Hattigt och kattigt

Ett fnattigt inlägg.

---

 

Kanske borde jag äta en fiskbulle. Det sägs att en blir smart av fisk och troligen mindre glömsk också.

Förvirrad, glömsk… Ja jag var så borta i kolan i eftermiddags att jag var halvvägs i Himlen när jag kom på att jag ju skulle hämta Fästmön på jobbet först… Nej, jag är inte riktigt OK. Jag glömmer saker och jag är trött. Trött, trött, trött hela förbannade tiden. Och tiden den bara går… Jag minns vad jag drömde i natt, men inte att jag ska hämta min kära. För övrigt drömde jag om min förra arbetsplats, som nu var ett betydligt trevligare ställe, renoverat och fullt av konstnärlig graffiti. Så märkligt allt kan bli i drömmen! Till och med den dummaste är snäll – och ibland tvärtom.

Det blev i alla fall en eftermiddag med familjen ute i Himlen, det vill säga alla utom tjejerna som ju inte bor hemma längre. Men antalet medlemmar i familjen i Himlen är konstant – den är utökad med två små pälsklädda fyrbeningar, elva dar gamla idag – ifall du har missat det..?

Kattungarna är verkligen bedårande, så jag funderar hur det ska gå att eventuellt skiljas ifrån dem. Nu är de ju inte mina, utan det är Anna som måste besluta om det. Äldste bonussonen, tillika barnmorska, deklarerade idag att

Saffran är min!

Mitt namn på den lilla gulingen är Curry, men, som sagt, kattungarna är inte mina. Och mitt hjärta ömmar för den lilla svarta och vita, som kanske inte ser så ovanlig ut som den gula. Men söt så till och med Toffelhjärtat smälter. Kanske den kan heta… Toffslan???

Mycket curry! Söndagsmiddagen blev kyckling med currysås och ris.

Currysås blev det på maten idag. Jag stekte kycklingfilé och Anna kokade ris och sås och grönsaker. Gigantiska filéer gjorde att jag bara fick ner än, så nu har Anna och äldste bonussonen lite lunch till i morgon. Anna stannar ju i Himlen eftersom hon har lite att göra hemmavid på sin lediga dag i morgon.

Hemma i New Village noterade jag att min snälla svärmor hade ringt på eftermiddagen, så jag ringde upp. Hon är alltid så glad och trevlig att prata med, så jag blev på riktigt gott humör.

 

Den här kvällen går mot sitt slut, men det blir Mammon på TV innan. Och lite läsning. Nu har jag ungefär 150 sidor kvar i Dödens bok, så kanske kommer det några rader om boken i morgon, på en blogg nära dig. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar, men det krymper, framför allt när jag laddar upp bilder. Så här kommer en laddning med dagens kattbilder på Mamma Katt och de små:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Secrets and lies

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Ben hittar sin grannpojke mördad och blir misstänkt för mordet. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Tänk dig att vara ute på en tidig jogging-runda och hitta din lille grannpojke mördad. Detta händer Ben. Dessutom blir han misstänkt för mordet. I kväll gick första delen av sex av den australiensiska serien Secrets and lies.

Fyraårige Thom och hans mamma bor granne med Ben och hans familj. Utan att polisen egentligen hittar några spår eller bevis blir Ben ganska snart misstänkt för mordet på pojken. Detta utsätter hans familj för stora slitningar. Äldsta dottern får hotfulla meddelande på Fejan (?), nån målar ordet

Barnamördare

i rött på familjens vita staket, Ben själv blir av med kunder i sin målerifirma och grannarna börjar undvika honom. Frun då? Tja, det är underförstått att Ben och Christy ska fira en sista jul tillsammans med döttrarna innan de skiljs åt.

Nu vet vi ju inte vad som händer i fortsättningen, men enligt texten på SvT:s webbplats försöker Ben rentvå sig. Samtidigt kastas tittarna mellan att tro att han är skyldig och att han inte är det. Även om det händer en del i det här första avsnittet tycker jag att denna thrillerserie startade lite som ett sömnpiller. Visst ska jag se nästa avsnitt, men blir det inte bättre då så vete tusan om jag fortsätter. Snyggt filmat är det i alla fall och karaktärerna känns trovärdiga.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag i Stan – den Gamla och den lite yngre…

Ett inlägg om en virvlande, omvälvande tisdag.

Om gårdagen var en lugn och gäspig dag, så blev tisdagen desto livligare. Den liksom vivrvade, som den bekanta Simone. Men som tur var blev vi inte så hårt drabbade här i trakterna.

Jag skulle ta tåget in till Stan (= Stockholm). (Mitt huvudärende skriver jag om senare i ett lösenskyddat inlägg.) Uppsala hade gjort höst. På centralen var parasollerna ihopfällda och av uteserveringarnas möbler fanns inte ett spår.

Ihopfällt och höstgjort.

Fick trevligt sällskap av Fästmön, vilket naturligtvis förgyllde dan. Och tog bort en himla massa nervositet. Så till den grad att jag glömde byta skor… (Mer om detta i det kommande lösenskyddade inlägget!)

Anna var med på tåget.

Fast nu för tiden är hon ju så nyttig och ska ha fruktstund jämt och samt…

Anna har fruktstund. Jag bistod med våtservetter som enligt Anna luktade… utedass… Hmpfff…

Vi travade i blåsten och fotade ett och annat.

En häftig lyktstolpe.

Jag tog en bild av mitt favoritförlag! Det är nämligen på Norstedts jag ska ge ut min första bok!

Här ska jag ge ut min första bok.

På ett hus hittade vi de mest hiskeliga figurer. Hade kunnat fota allihopa, men sanden rann på i timglaset…

Hiskelig figur!

Somliga nyttiga hade ju inte ätit så mycket frukost. Därför stegade vi in på Café Kladdkakan och tog kaffe och scones. Sconesen var smuliga, men underbart goda!

Scones och kaffe på Café Kladdkakan.

Efter den lilla (nåja…) munsbiten var det dags för mig att gå iväg en stund. Anna roade sig själv för en stund.

Själva sammanstrålningen senare skulle ske på Chokladkoppen. Chokladkoppen ligger vid Stortorget, inte Järntorget, har jag lärt mig…

Chokladkoppen ligger vid Stortorget.

Chokladkoppen är hur litet som helst. Anna hade väntat på att få gå på toa en bra stund. Jag själv passade på att byta skor och sno senaste QX. Gossarne på Chokladkoppen ville ta upp beställning, men det hoppade jag. Hade svårt att stå ut i detta klaustrofobins näste. När man är en flodhäst, så…

Det var skönt att byta skor. Jag hade nämligen halkat upp och nerför brinkarna på kullerstensbelagda trottoarer… Men Gamla Stan är så häftigt!!!

En gränd i Gamla Stan.

Innan vi lämnade Gamla Stan hann vi med ett besök på Sci-fi-bokhandeln. Där hängde en läskig figur i taket. Ett monster av nåt slag, eller?

Ett monster i taket?

På ett annat ställe hängde en arg snubbe. Han blängde antagligen för att jag snavade på en matta…

En arg snubbe.

Vi vände näsorna mot den yngre delen av Stockholm. Men medan jag köpte ett vykort till mamma passade Anna på att prova en snigg hatt. Eller..?

Anna provar hatt. Visst är hon en riktig BEJB?!

Jag brukar inte vara så förtjust i väggord och sånt, men det här fotade jag och tog på så vis med mig. Det hängde utanför ett kafé. Somliga borde läsa och lära.

Tänkvärda ord som en och annan borde läsa och lära sig.

När vi passerade slottet utbrast Anna:

Här bor KNUUUGEN!

Jag svarade:

Neej, det gör han inte alls, han bara jobbar här.

Strax därpå mötte vi en dam med en hund. Anna skulle just till att säga nåt om var voffsingar brukar gilla att nosa på andra voffsingar när jag stötte till henne, livrädd att hon skulle säga nåt mer om kungen. Det var nämligen en av hans systrar som var på promenad med sin hund…

Vi klarade oss in till mer civiliserade trakter utan fler nästan-incidenter. Vi passerade FLERA godisaffärer, men stannade BARA för att fota!!!

Så mycket gott…

Utanför Buttericks på Drottninggatan hängde ett gigantiskt spöke.

Ett gigantiskt spöke.

Nästa mål var mitt favoritantikvariat Alfa. Jag brukar alltid leta efter en viss bok åt vännen FEM och en annan speciell bok åt min sister. Dessvärre fanns ingen av dem i nån hylla. Men som vanligt fanns där en massa andra böcker…

Det här är bara ett hörn inne på Alfa…

Jag gjorde två fynd åt mig själv. Två böcker, som kommit ut i år för 90 respektive 80 kronor, inbundna förstås. Den ena boken var läst typ en gång, den andra verkade inte vara läst alls…

Dagens bokfynd för 90 respektive 80 kronor.

Det gjorde ont att behöva lämna kvar alla andra böcker, men som snälla kickor vinkade vi adjö till Humpty Dumpty och gick för att äta en mycket försenad lunch.

Vi ses snart igen, Humpty Dumpty!

Vi hamnade på BarbeQue Steakhouse där killen bakom disken verkade en aaaning förvirrad/stressad/förälskad. Men vad gjorde det när vi fick var sin ljuvlig grillad laxfjäril med potatisklyftor och mycket grönsaker?! (Fast själva fjärilen ser ju verkligen ut som nånting annat… 😳 )

Grillad laxfjäril, potatisklyftor under, såser och goda grönsaker bredvid.

Vi kom hem i bra tid, men det kändes konstigt att skiljas åt på centralen i Uppsala. Samtidigt vet vi ju att vi ses på fredag igen om inte förr.

På bussen hem förfasade jag över att vuxna människor inte har bättre vett än att sätta upp sina gympadojor på sätet mitt emot, där andra människor ska parkera sina rena rumpor. Det här är rent puckat!!!

Dålig uppfostran, slöhet eller bara puckat?

Hemma igen har jag suttit och granskat en artikel om mig som kommer i en veckotidning framöver. Nu väntar jag på att det ska sluta regna, för jag måste en tur till Tokerian...

Vad har du gjort idag då??? 

Livet är kort.

Read Full Post »

”Tillgängligheten är fortfarande viktigaste frågan”

Ett inlägg om mitt senaste personporträtt för Uppsalanyheter.se.

Kan du föreställa dig hur det är att födas utan att höra någonting? Eller hur det känns att som treåring skiljas från mamma och pappa hemma i byn för att gå i förskola i Stockholm? Jag har träffat en person med ett funktionshinder som inte syns. Men finns!

Läs min artikel på Uppsalanyheter.se om tillgänglighet!

Read Full Post »

En liten förhandspuff för en tonårsbok

Ett inlägg om en bok som är så ny att den inte har kommit ut än!

För miljoner år sen… Närå, men på 1980-talets början, träffade jag på en märklig existens på en mystisk skola som låg på en ö strax utanför Uppsala. Ja, det var inte den enda märkliga existensen på den ön, men just denna person var riktigt… oförglömlig.

Åren har gått och vi har mötts och skilts åt och mötts igen. Sen ett tag tillbaka ses vi då och då i cyberspace. Det blir ju ofta så nu för tiden. Jag känner inte till så mycket aktuellt egentligen, det är ju mest jag som blottar mig på nätet. Men… nu ska du få en liten förhandspuff om nåt som händer framöver och som har med min bekanting att göra!

Hållplats Sverige – jag Almina heter en bok som kommer ut runt mitten av september. Det är den första delen i en trilogi om Almina från Bosnien. Det Bosnien från vilket många människor kom till vårt land som flyktingar i början av 1990-talet…

Hållplats Sverige av Anna Nilsson Spets.

Boken vänder sig till tonåringar. Detta till trots tänker jag läsa den och skriva om den på en blogg nära dig. Det blir också en recension på Uppsalas bästa nättidning Uppsalanyheter eftersom boken har en viss Uppsalaanknytning, kan man säga. (Författaren själv har kanske större anknytning åt Enköpingshållet till.)

Så håll utkik efter Amina framöver! Och… ja just det! Författaren… Hon heter Anna Nilsson Spets! Lägg namnet på minnet!

Livet är kort.

Read Full Post »

Pojktanten

Ett inlägg om en märklig film.

I TV-tablån klassas den som dokumentär. När jag ser den tänker jag…

Ja, jo, dokumentär, i och för sig, men… också… konstverk.

Sen blir jag irriterad över att vi alltid måste etikettera allting – även vår könstillhörighet. Och det är detta som Pojktanten (2012) handlar om. Könstillhörighet. Att inte passa in, riktigt, nånstans.

Pojktanterna badar. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Upfront films)

Filmen handlar om Ester Martin och Eli. De möts, skiljs åt, möts igen. Själsfränder är ett passande ord – om vi nu ska etikettera så förbannat. Filmen visar badkarsscener med Ester Martin och Eli varvade med scener ur en Pojktants liv och uppväxt.

Det är många scener som är svåra, djupa, alltför… svarta att förstå. Andra scener är rörande, till exempel när Eli sjunger This is my life. Eller sjunger… Nja…

En vacker film, en svår film, en film som är både mörk och ljus. Vissa saker förstår jag inte. Som varför vi alltid vill sätta etiketter på allt. Varför är det så viktigt att könsbestämma nån? Men det är det första vi gör när vi möter nån. Registrerar vilket kön.

En del är varken män eller kvinnor. Nånstans mitt emellan. Låt dem få vara där om de själva vill. Tycker jag, dårå. Acceptera. Att förstå kanske inte går, men acceptera. Att det finns androgyna människor. Människor som bara vill få vara som de är. Inte bara tittade på som freaks, eller som bara som häftiga i sitt utanförskap.

Den här filmen är omöjlig att betygsätta, men jag ger den högsta Toffelbetyg för att den är så komplex!

Livet är kort.

Read Full Post »

Morden i Sandhamn: Säsong två

I kväll visade TV4 första delen av tre av den andra säsongen Morden i Sandhamn. En TV-serie som är baserad på Viveca Stens böcker. Säsong två är en filmatisering av den andra boken i Sandhamns-serien, I den innersta kretsen.

Nora och Henrik Linde. (Bilden är lånad från TV4:s hemsida.)

Makarna Linde, som ska skiljas, har gäster hemma i huset på Sandhamn. Det är final i seglingstävlingen Gotland runt. Noras man Henrik är med på båten som går segrande över målstrecket. När segern ska firas med champagne avfyras två skott. Det ena träffar champagneflaskan, det andra båtens kapten.

Det är märkligt att sitta och frysa iklädd flera lager kläder, morgonrock och en pläd och samtidigt titta på en seglingstävling. Men det funkar!

Jag gillar Viveca Stens böcker. Jag tycker att de är spännande och jag gillar personskildringarna. Flera av karaktärerna i böckerna görs väldigt bra av skådespelarna på TV, dessutom.

I det här första avsnittet händer emellertid inte så mycket mer än att kaptenen skjuts och Henrik förnekar för sin fru att de ska skiljas. Lite halvsegt, alltså. Så det blir medelbetyg. Del två kommer i morgon, vi får se om den hjälper upp mitt omdöme.

Livet är kort.

Read Full Post »

En present till mig själv också…

Jag är ju inte nåns mamma – tur för alla barn! – men ibland känner jag att jag vill uppmuntra mig själv lite också denna dag. Inte bara köpa paket och grejor till andra. Så igår gjorde jag en liten djupsökning på internet och via förnämliga Bokbörsen beställde jag den här, den enda Maria Lang-deckaren som saknas i min samling…

Liten, men eftertraktad.

Ögonen är en tunn liten novellsamling från 1964 och troligen inte en av Maria Langs bästa böcker. Men den är otroligt svår att få tag i. Förra året lyckades jag få ett exemplar i min ägo – bara för att skicka den vidare till vännen FEM. FEM fyllde nämligen 50 och vad var mest rätt att ge bort till en annan Lang-samlare om inte den eftertraktade Ögonen? Det var INTE LÄTT att skiljas från boken, kan jag meddela. Samtidigt uppfattade jag att FEM blev väldigt, väldigt glad för presenten!

Nu är emellertid ett exemplar till mig själv förhoppningsvis på väg… Den här boken ska jag avnjuta med andakt – för det är boken som gör min Maria Lang-samling komplett…

Read Full Post »

Visioner och dimsyn

Det är en aaaning ironi över mitt liv just nu. En aaaning. Ta bara mitt fackförbund, som rätt nyligen har bytt namn till Vision. Vision. För mig är det ett stort hån, för bara för att man ändrar namnet har man inte ändrat sitt sätt att bemöta medlemmarna.

Exempel ur verkliga livet: när man ringer och har frågor känns det som om man stör. Man möts med suckar och stön och snorkiga svar. Inte en känsla för om den ringande befinner sig i ett utsatt läge, gråter eller så. Och när man mejlar blir man tillrättavisad (!) och syrligt ombedd att ringa i stället. Bara det att alla kan ju inte ringa på kontorstid – av olika skäl.

Igår fick jag ett mejl från Bliwa, ett trevlig mejl, som alltid. Bliwa har hand om Visions inkomstförsäkringar. En sån försäkring har jag under cirka nio månaders tid blivit lite ekonomiskt hjälpt av. Tro för den skull inte att jag har kommit upp i några 80 procent av min förra lön, för det har jag inte. (Det har varit som högst 50 procent, vanligen 30 procent.) Hur man/facket har kommit fram till den procentsatsen vet jag inte. Jag vill betona att Bliwa alltid har bemött mig med respekt och en vänlig ton, i såväl telefon som mejl. Där har man förstått att kunden som ringer kanske har problem – det brukar ju vara nåt sånt när man tar kontakt med ett försäkringsbolag. (Jag föreslår en ny nisch för Bliwa: sälj kurser i bemötande till Vision!)

Nåväl, marknadschefen på Bliwa mejlade mig igår och undrade om jag hade lust att ställa upp på en intervju. I Visions medlemstidning – med det fyndiga namnet… Vision. Jag skrev ett vänligt svar och avböjde och talade samtidigt om att så snart jag får möjlighet ska jag lämna det här fackförbundet eftersom jag inte tycker om dess bemötande. Bland annat skrev jag att jag inte på nåt sätt vill förknippas med det.

Dimmigt var det här!..

                                                                                                                                                               Ironin i det hela hittade jag i min postbox när jag kom hem. Där låg ett brev… från Visions medlemsenhet, undertecknat av en person utan titel. (Kan ju liksom vara vem som helst i dessa desktoppublishing-tider.) Med ålderdomlig svenska skriver personen (som ändå har ett ungt namn med ung stavning) att jag har meddelat dem att jag har en anställning utanför fackets organisationsområde. Och så uppmanar de mig att byta fack om jag har en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. (Jag är fullt medveten om att jag i skrivande stund har ett vikariat som ligger utanför Visions område – jag är inte dum i huvet på nåt sätt – och skulle inte vilja nåt hellre än att byta fack, men…) För ett tag sen fick jag ju ett annat brev från Vision där jag uppmanades berätta var jag jobbade och hur mycket jag tjänar. I mitt svar till dem angav jag nogsamt slutdatum för vikariatet, vilket är snart (ingen tillsvidareanställning och inget längre vikariat, alltså). Är de inte ens läskunniga på Vision eller vad? Eventuellt. För jag gissar att det är ett standardbrev (jag hatar standardbrev!) som skickas ut. Den här lilla människan som skrev till mig har säkert som huvudarbetsuppgift att skicka såna här brev till medlemmarna.

En annan liten människa på Vision tycks ha till uppgift att hitta fifflare som fuskar med a-kasseavgiften. Jag trodde nämligen i min enfald – och efter telefonsamtal med facket – att man som arbetslös skulle få en sänkt avgift. Jadå, jodå, det skulle jag få. Men sen är det ju det att jag då och då skriver blogginlägg på uppdrag av Blogvertiser, där jag är anställd. Och då är jag ju inte arbetslös. Nej, jag har skrivit cirka tio inlägg mot betalning i år. Oj, så mycket jag har arbetat då! (Mycket ironisk ton.)

Nej, det är som om facket inte vill att man ens ska försöka hitta nån sysselsättning. Att skriva på uppdrag är långt ifrån nåt jag – och många med mig – kan leva på. Jag ser det inte som en anställning även om jag är anställd. För jag tillhör den skaran som vill göra rätt för mig och betala skatt. Så av de 500 kronor det kostar ett företag att köpa ett inlägg av mig på bloggen får jag netto 140 kronor. Nu vet du det. För övrigt tycker jag att det är roligt att skriva på uppdrag, för det ger mig lite självförtroende, nån vill betala för mina ord…

Men hur som helst… Så bra, Vision, att vi i alla fall är överens om att vi vill skiljas, men tyvärr, Vision, tvingas vi hänga ihop ett tag till. Jag pinas varje gång jag lyfter en telefon och tvingas ringa er med en fråga. Varje gång jag sätter ett kryss på a-kassekortet eller skriver upp en timmas arbete med ett blogginlägg hatar jag mig själv för att jag böjer min nacke och står med mössan i handen. Men jag är i alla fall ärlig. Jag talar om. Och sånt straffar sig, uppenbarligen.

En bild som alldeles utmärkt illustrerar Visions, till vänster, och mitt, till höger, förhållande.

                                                                                                                                                               Vet du, Vision, jag har betalat min avgift till dig varje månad sen 1986. Ändå behandlar du mig som en fifflare och nån som försöker slippa undan. Det handlade om 21 kronor i månaden, tror jag. Men jag har betalat tillbaka, det gjorde jag redan i somras. För jag är en sån som gör rätt för mig. Även när jag anser att jag är arbetslös.

Och jag vidhåller att ett mer passande namnbyte hade varit Dimsyn. För ett namnbyte förändrar inte attityder. Det är bara naivt att tro det.

Read Full Post »