakt med dina gamla klasspolare från avgångsklassen i gymnasiet???

Svarar du på mina frågor i en kommentar här nedan blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Traditioner – gamla och nya

Ett traditionellt inlägg.


 

Jag är av den åsikten att traditioner behövs – såväl gamla som nya traditioner, dock. Och bara för att jag tycker det innebär det inte att jag är förändringsobenägen. Tvärtom. För om du läser och förstår det jag nyss skrev att även nya traditioner behövs, inser du att det innebär att jag även vill ha nytt inflöde.

När man har födelsedag kan man gott få ta en liten stund att filosofera över traditioner. En gammal tradition som jag INTE vill ta bort ur mitt liv eller förändra är födelsedagsuppvaktningen mellan mig och en av mina äldsta vänner M. Det är inte alls nåt storvulet utan den går ut på följande:

  1. vi skickar födelsedagskort till varandra med snigelposten
  2. vi ringer varandra på respektive födelsedag
M och Gösta 1977

M och Gösta, som jag kallades, sommaren 1977. Jag hade fyllt 15 och M 16. Notera M:s snigga utsvängda jeans. Den grinande personen till höger i bild är jag. Min morfar tog bilden.

Nu ligger det till så att M fyller år dan före mig. Jag skickar därför ett födelsedagskort – som alltid i god tid – och sen ringer jag. I år ringde jag på gamm-telefonen. Och tänk! M har numret kvar! Vi pratade som om det var i går vi sågs och i en hel halvtimme. Det var det inte riktigt. Vi sågs ju i påskas. Men ibland brukar det gå flera år mellan gångerna vi träffas. Samtalet på min födelsedag brukar bli lite kortare. Oftast har vi ju avhandlat allt dan innan. Men så skrattar vi gott åt det faktum att M som vanligt är glömsk/stressad och att födelsedagskortet till mig kommer

om ett par dar.

Men du… Två telefonsamtal om året – dagarna efter varandra. Och vänskapen överlever! Vi har känt varandra sen fjärde klass. Sen jag var nio och M tio år – och en dag äldre än jag! Det är fortfarande viktigt att M är så mycket äldre än jag.

Gösta  o Fem 78

Här har Gösta placerat sig till vänster om FEM. Året är 1978 och vi är 16. Nån av FEM:s föräldrar tog den här polaroidbilden.

Min vän FEM och jag har skapat nya traditioner kring födelsedagarna. Vi lärde känna varandra när vi var åtta år, i tredje klass, och följdes åt genom högstadiet. Sen kom annat emellan och vi hade inte nån kontakt på ett antal år. Det var åren när FEM var mamma till tre på heltid i Metropolen Byhålan och jag var här i Uppsala och jobbade. Vår tradition är att se till att ett paket med litterärt innehåll levereras till den andra när det är födelsedag. Roligast är det när vi lyckas hitta en bok som den andra blir väldigt förtjust i. Då har vi lyckats! Jag kan i alla fall säga att FEM har lyckats. FEM är för övrigt alldeles för generös. Det kommer paket till jul också och lite när som, bara för att hon tycker att jag behöver påfyllning eller… bara för att…

När man bor 30 mil från sin ursprungliga familj är det ytterst sällan ens födelsedag har firats med den. Jag har bott i Uppsala sen 1982 och mina föräldrar har varit här för att fira min födelsedag 1992, när jag fyllde 30 och 2002, när jag fyllde 40. Men det har alltid kommit telefonsamtal och ett kuvert med snigelposten. Så även nu, fast endast från mamma, förstås. Pappa sitter en trappa upp och vinkar från nåt moln.

I morse väcktes jag av Fästmön som kraxade fram en födelsedagssång och hällde presenter över mig i sängen. Gott kaffe fick jag också – dock inte över mig utan i mugg. Jag fick Sara Lövestams senaste roman och body butter av Anna. I paketet från FEM låg en bok av en för mig ny författare, vars bekantskap ska bli rolig att göra. Kuvertet från mamma var extra rörande för i kortet låg en hundralapp och instruktioner hur den skulle användas!

Under förmiddagen idag gick såväl mobilen som fasta telefonen varm. Särskilt glad blev jag för samtalet från mammakusinen B. Även om allt vi avhandlade inte var glatt, gjorde samtalet mig glad och varm om hjärtat.

