Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skämmas’

Ett effektivt och firande inlägg.


 

Jerry 50

Jerkabubben med en blomsterkvast i handen. Pigg och studsig som en liten grabb, därför är bilden suddig. Eller också beror det på fotografen som är mycket äldre och har darriga händer och grumliga linser…

Till skillnad från Telia är jag effektiv. Härom dan skickade jag in en fråga till Telias support eller kundtjänst eller vaffandetnuheter. De skulle ha 72 (sjuttiotvå) timmar på sig för att svara. Svar kom igår. Naturligtvis var det ett goddag yxskaft-svar, varpå jag svarade med en följdfråga. Lär väl få vänta ytterligare 72 timmar. Det är en äkta fråga jag vill ha svar på, men samtidigt ett litet experiment som egentligen bara visar på vad jag redan visste: ineffektivitet.

Därför vill jag nu lyfta fram mig själv som ett exempel på motsatsen. Jag är till exempel så effektiv att jag hann besöka tre livsmedelsaffärer på under två timmar. Och mellan affär två och tre firade jag mannen här ovan. Tänk, Jerkabubben är vuxen nu… Hela 50 bast…

Vad ger en till nån som fyller 50 och som inte har nån kaffebryggare? Ja, svaret är givet och tokigt blev resultatet. Men det får vi lösa på nåt sätt utan att jag berättar om det här.

Fästmön och jag fick var sin bit hemgjord smörgåstårta. Han kan han, Jerka, när han sätter den sidan till. Jag var rätt hungrig när den sattes fram. Därför var det bra att kostcirkeln kunde fyllas på med pepparkakor från ICA Solens (tredje affären) gratisbjudning. När jag hade tryckt i mig två försvann Anna och äldsta bonusdottern för de skämdes nog…

Här är några bilder från den korta stunds firande Anna och jag var med på idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och när jag kom till New Village 
lyste min balleslinga* så vackert. Jag hade lyckats med monteringen av både den och timern alltså. Friden sänker sig över området – jag har nyss ätit och tvättat färdigt en maskin tjockis-svart och spikade gjorde jag på eftermiddagen. (Till skillnad från andra i huset så tvättar och spikar sena kvällar och nätter.) Kan det få vara lite lugn och ro en stund nu? I morgon fortsätter nämligen familjens firande av Jerry med en himmelsk middag. To be continued, alltså…

Tänd ljusslinga på balkongen

Titta, den lyser i novembermörkret!


Nu går jag och hänger tvätt innan jag…
rättar till ljusslingan… (Anna har lärt mig att saker ska rättas till.)


*balleslinga = ljusslinga på balkongen

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett tyst och oblåst inlägg.


 

Bokläsning på bilverkstan

Jag passade på att läsa medan jag väntade på bilverkstan.

I morse blev det till att stiga upp före tuppen. Eller nja, jag var ju förstås redan vaken. Det cirkulerar jobbsaker i Tofflans skalle under morgontimmarna. Ibland cirkulerar de så snabbt att jag vaknar extra tidigt. Denna dag bar det av till bilverkstan före jobbet. Jag hade fått en tid klockan sju och jag skulle få sitta och vänta medan mina bromsrör tektylades och fläktremmen byttes. När jag bokade tiden fick jag veta att det skulle ta en halvtimme. När jag kom idag och skrev in Clark Kent* skulle det ta en timme. Det tog i själva verket 45 minuter. Nu tassar Clark fram så tyst som en katt. Han varken gnisslar eller tjuter.

Tiden medan jag väntade ägnade jag åt att läsa (min bok på gång heter Vänaste land och trots typ tio år på nacken har den ett högaktuellt tema) och fundera över hur illa vuxna människor beter sig. Det dök nämligen upp en gammal bekant från ett annat liv. Men jisses så farlig jag måtte vara, för se det gick inte att varken hälsa eller sätta sig ner i vänthörnan. Utan att berätta vem, vad och varför vill jag bara säga att det inte var jag som skämdes utan personen ifråga. Jag hoppas att h*n har ett bra liv. Min kamp att få min osäkra tillvaro att gå ihop pågår fortfarande. Det snackades om personen att h*n var extremt lat. Konstigt då att h*n fortfarande har sitt på det torra medan jag plaskar med tårna i väta, så att säga. Nä, livet är inte rättvist. Men jag har kommit så långt att jag har accepterat att det inte går att ändra på vissa saker – hur fel och orättvisa de än är.

Nio minuter efter arbetsdagens start var jag på jobbet. Så nu ligger jag cirka 35 minuter på plus. Jag hade nämligen jobbat över lite i förväg. Det behövs vissa dar. Det är svårt att bryta mitt i nånting också. Jag trodde inte att jag skulle hinna med ett jobb idag eftersom jag inte fick underlaget förrän 20 timmar försent. Men det gick. Det är jag nöjd och stolt över. Sen var det som vanligt en massa konstigheter här och var, med avbrott för torsdagssoppa och dito pannkakor till lunch i restaurangen med NK**. I eftermiddags hann jag ikapp lite administration och dessutom påbörjade jag en textgranskning. Jag säger som Jesus när han for på arslet nerför Oljeberget:

Här går det undan!

Undan går det dessvärre inte för Telia. Igår skickade jag en fråga till deras support angående mitt starkt minskade antal ringminuter på mobilen. De ska ha 72 timmar på sig att svara, har jag fått veta. Alltså 72… Maj gadd, jag hinner ju åka på radonmöte i Italien under tiden… Vi får se om Telia slår SL som ännu inte har svarat på en fråga jag skickade till kundtjänst i augusti…

Radonmöte Italien

Jag hinner!


Två paket var jag och hämtade efter jobbet.
Det ena var mina och mammas julklappsböcker, det andra en klapp till en annan familjemedlem. Jag gillar att vara ute i god tid, vis av erfarenheterna från 2012. Passade på att handla lite också på ICA Heidan, så jag åkte en annan väg hem från jobbet.

Jag börjar trivas på mitt nya kontor, men avståndet till NK är för stort med tanke på hur tätt vi jobbar. Dessutom är rummet lika kallt som mitt förra. Idag tog jag emellertid till ett gammalt knep. En har ju jobbat ett antal år inom offentlig verksamhet och vet att internkuvert är bra till mycket. Visst har elektronisk post ersatt mycket annan post, men se e-post kan inte stoppa utblåst kalluft från en ventil. Det kan däremot internkuvert. Nu blåser det inte!

Internkuvert över utblås

Här är det inte blåst längre.


Ha en fin torsdagskväll!


*Clark Kent = min numera mycket tystgående bilman

**NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den resande Toffelfoten.


 

Onsdag och resdag. Jag hade tusen saker (liten överdrift, bara!) att göra hemmavid först, men jag hade tack och lov kommit ihåg att jag är glömsk och därför skrivit listor. Listor av varierande slag. Så faktum är att jag ännu inte kommit på nåt jag glömt hemma. Fast… jag hade kört ut bilen från garaget när jag kom på att jag hade mitt fula, fläckiga hemmalinne på. En extra tur tillbaka till lägenheten blev det.

Väldigt glad blev jag att bokpaketet från cdon kom idag. Jag köpte ju två böcker för namnsdagspengen jag fick av mamma. Beställningen gick iväg i söndags, fakturan kom igår och böckerna idag. Snabbt jobbat! Lustigt nog lät böckernas titlar tillsammans som nån sorts bokpoesi…

Väster om friheten och Deckarnas svenska landskap

Väster om friheten och Deckarnas svenska landskap – det låter nästan som bokpoesi, eller hur?


När jag rullade ut från New Village 
hade det börjat regna. Sen fortsatte det att regna, mer och mer och mer… Bitvis gick det som max att köra i 70 trots att det var 120. Dålig sikt, hala vägbanor, stor risk för vattenplaning och väldigt mycket trafik. Ja, jag var rädd. Nej, jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli skadad och för att skada andra. Men mitt förnämliga sällskap under en och en halv timme av resan var Hédi Fried som sommarpratade i P1. Stundtals när jag lyssnade till hennes berättelse föll mina tårar lika ymnigt som regnet utanför. Rädd var jag för körningen i det här vädret, men när jag tänkte på vad Hédi Fried hade överlevt skämdes jag. Vilken historia, vilket livsöde!

Tre mil innan jag nått mitt mål sprack himlen upp och blev blå. Min resa tog fyra timmar i stället för tre idag, men jag kom fram helskinnad och det är jag tacksam för! Mamma bjöd på kaffe, macka och kaka och trots att jag fikat vid Brändåsen var jag riktigt sugen. Det bästa med Brändåsen är nämligen inte deras plastade mackor och kaffe utan deras toaletter och att de har gratis wi-fi. Sen smakar macka utan plast bättre än macka med plast också…

Mamma blev glad för den gula blomman och pysslade med den medan jag åkte och storhandlade. Vid halv sju-tiden var jag klar och varorna inplockade. Molnen började hopa sig, men vi tog en promenad nere vid sjön. Det var skönt med lite luft och att få röra på benen. Hemma igen lagade jag mat, det vill säga ställde fram inköpt kall mat. Kvällen avslutades med prat och umgänge. Jag märker att vi är så lika – när vi är ensamma och plötsligt får en åhörare pratar vi på, både mamma och jag.

Godis köpte jag till oss, för här skiter vi i att det inte är lördag. Men det lustiga var att ingen av oss tog en enda bit – vi orkade inte. Så de som spar de har – lördagsgodis till torsdag kväll. Prislappen på påsen är för övrigt för två påsar. Nog för att godis är gott, men även jag har en botten…

En snabb surfrunda är vad jag orkar med när jag har publicerat detta. I morgon ska vi ut på diverse ärenden och mammas huvudpresent ska inköpas, förhoppningsvis. Jag hoppas att din onsdag var bra och önskar dig en god natt!

Här är några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.

Mina två liv

En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.

 


Eftersom Ann Heberlein själv
är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:

Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.

Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…

Det är ett lömskt lillfinger!

Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.

Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.

Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.

Det här programmet får högsta Toffelomdömet.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett vårdande och omsorgsfullt inlägg.


 

När jag skulle ge mig iväg i morse höll jag på att komma försent – jag fick inte upp garageporten. För ganska länge sen backade nån in i den och åstadkom en buckla i dörren. Men också en skevhet som gör att jag måste sparka till dörren för att den ska stängas ordentligt. Nu har jag väl sparkat så många gånger att dörren snart blir helskev. Det är inte första gången den krånglar så här, men den här gången hade Blondin-Tofflan tur! Ett par garage bort stod en man och grejade med sin bil. Jag bad helt sonika om hjälp. Jorå, han tryckte på inifrån, men det tog sin lilla tid att få upp porten. Den satt fast rejält. Mannen rekommenderade att jag skulle testa lite 5.56 för att smörja upp metallen på ena sidan. Jag hann fram till mitt besök i vården med ett par minuters marginal…

Efter varje besök i vården försöker jag göra en meningsfull utflykt i verkligheten. Idag hade jag ett ärende, men tyvärr var jag försent ute. Som vanligt. Men jag gjorde ett fynd i min påse (plastkasse från Tokerian i stället för handväska – hur skulle det se ut om Tofflan kom med en handväska?!) som förde med sig en snabb träff med Fästmön mellan hennes buss och jobbet. Vi skrattade lite åt fyndet – påsen det låg i var dessutom full av hål! – men mest känns det skönt att vara ärlig.

Även idag är det en underbar vårdag med strålande sol och ljumma vindar. Jag skämdes för att Clark Kent* var en sån smutsgris att man nästan inte ville ta i honom – varken på utsidan eller insidan. Därför styrde vi kosan till St1 där Clark fick sig en välbehövlig dusch** till ett specialpris. Och som tack för det fick jag en kopp gott kaffe och en kanelbulle av Frendo! Jag torkade min lille man torr med sämskskinn och medan solen torkade resten intog jag min gratisfika. Det smakade extra bra i solskenet. Både bil och dess ägare fick lite vård och omsorg.

Kaffe o kanelbulle

Kaffe och kanelbulle smakade extra bra idag – det var ju gratis och kunde dessutom intas utomhus.

 

Toyoyta vänster bak

Min skinande bilmans vänstra bakdel.

Efter besöket i vården, dejten med Anna och biltvätten tog jag sen inte 5.56 men ett liknande medel jag har, färgstiften och dammsugaren och gick ut till min parkeringsplats. Stod där och dammsög (el via motorvärmar-stolpen), putsade, polerade och duttade i både färg och lack. Nu skiner min bilman ikapp med solen! Själv är jag nöjd för att jag har gjort nånting meningsfullt idag. Då kan jag med gott samvete ägna lite tid åt De tysta innan jag värmer tomatsoppan jag fick av Anna till middag. Hittade en bit bröd i frysen som jag försöker tina med lite allmän vård och omsorg i mitt varma kök (förmiddagssol). Bröd och soppa smakar alltid bra, allra helst efter en dag som denna (utan att förklara mig närmare än det du får läsa ovan).

 

==> Slutligen vill jag påminna om den pågående tävlingen! Du som klickar här och skriver en kommentar är med i utlottningen av ett unikt armband. Och dragningen av en vinnare sker i morgon förmiddag, tisdagen den 10 mars! Så skynda, skynda!


*Clark Kent = min lille bilman

**dusch = biltvätt

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Jag läser ord som träffar som en knytnäve i magen. Eller en nål i hjärtat. Något lite omskrivna skulle de ha kunnat handla om ett annat barn och en annan förälder:

[…] Han blev sjuk för att du var så jobbig. 
En lärare på Bredängsskolan sa så till honom en gång.
Om pappa.
Och han hade trott på orden då. Skämts på ett sätt som han inte vill att Ester ska behöva göra. […]

Ur julklappsboken Zack av Mons Kallentoft och Markus Lutteman.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »