Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tår’

Ett inlägg om små håriga barn och andra ungar.


 

 Elias o jag

Två motvilliga shoppare.

Alltså det här med barn… Jag är ingen barnmänniska, men familjens minsting har jag ju känt sen han var fem. Det är en lång tid i ett barnaliv och vi har också en speciell kontakt. Jag gillar att hänga med Elias. Vi tycker om samma saker, förutom kött och vi har också gemensamma saker vi inte gillar att göra. Shoppa är ett ett exempel på det senare. Idag hade vi emellertid några uppdrag, så efter lunch åkte jag och hämtade Elias för en shoppingtur på Stormarknaden. Vi genomförde alla våra ärenden och det gick bra trots att vi inte var ensamma på Stormarknaden och trots att vi blev genomsvettiga. Det är ju liksom kallt ute och skitvarmt inne i köpcentrumet. (Medan jag har skrivit dessa inledande meningar har jag haft full sjå att freda mig från en kattpojke som frenetiskt sökte min uppmärksamhet och till sist nästan började gnaga på en av sladdarna som går in i datorn. Han la sig bakom skärmen, gned sig mot dess sida, försökte trippa över tangentbordet först också. EFTER att han nästan ätit upp mina tofflor.)

Lucifer

Kattpojken Lucifer, tidigare Cosmos, försökte äta upp Tofflans tofflor i Himlen.

 

För att vi skulle palla shoppingen mutade jag oss med att köpa godis. Mycket godis. En julmust slank ner i varuvagnen också liksom en påse chips till storebror. Men det var inte bara godis i varuvagnen. Där hamnade mat och böcker också. Jag såg ju häromdan att två av böckerna på min inköpslista har kommit ut i Månpocket. Dessa ryckte jag åt mig idag:

Väckelse  och Helveteselden

Väckelse och Helveteselden, två ruskiga böcker, fick följa med hem.

 

Hemma i Himlen regerar numera familjen Katt, det är bara att inse. Det är två riktiga busungar som härjar runt här och de får till och med igång sin lilla mamma då och då. Nä, det är verkligen inte Elias som behöver barnpassning utan Citrus och Lucifer (the kitten formerly known as Cosmos). De far runt som jehun, klättrar överallt, biter en i tårna, belägrar ens skor och tofflor, gör allt för att lägga beslag på ens mat och sladdar med mera. Hela soffan i vardagsrummet har de tagit till sin. När de är i köket tar de kökssoffan. MEN MAJ GADD SÅ SÖÖÖTA DE ÄR!!!

 Citrus sover nära

Citrus är bra söt – när hon sover. Då syndar hon icke. Eller busar…


För att vi skulle få lite matro
och få äta våra kycklingspett ifred, Elias och jag, gav jag familjen Katt mat samtidigt på deras matställe i ett hörn på golvet i köket. Slafs, slafs så var det slut på tallriken.

Efter middagen for vi till Morgonen för att utfodra nästa kattfamilj. Där bor kattgubbarna Felix och Maxi tillsammans med Minis äldsta dotter, Citrus och Lucifers storasyster Maja. Maxi var inte så intresserad utan sprang ut, men jag busade lite med Maja och Felix och Elias fick en skön gosestund. Den var så skön att Felix började snarka. Ljudligt…

Hemma i Himlen fann vi hela familjen Katt sovandes på soffan i vardagsrummet. De är för söta när de sover. Helt avslappnade och borta för världen under en stund. Sen är det full fart igen. Tofflan som barnpiga blev inte riktigt vad hon hade tänkt sig…

Elias har fått en laddning chips och vi sitter vid var sin dator. Jag ska glo på Downton Abbey om jag får kläm på hur Fästmöns TV funkar. Och så ska jag läsa och äta choklad och lägga ett och annat ord för maaassor av poäng i båda mina Wordfeudmatcher, det vill säga PÄSA.

Här är några bilder, de flesta på familjen Katt, förstås:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om avrundningen av helgen.


 

Paket med grönt snöre

Paket med grönt snöre till en blivande 21-åring har jag slagit in idag.

Oj så snabbt den här helgen svischade förbi! På fredagskvällen tyckte jag att jag hade massor av ledig tid framför mig. Sen var det plötsligt söndagskväll. Gårdagen ägnade vi främst åt sandjakt och åt att äta grekiskt, idag firade vi Kanelbullens dag. Och katternas, förstås. Nåja, ett stycke present till en blivande 21-åring införskaffades också i helgen. Yngsta bonusdottern kommer hem i morgon och stannar en vecka. Eftersom 21-årsdagen infaller senare i oktober och då firas på annan ort, där hon bor, får vi i familjen fira henne lite i förväg. Nån dag. Eller kväll. Om vi lyckas få till det. ETT paket finns nu i alla fall.

Kanelbullar och kaffe

Vi firade Kanelbullens dag tack vare Findus och Lindvalls!


På tidiga eftermiddagen for vi till Himlen 
för att fira Kanelbullens dag. Pojkarna Olsson kom också förbi med en stor påse äpplen av egen skörd. De fick sig en bulle. Eller ja… Elias och jag, barnena, fick två. Eller var det rentav… tre..? (Sen undrar jag varför jag är tjock…)

Men det var mest katten och kattungarna som fick uppmärksamhet. Tänk, jag trodde väl aldrig att jag skulle bli botad från min katträdsla! Nu är jag i vart fall inte rädd för mamma Mini och hennes två ungar. Och det är stort! Respekt för katter lär jag alltid ha, men jag är inte rädd – inte hela tiden, i alla fall. Mini ser glad ut när jag kommer och brukar springa fram och stryka sig mot mina ben. Dessutom älskar hon mina tofflor. Det var lite spännande att se kattungarnas besök i sin potta. Jag tror att det kom lite kiss, faktiskt.

Och som vanligt kommer här några bilder på bebisarna och deras mamma:

Detta bildspel kräver JavaScript.


NU ska Tofflan ställa sig vid spisen och laga söndagsmiddag. 
Det blir stekt kycklingfärs och spaghetti med lök, vitlökssalt och ketchup – The Old Family Style, alltså, medan jag förstås väntar in kvällens avsnitt av Bron på SvT. Vad har DU ätit för gott i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan festar om bland grönsaker och blommor. Och blir glad för ett par böcker.


 

Trappor och brygga

Ingen lust med vattengympa idag.

Ett av dagens uppdrag är avklarat. Det är jag nöjd med, men naturligtvis är jag inte färdig än. Allt ska göras. Domaren står och pekar finger, viftar med piskan i andra handen. Plötsligt har jag fått ont i två från varandra skilda leder. De har varit oonda ganska länge, men idag bestämde de sig för att pocka på min uppmärksamhet. Inget att göra nåt åt, bara att ogilla läget. Nån doktor går jag inte till. Däremot måste jag ringa endera dan, för magmedicinen är på väg att ta slut liksom eksemsalvan. Kan jag komma ihåg detta??? Nu har jag skrivit detta på alla möjliga kom-ihåg-lappar och även här, så det borde inte falla mellan några Toffelstolar.

Vattengympa hade jag inte heller nån större lust med idag, men jag tog en liten promenad ner till bryggan och kollade läget. Här är så fint när solen skiner och det är varmt och en kan bada, simma – helst utan publik, förstås. Så stor lust att visa upp sin blekfeta lekamen fylld av svullna venväggar har en ju inte… Den kröppa skulle nog till och med skrämma bort eventuella fiskar…

Onda leder, regn i luften och ingen vattengympa… Vad göra? Jag hade skördefest – med tillåtelse att partaja. Mitt uppdrag var att vattna diverse växtlighet som inte nåddes av regnet. Som tack fick jag skörda. Och det gjorde jag! Det blev några små, men otroligt söta och goda tomater samt två bamsingar till squash som fick följa med hem till New Village. Kanske nån i Himlen vill ha en squash också.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Min själ är inte i bästa skicket just nu. 
Det behöver jag egentligen inte påminna mig om, det vet jag. Men det jag behöver påminna mig om då och då är sånt jag kan göra för att lindra. En riktig lisa för själen är att titta på blommor – och såna fanns det gott om där jag var. Tack till Annas snälla mamma för att jag fick detta uppdrag och samtidigt kunde glömma det som gör ont en stund!

Detta bildspel kräver JavaScript.


På vägen hem 
stannade jag vid ICA Heidan och köpte en portion varmrökt lax till 30 procents rabatt! Sen köpte jag nåt mer, men det har jag glömt vad det var. Nåja, nån sorts middag får jag nog ihop till kvällen, nåt lite mer normalt än vindruvor och ostar, som jag åt igår.

I postboxen låg en överraskning, delvis, i form av två spännande böcker som jag ska läsa och recensera här och var. Det var två riktiga kontraster när jag la dem bredvid varandra för att fota. Boken om den manliga professorn är blå, boken om flickan Alice är rosaTack till författaren Mohamed Omar samt till Vaktel förlag för böckerna! 

Professor Frans och den siste Sturen samt Alice i Spegellandet

Professor Frans och den siste Sturen av Mohamed Omar samt en nyutgåva av Alice i Spegellandet av Lewis Carroll.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dessvärre icke turkosfritt inlägg.


 

Den som läser min blogg vet att jag har problem med turkos. Det är, i mitt tycke, ingen färg, utan en nyans. En skitful nyans. Så igår vid lunchtid när jag anlände till Himlen blev jag turkoschockad på riktigt. Jag började se mig om i Fästmöns hem och insåg att det är nån som är ute efter att jävlas med mig. Eller skoja. Eller nåt. Kanske bara nån som råkar gilla turkos..? Det kanske var Fågelmörderskan a k a Katt. Ja jag har alltid sagt att katter är rovdjur. Jag är helt klart en hundmänniska. Det är väl tur, dårå, att jag inte bor med Katt Fågelmörderska.

Turkoschock

Vilken turkoschock!


Anna har haft sin äldsta dotter hos sig
i sommar. Men igår var det dags för min bonusdotter att fara hem till sitt. Eftersom jag visste att det skulle medföras ett antal resväskor erbjöd jag mig att föra den unga damen med såväl packning som moder till centralen i Uppsala och tåget.

Väskor

Två resväskor, en bag och en rygga skulle in i bilen – förutom äldsta bonusdottern, dess moder och jag själv.

Jag infann mig på överenskommet klockslag en timme före tågets avgång. När jag såg packningen i hallen – en stor resväska, en liten resväska, en bag och en ryggsäck – började jag fundera på hur det skulle få plats i min lille bil. Jag har nämligen ingen stor bil, om nån nu trodde det. Men med halva baksätet fällt fick vi in allt, inklusive oss själva.

Det skulle handlas matsäck på vägen, så det var bra att jag kom i god tid. Sen blev det mindre bra. Efter att ha svängt ut från Förorten, rundat rondellen blev det plötsligt tvärstopp. Jag kunde se en lång radda bilar framför oss i vårt körfält. Uppenbarligen hade det hänt nåt. Bonusdotterns pappa messade (inte mig som körde bil utan Anna) om en försvunnen gympapåse i samma veva och kunde upplysa oss om att det skett en olycka. Två bilar inblandade, fyra skadade. Ruggigt! Jag hade ju liksom åkt där typ 40 minuter tidigare. Senare på kvällen läste jag hos lokalblaskan att det var fyra personer totalt som färdats i bilarna och att en förts skadad till sjukhus. Jag hoppas att det blev lindriga skador!

Men detta satte en stor käpp i våra hjul. Bonusdottern hade ett tåg att passa. Vi fick helt enkelt göra helt om – varpå en idiot i bilen bakom mig körde fram så jag höll på att backa in i hans fula Volvo på den smala vägen. Nån ytterligare olycka skedde emellertid inte och vi körde på en slingrig bakväg och därefter gamla E4:an i stället för nya in till stan. Vi hann! Dessutom var tåget naturligtvis försenat, men inte mer än sju minuter.

Efter det stora kramkalaset och en och annan tår for vi tillbaka ut till Förorten via samma bakväg. Anna bjöd på kaffe, glass och hallon och Jerka och yngsta bonussonen anslöt. Jag fick ett uppdrag och gav mig av hemåt för att utföra det. Hade just satt punkt när telefonen ringde. Det var lilla mamma som ville tacka för kortet från Stockholm, postat för en vecka sen… Men hallå, posten!!! Ska det ta en vecka för ett vykort att nå fram från Stockholm till Metropolen Byhålan??? Inte konstigt att folk slutar använda snigelpost. Skärpning!!! I vart fall fick jag min bensinräkning idag, vilket är i rimlig tid. Förra månaden tog den nästan två veckor på sig att hitta hit… Jag undrar vad vi betalar för när vi frankerar våra kort och brev…

I övrigt funderar jagdet jag skrev om i helgen, utrymmet. Jag har ännu inte fattat nåt beslut. Men faktum kvarstår – och bara tio procent…

Min kväll avslutades med att uppdatera min mobils systemversion och äta rester från igår, nersköljda med ett glas rött samt Broadchurch! Hur hade DU det igår? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Hurtig behandling till hård hud

Ett thrillerartat inlägg om otrevliga myndighetspersoner, trevliga dito och mina bokhyllor.


 

Hurtig behandling till hård hud

”Hurtig behandling till hård hud..” Tänk om det fanns en teoretisk sån också och inte bara den här krämen, som är till fötterna…

Flera gånger har jag försökt få ett Besked av viss ekonomisk natur från en myndighet, vi kan kalla den Otrevliga myndigheten. Varje gång har jag nämligen bemötts otrevligt, av olika personer, när jag har kontaktat den. Jag har till exempel fått ta skit för att andra människors barn har de senaste mobiltelefonerna och paddorna, men också hånats för att jag vill ha just Viktiga Besked med snigelpost, på papper (”tänk om alla skulle vilja ha det…” Ja, tänk om… Då hade ni fått arbeta lite…). Och Otrevliga myndigheten står fast: Besked kan inte lämnas förrän mina dagar är över.

I kontakterna med just den här myndigheten behöver man ha hård hud. Det har jag inte just nu. Jag har blivit en rädd mes som ofta fäller en tår i stället för att spotta upp mig och bli sträv och krävande. Men idag fick jag hjälp. Min handläggare vid en annan myndighet, vi kan kalla den Den Andra myndigheten, hade lovat ringa mig – och jag i min tur hade lovat att inte prata länge. Det handlar om ett möte jag är kallad till på måndag och om framtiden. För är det så att jag får ett Besked i positiv bemärkelse från Otrevliga myndigheten, behöver min handläggare och Den Andra myndigheten inte dra igång ett samarbete kring min person med Den Tredje myndigheten. Låter det krångligt? Ja, men det är så här verkligheten är för en sån som undertecknad. Jag försöker lära mig att stava till byråkrati, men det är svårt…

Min handläggare och Den Andra myndigheten vill självklart inte dra igång nånting med Den Tredje myndigheten om det inte behövs. Det är ju rätt mycket byråkrati även för dem, som du kanske förstår, och onödigt arbete. Så när min handläggare ringde mig och jag uttryckte min starka oro erbjöd hon sig att ringa Otrevliga myndigheten för att efterfråga Besked. Jag tackade lättad och fick löfte om mejl angående samtalet. Sen gick jag och hängde tvätt…

Efter nån kvart ringde min mobil igen. Det var min handläggare.

Jag har aldrig blivit så otrevligt bemött!

sa hon. Ungefär.

Välkommen i klubben!

svarade jag. Ungefär.

Min handläggare hade, förutom att hon blivit otrevligt bemött, också förvägrats svar med anledning av att 6,5 dar återstår (fast den sista halva dan var igår, men jag kan inte skicka in nån redovisning förrän tidigast måndag eftersom allt ska redovisas två veckor i taget hos Otrevliga myndigheten). Det enda hon kunde få var ett Preliminärt besked i positiv riktning. Hon skulle nu anteckna detta så att personen jag ska träffa på måndag är medveten om allt strul.

Jag tyckte att det var lite bra att min handläggare fick göra upptäckten hur otrevligt bemötandet är på Otrevliga myndigheten. Men självklart vill jag egentligen inte att varken hon eller jag eller nån annan ska bemötas otrevligt av nån enda på nån myndighet. Varför är det så svårt att vara trevlig mot nån som befinner sig i underläge och i en utsatt position och som ringer för att få svar på sina frågor?

Allt sånt här krångel skapar mycket oro. Jag har fått eksem och konstant ont i magen. Det är svårt att sova igen, vaknar vid fyratiden varje morgon och ligger och grubblar. Försöker hitta lösningar. Och visst, jag har en joker i i fickan som kanske kan leda till nåt där jag slipper alla tre myndigheterna ovan. Ett tag, i alla fall.

Medan allt detta pågår försöker jag understundom sysselsätta mig med roligare ting, bland annat för att skingra tankarna. Jag grejar med mina bokhyllor. Hyllorna i hallen är nu fulla av deckare och thrillers, medan hyllorna i arbetsrummet inrymmer annan skönlitteratur, biografier, lyrik, litteratur om skrivande och journalistik, litteratur om litteraturvetenskap med mera. Här har blivit glesare på hyllplanen och jag har ”knyckt” två hyllplan och tryckt in i hallhyllorna. Men böckerna från att läsa-högarna kommer inte att få plats som det är nu och jag har planerat lite för en eventuell ”ny” tredje rödbrun Billyhylla som en vän till mig möjligen har och har lovat skänka mig. Och kanske en låg, vit hylla till får plats i sovrummet…

Men fram till ett eventuellt hylltillskott går jag och plockar och arrangerar om, tar ut, sätter in, stuvar om, försöker snygga till. Och så gör jag fynd, som den där gamla tidningen jag skrev om i morse och som noga sorterade arbetsprover från tidigare arbetsplatser, Skrivrummet vid Upsala Nya Tidning, UppsalaNyheter med mera. Detta plockande ger min själ lite ro. En stund.

Och by the way… Otrevliga myndigheten är A-kassan Vision, min handläggare Alexandra – stort TACK till dig! – jobbar vid Den Andra myndigheten, det vill säga Arbetsförmedlingen (där man borde få göra rätt saker och ge rätt hjälp och stöd till de arbetssökande) och Den Tredje myndigheten är Försäkringskassan.

För allas information: det enda jag vill ha är ett jobb.

För allas information 2: Clark Kent* fick en anmärkning på en trasig bromslampa, men slipper ombesiktning!


Här är de senaste hyllbilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kroppsligt inlägg.


 

Nej, fötter och tår är inte vackra. Inte på vuxna människor. Och framför allt inte om de är håriga. Mina fötter är inte håriga, men det är mina stortår. Titta på egen risk och sätt inte morgonkaffet i halsen…

Hårig tå

Hårig högertå.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett pyssligt inlägg.


 

Det tog en halvtimme att leta efter mina två änglaburkar, men bara två minuter och ett enda fult ord att montera änglaspelet (och då var det ett ljusjäv%¤ som for åt helv%#%). Änglaburkarna låg mitt framför näsan, mer eller mindre, visade det sig…

Ängelburk i köksskåp

Änglaburkarna låg mitt framför Toffelnäsan.


Det kom en liten tår 
(ja, tro det eller ej, men det finns ett Toffelhjärta!) när jag bland alla julsaker hittade silverstjärnan som Fästmön tillverkade och fäste i toppen på den lilla gran hon ordnat åt mig när jag kom hem från sjukhuset 2012. Hon är en riktigt SÄNA, mitt JETA, det är bara jag som är ett VET INTE. (<== internt skämt efter teckning av lillkickan Anna).

silverstjärna

Denna gjorde Anna till sin nyopererade fästmös hemkomst från sjukhuset.


Och nu till det överkursiga,
men sånt som faktiskt är Toffeltraditioner! Först får Spisgrisen ett rött sidenband runt halsen, där han står på spisfläkten. För i mitt hem behöver han inte vara rädd att han ska ätas upp – här äter vi inte gullegrisar, nämligen.

Spisgrisen med rött sidenband

Spisgrisen får alltid ett rött sidenband till jul.


Därefter får
Påskliljan (ja, skulpturen heter det!) en röd tomteluva med en liten bjällra på i änden – bara så jag ska höra att hon är på gång ifall hon rör sig…

Påskliljan med tomteluva

Påskliljan med tomteluva.


Nu är det väl i stort sett
bara Gröngölingen som fattas, sillen som ska läggas in och kycklingköttbullarna som ska stekas. Men Rom byggdes inte på en dag. Jag har ju trots allt ägnat mig åt lite överkurspyssel idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »