Decimerad skara

Ett inlägg om det vi alla måste.

---

 

Nej, det blev inget trevligt samtal med mamma i kväll. Det blev återigen ett dödsbud. Skaran är decimerad och min mamma, som tillhör de äldsta bland miljonerna, tar det hårdare för varje gång. Så även jag, för åldrarna kryper närmare min. Av fyra syskon är plötsligt två borta på kort tid.

Två saker vet vi med säkerhet:

1. vi ska leva med vårt eget jag resten av livet
2. vi ska dö

Ibland önskar en bara att döden inte hade fullt lika bråttom. Vila i frid, Lars Legomästare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Birgitta Stenberg har gått vidare

Ett inlägg om en författare jag gillar.

---

 

Alla vilda – en dokumentär om Birgitta Stenberg.

I morse hade jag just parkerat mig vid datorn när ett ledsamt tweet dök upp från en av våra större tidningar. Där stod att läsa att författaren Birgitta Stenberg är död. Birgitta Stenberg led av cancer och avled i natt 82 år gammal. Hon var på dagen 30 år äldre än jag. Så nu vet du det. (Jag hör hur Intresseklubben antecknar.)

Som många andra litteraturvetare, bokläsare och HBTQ-människor har jag ett förhållande till Birgitta Stenberg. Även om hennes storhetsperiod kanske var lite före min egen (<== ha ha ha, jag har aldrig haft nån!) gör det henne inte mindre i mina ögon, snarare tvärtom. För det krävdes ett visst mod att leva som bisexuell i en tid när att ha sex med en person av samma kön först var brottsligt (fram till 1944) och därefter en psykisk sjukdom (fram till 1979).

Birgitta Stenberg skrev böcker som jag slukade under min egen komma ut-period. Jag tänker främst på de självbiografiska Kärlek i Europa, Apelsinmannen och de efterföljande böckerna. Den allra sista boken av Birgitta Stenberg som jag läste var Eldar och is, en spännande bok full av överraskningar om Birgitta Stenbergs mormor och mamma.

Nä vet du… Jag tror inte att Birgitta Stenberg har gått bort! Jag tror att hon har gått vidare. Nu sitter hon säkert nånstans på ett moln, blickar ner på oss som är kvar här och funderar på sin nästa roman. Romanen, som kanske ska handla om hur det är att gå vidare..?

Vila i frid från smärtan, Birgitta! I övrigt har jag en bestämd känsla av att du inte har varit nån vilande person!

PS Den här helgen är det Sigtuna litteraturfestival. DÄR tror jag att Birgitta Stenberg hade platsat perfekt!

PS 2 Här kan du läsa om vad jag skrev när Birgitta Stenberg hade sommarpratat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Andra andningen

Ett inlägg om en bok.

---

 

För tre år sen gjorde jag en ny författar-bekantskap i Sofie Sarenbrant. Man kan säga att jag inte blev särskilt imponerad – Vila i frid fick medelbetyg av mig. Men man ska ge alla en andra chans. Därför köpte jag den andra boken i serien om polisen Emma Sköld, Andra andningen. Jag slukade läste idag.

Man kan tycka att det är märkligt att just jag slukar den här boken. Den utspelar sig nämligen under ett idrottsevenemang – Stockholm marathon. Och ”alla” vet väl att sport inte är min grej. Icke desto mindre, det här en deckare. Parallellt skildras händelser som skett ett år tillbaka i tiden och framåt samtidigt som vi får följa loppet. Den unga Wilma hittas död efter en löpträning i grupp. Polisen avskriver det som en olycka, möjligen ett självmord. Den enda som inte tror på det är Wilmas pappa Johan som startar sina egna efterforskningar. Ett år senare springer Johan Stockholm Marathon. Det gör även polisen Emmas syster Josefin – som har varit personlig tränare åt Johan. Emma är där för att peppa syrran, men blir snabbt inryckt i händelsernas centrum när en löpare mördas. En löpare, som tränade Wilma, flickan som dog. När ytterligare en person hittas mördad är det ett annat lopp än marathon som springs – det mot tiden.