Vi vilade en stund ovanpå gästsängen sjuksängen efter att ha förberett födelsedagsfikat. Båda bonusdöttrarna messade grattis och vi hade lite sms-dialog. Oj så jag saknar dem! Nästan precis på klockslaget 13 plingade det på dörren. Sen plingade det ett par gånger till. Det var så roligt att det var fullt runt köksbordet för en gångs skull – även om en och annan ytterligare givetvis hade fått plats. Och dagen till ära tog jag tillbaka Måsen-servisen. Det var en njutning att dricka kaffe ur de tunna kopparna och äta hallonbakelse på assietterna med rosenskedarna som nästan är lika gamla som jag själv (dopgåva). Jag berättade lite om Måsen-servisen och dess historia. Anna hade tidigare fått ytterligare en historia kring Måsen-porslin och ett par excentriska gamla mostrar till min pappa. Jag har inte använt servisen sen jag gifte mig 1995, men 20 års karantän upphävdes härmed. (Jag har under årens lopp försökt sälja de delar av servisen jag har, men inte lyckats.)

Det har varit en sån fin dag, trots att jag har saknat en och annan i familjen. Jag fick fina presenter av mina gäster också: en underbar gul orkidé av Agneta, ett fint Ripassovin och en Trisslott av Annas snälla mamma och hennes L samt två spännande böcker – Karin Wahlbergs senaste i lasarettsserien och Patrick Modianos Lilla smycket – av Jerry, Elias, Maxi och Felix.

Men jag har inte bara fått presenter, jag har fått nya traditioner kring min födelsedag och jag har behållit några av de gamla. Det tackar jag

  • Anna
  • FEM
  • Jerry
  • Elias
  • Maxi
  • Felix
  • Agneta
  • Ing-Mari och L
  • Mamma
  • Inger
  • Rippe
  • Bibbi
  • Barbro
  • Mia
  • Linn
  • Frida
  • Tatiana och Ulf
  • Lisa
  • Den Hjärtegoda L

och alla andra som grattat via olika sociala medier för! Ni är GULD!

För dig som inte kunde vara med på firandet – och för den som är sjukt nyfiken/intresserad – kommer här några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den klaraste stjärnan.


 

Om det finns nån som jag skulle kalla min idol så här dags i livet, då är denna nån Sarah Dawn Finer. Jag har just sett och lyssnat på henne i Tack för musiken med Niklas Strömstedt som värd. Sarah Dawn Finer är den klaraste stjärnan på musikhimlen i Sverige just nu, ingen tvekan.

Sarah Dawn Finer

Sarah Dawn Finer hos Niklas Strömstedt i Tack för musiken på SvT. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Jag har tidigare sett 
flera andra svenska artister gästa Niklas Strömstedt. Det är ett bra program, med bra artister som bjussar på sig själva. Jag tänker på till exempel Eva Dahlgren och Louise Hoffsten. Men se kvällens gäst, Sarah Dawn Finer, slår dem alla med hästlängder.

Det var en väldigt hes sångerska som trots stämbanden inte backade för allt från den första låt hon skrev själv, via en duett med systern Zoie, till Kärleksvisan. Och när Sarah Dawn Finer sjunger Håkan Hellström bättre än Håkan Hellström är fulländningen total. Jag kan bara fortsätta önska att hon sjunger när jag gifter mig (om nu Fästmön inte hinner tröttna innan vi kommer till skott…) – vi hade ju inte råd att bjuda på auktionen i Musikhjälpen.

Tills vidare lyssnar jag i bilen och på Spotify. Och självklart ska jag kolla in extramaterialet på SvT Play!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett listigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: Kom på ett par saker till…


Vännen FEM och jag
har nyligen läst samma bok och skrivit ner vad vi tycker om den, här och här. Det var visserligen en fransman som fick årets Nobelpris i litteratur, men inte den fransman som har skrivit boken vi läste. Det var synd, för det är en bra liten bok.

Kanske tyckte jag om boken för att jag kände igen en del av mig själv i huvudpersonen. Fast jag har ju varken affär eller storvinst… Däremot gillar jag att skriva listor, precis som Jo. Och också precis som Jo har jag nu skrivit en lista på vad jag ska göra av alla pengar om jag vinner på Triss eller på 987 gram.

