Lanthandlerskans son

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen fick jag tre böcker i andra hand av Annas snälla mamma. En av böckerna visade sig vara en första version av Jonas Jonassons succéroman från 2009, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Tyckte jag. Men författaren heter Lars Sund, boken heter Lanthandlerskans son och den gavs ut 1997.

Några fler saker skiljer böckerna åt, men det är baske mig inte många! Lanthandlerskans son är blott 94 år ung när han rymmer – med en åra i högsta hugg – från åldringshemmet i Vasa. Ja, där säger man på finlandssvenska åldringshem, inte ålderdomshem. Åran använde Otto till att slå sönder hemmets TV och på så vis kunna rymma med viss hjälp av sin dotterson.

Det är emellertid inte första gången Otto Näs är efterlyst. Första gången var han mordmisstänkt, något som ledde till att Otto Näs, av förklarliga skäl, försvann från Finland någon gång kring de båda världskrigen. Nu berättar han sin historia för dottersonen, en historia som inte bara blir en släktkrönika utan även lite av en lektion i historia. Men mest av allt blir det en skröna.

Vi läsare får ta del av en både rolig och gripande historia. Lanthandlerskans son Otto har inte särskilt rent mjöl i sin påse och han har sannerligen levt ett äventyrligt liv. Men det här är också på sätt och vis kvinnornas bok, för en centralgestalt är Hanna, lanthandlerskan, även kallad Dollar-Hanna. Inte var det särskilt vanligt att kvinnor hade en lanthandel på den tiden. Ed Ness gav Hanna två barn, Otto och Ida. Hannas kärlek till Johannes Smeds nådde emellertid långt bortom kroppen och allt som är vedertaget.

Händelserna i boken utspelar sig mestadels i Österbotten i Finland. Författaren själv, Lars Sund, föddes 1953 i Jakobstad, också det i Österbotten. Efter studier i Åbo hamnade han så småningom i Uppsala där han bland annat arbetade vid lokalblaskan. Men även tidningen lämnade han senare för att helt ägna sig åt sitt författarskap. Lars Sunds litterära genombrott kom 1991 med Colorado Avenue, den första delen i trilogin där Lanthandlerskans son utgör del två. Trilogins persongalleri består av invånarna i en fiktiv by i Svenskösterbotten, Siklax. Lars Sund skriver på svenska och hans sex senaste böcker, (den senaste kom ut förra året), har översatts till finska.

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Viljar

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Viljar överlevde en massaker. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Äntligen var det säsongspremiär för När livet vänder i kväll! I den här tredje säsongen får vi möta åtta människor vars liv har vänt. Jag slog ner rumpan i bästefåtöljen, min trygghet här i världen, för att lyssna till Anja Kontors samtal med Viljar om det han var med om 2011 på Utøya.

Nästan 70 unga människor fick sätta livet till den där dan på Utøya. Plötsligt dök en galning upp. En galning som bara sköt. Viljar, då 17 år, träffades av fem skott, ett av skotten lämnade hela högra sidan av hans skalle öppen. I kväll berättade han för första gången offentligt om händelserna (förutom vid rättegången).

Jag är beredd på att det ska bli en tuff halvtimme. Men Viljar är så ljus och livsbejakande, trots att han berättar att det kändes som om han var med i en skräckfilm. Det som höll honom vid liv var viljan att skydda sin lillebror. Hur lyckas man med det på en ö som är så liten att det inte finns nånstans att gömma sig?

Man blir så rädd att man inte längre är rädd

säger Viljar nånstans i början av programmet. Sen, när han är skjuten och till sist faller, känner han efter på sina skador. Högra sidan av hans skalle är bortskjuten och han tar på sin hjärna. När han så småningom hittas får han en lapp på sig med ordet

DÖD

på. Det är nämligen vad alla tror att han är. Men Viljar lever och tas till sjukhus. Den sjätte dagen slåss han mot döden. Och på sin 18-årsdag vaknar han.

Det är den bästa födelsedagen jag har haft!

säger han.

Det var en mycket stark inledning av säsongens När livet vänder. Otroligt gripande samtal, snyggt filmat och så underbara Sarah Dawn Finer* med Kärleksvisan i slutet. Det kan inte bli bättre TV än så här.

*Förra våren sa jag att det fanns tre drömintervjuer jag ville göra: Sarah Dawn Finer, Annika Östberg och Anja Kontor. Den sistnämnda hade jag förmånen att få intervjua då, de andra två står kvar på min drömlista! 

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det man inte vet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är inte bara dåligt med Bokus. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har de bra priser och bra sortiment samt snabb leverans. I slutet på oktober nätshoppade jag ett par pocketar, en julklappsbok och en inbunden bok på Bokus bokrea. Jag gav bara 29 spänn för Alice LaPlantes Det man inte vet. Och det var en god investering, för den här boken har gett mig bra information samtidigt som den var gripande.

Boken handlar om Jennifer White, en framgångsrik handkirurg. Men när hon uppnår pensionsåldern drabbas hon av alzheimer. Och sjukdomen har ett snabbt förlopp. Barnen anställer en kvinna som sköter Jennifer dygnet runt i hemmet. Fast när grannkvinnan Amanda, Jennifers väninna, hittas mördad blir polisen misstänksam. Amandas fingrar på högerhanden är avlägsnade av nån som är professionell med kniven…

Man skulle kunna läsa den här boken lite som en deckare. Men i mina ögon är det en skildring av demens. Omvärlden skildras via sin dialog med Jennifer. Läsaren får vara med om snabba kast, aggressivitet, hallucinationer, förvirring, glömska – allt som är typiskt beteende hos den som är dement. Intressant nog är det skildrat utifrån den sjuka själv. Naturligtvis är det svårt att avgöra om sjukdomen och dess symtom är korrekt skildrade. Jag läste i vart fall i en artikel att författaren skrev boken lite som en deckare för att hantera sin egen mammans alzheimer. Boken fick priset Wellcome Trust, ett pris som delas ut till litteratur som behandlar medicin och hälsa.

Det här är en välskriven och intressant roman om en fruktansvärd sjukdom. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma

Ett inlägg om en bok.

Den 5 april, det vill säga igår, fast 1992, var den dan Bosniens och Hercegovinas självständighetsförklaring kom. Dagen därpå, det vill säga idag, fast 1992, blev den nya staten erkänd. Det står lite olika beroende på var man läser, men uppgiften om den 5 april kommer från Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma. En liten bok för unga vuxna om 98 sidor som jag har läst idag. Boken hittade till min postbox från Vombat förlag i torsdags.

Alma är storasyster. Den första boken i trilogin beskriver hur det forna Jugoslavien splittrades och kriget kom – ur lillasyster Alminas ögon. Nu får vi Almas historia. Alma, som blev kvar i Sarajevo.

Även den här boken börjar med en otäck scen. Och det är liksom inte få såna scener i resten av boken heller. Inte så konstigt när boken handlar om det värsta människor kan vara med om: krig. Alma har börjat utbilda sig till läkare när kriget kommer. Plötsligt arbetar hon aktivt med att hjälpa krigets offer – och försöka överleva – i stället för att fortsätta plugga och vara nyförälskad i Fikret.

Precis som i första delen är språket enkelt utan att bli fattigt. Händelser och skeenden beskrivs rakt upp och ner på ett sätt som tilltalar mig. Jag tilltalas också av glimtarna från det Sarajevo som en gång var. Som när Alma skriver om sin vän Selmas bostad:

[…] Hennes bostad låg precis ovanför gamla stan. När man skulle besöka Selma fick man kämpa sig uppför en lång brant backe, högst upp låg hennes hus. På kvällarna satt vi ofta på hennes minibalkong och tittade ut över staden. Vi drack vårt turkiska kaffe ur pyttesmå koppar. Sött och starkt. Vår stad, Sarajevo. […]

Tyvärr hittar jag flera korrekturfel i boken. Jag hittar dessutom en grön fläck av nånting intorkat och ett långt, svart hårstrå mellan sidorna 50 och 51. Och på sidan 94 har jaget i boken plötsligt blivit Almina. Kanske inte så… bra.

Men berättelsen i sig är förstås minst lika gripande som den om lillasyster Almina. Och ja. Jag erkänner: mot slutet av boken kom mina tårar.

Boken innehåller även en del svartvita foton från Sarajevo. Hemska, men bra bilder, som tyvärr inte görs rättvisa av det ganska enkla papper de tryckts på.

Trots korrekturfel, fläckar, hårstrån och mindre lyckat bildtryck får boken ett högt Toffelbetyg (en tofflas avdrag för misstagen, dock). Det här är en bok som alla unga borde läsa.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tusen strålande solar

Ett inlägg om en bok.

Man ska inte läsa OM böcker innan man har läst dem. Tycker jag. Men häromdan föll mina ögon på ett omdöme om Khaled Hosseinis Tusen strålande solar, lånad av vännen Gunilla. Nån klassificerade boken som

underhållningsroman och bästsäljare,

två begrepp som i mina öron låter lite nedsättande. För hur kan krig vara underhållning? Jag läste ut boken i natt och jag har en lite annan uppfattning om den!

Inte underhållning!

Handlingen i den här boken utspelar sig under många år i Afghanistan. Oäktingen Mariam blir bortgift som femtonåring med en äldre man som slår henne. Efter ungefär 20 år får hon sällskap av den unga kvinnan Laila, som blir mannens andra hustru. De två kvinnorna är först rivaler, men deras öden sammanflätas och ur eländet växer en stark vänskap. En vänskap som är starkare än alla påbud och krig.

Khaled Hosseini berättar en tung historia om ett land i krig och ett land där synen på kvinnor inte har förändrats till det bättre. Det är märkligt att en man skriver en bok med två kvinnor som huvudpersoner. Det är ännu märkligare att en man, bosatt i USA sen 1980, skriver om krigen och invasionerna i Afghanistan som visserligen inleddes 1979, men som sen pågick under så många år. År när författaren inte har befunnit sig i landet…

Oavsett detta aningen märkliga (hur kan man skildra ett land och dess kvinnor när man dels är man, dels inte bor där?) är detta en klar bladvändare. Det gäller bara att läsa den koncentrerat, annars tappar man tråden. Det är en gripande historia om kärlek och grymhet och en syn på kvinnor som betydligt lägre stående än män. Men också om solidaritet.

Och krig… Krig är aldrig underhållning! Jag blir förbannad när jag läser att nån tycker att boken är just underhållning (hittar tyvärr inte tillbaka till den som tyckte detta). Krig är grymt. Krig innebär förluster, död och elände.

Tusen strålande solar är en mycket läsvärd bok. Inte Nobelprisklass, men god litteratur ändå. Därför får den högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Anklagad: Tracie’s story

En kvart försenad halkade jag in på SvT1 och Anklagad: Tracie’s story, en brittisk serie från i år. Sen satt jag klistrad och glodde de 45 minuter som var kvar av den.

Simon är också Tracie.

Anklagad består av fyra timslånga program. Delarna är fristående och handlar om vanliga människor råkar ut för saker som gör att de anklagas för grova brott. I kvällens avsnitt får vi möta Simon som är engelskalärare. Men efter jobbet är han transvestitenTracie. Så småningom träffar Tracie en man som återvänder. Han återvänder kväll efter kväll och Tracie är på väg att bli kär. Tracie tror att han är gift, vilket han förnekar. Hans fru är död, säger han. Det tror Tracie på tills hon en dag får se paret.

Det här är en film som ömsom får mig att bli glad, ömsom får mig att förtvivla. Ungefär såsom Tracie torde känna sig. Den stora skillnaden är att jag som tittare inte blir anklagad för mord.

Filmen är oerhört gripande och jag är glad att jag hoppade in i den. För trots det hemska den handlar om är den positiv när den skildrar Tracies mod. Högsta betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Islossning

Barbara Voors bok Islossning kostade mig 30 kronor på loppis. Boken kom ut 2007. Den utgåva jag köpte är inbunden och i fint skick, säkert bara läst en gång före mig. Jag vill aldrig skiljas från den här boken, jag skulle aldrig lämna den till loppis. Den är vidunderlig – hemsk, gripande och fruktansvärt jobbig.

En vidunderlig bok. 

En senvinterdag går Fredrik och hans nioåriga dotter Elin ut på isen. Sen försvinner de. Ett tag efteråt hittas de båda drunknade. Boken handlar om de närståendes tankar och känslor före och efter händelsen: det är frun/mamma Iris, Fredriks vän Daniel, Fredriks älskarinna, Elins bästis Anneli med flera. Var och en har sin egen bild av det som hände. Frågan är vad sanningen är. Var det nån som mördade Fredrik och Elin?

Att läsa en bok om en pappa och dotter som drunknar just när det är sexårsdagen av ens egen pappas drunkning är väl inte det smartaste man kan göra. Så klart att boken griper tag i en mer än andra. Men att läsa om sorg är aldrig fel. Och även om jag bara kunde läsa 50 sidor åt gången gjorde den här boken mig gott, trots allt.

Högsta betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

På omvärldsspaning när det har blivit vinter igen

Nej, fy te rackarns att jag orkar gå ut! Jag surfar i stället runt i media och kollar in vad tokigt och slugt som hänt!

• Nordea får kritik av Finansinspektionen för sin krånglande internetbank. Och det kan jag hålla med om. Bankens två miljoner kunder kunde inte logga in vid två tillfällen den senaste månaden. Det är två tillfällen för många! Värst var det vid månadsskiftet när massor av folk skulle in och betala räkningar. Men här hajar jag faktiskt till! Varför betala räkningarna vid månadsskiftena? Räkningar kommer ju lite nu och då och det går ju faktiskt att ställa in datum i framtiden för betalning. Faktum är att jag alltid gör så i stället för att trängas med andra i inloggningskön vid månadsskiftet. Nån som tänkte på det???  Nu var det emellertid också ett annat stopp under mars månad, som inte kan förklaras med överbelastning. Jag hoppas att banken gör nånting konkret.
• Försvarsminister Tolgfors har avgått. Ja, det har väl ingen missat? Jag tänker inte kommentera det så mycket just därför. Men också för att jag inte vill anklagas för att vara medskyldig till så kallade drev som sägs ligga bakom politikers avhopp. Nu tycker ju jag emellertid att politiker ska ha extra vitt mjöl i sina påsar. Och jag tycker också att det är bra att media gräver i deras smutsiga byk. Inom rimliga gränser, förstås. Det är ju en viss skillnad mellan vapenaffärer och Tobleroneaffärer… För övrigt konstaterar jag mest hur himla lika Sten Tolgfors och Julian Assange är…

Vem är vem, egentligen..?

• Tomboy – gripande och välspelad! Ja, den här filmen skulle jag verkligen kunna tänka mig att betala hutlöst mycket pengar för att kunna se på bio. Den som inte har råd kan klicka på länken och läsa en alldeles lysande välskriven recension av Björn G Stenberg! Gratis.
• Prylar med till sista vilan. Vad hände med ”Du kan ingenting, ta med dig, när du går?” Folk lägger ner allt fler prylar i kistan när en avliden ska gå till den sista vilan. Det handlar om foton, brev och till och med en annan mysbyxa. Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund avråder dock från att skicka med alkohol och golfklubbor eftersom dessa kan skada krematorieugnarna.
• Fastevecka från sociala medier. Vill du läsa en intressant och annorlunda krönika om sociala medier, signerad Susanne Sterner? Klicka på länken! Hon har bestämt sig för en fastevecka från Fejan och Twitter.
• Martin blev hotad efter att ha burit onepiece. Men hallå! Nog för att onepiece är bland det fulaste jag vet, men män över 40 har rätt att klä sig hur som helst utan att bli hotade. Jag tycker att det är bra att män över 40 är klädda överhuvudtaget. För betydligt värre än onepiece är helt klart blottare… Vilket trams!
• I kväll är det Earth Hour klockan 20.30 – 21.30. Och befinner du dig i Metropolen Byhålan arrangeras bland annat eldshow och musikalisk, men unplugged, förstås, underhållning. Nånting som fler kommuner borde ha tagit efter, tycker jag!!! Ett fint initiativ!

En kväll i december 2009 tog jag den här bilden.

Read Full Post »

Fjärilen i glaskupan

När man drabbas av förkylning eller bråck nånstans i pipelinen ner till magen kan det vara bra att få lite perspektiv på det hela. Fästmön och jag bänkade oss för att se en helt seriös film idag, Fjärilen i glaskupan (2007).

En film som ger perspektiv. 

I slutet av 1995 drabbades Jean-Dominique Bauby, redaktör för det franska modemagasinet ELLE, av en svår stroke. Efter en cirka tre veckor lång koma vaknar han upp – enbart för att inse att det enda han kan röra är ena ögat.  När han lär sig kommunicera är nåt av det första han säger:

Jag vill dö.

Men han dör inte. Han skriver en bok, en självbiografi, Fjärilen i glaskupan, genom att blinka sig till rätt bokstav. Bokstäverna rabblades upp i en viss följd, med den vanligaste först. Men alla som har läst franska vet att franska ord innehåller en massa bokstäver som ofta inte hörs. Det måtte ha varit ett otroligt tidsödande jobb… Boken skrev han under två sommarmånader 1996. Boken kom ut den 6 mars 1997. Tio dagar senare avled Jean-Dominique Bauby i sviterna av en lunginflammation.

Fjärilen i glaskupan finns numera i pocket.

Det här är en både gripande och fascinerande film. Fascinerande därför att man faktiskt får veta hur en man upplever omvärlden efter att han har fått en svår stroke. Och gripande när samme man inte kan kommunicera eller röra sig. När han inser att han aldrig mer kan dra handen genom sina barns hår. När hans gamle pappa gråter i telefonluren…

Jag läste boken först, jag fick den för många år sen i julklapp av mamma och pappa. Men filmen såg jag inte förrän idag, inspelad på DVD-hårddisken nån gång från Sveriges Television.

Mina varmaste rekommendationer ger jag såväl bok som film. Och högsta betyg.

Read Full Post »