Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kulturchef’

Ett litterärt inlägg.


 

Även i år firas Bokens dag. Här i Uppsala håller lokalblaskan i nån sorts arrangemang. En artikel i morse utlovade

genrebredd

den 16 november på Stadsteatern.

Bredden består av de sex författarna Peter Englund, Carin GerhardsenJonas Hassen KhemiriKarin JohannissonAlma Kirlic och David Lagercrantz. Peter Englund känner jag till, Carin Gerhardsens deckare har jag läst och gillar mycket, Karin Johannisson har jag haft som lärare när jag pluggade idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. David Lagercrantz har jag hört prata i Babbel Babel. Han kan prata mycket. Men de andra två är för mig okända.

bok


Så jaa…
Det kanske verkligen är genrebredd som bjuds i år. Konferencier är lokalblaskans kulturkickachef Kristina Lindquist.

Men jag firar nog Bokens dag som jag brukar, genom att läsa en bok här hemma. Det går bra. Men ska DU fira Bokens dag på nåt sätt???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

KulturNatten den 12 september – mitt urval #kulturnattenuppsala

Ett kulturellt inlägg.


 

KulturNatten Uppsala 2015 loggaOm en vecka, lördagen den 12 september, är det dags för Uppsalas årliga KulturNatt. Den har funnits sju färre år i stan än jag. Det var stans (kultur)elit (?) som tog initiativet, det vill säga kulturchefen och teaterchefen samt chefredaktörerna på lokalblaskan och lokalradion. Som jag minns det var allt gratis i början. Inga inträden eller så. Snarare utträden – kulturen kom ut till gatorna och visade upp sig fritt för folk. Idag är KulturNatten i Uppsala den största i Sverige, enligt dess webbplats. Den är så stor att den förutom en egen webbplats också har en egen programtidning i papper. I år har pappersprogrammet i tidningsform ett 20 sidor stort omfång. Och långt ifrån alla aktiviteter är gratis.

Nu menar jag inte att kulturutövare ska utöva sin kultur gratis. För ett tag sen pratade jag med en god vän som har haft en karriär som… låt oss säga sångerska. Otaliga var de gånger hon ombads sjunga på privata tillställningar, helt apropå och bara för att. Ja, bara för att hon sjöng professionellt. Hade hon ställt upp alla gånger skulle hon inte ha fått göra annat än gratisjobba och sånt gillar inte hon och inte jag. Jag fick ett liknande förslag, fast inom kommunikation- och marknadsföring och inte sång, häromdan. Typ kunde jag inte tänka mig att slänga ur mig… etc etc. Nej, jag jobbar inte gratis.

Men på en KulturNatt tycker jag att det ska vara gratis så länge det inte handlar om att sälja några verk. Om nåns tid kostar borde kommunen stå för det, om det inte går att plocka lön för extra arbets tid ur den egna marknadsföringsbudgeten. Har inte alla en sån??? (<=== retorisk fråga.) Hur ska vi annars komma ifrån uppdelningen kulturelit – vanliga människor som är kulturellt intresserade?

KulturNatten Uppsala 2015 logga


Jag tänker inte bevista KulturNatten i Uppsala i år
av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Men om jag hade kunnat åka ner på stan skulle jag ha kollat in följande – eller i vart fall nåt av det:


Och HÄR hade det varit intressant att fråga om du som har läst det här inlägget ska gå och vad du tänker kika på. Men kommentarsfunktionen till alla inlägg utom dem om böcker är ju avstängd.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om liv och död och sånt mitt emellan.


 

Det som inte dödar oss

Ett boksläpp på liv och död, nästan.

Ibland hajpas vissa saker och företeelser mycket. Så mycket att en kan tro att det handlar om liv och död. Och ibland är ju vår kamp på liv och död. Igår strösslade lokalblaskan omkring sig i sociala medier, framför allt och på den egna webbplatsen i synnerhet, om att en av dess anställda lyckats få tag i den så kallade fjärde Millenniumdelen, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Wow, över ett dygn tidigare än ”alla andra” kunde lokalblaskan lägga händerna på boken. Det fick somliga att hylla lokaljournalistiken som fenomen. Men faktum är att boken inköptes på Pressbyrån på Stockholms central av en till Uppsala jobbpendlande kulturchef. Inte mycket Uppsaliensiskt där, om du frågar mig.

Sen snabbläste en pöjk på lokalblaskan boken och kom fram till att den inte var så bra. Det är så jag tolkar ordet

dussindeckare.

Pöjken Tim Andersson, han som snabbläste boken igår före alla andra, benämner idag på nätet boken som

[…] den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” […]

Jens Liljestrand vid Expressen kallar boken

[…] en hopplöst blek kopia […]

Och nog kan det vara så, kan jag tro, utan att ha läst boken. Författaren själv säger att han förstår ilskan hos journalistkåren inför förlagets ganska hårda villkor. Det får mig ännu mer att undra om inte hela grejen med böckerna på Pressbyrån på Stockholms central är en del av marknadsföringsjippona kring boken. För det är ju inte helt otänkbart att det flanerar omkring en och annan journalist just på Centralen i Kungliga Hufvudstaden.

David Lagercrantz verkar trots allt vara en mänsklig man, kanske inte helt medveten om (?) vilket rabalder det skulle bli kring boken. Till TT säger han att uppmärksamheten är surrealistisk, men att det var ett passionsprojekt som inte handlar om varken pengar eller berömmelse. Just den senare, berömmelsen, är han

[…] så jävla trött på nu att jag håller på att bli galen […]

För egen del tänker jag förstås läsa boken. Självklart är jag nyfiken på den. Men även jag är rätt jävla trött på hajpen kring den.

Uppdrag granskning loggaEn kommun nära min är lite hajpad nu också efter att ha blivit granskad av Uppdrag granskning. Det hade varit lite mer lokaljournalistiskt att rapportera om detta igår, kan jag tycka. Nu tror jag inte att granskningen är på liv och död, men Knivsta kommun har bestämt sig för att krishantera efter onsdagens program (som jag missade). Programmet handlade om en tvist mellan kommunen och en företagare. Jag tycker inte alltid att Uppdrag granskning utövar bra journalistik. Men nåt gott tycks detta i Knivsta haft med sig eftersom kommunen ändå har självinsikt nog att försöka hantera kritiken genom att göra nåt åt den uppkomna krisen.

Sölve & Co

Gårdagens fynd! Men vad hände med författaren???

För egen del ska jag inom en snar framtid gripa mig an Britt-Marie Citrons bok om Motala-skandalen, Sölve & Co. Jag fyndade ju den igår för en femma. Bokens undertitel är Korruptionsskandalen i Motala. Bland politiker och tjänstemän där fanns inte mycket till självinsikt. Samtidigt tycker jag inte att det är OK att angripa de inblandades – och fälldas – åldriga anhöriga, såsom gjordes av somliga (inte Britt-Marie Citron!). Sånt är bara skamligt! Britt-Marie Citron fick Stora journalistpriset 1996 för sina avslöjanden. Henne hörde en  inte så mycket av sen dess. Vad hände???

En som valde livet före en säker död vid 11 september-attackerna var Marcy Borders. Då var hon 28 år och arbetade på 81:a våningen. Hon och hennes kollegor uppmanades att stanna kvar i byggnaden, men Marcy Borders tog sig via trapporna ut till en näraliggande byggnad. Stan Honda tog en bild av henne och bilden kallas Damen i damm. Men det Marcy Borders var med om satte sina spår. Hon mådde mycket dåligt psykiskt och började dricka. För ett tag sen blev hon nykter alkoholist. Fast då var det försent. I måndags avled hon av nån form av cancer i magen.


Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen den sista serien på den här bloggen, handlar om ljug och fusk och förväxlingar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avslöjande inlägg.


 

Det som inte dödar oss

Maj gadd! Kulturchefen på lokalblaskan kunde köpa den här på Pressbyrån!

Maj gadd, jag tror jag skrattar ihjäl mig! Lokalblaskan trumpetar ut att de gjort ett stort avslöjande idag på förmiddagen. Spännande, tänkte jag först, och hoppade in på tidningens webbplats för att läsa. Sen blev jag mest full i skratt. För tro inte att det handlade om korrupta tjänstemän, politikerfadäser eller nånting ditåt. Nä, det handlar om att Pressbyrån säljer David Lagercrantz bok, den som sägs vara den fjärde Millenniumdelen, typ en dag och lite till för tidigt – boken får inte säljas förrän vid midnatt på torsdag… Jag tror INTE att Lisa skulle ha kallat detta nåt avslöjande, Kristina Lindquist!

Nä, ett avslöjande – och säkert flera! – av dignitet är däremot det som SvT och Uppdrag granskning gör i Knivsta kommun. Om jag får tycka, dårå… Undrar om en får tipsa om andra offentliga verksamheter som borde granskas..? Med tanke på vad skattebetalarnas pengar används till och så…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om papperstidningar och digitala tidningar.


 

SvDJag har blivit med papperstidning igen. I alla fall får jag Svenska Dagbladet i en månads tid och det gratis tack vare Anders. Egentligen borde jag ha haft TVÅ papperstidningar, för jag nappade också på ett erbjudande om två veckors gratis lokalblaska. Men det är två veckor sen jag skickade in den långa lappen till UNT och jag har fortfarande inte sett nån tidning. Det säger väl en del om hur mån man är om sina (presumtiva) prenumeranter… Inte alls, alltså, i mina ögon.

Men Svenska Dagbladet har kommit varje dag i nån veckas tid utom på juldagen och annandagen. Det är mysigt att glänta på ytterdörren på morgonen, sticka ut handen och rafsa åt sig tidningen ur hållaren utanför dörren. Sen läser jag och det prasslar.

Det går ganska fort att läsa papperstidningen. Jag slås av hur väldigt mycket annonser den innehåller. Jämfört med att läsa tidningen på webben är antalet annonser i papperstidningen ett hav och webben en liten å. Det trodde jag inte, men papperstidningen är full av annonser, det känns som om mer än halva tidningen är annonser. Men så får det ju inte vara. Det ska väl vara minst en viss procent redaktionell text, eller? Jag menar, annars är det ju inte en tidning utan ett annonsblad..?

Jag har tidigare aldrig varit SvD-prenumerant. Jag tycker att det saknas mycket kulturmaterial i den. Lisa Irenius får en hel del att ta tag i när hon tillträder som kulturchef på Svenska Dagbladet den 7 januari… Och nyheterna i papperstidningen är gårdagens och gamla. Det går inte att ha lika aktuella nyheter i tryckt pappersform som på webben. Det var till exempel på webben jag läste i morse att det inte blir nåt extraval. Och det blev inte offentligt förrän i morse.

untMen det är nåt visst med en papperstidning, det är det. Och jag ska fortsätta njuta av Svenska Dagbladet i ytterligare cirka tre veckor. Månntro UNT hittar till tidningshållaren utanför min dörr under den tiden också?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det känns. Om det nu går att förklara…


Det blev lite sovmorgon idag.
Och det i sig har ju sina naturliga förklaringar. Jag var verkligen jättetrött igår kväll och kröp till kojs tidigt. Men sen började tankarna snurra och det var rent omöjligt att sova mer än korta stunder. Vid tvåtiden gav jag upp, tände lampan och satte på sovrums-TV:n. Sen somnade jag nån gång… I vanliga fall brukar jag vakna runt klockan sju. I morse var klockan en kvart i åtta. Men det kanske inte var så konstigt att det snurrade i skallen i natt och jag tycker nog att jag är värd en liiiten sovmorgon.

Kudde

Den var skön att vila på – i morse.


Min dag har jag inlett med
 våghalsig klättring på pall för att få ner stånghelv***n med vidhängande gardinkappa i vardagsrummet. Det gäller att ha god balans när man gör det, för man har inget utrymme att svänga – eller vingla till! – åt nåt håll: framåt är det fönster, bakåt ett matsalsbord och på sidorna väggar. Ja, du fattar! Och jag klarade det utan större mankemang. Så när jag har skrivit klart det här och hällt i mig lite mer kaffe börjar jag med fönsterputsning, den allra sista putsningen i mitt hem för den här gången.

Det har onekligen varit några omtumlande dagar. Min förtvivlan var så stark i slutet av förra veckan. Men i tisdags kände jag att jag hade gjort bra ifrån mig vid intervjun och då var det lättare att ta de fyra nej på sökta jobb som trillade in samma dag. Onsdag och delar av torsdagen svävade jag i ovisshet. Inte ta nåt för givet, inte gå händelserna i förväg.

Dammsugare

Jag dammsög när mobilsamtalet kom…


Det kom ett par nej i onsdags
och kanske ett igår. Jag blundade och svalde och fokuserade på städningen. Och sen, när jag som bäst dammsög i hallen igår eftermiddag för sjuhundrafyrtiofjärde gången, ringde mobilen och det blev ett ja. I precis rättan tid! Jag börjar på måndag och ska jobba i lite mer än tre månader. Till att börja med… Den som har följt mig minns kanske hur det blev på mitt förra jobb – där jag hankade mig fram i nästan två år…

Medan jag har suttit här och skrivit dessa rader har det för övrigt trillat in två nej. Två nej! Det blir kanske rekord i nej idag… Jag planerar ett inlägg där jag vidhåller att åldern har med nej:en att göra. Sen kan vissa rekryteringskonsulter tycka och tro vad de vill. Vi som söker jobb och är i min ålder VET att åldern ligger oss till last. Och det är inte vi som åldersnojar utan arbetsgivarna som klantigt nog väljer bort oss. Inte alla arbetsgivare, utan de som inte tänker längre än deras näsor räcker, skulle jag vilja säga.

Men nu ska jag fokusera på det nya, spännande som ligger framför mig ända till mars. Det ska bli roligt att få tillhöra en grupp igen och allra roligast ska det bli att få nåt vettigt att göra om dagarna. Igår var det nog kanske mest roligt att få ringa och berätta nyheten för min lilla mamma, som har mått minst lika dåligt som jag. Och möjligheten jag tog mig att dela med mig av min glädje via Läkare utan gränser.

Sen tillkommer ju det här med de 30 sidorna… Om det nu önskas en fortsättning får jag försöka hitta tid till det, hur det nu ska gå. Men är det nånting jag vill så brukar jag hitta tiden.

En som också fick ett bra besked igår var lokalblaskans kulturchef Lisa Irenius! (Nu måste Nån redigera Wikipedia-info:n om henne!!!) Lisa Irenius vann Stora journalistpriset som Årets förnyare för sitt e-boksprojekt. Jag har redan grattat Lisa via Twitter, men hon är värd mer uppmärksamhet än hon får. (Och hon är definitivt värd möjligheten att byta ut en och annan på kulturredaktionen så att det förnyas lite där också…) Varför toppar inte lokalblaske-webben med detta lika länge som man toppade med det andra priset som tidningen fick (Årets dagstidning)? Är det så fult med kultur? 

Lisa Irenius

Lisa Irenius fick Stora journalistpriset som Årets förnyare. (Bilden är lånad från Stora journalistprisets webbplats. Foto: Magnus Bergström.)


Nä, nån champagne
blev det inte igår, inte för min del. Jag festade på Västkustsoppa och mackor och det gick alldeles utmärkt. Så i kylen ligger en flaska mousserande och en flaska äkta champagne och bara väntar på att få bli öppnade… Men inte av mig – jag är skotträdd…

Västkustsoppa

Gårdagens champagne.


Ha en go dag! Och skriv gärna några rader i en kommentar, du vet ju att jag tar pauser i min städning! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok som nu har blivit film.


Vad driver en människa
att skriva en väldigt utlämnande bok om sin barndom? En bok, som får till följd att delar av släkten inte längre vill umgås med henne. Och vad driver samma människa till att låta boken bli film? Jag skulle säga… mod. Jag kan inte uppfatta Åsa Linderborgs Mig äger ingen på annat sätt.

Mig äger ingen

Självutlämnande och modigt!


Det är nu ett tag sen
Åsa Linderborgs bok kom ut. Sex år, till och med. Författaren själv har sen dess inte bara lämnat Uppsala, hon har också arbetat ett antal år som kulturchef på Aftonbladet.

Åsa Linderborg skapar ofta rabalder. Med sin bok blev hon folkkär – och hatad av släkten. Hon är inte längre välkommen till familjesammankomster som begravningar ens, enligt en lång och välskriven artikel i Svenska Dagbladet.

Det kostar på att skriva sanningar. För sanningar är det, författarens egna sanningar. Den som var med kanske har en annan sanning. Det spelar ingen roll. Sanning som sanning. Du kan nämligen aldrig ta ifrån en människa hennes upplevelser, hennes sanningar.

Det var under pendlingen som Åsa Linderborg skrev. Det var den enda tiden hon hade att skriva. När hon märkte att vem som helst som satt i tågvagnen kunde läsa – och läste! – insåg hon att hon verkligen hade nånting att berätta.

Ska man kategorisera Åsa Linderborgs bok hamnar den under Modern arbetarlitteratur – tillsammans med Susanna Alakoski, enligt Åsa Linderborg själv. Jag håller med. Det är smutsigt, tufft, dåligt med pengar, skitjobb och så alkoholen.

Men oavsett politisk hemvist – för såna här böcker är politiska… Det här är modigt. Det är ännu modigare att göra film på en bok som fick släkten att göra slut. Det är modigast att stå med rak nacke och göra detta. Att erkänna att man inte vet svaret på frågan varför man gör film av sin självbiografi som har gjort så många arga och upprörda. Heja Åsa Linderborg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan spanar i omvärlden.


Vad passar väl bättre än en spaningstur
i världen utanför så här på måndagen? Ja jag kan tänka mig flera saker som passar bättre, men det jag serverar här och nu är just en sån spaning i världen utanför och inte ett dugg annat!

Pappersgrej m autostradaStrateger sprider titelsjukan. Kurt i Almunge är upprörd över alla strateger som offentliga verksamheter söker. Han trodde att strategier var nånting politiker ägnade sig åt, inte tjänstemän. Och så raljerar han om strategexamen och undrar om ordet har samma värde som bloggare, twittrare, debattör och coach. Han hävdar också att titelsjukan gör att visitkort kräver två rader för att beskriva tjänsten man innehar. Avslutningsvis återberättar han en 30 år gammal anekdot. Alltså jag är benägen att hålla med Kurt när han insinuerar i inledningen att strategerna tycks vara så många och finnas överallt. Vad gäller ordets värde, eller valör, som Kurt kallar det, beror det väl lite på huruvida man är positivt eller negativt inställd till saker och tings utveckling. Utveckling är nämligen bra ibland, trots allt. Visitkort, till exempel, används nog inte främst för att planka in på utställningar idag.

Domkyrkotornet”Kyrkan blir ett slagfält.” Tro det eller ej, men orden kommer varken från vanliga armén eller Frälsningsarmén utan från vår ärkebiskop Anders Wejryd. Han har gjort en par riktigt bra saker, tycker jag. Och nu manar han till ett hyfsat tonläge i sociala medier. Själv vet jag att han tycker att man ska ha ett hyfsat tonläge i mejl också. Man ska inte kränka andra på sin arbetsplats – varken via e-post eller på annat sätt.

Självmord i medierna. Självmord är den tredje vanligaste dödsorsaken bland människor under 25 år i världen. Och nästan en miljon människor tar livet av sig varje år. Vi måste börja våga prata om det här. Självmorden kan inte öka till 1,5 miljoner om året år 2020. Vi måste sätta stopp.

bokSpringsteen bra förebild till manligt läsande. Kulturchefen på Svenska Dagbladet skriver om The Boss, Bruce Springsteen, och sossarnas fäbless för denna arbetarklasshjälte. De tre senaste sossepartiledarna har sinsemellan varit väldigt olika men ett har förenat dem – kärleken till Bruce Springsteen. Och på nåt sätt knyter Kulturchefen ihop detta med symboler och hur man vill uppfattas som politiker samt läsning och bildning. För Bruce Springsteen är nämligen en läsande artist. En läsande manlig artist. En förebild för den läsande mannen, enligt Kulturchefen. Ja jo… Även män med muskler och valkar i händerna läser. Och kvinnor. Jag tror inte barn bryr sig om ifall det är pappa eller mamma som läser. En god förälder, oavsett kön, förmedlar läsningen till sitt barn, oavsett barnets kön punkt slut.

Gränserna för naturtyper förskjuts. Det blir varmare på jorden. För oss här uppe i norr är det kanske rätt OK, men vad händer om det blir ännu varmare i öknen, till exempel? Om knappt hundra år kan en femtedel av all landyta på jorden ha bytt klimatzon. Riskerna för att naturen inte hänger med är stora och kan leda till att vissa djurarter utrotas, till exempel. Andra konsekvenser är att ett varmare klimat gör att man kanske inte kan odla sånt som blir till mat på flera ställen än idag. Bryr du dig om dina efterkommandes framtid?

Fyriån under en broVattnet kan stiga ytterligare. Som Robban Broberg en gång sjöng… ”Vatten, stan är full av vatten…” Fyrisån har stigit över alla breddar. Och värre blir det, kulmen kommer i mitten eller slutet av veckan, enligt SMHI. Men det är inte bara restaurang Tzatziki i centrala Uppsala som drabbas. Det är trafikproblem mellan Uppsala och Stockholm och tågen går med lägre fart genom Knivsta. Och familjen Wennerberg/Lööv en mil norr om Uppsala har blivit hemlösa eftersom deras hus är vattenskadat.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, vi är inte riktigt OK nån av oss. Fästmön har kill i halsen och hosta, jag har kli i ögon och näsa och båda är vi jättetrötta och lite småfebriga av och till. Men Anna var söt igår och både handlade och lagade maten, medan jag grejade klart här hemma. Och diskade, ska jag tillägga, för det hör till ovanligheterna! Anna skämmer bort mig totalt och brukar diska när hon är här. Hon vet att jag verkligen avskyr denna hushållssyssla…

Anna knaprade Ipren igår och jag tog till sist en Tavegyl för att få slut på kliande och nysningarna. Sen blev jag ju überskittrött, så vi glodde bara nån timme på TV innan vi kröp till sängs. Idag när vi vaknade var vi fortfarande skittrött trots en lång och god natts sömn. Det vete 17 om det är nån allergi för min del, jag känner nästan av lite ont i halsen. Skyndade mig att ta en ingefärskaramell ur asken jag har köpt på Thaistället på jobbet. Med dessa karameller – som är sega och smakar både sött och starkt på samma gång – brukar jag kunna mot Olle i grind, men nu vet jag inte om jag är försent ute.

Vi har ätit frukost och jag har tagit rätt på gårdagens torra tvätt. Anna rev ur sängkläderna och de snurrar just nu i maskinen. Passade på att ta några bilder på mitt hem med de nya fönstren, men det är verkligen skitsvårt att fota just fönster. Kameran tar in ljuset och gör bilden mörk – och då ser man ju inte vad den föreställer. Har Photoshoppat lite, men det blev inte mycket bättre.

Matsalsbordet vid fönstret i vardagsrummet.


Nån bild från sovrummet
kommer inte eftersom sängen inte är bäddad! Vi går vidare till gästrummet…

Gästrummet med kaktusparaden i fönstret.


Vägg i vägg
ligger arbetsrummet.

Arbetsrummet sett från datorn och mot fönstret.


Och så slutligen köket,
där stackars Anna äntligen fick lägga beslag på lokalblaskan efter att mina feta fingrar släppt den.

De nya fönstren i köket är de fönster jag tycker bäst om. Det var tidigare två stora rutor. Nu är det tre och alla går att öppna genom att vippa och jag behöver inte plocka bort nånting från fönsterbrädan.


Lokalblaskan innehåller idag en intressant artikel signerad dess kulturchef.
Ämnet är förstås bokmässan. En bra och läsvärd krönika, skriven av Alexandra Borg, behandlar e-boken. Rekommenderas! En tredje intressant artikel i dagens tidning – jaa, jag är förvånad att det är så många – handlar om sociala medier och att Twitter är överskattat! Tyvärr finns den inte att läsa (än?) på nätet.

Dagen i övrigt? Tja, himlen är regngrå och vi känner oss sega. Vet inte riktigt vad vi hittar på när sängen har blivit renbäddad och dagens tvätt har blivit upphängd. Man har mest lust att hänga över en god bok här hemma och det skulle hälen tacka för. Men mamma ska jag väl ringa. Eventuellt vågar vi oss ut till kvällen för att supera nånstans i stan, kanske italienskt..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Man tror inte att detta är sant. Men det är det. Lokalblaskans kulturchef undrade på Twitter igår om detta var en medietränad politiker. Vad tror du..?


Livet är kort. Lite kortare för vissa.

 

Read Full Post »

Older Posts »