Här är min önske-/inköpslista för dagen:

  • en ny höj- och sänkbar säng till min mamma
  • en platt-TV till mamma
  • en utlandsresa till mig och Fästmön 
  • kunna gifta mig med Anna (om hon vill ha mig, vill säga)
  • en fest för alla välgörare och snälla
  • en laserskrivare så jag slipper utnyttja mina släktingar
  • ett hus i skogen med långt till närmaste granne så vi slipper varandra
  • ett bibliotek med sköna läsfåtöljer och -lampor och alla mina böcker i prydlig ordning  – i huset i skogen
  • att slippa skicka ansökningar till och låta mig och mina kompetenser bedömas och värderas samt bli intervjuad av småpojkar och dito flickor som är typ 20 år yngre än jag och som har inkomster 5 x min ersättning från a-kassan och som heter Molly, Edit, Hampus eller Mattias
  • en ny säng (eller i alla fall nya resårmadrasser)
  • alla böcker på min inköpslista
  • en ny skrivbordsstol
  • en miljon till nån som verkligen behöver pengarna
  • fixa tandborstskadorna på mina tänder
  • ett gott Amaronevin
  • champagne- och grädde-te

Sen kommer jag inte på nåt mer. Just nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att det är lite tufft.


 

löparstart

På väg mot nya hinder?

Det är lite tufft just nu. Eller just nu och just nu… Det har det varit länge, tack vare somliga. Och mig själv. Mest för att jag har nån drift att säga sanningar. Inte så att jag måste säga sanningar hela tiden. Jag försöker alltmer välja mina strider. Men ibland har även jag gränser. Då spelar det ingen roll att jag börjar vänligt – jag blir ändå alltid skurken i slutänden. Eftersom det är så kan jag ju lika gärna bli skurk på riktigt, eller..?

Det är många hinder på min bana. Mycket att försöka ta sig över, kämpa med och emot. Inte har jag det värst bland människor, fast jag börjar känna att det snart räcker. Ska jag aldrig mer få känna mig trygg igen?

Igår fick jag två nej på jobb jag hade sökt. Ett av dem var för ett jobb jag verkligen ville ha. Ovanpå det försöker a-kassan och jag kommunicera. Det är svårt, de har för många kockar inblandade och jag är för ärlig. Det tär. Allting tär på mina krafter och min energi som jag så väl behöver till vettigare saker än att diskutera 20 minuters arbete. Mitt liv står stilla. Hindret, som ställdes upp framför mig 2009, står där fortfarande. Jag försöker och försöker komma över det, men puttas hela tiden ner till ett liv i nån sorts standby-läge. Jag kan inte ens gifta mig på grund av detta. Vissa dagar är jag frånvarande för att kraften bara har runnit ur mig. Andra dagar kommer jag igen. Men jag vet inte hur många gånger till jag orkar...

Att få höra att man inte bryr sig om sin omgivning gör ondare än du tror. För jag bryr mig om, det är bara det att jag inte alltid har kraft. Eller tid. Det tar nämligen tid att vara arbetssökande. Som arbetssökande ska du nämligen:

  • aktivt söka jobb
  • leta lediga jobb
  • skriva skitbra ansökningar
  • försöka kommunicera med a-kassan
  • rapportera dina aktiviteter till Arbetsförmedlingen
  • gå på intervjuer
  • hantera nej på sökta jobb
  • ta kontakt med folk och företag där det kanske kan finnas möjlighet till jobb

Med mera. Så du ser. Det är ett ständigt arbete att vara arbetssökande. Idag har jag i alla fall hittat och sökt tre jobb som verkar intressanta. Och så har jag tagit en kontakt med ett företag där jag en gång var kund (ja, det är lite ironiskt, men…). Jag önskar ingen en tillvaro som arbetssökande. Men att prova på hur det känns under en vecka tror jag skulle skapa en helt annan förståelse.

rökIgår fick jag inte bara nej, jag fick också veta att en före detta arbetskamrat hade gått bort. Nu är vi bara tre i livet av sex som en gång jobbade just där. De tre som har gått bort var relativt unga. Det är inte så konstigt att jag till exempel hatar rökning – den dödar ju faktiskt människor.

Nu ska jag samla ihop skärvorna av det som är jag och försöka skutta över ett av dagens hinder. Komma igen, bita ihop, inte bryta ihop, ta nya tag. Till middag ska jag laga lax och det blir man smart av, har jag hört… Kan behövas just nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett humoristiskt inlägg med några stänk ironi. Och några droppar religiositet, by Jove!


Äh, jag bara skojar!
Nån Bokmässa blev det inte för mig i år heller och fredagsMYYYS är för fjollor.

Jag har ätit middag och som den goda katolik jag skulle ha kunnat vara (ja, jag gifte mig nästan med en irländsk katolik en gång och då hade jag fått konvertera) har jag ätit fisk – såsom goda katoliker gör om fredagarna. Men när man ser bilden nedan kan man tro att jag var på väg att konvertera till nån religion där man dyrkar jasminriset… Det där röda ovanpå riset är för övrigt inte heller fisken utan små plommontomater.

Ris med tomater

Ris med tomater. Laxen ligger mest under riset, en bit är mun, dock. Notera åter min konstnärliga ådra – såväl mat som knäckemacka är Toffliskt dekorerade.


Man ska inte leka med maten,
men håll med om att den blir roligare att äta när man gör ögon och näsa av tomater, mun av lax? Eller ritar ett bejbifejs i kaviar på knäckemackan?

Det där med bokmässan ljög jag lite om. Här i Uppsala har vi en egen liten mässa, inte katolsk, dock. Carina Burman föreslog bland andra mig för en stund sen på Twitter att vi ska bilda en Maria Lang-klubb. Av nån anledning råkar fru Lange ha många fans i den här stan… Oppositionskommunalrådet Szatmari Waldau (nej, hon är INTE släkt med Kristi brud!) är ett annat av fansen. Tål att tänkas på, tål att tänkas på, tål att tänkas på (jag mässar för att komma i bok-mässe-stämning)…

Vad mässar du om då? Vavavavavavavavavava??? (Don’t mess with me, bara…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan surrar på.


Idag är det fredag.
Och ja, som synes kom jag upp ur sängen trots för lite sömn. Satt en stund vid datorn i morse och funderade på vad hashtaggen TGIF på Twitter stod för. Men jag klurade strax ut det. Samtidigt som jag inte riktigt kan känna att fredagar alltid är nåt jag längtar efter – missförstå mig rätt. (Insatta begriper, andra får sväva i ovisshet.)

Strålande sol och varmt idag också. Det var redan 23 grader när jag och Clark Kent* tuffade iväg till jobbet i morse. Clark ska förresten besiktigas om mindre än en vecka. Det betyder att tisdag och onsdag kväll är vikta för en ordentlig genomgång och tvagning av den lille mannen. Jag brukar använda högtryckstvätten på macken. Slutade med borsteländet efter den gången den ena borsten rev upp min kofångare bak…

Inne i biltvätten
Så här kan det se ut i biltvätten – inifrån bilen sett.


Det är pingst den här helgen.
 Tidigare var vi långlediga eftersom annandag pingst infaller på måndag. Men den röda dagen försvann när den 6 juni blev röd. Dumt, tycker jag, som uppskattar långledigt hellre än lediga dar mitt i veckan. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig en pingst. Eller mitt i vintern, när allt är kallt och eländig. Nånting att spinna vidare på, absolut…

Ursprungstanken var att avnjuta pingsten i Stockholm tillsammans med Fästmön, men det var flera saker som satte stopp för det. Så i Hänryckningens tid får vi ägna oss åt att njuta av Uppsala. Och Eurovision Song Contest 2013-finalen på lördag kväll. Jag överväger att liveblogga då, trots att jag vet att Somliga tycker att man ska TITTA och LYSSNA, inte blogga, när det tävlas i schlagermusik… Men Somliga kanske får Offra sig, liksom andra får Martyra sig igenom vissa mindre lyckade bidrag.

Det är emellertid inte lördag ännu utan fredag. Först ska jag ta mig igenom den här dan på arbetet. Jag är så trött efter alldeles för lite sömn i natt. Gissar att det är därför jag skriver frenetiskt här på fikarasten i stället för att sjunka ner i nån soffa eller stol och låta tröttheten skölja över mig medan kollegornas prat blir till sövande brus. Jag menar inte att mina kollegor är tråkiga, jag försöker bara beskriva hur trött jag är och på vilket sätt jag försöker hålla mig vaken.

Kaffe

Kaffe. Livsdryck.


Den här fredage
n firar Norge sin nationaldag. Själv minns jag den 17 maj som en sorgens dag, för det var den dagen min lilla mormor gick bort, endast 59 år gammal. Fast den gången var dagen inte en fredag utan en måndag.

Vad händer hos dig i helgen??? Blir du hänryckt, tittar du på Melodifestivalen eller hockeyn??? Eller njuter du mest utomhus??? Skriv en rad och berätta! Vad TGIF betyder? Gissa!


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »