Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘religion’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En vecka har gått. Det är onsdag och självklart missade jag inte kvällens avsnitt av När livet vänder. Den här serien visar mig i mina svartaste stunder att det finns både hopp och ljus, i alla fall för andra. Och kanske för mig också..? Tack Anja Kontor för detta!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter i åtta avsnitt människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Admir

Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Förra året identifierade han sin fars kvarlevor efter 20 år.

Admir var kvällens huvudperson. Som 17-åring överlevde han folkmordet i Srebrenica 1995 – ungefär 8 000 människor dog, främst muslimska män och pojkar. Admirs far, bror och farbror dödades, men deras kvarlevor kunde senare identifieras och plockas upp ur den massgrav där de dumpats. Admir identifierade sin pappa förra året och kunde begrava honom. Han blev rekommenderad att inte titta på pappans kvarlevor, men han ville se sin pappa en sista gång.

Det som hände i forna Jugoslavien är bland det mest fruktansvärda i modern tid. Jag har hört människor berätta om hur grannar plötsligt mördade varandra på grund av religionen – och ändå var ingen av dem starkt troende, än mindre utövade de sin religion.

Admir berättar hur familjen diskuterade om de skulle fly eller stanna kvar. Till sist delade de upp sig – kvinnorna för sig, männen för sig. Männen gick genom skogen. Admir kom ifrån sin pappa och sin bror. Han säger i programmet:

Man kan röra sig, men en halvtimme senare kan man vara död.

Så småningom kom Admir till Sverige. Hans prioriteringar är enkla:

  1. familjen
  2. hälsan
  3. jobbet

Admir har hittat ett nytt liv. Men han glömmer förstås aldrig sitt gamla. Och i hans hemland saknas fortfarande hundratals män.

Hvala, Admir, för att du berättade!

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 6 maj 2016).

 

Vill du läsa mer om hur barn och unga upplevde kriget i Bosnien? Då rekommenderar jag min vän Anna Nilsson Spets trilogi, Hållplats Sverige, utgiven på Vombat förlag. Här kan du läsa om vad jag tyckte om hennes böcker:

Jag, Almina

Jag, Alma

Änglarnas tårar


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett blandat inlägg.


 

Det är fredag. Det är fredag seneftermiddag, på väg att bli kväll och jag sitter hemma framför datorn för att summera. En kan säga att det har varit fruktsallad idag, det vill säga en blandad kompott av stort och smått, högt och lågt. Idag var jag till exempel i Kukasjärvi i teorin, ett ställe jag aldrig hört talas om tidigare. Självklart fnissade jag. Sen har jag varit en tur in i forskningsvärlden, nere i ett hav och på ett och annat möte.

Clementin

En av mina prestationer den här veckan var att jag skalade en clementin. Jag tycker att det är vidrigt och rysansvärt att få in saften under naglarna. 😮


Jag är nöjd med mina prestationer
den här veckan (jag skalade till och med en clementin i eftermiddags och det har jag mycket svårt för att göra!) och jag är glad och tacksam över de bekräftelser jag får. När jag oroar mig för att inte räcka till får jag inkännande och klargörande ord av NK*. NK har en otrolig förmåga att lyfta mig när min självkänsla och mitt självförtroende sviker och jag känner mig… dålig. H*n säger sånt som:

Du har gjort vad du har kunnat. Det är inte ditt fel att XXX… 

På eftermiddagen ringde min konsultchef och vi fick ett bra och sammanfattande samtal. Jag hörde hur han knattrade ner vad jag sa, både bra saker och mindre bra. Och så talade jag om att jag hade varit iväg på diverse små äventyr, men inte fått resultatet av dessa än. Ärlighet varar längst. Sen avslutades min arbetsvecka med ett möte som varade nästan ända fram tills det var dags att gå hem.

Banan

Jag tog en banan på väg ut från jobbet idag så att jag skulle hålla blodsockret på en bra nivå.

I kväll hade jag tänkte tvätta och torka av lite i badrummet. Det får anstå, för helgplanerna är lite förändrade. Jag blir inte hemma hela lördagen som tänkt utan ska ut och röra på mig en tur. Det jag måste hinna fixa medan det är ljust är att sno ballebelysningen** runt balleräcket***. Det är ju helt omöjligt att göra en vardag eftersom det är så mörkt när jag kommer hem. Dammsugningen får emellertid vänta till söndagen på dagen, men att prova om stakar och stjärnor fungerar hinner jag nog under morgondagen. Nånstans måste jag hinna med att söka ett par jobb också. Jag ska anstränga mig för att orka det i kväll. Jag är rätt sliten efter fem tuffa arbetsdar…

På söndag ska vi fira familjens 50-åring med en gemensam middag. Alla barnen inklusive en pojkvän kommer hem till helgen, så vi blir åtta runt matbordet. Hur nu det ska gå… Där vi ska dinera finns ju också två… matglada kattungar…

TomteToffla

Tomte-Tofflan hade definitivt INTE passat som julvärd.

Idag har det hänt saker ute i världen och verkligheten igen som är fruktansvärda. Här hemma har SvT avslöjat att Gina Dirawi blir årets julvärd. Jag tycker inte att valet av julvärd i år var nåt bra val, men för mig har det definitivt inte nåt att göra med vilken religion Gina Dirawi tillhör. Samtidigt är jag inte förvånad över SvT:s val – de kör ju stenhårt med Gina Dirawi i alla möjliga program som jag inte tycker är sevärda (jag har försökt titta, men förstår inte Gina Dirawis humor). Jag har inte hört nån som pratar om eller tittar på hennes program. Det jag undrar över är varför de inte valde nån TV-människa som har riktigt mäktiga tittarsiffror, såsom Anja Kontor, till exempel. Anja Kontor är dessutom vad jag har sett duktig, smart, ödmjuk och varm. Jag tycker inte att Gina Dirawi har tillräckligt av dessa egenskaper och det är egenskaper som jag tycker passar en julvärd. Men… vem vet… Det kanske blir riktigt bra. Jag var ju lite tvehågsen när det gällde Petra Mede och då blev jag glatt överraskad – hon skötte uppdraget med bravur. Vi får la si hur det går. Vi som inte firar jul med nån stor familj är ju rätt hänvisade till TV-tittande. Är julvärden nån en inte tycker om blir det nog inget tittande på SvT. Då är det tur att en har andra kanaler och kan byta kanal i stället för att sitta och glo, irritera sig och klaga.

Nu ska jag springa ett varv i lägenheten och sen ta nya tag med diverse… administration. Jag lämnar dig med en bild från jobbet. Med den vill jag säga hur tryckt det känns att det finns en NÖD-knapp på toaletten. Fast ganska oNÖDigt också eftersom en redan har fått hjälp i sin NÖDighet om en befinner sig på toa…

Nödlarm

Om en är NÖDig behövs kanske ett NÖDlarm, men har en gjort sig oNÖDig behövs det inte på toa.


Vad händer hos DIG i helgen? Ska du äta frukt, fira ett födelsedagsbarn eller rentav gå på toa??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så blir jag glad!


*NK = Närmaste Kollegan

**ballebeslysningen = balkongbelysningen
***balleräcket = balkongräcket

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett radioprogram.


 

Igår när vi bilade hem var det ju långresa. Och tänk att vi tajmade resan så att vi kunde lyssna till gårdagens sommarpratare P1! Ja, vi hörde i alla fall nästan hela programmet med syster Karin från Alsike kloster.

Syster Karin

Syster Karin sommarpratade för oss på hemresan igår. (Fotot är lånat från SR:s webbplats. Fotograf: Mattias Ahlm)


Det blev ett annorlunda sommarprogram 
för Fästmön och mig. Vi pratar inte alltför ofta om frågor kring tro eller flyktingar, men jag tror (!) att syster Karins sommarpratande gav oss en del tankar. Bland annat berättade syster Karin om att människor med olika sorters religioner finns på klostret, för här är dörren öppen för dem som behöver en fristad. Det låter onekligen som en mycket spännande plats, men också som en plats för återhämtning och själavård.

Vidare fick vi veta hur syster Karin hamnade i kloster, även det en intressant ”resa”. Vi fick glimtar från ett vanligt ungdomsliv med tågluffning och billigt rödvin till ett liv där tron fick allt större plats efter mötet med såväl syster Marianne som Jesus. Det har inte alltid varit lätt att leva som nunna – varken för syster Karin själv eller för hennes familj. Men trots att många ser det som att hon valt bort barn kan hon ju faktiskt ärligt säga att det knappast finns nån som har så många barn som hon själv…

Jag tyckte att det var ett intressant och tankeväckande sommarprogram med syster Karin, som endast är tre år äldre än jag själv (kanske närheten i ålder påverkade mig också).

Här kan du lyssna på syster Karin när hon sommarpratar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hyllande inlägg.


 

Trött på vilstol

Trött och grinig Toffla på vilstol hos ICA Maxi Gnista.

Jag ska säga dig, att det var TUR att jag vilade ett antal gånger under dagens storhandling på ICA Maxi Gnista. Ja, det fanns strategiskt utplacerade fällbara sitsar och där tog jag igen mig både en och två gånger. Fästmön låtsades inte känna mig. Faktum är, att vi till och med fikade under handlingen. Ändå var vi helt slut när vi nådde kassan. Piggare blev vi inte heller av att ha släpat in alla kassar och plockat in maten. Men jag piggnade till av ett sms från vännen M! (Men by the way, jag kan verkligen rekommendera den här ICA-affären, för man slapp köra varuvagnen som en stridsvagn. Det var bara lite irriterande med några gapande och skuttande barn. Bara lite, som sagt.)

För ett tag sen pratade jag med M om mina böcker och de ”nya” hyllorna jag köpte på Återbruket. M sa då att det stod en Billy Rödbrun i garaget som jag kunde få, om jag ville ha. När jag var där på besök för ett tag sen tittade jag på hyllan – och den var jättefin. Fräck var jag också, jag inte bara tackade och tog emot hyllan gratis, jag bad om hjälp med hemforsling. Och det var det sms:et som kom idag, med frågan om jag var hemma och kunde ta emot Billy Rödbrun nummer tio i mitt hem under kvällen. Anna och jag svängde in till M på vägen från Himlen till New Village. Vi blev utskällda av min fyrbente vän Elliot, när jag meddelade att vi skulle se till att vara hemma.

Vid 17.30-tiden ringde mobilen och då stod M och L med bilen full av Billy Rödbrun bakom bommen. Jag skenade ut och öppnade. De båda makarna bar upp hyllan åt mig. Det enda jag själv behövde bära var hyllplanen. Det gick på ett litet kick! Det var SEN mitt jobb tog vid (och det var därför det var tur att jag vilade så ofta under storhandlingen) – att plocka in böcker och stuva om i befintliga hyllor. Anna bara skakade på huvudet. Hon tycker att jag är en hoarder, en sjuklig samlare, av böcker. Men den nya hyllan står nu på plats i gästrummet, en tavla är nerplockad och det lilla runda pelarbordet är placerad på en tom yta i arbetsrummet.

Det två hyllorna i hallen innehåller numera endast svenska och nordiska deckare. Den nya hyllan i gästrummet innehåller deckare från övriga länder. Lite glest blev det i hyllorna – och det betyder ju att det finns plats för fler böcker… Nedersta hyllplanet i nya hyllan inrymmer just nu olästa böcker som jag fick av vännen A. Och… ja just det… I hyllan i sovrummet finns det ju en att läsa-hög med böcker som sen ska sorteras in… Vilken tur att jag nu har plats för det!

Övriga hyllor får vara som de är för tillfället. Sex hyllor inrymmer övrig skönlitteratur, lyrik, biografier, litteraturvetenskap, journalistik, politik, religion med mera i arbetsrummet och en hylla funkar som vitrinskåp i vardagsrummet.

Stort TACK till M och L för Billy Rödbrun! Jag lovar att ta väl hand om honom!

Här kan du se några bilder från påfyllnings- och omstuvningsarbetet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I kväll klockan 21 tänker jag med gott samvete se säsongsstarten av Morden i Midsomer.Vad har DU gjort idag, dårå???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Pariah Lee

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.


Det var ett tag sen jag kom ut. 
Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok om döden.


 

ALSTisdagarna med Morrie är en av de jävligaste sjukdomarna jag vet. Den här boken handlar om två män som efter 20 år återupptar kontakten. En av dem har ALS och håller på att dö. Den andre mannen besöker honom varje tisdag. Tisdagarna med Morrie blir totalt sett bara 14 stycken. Dessa tisdagar blir Mitch Alboms och Morrie Schwartz sista projekt tillsammans: deras sista uppsats blir den här boken. En bok jag köpte för fem (5) kronor på Återbruket.

Morrie är Mitchs lärare. Men när skolan tar slut skiljs deras vägar åt. Två decennier senare får Mitch genom ett TV-program reda på att hans gamle lärare har fått sjukdomen ALS. Han tar då kontakt med Morrie och de inleder sitt sista projekt. Mitch reser över 100 mil varje tisdag för att besöka och samtala med sin gamle lärare.

Samtalen blir som filosofiska kapitel, där Morrie lånar tankar från olika religioner såsom buddhismen, kristendomen, hinduismen och judendomen. Kapitlen handlar om att tycka synd om sig själv, saknad, pengar, kärlek, förlåtelse med mera. Men framför allt handlar de om döden. För döden kommer ju i den här boken. Varje tisdag kommer den allt närmare.

På mindre än 200 sidor har jag fått nånting stort att ta till mig och ösa ur. Här finns så många guldkorn att jag inte vet vilka jag ska välja att berätta mer om. Kanske det om den sjuka kvinnan som varje dag la sig på mage, med ansiktet neråt, på ett golv, i flera timmar. Hon talar inte med nån och alla ignorerar henne. Utom Morrie. Så småningom får han veta att det hon mest av allt önskade var att nån skulle lägga märke till att hon fanns.

Det här är en underbar liten bok. Den kom ut redan 1997. Jag har tänkt läsa den många gånger, ända sen jag tipsade mina läsare om den när jag var redaktör för en taltidning. Boken är också fruktansvärt jobbig att läsa, för man blir berörd. Döden är jobbig, men vi måste våga prata om den. Vi ska ju alla möta den en dag.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

PS Missa inte den pågående tävlingen! Den är för ett gott ändamål!!! Klicka här och skriv nåt fenomenalt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

En gyllene burI början av december förra året var jag hemma hos vännen Agneta och botaniserade bland en massa böcker hon inte ville ha boendes hos sig längre. Det hela slutade med att en stor papperskasse fylld med härlig litteratur fick ett nytt hem hos mig. Nu har jag läst ytterligare en av böckerna, En gyllene bur av Carmen bin Ladin. Och jag skulle väl kanske inte direkt klassa den som ”härlig litteratur”, om jag får ändra mig…

Den här boken handlar om författarens äktenskap med Yeslam, äldre halvbror till Osama bin Ladin. Hon skrev boken efter terrordåden den 11 september 2001. Jag kan tänka mig att det handlade lite om att rentvå sig själv, att tala om för världen att hon inte längre var del av familjen. Boken är dedicerad till döttrarna och enligt baksidestexten skrev hon den som förklaring till varför hon var tvungen att bryta med den saudiarabiska kulturen.

Yeslam och Carmen träffades i Schweiz där Yeslam var på semester och hyrde av Carmens mor. De förälskar sig och flyttar först till USA för att plugga. Tre år efter att de har träffats, 1976, flyttar de till Saudiarabien. Ett helt nytt liv väntar Carmen och hennes döttrar där. I 14 år varar äktenskapet. Sen kommer hon fram till att hon måste frigöra sig och döttrarna. Skilsmässan blir en utdragen historia och hade ännu inte gått igenom när hon skrev den här boken.

Detta är väl inget litterärt mästerverk, men det är ändå intressant att läsa om en annorlunda kultur och religion – sedd ur en outsiders ögon, ska betonas. Jag skulle själv aldrig ha kunnat leva under de premisser Carmen bin Ladin gjorde, men jag skulle hellre aldrig kunna leva med en man.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »