Avundsjuk eller uppretad?

Ett inlägg om avundsjuka, uppretning och en dröm om att få flytta till ett hus i skogen.

---

 

Halsband och koppel, kanske?

Det är måndag. Tystnaden har lagt sig i huset efter att somliga ljudligt har gett sig iväg. Ja visst fattar jag att det är svårt att få små barn att vara tysta i trappuppgången, men när de stampar på locket till huvudkranen, spelar harpa på trappräcket och plingar på hos folk då har en nog släppt dem lite långt. Kanske koppel vore nåt? JAG SKOJAR BARA, är bäst att tillägga, så ingen får för sig nåt. Särskilt skojigt med koppel på barn är det inte, det var mer att jag teoretiserade kring barnuppfostran – jag, som inga barn har. Igår blev jag tillfrågad i vissa saker rörande bonusbarnen och jag kände att jag rörde till det, så jag gick därifrån. Ibland är det bäst att tiga, trots att ens åsikt efterfrågas.

Inte är det mycket en får ha åsikter om i det här landet utan att nån blir kränkt. Jag själv blir till exempel jättekränkt när nån som aldrig har träffat mig tror sig veta hur jag lever enbart genom att ha läst min blogg. Bloggen består fortfarande – nio procents utrymme kvar – av valda delar av mitt liv. Hade jag skrivit om precis varenda sekund skulle utrymmet ha varit slut för länge sen. Några vill veta mera och hör av sig, men sen har de inte tid att ha nån kontakt för de är så upptagna med att leva sina liv. Good for them! Jag står kvar här och stampar rastlöst med mina 42:or.

Dagens val står mellan att städa lägenhet och/eller packa ihop ballen* för vintern. Jag har inte lust med nåt av det. Städa känns dumt ifall jag gör ballen senare, då kan det ju komma skräp med in. Och ballen… Det kan ju komma fina dagar när en kan ta en fika i eftermiddagssolen – vi gjorde ju det hos Fästmön i fredags, till exempel…

Det blir nog ingen mer ballesittning med bok i år för min del.

När det gäller ballen försöker jag glo hur de omkringboende har gjort. Grannarna, alltså. De som har ballar** som inte är inglasade och allar***. Och det är lite varierat, måste jag säga. Sen vet jag att en del grannar aldrig vinterskyddar sina utemöbler. Nån hade såväl träningscykel som grill ute hela vintern förr säsongen, till exempel. Nä, jag får nog fatta ett alldeles eget beslut och inte fundera så mycket över hur andra gör.

I fredags läste jag förresten en artikel i Expressen Leva om grannar och vad vi är avundsjuka på när det gäller grannar. Ett mäklarföretag har undersökt detta och kommit fram till att vi är mest avundsjuka på att våra grannar har…

• ett större hem
• mer pengar
• större möjlighet att göra renoveringar
• en mer välvårdad trädgård
• ett roligare och mer aktivt liv
• ett bättre läge
• möjlighet att resa mer
• ett lyckligare liv
• ett bättre jobb

Mest avundsjuka är de som bor i Jönköping (snåla smålänningar?), Västra Götaland, Örebro och Stockholm. Kvinnor är mest avundsjuka på storleken – av huset, alltså – och vackra trädgårdar, medan männen främst är avundsjuka på sina grannars bilar, bättre tomtlägen och att grannarna verkar ha ett roligare och mer aktivt liv.

Men de flesta är inte avundsjuka på sina grannar, enligt artikeln. Och så lyfts det fram hur viktigt det är att ha trevliga grannar och god grannsämja. Själv är jag inte ett dugg avundsjuk på mina grannar. Vem vill ha barn som låter jättemycket tidigt på morgnarna eller en smärre plätt med oklippt gräs som är så högt att det växer upp till grannens fönster på våningen ovanför? (Jag överdriver. Mycket.) Däremot är jag avundsjuk på att de grannar som har allar har lägre månadsavgift än vi som har ballar. De med allar har ju vanligen skaffat sig ett större utomhusutrymme. Fast det är ju faktiskt inte deras egen mark, utan kommunens. Så en kanske skulle gå ner och sätta sig… Nä, tror inte det. Grannar ska en inte umgås med. Det finns ju en viss risk att de kommer ut och undrar vad en gör där när en sätter sig på deras alle, även om det är kommunens mark…

Inrökt på ballen, en bild från i somras hur det kan te sig uppe hos mig när grannarna grillar.

Men vi är inte bara avundsjuka, vi retar oss på grannarna. Här kan du läsa om tolv saker vi retar upp oss på hos våra grannar. Många av dessa tolv punkter nickar vi instämmande med, vi Karlsson på taket. Till exempel… grannar som inte hälsar [men glor; mitt tillägg], fester [utomhus sommartid; mitt tillägg], trädgårdsskötsel [oklippt gräsplätt; mitt tillägg], saker i trapphuset [allt från stinkande soppåsar och möbelkartonger till cyklar – jag hoppas det inte börjar brinna…; mitt tillägg], grillning och rökning [fast inte på ballar utan på allar för min del, som bara har grannar bredvid och under, eftersom rök stiger är det såna som jag som drabbas; mitt tillägg], ombyggnationer [på sena kvällar; mitt tillägg] och barn [egentligen inte barnen utan deras föräldrar som struntar i dem; mitt tillägg]. Sen skulle jag kunna lägga till grannar som tvättar och diskar på nätterna (tror ni att det inte hörs? Det gör det.), grannar som spikar vid midnatt, grannar som möblerar om sena kvällar, grannar som blir tjuriga som ungar när en ber dem flytta sina rökmaskiner eller dämpa sig med mera mera. OCH JA! JAG FLYTTAR GÄRNA TILL ETT HUS I SKOGEN OM DET VORE MÖJLIGT!!!

Träningscykel och grill är bra att ha  – även på vintern. Fast det ska jag inte ha inte utanför mitt hus i skogen. (Bilden är från den 15 februari i år.)

Är DU avundsjuk på nåt som dina grannar har eller som du tror att de har? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så hjälper du mig att snabbare få slut på bloggutrymmet!

*ballen = balkongen
**ballar = balkonger
***allar = altaner

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så stor trängsel för uppmärksamhet

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

Ser du bloddroppen? Jag såg den och svimmade.

Lite ont i halsen och en bloddroppe, det är mitt kroppsliga tillstånd idag. Nån intressant person är jag inte, jag har ingen ovanlig sjukdom, inte är jag flykting, inte har jag gett ut en ny bok. Jag är inte känd, jag är inte snygg och jag är inte intresserad av mode, smink, kläder, barn, matlagning eller sport. Men jag reagerar när Suicidpreventiva dagen idag fick så lite utrymme i lokalmedia. Lokalblaskan skrev en text om manifestationen här i Uppsala. Texten las ut i natt. Radio Uppland hade ett inslag idag på förmiddagen. Läs mer på radions webbplats! (Eftersom alla inlägg som publiceras här numera är tidsinställda kan det hända att det har dykt upp mer i media om Suicidpreventiva dagen, men jag sitter troligen inte vid datorn när detta publiceras och kan därför inte uppdatera eller lägga till genast.)

Lokalblaskan fokuserar på flyktingar. Nu sänder de en fotograf och en reporter till Lesbos för att de ska skildra flyktingsituationen på plats under en vecka. Bland annat ska de kolla om det Uppsalaborna skänkt via organisationen Vi gör vad vi kan – kläder och pengar – kommer flyktingarna till del. Lokalblaskans chefredaktör Charlotta Friborg säger bland annat:

[…] Det är viktigt för oss att lyfta fram människor som nu är på flykt. Det gör situationen begriplig på ett helt annat sätt än att rapportera om abstrakta siffror över hur många flyktingarna är […]

Lovvärt och bra av såväl tidning som organisation. För vi litar väl på att både tidningens folk och organisationens gör det de lovar..?

Sen blir det… väldigt lokalt när Storgatan, en visserligen central gata i Uppsala, men en av stans smärre, drabbas av en vattenläcka. En ledning har gått sönder och folk har inget vatten. Men det finns färskvatten att hämta via en brandpost i närheten. Hum… Uppsala vatten har gått en liten kurs i hur man bär sig åt med information kring smärre vattenkriser sen sist. Då, för nästan ett år sen, fanns det inte information nånstans på flera timmar och när den kom var den felaktig.

Boken jag recenserade tidigare idag!

I boken, vars recension jag publicerade vid lunchtid idag, fanns en intressant diskussion om yttrandefrihet. Eller snarare anonymitet i cyberspace. Är det en fråga om demokrati eller handlar det om att möjliggöra brottsliga handlingar? Det är lätt att tycka mycket när en är anonym, men det är uppenbarligen svårt för vissa att visa att de står det de säger/skriver. En får inte hetsa mot grupper av folk. Det är till exempel brottsligt att hets mot grupper med såna som jag, homosexuella. En man dömdes för förtal och hets mot folkgrupp efter att han skrivit nedsättande saker om romer på Fejan. Det är bra, tycker jag, en ska inte generalisera och en ska inte skriva vad som helst om grupper.

Men enskilda då? Uppenbarligen är det mer tillåtet och helt OK att hänga ut en sån som jag inte bara i ord utan med bild. Jo, det är fritt fram att tycka vad en vill om mig, det tycker jag. Att förtala mig (sprida osanna saker som fakta om mig), däremot, är en brottslig handling – fast ska en driva frågan till domstol får en göra det själv. Det känns som om det är mer tillåtet att förtala enskilda personer, alltså.

I morse läste jag i Göteborgs-Posten på nätet att en skoltidnings satir blivit anmäld. I tisdags blev tidningens redaktion kallad till skolledningen. Nån eller några hade blivit kränkt(a) av en text i en serieruta. Kränkt(a) och sexuellt trakasserad(e). Syftet var att driva med ettor på skolan, Schillerska gymnasiet. Susanna Gavin, chefredaktör på Schilldringar, berättar i GP om mötet med skolledningen:

[…] De sa att de ville erbjuda oss hjälp och stöd för att det inte skulle bli så här igen. Som jag förstod det innebar det att någon skulle gå igenom våra texter i framtiden. Det känns som censur […]

När jag läser vad som skrevs – se länken ovan! – har jag svårt att se vad som är kränkande och sexuella trakasserier i det hela. Rätt oskyldigt, tycker jag. Sen är jag väl medveten om att alla inte har samma humor. Och att det kanske är bra att ha en diskussion om vad som gäller innehållsmässigt INNAN en gör en tidning, ta fram riktlinjer etc. Inte komma efteråt och censurera.

Och HÄR har jag sån lust att fråga vad andra tycker. Men… kommenteringen är ju avstängd (förutom på rena bokinlägg) – av flera skäl. Ett är… förtal, ett annat trakasserier, tro det eller ej.

Det är trängsel om uppmärksamheten i media och sociala medier. En del får ganska oförtjänt uppmärksamhet. Nu går jag och tänder ett ljus, min manifestation för en av de 1 531 personerna i Sverige som tog livet av sig förra året.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Plåster och häxor… nä, nu går det lite för långt, tycker jag!

Ett förundrat inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Den danske utrikesministern har deklarerat på Fejan att han är glad att han inte bor i Sverige och att han föredrar att bo i ett land där viktigare saker diskuteras. En statsvetarprofessor vid Stockholms universitet, av dansk härkomst, förfasar sig över detta uttalande och menar att utrikesministern spottar på hela svenska folket. Eh… jag känner mig inte alls spottad på. Jag tror att jag förstår vad utrikesministern menar – det är en form av kommentar som man slänger ur sig när man tycker att nåt är korkat. Personligen tycker jag att hela den här debatten är korkad. Om man vill hittar man rasism, homofobi, religionsfientlighet, åldersdiskriminering etc överallt. Men det gäller att ta tag i sånt på de rätta ställena. Att hävda att beige plåster är rasism köper jag inte!
 

---

Nyhetstorkan tycks fortsätta trots att De Arbetandes Skara så smått börjar återgå till sina grottekvarnar. Jag är fortfarande urless på att höra deras klagan över detta, särskilt de arbetare som har haft minst en månads betald ledighet.

Men åter till nyhetstorkan. Och kränkthet. I förrgår läste jag om plåster. Ja, de där hudfärgade plåstren som P3 tog upp. Nu är nån/några kränkt(a) för att de bara finns i beige… Men hallå! Det finns faktiskt Bamseplåster, Hello Kittyplåster, Batmanplåster etc etc. De är väl allt annat än beige? Skärpning nu! Vad spelar ett plåsters färg för roll? Även ett beige plåster syns på min hud – trots att jag/min hud klassas som beigefärgad. Det är ju inte så att ett sånt plåster smälter in perfekt i huden, precis… Löjligt! Ännu värre blir det när jag läser att ett av stans apotek har hittat leverantörer av plåster för flera typer av hudtoner och ska nu anskaffa såna plåster.

Sånt här gör att jag överväger att bli kränkt över att det bara är svarta människor på våra vägmärken. Men jag då? Jag är ju beige! Varför finns det inga beige människor på vägmärkena i Sverige? (<== ironi)

En gråfärgad människa med skateboard hoppar över en svart bula. Fasa!

Huruvida Arbetsförmedlingen förmedlar jobb eller inte råder det delade meningar om. Men borde man inte åtminstone kunna förvänta sig nån form av kontroll av de tjänster som publiceras i dess Platsbank? I förrgår läste jag att ett företag söker häxor till Sundsvall, Gävle och Skellefteå. Den som är duktig på tarotkort, pendel och kanalisering och kan vägleda kunder per telefon har större chans att få jobbet. Inget krav, alltså, med vissa färdigheter. Knappt 30 personer har sökt jobbet. Maj gadd… Ska jag bli kränkt nu för att ingen har ringt och erbjudit mig jobbet??? Jag hittade ju till och med den perfekta häxhatten häromdan…

En häxhatt finns hos Helping Hand i Boländerna i Uppsala för endast 25 kronor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hatet växer i lågkonjunktur

Nej, jag är inte ensam. Jag har hatat – och många med mig har gjort detsamma. Det handlar om att vi lever i lågkonjunktur. Då hatar vi. Det konstaterar en professor i socialt arbete vid Karlstads universitet. Ja, han utför inte socialt arbete vid universitet, han är professor i ämnet.

Han säger bland annat till Dagens Nyheter:

[…] Den som förlorar jobbet känner sig lätt ganska snart utesluten. På sikt drabbas han eller hon lätt av skamkänslor som kan övergå i hat […]

(Eh… känns ju bra att en professor vet hur jag känner. Och när en professor vet det, är det OK då?)

Professorn och hans kompisar har undersökt 2 000 värmlänningar och deras skam- och hatkänslor. En knapp tredjedel har känt sig kränkta eller förödmjukade, något fler har känt hat.

Kränkt, förödmjukad och hatisk. Bilden är från 2009, ett av mina mindre lyckade år…

                                                                                                                                                       Finanskris och lågkonjunktur påverkar hatkänslorna eftersom de ökar klyftorna i samhället. Tro mig, jag har upplevt det. Jag har vissa dar inte haft bröd för dan. Då har jag känt mig extra hatisk – och jag tror inte enbart det beror på lågt blodsocker…

Professorn igen:

[…] Men den som inte kommer in på arbetsmarknaden hamnar lätt i en ond spiral där han eller hon isoleras alltmer just på grund av utanförskapet och de känslor det väcker. Aversionen förstärks. I synnerhet i ett land som Sverige där vi under flera decennier haft full sysselsättning […]

Utanförskapet kan ingen förstå som inte själv varit där. Isoleringen. De känslor av skam, skuld, ilska, ledsenhet – och till sist en sorts apati.

Mitt jobb är min identitet

har verkligen stämt in på mig!

Därför har jag lovat att om min situation permanent förändras till det bättre, ska jag göra en insats för den som har det såsom jag har haft det. Inte för att det känns bra för mig och för att jag ska kunna skryta om det, utan för att jag vet hur jävla jävligt det känns att stå utanför, att ständigt oroa sig, att skämmas inför familjen, att förödmjuka sig i kontakter med myndigheter, att stå med mössan i handen, att isolera sig, att bli apatisk.

Read Full Post »

Så mycket skit just nu…

När vi gnäller om att vi mår så dåligt, att vi har så svårt att ta kritik, att vi känner oss så kränkta och så vidare, och så vidare, är det värt att tänka på…

• att nästan 300 personer har dött och över 400 saknas efter tsunamin i Indonesien
• att en muslimsk kvinna och en hinduisk man blev tvungna att fly sitt hemland för att de älskar varandra
• att nån galning skjuter folk i Malmö, kanske så många som 15 pers
• att ett troligt datafel slog under 45 minuter i lördags ut 50 av USA:s 450 atomvapenrobotar, robotar som är interkontinentala
• att journalisten Dawit Isaak har suttit i fängelse i 3 320 dagar och idag fyller han 46 år. Det blir tio födelsedagar i fångenskap.

Sen kan vi sluta gnälla.

JA JAG ÄR JÄDRIGT SVART IDAG!!!

Read Full Post »

Skrytigt på Fejan?

Läser en intressant artikel idag i lokalblaskan med rubriken Skryt dig lycklig på Facebook. Själv finns jag ju inte på Facebook, men har naturligtvis övervägt att ta steget även dit. Emellertid har jag inte hittat nåt eller några bra SKÄL till att göra det, så till dess att jag gör det är det bloggen och bloggen enbart som gäller för mig.

Men åter till artikeln! För även om jag inte finns på Fejan är jag ju nyfiken! Artikelskribenten Anna Hellberg menar att

[…] Det går alldeles utmärkt att använda den sociala nätverkssajten Facebook för att designa ett bättre jag – och bli sedd. […]

Enligt artikelskribenten läggs det ut stylade bilder, foton av lyckade semestrar, strålande barn och kompisgäng. Folk delar intressanta nyheter, you tube-klipp och favoritlåtar. Och det är väl bra och trevligt. Eller? Nja, så odelat positiv är inte Anna Hellberg. Hon menar man kan använda Fejan för att ge en bättre bild av sig. En bild som kanske INTE RIKTIGT stämmer med verkligheten. Detta grundar hon på socialogen Martin Bergs forskning. Han hävdar nämligen att

[…] På Facebook ger man en bättre, mer fördelaktig bild av sig själv än i den analoga verkligheten. Kommunikation på nätet sker utan att vi behöver visa upp vårt fysiska jag och det är fritt fram att överdriva sin egen förträfflighet. Men man ska komma ihåg att det som visas upp är oftast socialt accepterade beteenden […]

Och i stället för att skriva att man inte orkar gå iväg till gymmet skriver man kanske

Hemma efter ett tufft träningspass.

Men att framställa sig själv i en bättre dager är inte nåt vi bara gör på Facebook, tydligen. Fast kanske är det enklare på Fejan därför att vi inte behöver visa upp oss hur vi EGENTLIGEN ser ut. Martin Berg säger:

[…] Vi behöver inte visa upp vårt fysiska jag, ingen ser att jag sitter i morgonrock i en ostädad lägenhet och tycker synd om mig själv. I det verkliga mötet med människor avslöjar däremot kroppsspråket och vårt tonfall hur vi mår. […]

Olika generationer använder Facebook på olika sätt. Många yngre använder Fejan för att

[…] peppa sig med skryt […]

enligt artikeln, medan en äldre generation kan ha ett annat förhållningssätt – även om det självklart finns exhibitionister även bland dessa!..

Men på Facebook har alla chansen att visa sitt eget, personliga varumärke. Här hittar man bekanta från förr – och viktiga kontakter för livet som det är just nu. Och sociala medier är en utmärkt kanal att visa vad man kan, menar Martin Berg. Kommentarer från vänner ger en kick – men den som möts av tystnad känner sig säkert rätt ensam och värdo.

Facebook utvecklades i USA och där är det fortfarande så att de flesta kommentarer är positiva och uppmuntrande. Hur är det här? Är vi snälla eller är vi negativa och kritiska i våra kommentarer? Personligen, när jag kommenterar på folks bloggar, är jag nog mest snäll – om det är nån jag känner. Har jag helt motsatt åsikt än min bloggande vän väljer jag nog hellre att inte kommentera – eller att skriva ett inlägg om ämnet på min egen blogg. Fegt, kanske..?

I vart fall är alla dessa reflektioner över självet och vilka vi är ett typiskt tecken för vår tid, menar Martin Berg. Många drabbas till och med av uppdateringsångest, nåt som psykologen Anna Kåver fått erfara. Hon har träffat på många nätmissbrukare som tillbringar nästan all vaken tid framför datorn. Och gränserna suddas hela tiden ut. En känsla av intimitet sprids, men det kan vara en skenbar sådan. Anna Kåver säger:

[…] Att uttrycka sig gränslöst eller utge sig för någon man inte är på bloggar, twitter eller facebook är riskfyllt och inbjuder till att bli utnyttjad, kränkt och mobbad. Du öppnar dig då för negativa reaktioner som inte är lätta att hantera på egen hand […]

Nu finns det till och med en diagnos för uppdateringssjukan, SUA, Social Update Anxiety. Denna sjukdom drabbas man av när livet kretsar helt kring Facebook. Symtomen är, enligt beteendevetaren Nina Jansdotter:

• ständiga uppdateringar och funderingar kring vad man ska skriva
• rastlöshet och till och med ångest när man inte är inloggad
• Facebook tar tid från familjen och vänner i verkliga livet

Låter ju rysligt förskräckligt och negativt! Men Nina Jansdotter säger också:

[…] Samtidigt kan man bli mer medvetet närvarande i sitt eget liv om man sätter ord på sina handlingar. Om jag skriver ”nu dricker jag en kopp grönt te ” måste jag verkligen känna efter hur det känns att dricka den där koppen. […]

Och Nina Jansdotter tror INTE att det är realistiskt att helt stänga av sig från Facebook eftersom man hamnar utanför då. Dessutom har jag hört att det ju inte går att stänga av sig från Fejan. Medlemskapet är på livstid.

Personligen är jag medveten om att jag bloggar alldeles för mycket. Men bloggandet har flera syften för mig som jag faktiskt rättfärdigar det med:

• jag skriver min subjektiva berättelse om mitt liv
• jag kan ösa ur självömkanspåsen och sen förhoppningsvis gå vidare med en lättare packning (att blogga är gratis, det är inte en psykolog…)
• jag tränar mitt skrivande
• jag reflekterar över mitt eget beteende vilket gör att jag förhoppningsvis utvecklas
• jag får nya vänner
• jag får nya fiender
• jag lär mig en massa

…med mera… Men det TAR väldigt mycket tid att blogga. För tillfället råkar jag emellertid ha rätt gott om den varan…

Hur använder DU Facebook och bloggandet???? Och förskönar du dig själv och din familj och ditt liv rent allmänt?

Read Full Post »

HBT i tandvården och i media

Idag läste jag igen i lokalblaskan om satsningen på HBT-utbildning av personal inom tandvården (som vanligt glöms Q:et bort i förkortningen). Det kan man tycka vad man vill om. Jag vet många som anser att det är puckat. Och det har redan kommit in en kommentar från en sur gubbe på lokalblaskans hemsida där artikeln finns att läsa. Nu är en tredjedel av alla kliniker samt den administrativa personalen utbildade.

I papperstidningen är artikeln lite längre än på nätet. Där kan man bland annat läsa att de flesta som genomgått utbildningen är mycket nöjda. Utbildningen har lett till bra diskussioner på arbetsplatserna, enligt direktören. Och även om tänder bara är tänder också på HBTQ-folk så är tanken med utbildningen att lära sig att bemöta folk utan att diskriminera dem. Det kan handla om att ställa rätt frågor, men också att inte ta för givet hur en viss person lever. Tycka vad man vill om detta, men inte gör dessa utbildningar nån skada…

Oavsett vilken väg du har valt ska du inte behöva vara rädd för att gå ut.

                                                                                                                                                     Skada och sårar gör emellertid den insändare i dagens blaska som jag läste i morse och som gjorde att jag gick i taket. En kvinna i Uppsala ondgör sig i insändaren om den uppmärksamhet och plats i media som Pride får. Gratisreklam, menar hon. Och dessutom tycker hon att grundlagarna börjar få en annan innebörd eftersom hon har uppfattat det som att samhället 

[…]anpassas efter en grupp människor vars åsikter faktsikt inte alla delar. Om tolerans är detsamma som tyst acceptans och medhåll med allt, är tolerans inget för mig. Om demokrati är att den som säger något annorlunda eller vågar kritisera smutskastas och anses vara hatisk och trångsynt, är demokrati inget för mig. […]

Hon ifrågasätter varför en viss grupp får så stort utrymme i media och i politiken.

[…]Vem är det mest synd om egentligen? De misshandlade barnen, dem som utsatts för övergrepp, de segregerade invandrarna – eller de stackars homosexuella, bisexuella och transsexuella. […] Och som pricken över i får de en extrem dos av allt de önskar under Prideveckan varje år. Räcker det inte nu?

Jag kan bara ta mig för min panna och åter igen konstatera fakta: Pride är EN VECKA om året. EN VECKA om året får HBTQ ett visst utrymme i såväl media som politiken. Resten av året är det faktiskt ganska tyst om HBTQ-frågor både i media och i politiken. (Detta trots att vissa hävdar att de minsann… etc etc). Att det dessutom är valår i år är säkert en bidragande orsak till att så många politiker PLÖTSLIGT var ivriga HBTQ-fantaster under Pride…

Att jämföra HBTQ-gruppen med andra utsatta grupper som misshandlade barn, personer som utsatts för övergrepp och invandrare är som att blanda till korten lite. Många HBTQ-folk tillhör nämligen de tre nämnda grupperna – ibland för att de är just HBTQ. Och det är DET som vi vill ska förändras!

Kan man inte ta att HBTQ-folk blir upprörda över såna här insändare då kanske man inte ska sticka ut hakan och skriva sånt här. Alla har rätt till sin personliga åsikt. Om insändarskribenten nu är så fruktansvärt trött på HBTQ-frågornas stora plats i media – varför skriver hon då en insändare till en tidning?

Jag kan bara tala för mig själv. Jag kan bara säga att det enda jag vill är att slippa vara rädd för att bli överfallen när jag går ut, att bli kränkt på min arbetsplats, att bli ignorerad i vården, att få hatbrev, snuskiga telefonsamtal och annat skit – BARA FÖR ATT JAG TILLHÖR HBTQ-GRUPPEN. Mitt sätt att leva skadar ingen annan. Låt mig bara få vara.

PS Tyvärr finns insändaren inte att läsa på hemsidan.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Framtidstankar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »