Posted in Familj, Personligt, tagged arg, avlivas, ätbart, äter inte kött, blind, busig, citrus, döv, diskbänk, fast föda, gänglig yngling, hamster, hämningslös, hoppa, katter, kattflicka, kattmat, katträdsla, kattungar, kattunge, kök, kökslåda, köksskåp, kött, köttfärs, kyckling, lax, Lucifer, mamma, mat-missar, matglad, matkö, mini, minst, missar, nipprig, november, sötnos, smart, späd, växa on 24 april 2016|
Ett kattlikt inlägg.
Matkö med Lucifer främst och Citrus tätt bakom. Bilden tog jag i november förra året.
Fästmön har ju tre fina katter. Från början skulle hon ta hand om en tjejkatt som annars skulle avlivas. Sen visade det sig att den lilla tjejkatten Mini skulle bli mamma. I höstas kom Citrus och Lucifer. Sammantaget har de alla tre hjälpt mig att komma över min katträdsla. För inte kan en bara vara rädd för en nyfödd kattunge, stor som en hamster, och både blind och döv? Och att jag var den som först fick i kattflickan Citrus fast föda, köttfärs, gav också ett särskilt band till katterna. Jag, som inte ens äter kött…
Sen var det inget som stoppade missarna. De har alltid varit väldigt matglada, så de passar bra i familjen. Så fort en visar sig i Annas kök dyker de upp – det kan ju tänkas finnas nåt ätbart. Det är inte heller alltid de står i en sån fin matkö som på bilden. Oftast är de överallt och med tre katter i köket, varav två helt hämningslösa, kan en bli smått nipprig…
Bilden här intill tog jag i november förra året. Kattungarna har växt en hel del sen dess. Citrus är fortfarande minst och späd, medan Lucifer är en rätt gänglig yngling. Lucifer var först med att lära sig hoppa upp på diskbänken, men Citrus lärde sig snart. Inte så korkad heller, är hon den lilla, för ibland tar hon hjälp – av en öppen kökslåda.
Citrus är inte korkad och använder en låda för att ta sig upp.
Nu får katterna liksom inte vara överallt egentligen, definitivt inte i en kökslåda. Men knappt hann vi få bort Citrus ur lådan förrän Lucifer hade hittat in i ett köksskåp, naturligtvis där kattmaten finns…
Få se nu… Lax, kyckling eller kött… Lucifer vet precis i vilket köksskåp kattmaten finns.
Ja, smarta är de onekligen, katterna och inte så lite busiga heller. Riktiga mat-missar är de fortfarande. Men inte kan en bli arg två sötnosar som dessa, eller hur..?
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Epikuréiskt, Familj, Personligt, TV, tagged Antikrundan, arbeta, Äldst, äckel-fika, äta, barn, barnbarn, bästefåtölj, bil, bonusbarn, bonusson, diplomati, DVD, en fin ung man, födelsedag, fikabröd, fira, flytande och fast form, fredag, go-fika, hålla tummarna, jobb, kaffe, kakor, katt, kattunge, lassa assietten full, läckage, lunch, macka, mamma, mor, morot, passerkort, presenter, semla, son, spela in, stillsamt, stressa, tanka, tonåring, värdera on 11 februari 2016|
4 Comments »
Ett firande inlägg.
25-åringen.
En fattar det inte. Alltså att ens bonusbarn fyller… 25… Som bonusmorsa är en ju evigt ung och mamman ser ju ut som en tonåring fortfarande. Det är visst bara ungarna som blir äldre. I kväll åkte jag till Himlen för att fira vår äldste, Johan.
Det blev ett stillsamt firande med några av de närmaste. Födelsedagsbarnet är inte så mycket för ståhej kring sin person. Men att han är en fin ung man är jag den första att skriva under på. Skapliga presenter i både flytande och fast form levererades. Den bästa presenten hoppas jag innerligt att Johan får i morgon. Jag håller mina tummar hårt, hårt.
Annas goda fikabröd.
Anna hade stressat hem från jobbet och jag anlände sist av gästerna. Jag jobbade lite längre och behövde ta en macka och tanka innan Clark Kent* och jag fortsatte norrut. Som tur är har jag inte noterat nåt läckage idag och det är jag så tacksam för!
Gott kaffe och smaskigt fikabröd bjöds vi på. Jag passade på att lassa assietten full, för jag försöker att bara äta fikabröd en gång i veckan. Vanligen blir det på fredagar när det serveras go-fika på eftermiddagen på jobbet. Men i morgon serveras äckel-fika, det vill säga semla, och semlor äter inte jag – precis som jag inte äter morötter. Dessutom är Annas goda kakor godare rent generellt – även om fredagsfikat på jobbet inte är dåligt (diplomati).
Nån Antikrunda blev det inte i afton för min del – Johan är viktigare. Men i morgon bänkar jag mig i bästefåtöljen och värderar till programmet som jag spelade in på DVD-hårddisken. Fast först ska jag arbeta, luncha med NK** och försöka att inte tappa bort mitt nya passerkort…
Mor och son… Eh nej, jag menar Johans mor och hennes barnbarn. Lucifer och Anna gillar i varje fall varandra.
*Clark Kent = min lille bilman
**NK = Närmaste kollegan
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Epikuréiskt, Familj, Ironi, Musik, Personligt, TV, tagged absolut sämsta, alkohol, Anna Book, arbetsvecka, artist, assistent, äta, badrum, bästa sändningstid, bild, bråk, busungar, citrus, dator, datorfläkt, deltävling, direktsänt program, dofta Dove, duscha, dyr julklapp, efternamn, för mycket begärt, fika, final, frukost, gadda ihop sig, gå vidare, genera, glas, glasdörr, glasskärva, god mat, godis, godisbunke, godissmulor, godsaker, gos, gosig, grön liten plastflaska, halka omkring, handfat, hulda moder, kan inte sjunga, kan inte uttala, kanal, katter, kattfnatt, katthår, kattunge, kök, köksbord, kökssoffa, klöspelare, kloa, korgstol, lap top, läsa en bok, lördagar, limpmackor, Lucifer, lykta, lyssna med ett halvt öra, Melodifestivalen 2016, mini, mobiltelefonkabel, modest liten påse, musmatta, mys, njuta, nyduschad, obildad, oemotståndliga, pajas, persienn, peta, peta ner, plump, positivt, potentiella leksaker, programledare, rasist, rödvin, rösta på, repetition, Robin Bengtsson, söt, sötglo, schlagerelände, skämt, skitglad, skriva, småbarn, sol, spela Wordfeud, spis, spricka, stänga ute, största skräpet, tass, tassar, tävla i sång och musik, telefoni, Terre dei volsci 2007, tilltvålad, torka, trådar, TV-personlighet, tvålpump, tvålpumpsmarodör, umgås, varm, vattendusch, värme, vila, vin, ynklig on 07 februari 2016|
6 Comments »
Ett inlägg om katter och musiktävlingar.
Försök att motstå den blicken… Denna gång är det Citrus ögon.
Asså kattungarna… Min fästmös… De är bara för söta! Igår var det tre jättegosiga katter som mötte mig. Kattungarnas mamma Mini var nämligen också väldigt gossugen. Men när vi ska äta eller fika eller så måste vi stänga dem ute. Då gaddar de ihop sig och är värre än tre småbarn. Samtidigt är de nästan oemotståndliga när de står på andra sidan glasdörren och sötglor på en och sticker tassarna under dörren i fåfänga försök att få tillträde till köket och alla godsaker.
Rätt som det är har katterna vilat klart. Då blir det kattfnatt och typ allt är potentiella leksaker. Det kan handla om allt från min lap top till Annas tvålpump. Den senare gick i tusen bitar i morse, tack vare Citrus. (Ja Anna blev förstås skitglad eftersom det var en DYR julklapp…)Vi hade just vaknat när vi hörde ett brak från badrummet och tassar som halkade omkring. Citrus hade då hoppat upp på handfatet, halkat och lyckats peta ner tvålpumpen av glas i handfatet. Tvålpumpen sprack, den lilla undkom glasskärvor i tassarna, tack och lov och Anna fick ställa sig och torka badrum igen (gjort senast igår). OCH duscha en tilltvålad kattunge. En nyduschad kattunge är bland det ynkligaste som finns, så jag tänker inte genera henne genom att lägga ut en bild. Men hon går nu omkring och doftar… Dove… Det är så tvålpumpsmarodören känns igen.
Här kommer några bilder på busungarna:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Anna bjöd på god mat och jag bjöd på ett mindre gott vin från 2007. En riktig besvikelse, alltså. Tur att vi hade godisbunkar att tröstäta ur senare på kvällen – i alla fall jag och grabbarna (de senare fick förstås inget vin, heller). Anna petade i en modest liten påse. Under middagen fick vi stänga ute katterna från köket igen, likaså under matlagningen, Lucifer har ingen som helst känsla för att en spis kan vara varm – förrän han ställer sig på den. Och sånt vill vi ju förhindra…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Sen var det då dags för schlagereländet att dra igång på bästa sändningstid på SvT. Lördagar framöver lär en få försöka hitta alternativa kanaler att glo på – eller rentav läsa en bok i stället. Nu satt jag med och lyssnade med ett halvt öra, åt godis och spelade Wordfeud. Det jag uppfattade var emellertid… och nu ska jag säga nåt positivt till att börja med… att det tack och lov inte var nån pajas som gick omkring bland artisterna och spottade ur sig plumpa skämt. Vidare gladde det mig att Robin Bengtsson gick vidare till final. Det var nämligen den här deltävlingens enda bra låt. Hade Anna Book varit med och tävlat hade jag fan röstat på henne.
Kvällens absolut sämsta var att SvT valt att låta två programledare som inte kan sjunga göra just detta – i ett program där det tävlas i sång och musik. Det finns väl för höge Farao artister att hyra in, såna som HAR sångröst??? Är det för mycket begärt i ett musiktävlingsprogram..? (<== retoriska frågor).
Att sen en av programledarna – jag säger inte vem av dem för då får jag höra att jag är rasist trots att jag enbart hävdar att hon är obildad – inte kan uttala efternamnet på en TV-personlighet var bara så… pinsamt och GENANT. Vad i all sin dar hände med det som kallas för repetition före ett direktsänt program???
Det var tur att vi fick limpmackor till frukost i morse…
Limpmackor till frukost.
Du skriver väl inget oförskämt nu??? undrar Lucifer bakom datorn.
Nu skiner solen obarmhärtigt in på det som var Annas välstädade hem igår. Idag är det fullt av katthår och trådar från klöspelaren samt godissmulor. Och största skräpet av allt har suttit i kökssoffan och plitat ner detta inlägg. Skräpet ska nu umgås en stund till innan det far hem till sig för att skriva lite andra mer seriösa saker än detta, ringa sin hulda moder och göra sig redo för en ny, härlig arbetsvecka.
Till min hjälp vid köksbordet har jag delvis haft assistent Lucifer som har kommit med glada tillrop, njutit av värmen från datorfläkten, kloat på min musmatta, jagat min mobilsladd samt försökt hissa upp persiennerna i köksfönstren. Det har varit farligt nära med en och annan vattendusch från den gröna lilla plastflaskan…
Ha en riktigt skön söndag!!!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Epikuréiskt, Familj, Personligt, TV, tagged annan ort, älska, äpplen, äta gott, äta grekiskt, barnena, bebisar, Bron, bulle, en blivande 21-åring, födelsedag, Findus, fingrar, fira, fredagskväll, glad, golv, grönt snöre, halka, inte rädd, Kanelbullens Dag, katt, katträdsla, kattunge, ketchup, kiss, laga mat, lök, ledig tid, Lindvalls kaffe, mysig, nosa på, oktober, paket, potta, present, rädsla, respekt, sandjakt, sätta sina två små tänder i, söndagskväll, söndagsmiddag, skriva, skrivbordsstol, slå in, spaghetti, spännande, spis, stekt kycklingfärs, styrka sig mot mina ben, Sveriges Television, svischa förbi, tår, The Old Family Style, tjock, tofflor, uppmärksamhet, vitlökssalt, yngsta bonusdotter on 04 oktober 2015|
2 Comments »
Ett inlägg om avrundningen av helgen.
Paket med grönt snöre till en blivande 21-åring har jag slagit in idag.
Oj så snabbt den här helgen svischade förbi! På fredagskvällen tyckte jag att jag hade massor av ledig tid framför mig. Sen var det plötsligt söndagskväll. Gårdagen ägnade vi främst åt sandjakt och åt att äta grekiskt, idag firade vi Kanelbullens dag. Och katternas, förstås. Nåja, ett stycke present till en blivande 21-åring införskaffades också i helgen. Yngsta bonusdottern kommer hem i morgon och stannar en vecka. Eftersom 21-årsdagen infaller senare i oktober och då firas på annan ort, där hon bor, får vi i familjen fira henne lite i förväg. Nån dag. Eller kväll. Om vi lyckas få till det. ETT paket finns nu i alla fall.
Vi firade Kanelbullens dag tack vare Findus och Lindvalls!
På tidiga eftermiddagen for vi till Himlen för att fira Kanelbullens dag. Pojkarna Olsson kom också förbi med en stor påse äpplen av egen skörd. De fick sig en bulle. Eller ja… Elias och jag, barnena, fick två. Eller var det rentav… tre..? (Sen undrar jag varför jag är tjock…)
Men det var mest katten och kattungarna som fick uppmärksamhet. Tänk, jag trodde väl aldrig att jag skulle bli botad från min katträdsla! Nu är jag i vart fall inte rädd för mamma Mini och hennes två ungar. Och det är stort! Respekt för katter lär jag alltid ha, men jag är inte rädd – inte hela tiden, i alla fall. Mini ser glad ut när jag kommer och brukar springa fram och stryka sig mot mina ben. Dessutom älskar hon mina tofflor. Det var lite spännande att se kattungarnas besök i sin potta. Jag tror att det kom lite kiss, faktiskt.
Och som vanligt kommer här några bilder på bebisarna och deras mamma:
Detta bildspel kräver JavaScript.
NU ska Tofflan ställa sig vid spisen och laga söndagsmiddag. Det blir stekt kycklingfärs och spaghetti med lök, vitlökssalt och ketchup – The Old Family Style, alltså, medan jag förstås väntar in kvällens avsnitt av Bron på SvT. Vad har DU ätit för gott i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, Trams, tagged överlevnadsverktyg, baktung, barn, bemannad scannerkassa, blängsylta, en spänn, falsk marknadsföring, förvriden, fet bak, flams, fot, ful mössa, glad, glappa, glass, glo, gympadojor, hasa, humor, inte roligt, kaffe, kattunge, klämma, läsa saga, leka, megafon, mobiltelefoni, packa upp varor, pappa, plastpåsar, politiker, premiärtur, promenad, ramla i en snöhög, referent, riskdag, rolig, scanna, skyltar, smidig, smiley, sms, snäll, stan, suspekt objekt, svår acne, svettas, svinigt dyra, tacka, tandborsthuvuden, tant-namn, Tokerianrapport, trycka på rätt knapp, uttagsautomat on 16 mars 2011|
12 Comments »
Humor är ett av mina överlevnadsverktyg. Men jag vet inte om jag överskred en viss politikers gräns för det roliga i morse. Fast det tror jag inte, jag är fullkomligt övertygad om att han har humor. Först fick jag ett sms från honom där han beklagade att han inte hört av sig förrän nu, men att han alltid – jag behöver inte fråga varje gång – ställer upp som referent. Jag svarade och tackade givetvis, men passade samtidigt på att uppmana honom att trycka på rätt knapp i riksdagen idag klockan 16. Jag fick aldrig nåt svar, men jag gjorde en sån här smiley 😉
Harkel, ja, jag är väl inte den smidigaste ibland. Man ska ju hålla sig väl med sina referenter, inte skämta om deras förtroendeuppdrag och riksdagsledamöters (dock inte min referents!) tillkortakommanden generellt sett…
Det blev en tur till Tokerian. Jag tänkte att jag kanske behövde skratta lite. Men det var bara dumt tänkt! Där var det inte roligt alls. Här är en rapport:
- Efter tio meter blev jag galen på gympadojorna, som var med mig på premiärtur för säsongen idag. Den ena glappade och den andra klämde. Hur kan det komma sig? Har min ena fot växt och den andra krympt under vintern eller?
- Inne på Tokerian fanns det inga plastpåsar vid grindarna – som vanligt. Däremot vimlade det av en massa människor som bar affärens kläder och som flamsande packade upp varor. Jag blev irriterad.
- Vidare hade man lyft fram ett kaffe som billigt, men jag hittade ett som var fyra (4) kronor billigare halvkilot. HA!
- Vid glassen noterade jag en tant som hasade omkring och pratade alldeles för högt. I sin mobil. Varför får folk megafoner när de pratar i sina mobiler? Jag vill inte höra vad de pratar om.
Jag vill inte höra vad folk pratar i sina mobiler om.
- Tandborsthuvudena till min tandborste fanns bara i trepack och var svinigt dyra – 155 pix. Men det var bara att svälja förtreten och scanna in
skiten borsthuvudena.
- Vid den så kallade bemannde scannerkassan var den som vanligt inte just bemannad. Falsk marknadsföring på skyltarna, hörrni! Jag fick stå och svettas – i fem minuter minst!
- Eftersom tandborsthuvudena hade ruinerat mig gick jag till uttagsautomaten när jag äntligen hade fått betala. Men det var nåt fel på den så jag fick inte ut en spänn! (Vem har för övrigt nånsin fått ut just en spänn ur en uttagsautomat?..)
- Utanför entrén närmade sig mig ett suspekt objekt med svår acne och frågade om jag skull vägen in till stan. Jag hade lust att fräsa nåt i stil med
Vadårå? Tror du att jag har lust att promenera med dig eller?
men svarade
Nej.
- Det enda roliga under hela turen var en unge som hade käkat så mycket blängsylta att hon måtte ha blivit baktung så hon ramlade på sin feta bak i en snöhög när hon backandes GLODDE på mig (ser jag ut som en apa eller vad?). Dessutom hade ungen en ful mössa och ett tant-namn. Hennes pappa försökte förgäves få med henne att leka, men hon tyckte minsann att det var roligare att ligga i en snöhög och glo på Tofflan.
GAH! Nu ska jag läsa en saga om en liten kattunge, eller nåt, så att jag blir snäll och glad igen, för det här var inte roligt.
Som vanligt är personer och annat FÖRVRIDNA/ET från verkligheten och ser i själva verket helt annorlunda ut.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 