Fy te rackarns så spännande den här boken är! Jag har läst så ofta jag har fått en stund över i det som kallas livet och jag slukade boken under denna tisdag. Det här är en riktigt bra deckare med ett upptempo som heter duga. Och så gillar jag förstås Emmas lite kritiska inställning till de springande galningarna.

Toffelbetyget blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vila i frid

En av de sista julklappsböckerna från förra året innebar en ny författarbekantskap för mig. Jag har just lagt Sofie Sarenbrandts deckare Vila i frid till handlingarna. Tack för den, Jerry!

En ny författarbekantskap. 

På Hasseluddens Yasuragi hittas en känd skådespelerska nästan död. Det ser ut som ett självmordsförsök. Men när ett äldre par hittas döda strax därefter i ett rum och även detta ser ut som självmord blir polisen Emma Sköld och hennes kollegor misstänksamma.

Sofie Sarenbrandt har skrivit deckare tidigare, men jag har som sagt inte läst några av hennes böcker. Den här boken är den första i en tänkt serie där Emma Sköld är huvudperson.

Tyvärr blir jag besviken. Det kunde ha varit en spännande deckare, för där finns frön till spänning. Frön som dessvärre liksom blåses bort av författaren genom konstiga meningar, dåligt uppföljda villospår och annat smått och gott.

Jag är snäll när jag ger den här boken medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har himlen fått en ”datoriserande” ängel…

Kotimatka pitkä niin…

Gårdagen inleddes som de senaste novemberdagarna – grått, trist och regnigt. Men efter ett par timmar intog solen scenen. Den lyste och lyste och lyste – och det var helt självklart att det var dagens huvudperson som hade gjort entré. Det var dagen för ett sista farväl av vännen Karin Nordenbäck.

Karin Nordenbäck 1959 – 2012.

Man ska inte dö när man fortfarande, till viss del, är en ung flicka! Det är ännu så, trots att det nu snart har gått två månader sen, att jag vill tro att det är ett misstag. Men faktum är att gårdagen satte punkt för ett kort liv här på jorden. Vi som kände Karin fick henne till låns några ögonblick. Nu sitter hon där uppe hos Gud och tittar ner på oss. Himlen har fått en datoriserande ängel, det är jag övertygad om. Karin inte bara betraktar oss, nämligen, hon skriver om oss också, var så säker…

Vi tog gott om tid på oss, Jerry och jag, när vi startade från Uppsala. Och det var tur, det, eftersom Jerrys Ajfån dirigerade oss till fel kyrka…  Jag gissar att Karin, som säkert följde oss från ovan, nickande och hummande, var belåten med att vi samarbetade. Men också fick sig ett gott skratt åt våra vedermödor. Till sist hittade vi rätt och där anslöt Fru Hatt.

Jag tror aldrig att jag har sett en full kyrka nån gång. Igår fick jag se den vackra gamla kyrkan i Täby kyrkby fullsatt, till sista plats. Karins mamma, 80+, tog emot oss alla i dörren och hälsade oss med ett handslag.

Det gick inte att ta miste på att Karin var en väldigt älskad person. Karin var nämligen skapt på det viset att hennes hjärta rymde alla och envar som behövde. Hon hade alltid tid för omtanke, tog sig alltid tid för telefonsamtal när somliga av oss var ledsna och oroliga. Därmed inte sagt att Karin inte var helt okontroversiell i vissa sammanhang. Hon la sig i och petade på sårskorpor och släppte inte och följde upp och kunde vara himla irriterande – inte för att hon var elak utan för att hon brydde sig. Och framför allt var hon människa. Medmänniska.

En vacker begravningsakt, med fin musik och solosång, psalmer som redan fanns skrivna i mitt hjärta, jag behövde inte titta på texterna, de finns inuti mig. Ett farväl. Jag tror att Karin betraktade evenemanget från ovan och att hon var väldigt nöjd.

Men mina tankar går inga andra vägar ändå än till hennes barn och hennes närmaste. Jag gråter inuti när jag tänker på att de nu inte har sin mamma kvar här på jorden längre. För även om man är vuxen behöver man en mammas kärlek.

Vi gjorde inga ofrivilliga avstickare, Jerry och jag, på hemvägen, utan anlände till Förorten vid 16-tiden. Jag hämtade Fästmön som väntade med barnen på Morgonen och sen åkte vi hem till New Village. På min plats vid soffbordet ställde Anna ett litet paket.

Ifall du skulle vara ledsen när du kom hem…

Och som om cirkeln slöts innehöll paketet dels…

… en glasängel…

…dels

… ord huggna i sten…

Det är gott att vara älskad! Glöm inte bort att älska varandra! Glöm inte bort att visa det! Glöm inte bort att vara rädda om varandra. För vi är många som vet att livet verkligen, verkligen är kort.

Vila i frid, Karin Nordenbäck! Jag saknar dig och tänker på dig varje dag. 

Livet är kort.

Läs vad andra (länkar till Jerrys och Fru Hatts inlägg ovan!) har skrivit om Karin Nordenbäck: Maria Elisabeth och Catta.

Read Full Post »

Några fattas mig

Den här helgen har jag nåtts av två vänners dödsbud. Det första var väntat, men ändå. Det ena kom alldeles nyss. Jag vet inte vad jag ska säga, tänka, känna, jag är alldeles, alldeles… chockad.

Det var inte länge sen jag ringde vännen K och grät i hennes öra. Livet är kort för somliga och framför allt är det inte rättvist. Jag klagade min nöd, hon ville veta mer. Vi skulle höras igen. Det blev inte så. Jag messade mitt nya mobilnummer i fredags. Det kom inget svar.

För två år sen när jag var på sjukhus var vännen K den enda av vännerna – familjen undantagen – som ringde min sjukhustelefon. Hon hade tid, hon tog sig tid, hon brydde sig. Hon duttade, hon flamsade och fick mig att skratta. Vem ska ringa mig den här gången? (Ja, jag vet, det är jävligt själviskt att tänka så.)

Tack vännen K för att du ändå har varit en del av mitt liv! För att du lånade ditt öra, för att du delade med dig av dina kunskaper som syster, för att du erbjöd mig att förvara familjeporträtten i ditt hem, för alla böcker du skickade mig, för alla tröstens ord du har gett mig under den korta tid jag har känt dig! Du fattas mig!

Mina tankar går till din familj, det är en stor förlust för dem alla. Vila i frid, käraste, käraste K!

Livet är kort. Kortare än du nånsin vet.

Read Full Post »

På tapeten där ute

Allmänbildning är aldrig fel. Vem som bestämmer vad du ska läsa är mest du själv. Här kommer mitt urval – och kanske lite hjälp på traven för dig..? Hon med Tuttarna i Träsket behöver förstås inte pina sig igenom. Ingen annan heller, för den delen.

• Studenter har en miljard i skuld hos Kronofogden. Jorå. Det är sant. Mer än 90 000 studenter har tillsammans en miljard i studieskulder – hos Kronofogden. Ändå sägs studielån vara ett bra sätt att finansiera sina studier. Och för en del finns det inget annat alternativ. Viktigt är emellertid att göra en budget. Alltid. Det gör jag varje år – trots att det var länge sen jag studerade.
• Högskolor tvingas banta. Det handlar om totalt 15 000 studieplatser som måste dras in. Regeringen tillförde 10 000 extra platser när det var som värst kris. Men nu minskar antalet ungdomar – och då ska studieplatserna också minska igen. Tycker regeringen. Men det är förstås högskolorna själva som bestämmer vilka utbildningar som bör prioriteras.
• Tony Scott är död. Tony Scott regisserade filmen Top Gun och sörjs av många. Scott McKenzie är också död. Han sjöng flower power hiten San Fransisco, du vet den där om att sätta blommor i håret. John Lennon är död. Han mördades 1980 när jag bodde i England. Nu vill hans mördare Mark David Chapman bli fri. Det är sjunde gången han ansöker om villkorlig frigivning. Jag gör avsteg från min åsikt att uttrycket Vila i frid – fast på engelska – är reserverat för mina nära och kära och säger högt och tydligt: RIP!
• Kärlekslåsen har hittat till Uppsala. Jepp! Den numera rätt gamla trenden att låsa fast ett lås (så konstigt det såg ut när jag skrev det…) på en bro har nu nått Uppsala och Järnbron. Hela 19 lås finns där nu.  Och i floden ån ligger troligen lika många nycklar som förälskade par har slängt i vattnet som bevis för att parens kärlek är evig. Fast sen artikeln skrevs har flera lås tagits bort i samband med renovering så kärleken var inte evig. Tvångsskilsmässa?

Livet är kort.

Read Full Post »

Träningsvärk i huvet

Idag har jag minsann fått känna på riktig träningsvärk i huvudet. Insidan, alltså. För där inne finns en skrynklig liten sak som har fått jobba ars**t av sig! Min föresats var att göra klart de svenska webbsidorna av forskartexterna. Han väl göra två eller tre innan fru Chef dök upp och ville ha hjälp med tabellerna i ett dokument hon jobbade med. Under dan. Det var 21 tabeller som skulle justeras… Men det klart att jag gjorde det! Det är roligt att känna sig efterfrågad – och ännu roligare när man klarar av uppgifterna man får. Jag blev färdig lagom till lunch.

Lunchen var ganska smaklös, trots att jag tillsatte peppar. Men jag såg ju fram emot kvällens mer äkta vara – en pizza från Aroma, en av de tre nyöppnade matställena i Gamlis. Vi var ju på en annan av dem,  Maestro, i söndags för vinstpengen.

Smaklös lunch – trots peppar.

                                                                                                                                                                    På eftermiddagen kämpade jag med forskarsidorna. Sakta men säkert växer 2 x 36 sidor fram. Arbetet kräver oerhörd koncentration och en del svordomar. Tur att Carl finns i bakgrunden ett tag till eftersom det känns övermäktigt ibland. Men jäklar så bra det blir när det är klart!

De 36 sidorna är inlagda under sex olika huvudrubriker. Jag är klar med den första huvudrubrikens sidor och de var flest, över tio stycken. Så jag är en god bit på väg. Jag hoppas att jag får det klart under morgondagen. Det vore kul att få skicka ut materialet för en sista kontroll hos forskarna nästa vecka!

Jag slutade vid 16-tiden och åkte då till Fästmöns jobb där hon kom bara en stund innan jag parkerade. Vi åkte och hämtade pizzor och under tiden började mitt huvud värka mer och mer och jag mådde illa som 17. Anna hade som tur var en Ipren i väskan. Efter den och efter att ha ätit mår jag mycket bättre! Gissningsvis var det en släng av träningsvärk i huvet, bara…

Det kom ett glädjande besked idag vad gäller Slaktar-Pojken och jag hoppas nu att turen har vänt för oss alla som letar jobb!!!

Medan vi väntade på att pizzorna passade jag på att ta en kort promenad i ösregnet (ja, för det började ju vräka ner just då…) med ett förhatligt brev från Postkodlotteriet som skulle läggas på gul låda för att återsändas. Det är nämligen så att jag fortfarande kryssar över mitt namn och min adress på post därifrån och skriver på kuvertet

Ej beställt material. Åter avsändaren.

Jag har returnerat vartenda brev jag har fått från Postkodlotteriet. Det har varit några års kamp och Postkodlotteriet tycks inte fatta att jag inte vill ha deras post. Jag har fått nån kommentar här på bloggen när jag har skrivit om detta förut från nån på lotteriets kundtjänst att jag ska avregistrera mig på ett ställe. Vadå avregistrera mig? Jag har väl aldrig varit ”kund” hos dem?! Det var det dummaste jag har hört!

Magen är nu stinn av pizza, tvättmaskinen har kvällsskift i kväll igen och himlen har varit så där magiskt vacker. Men det går ju inte att fånga denna skönhet på bild…

Ett första försök att fota himlen, med en viss sorts inställning på den tejpade mobilkameran – som jag snart ska byta mot en likadan som inte är tejpad!

                                                                                                                                                            Nä, det blev inte verklighetstroget! Provade en gång till:

Nej, färgerna stämmer inte på den här bilden heller!

                                                                                                                                                            Jag fick prova att ”lura” kameran att inte släppa in så mycket ljus. Då blev det så här:

Nja, nästan bästa färgåtergivningen.

                                                                                                                                                              Nu har tvättmaskinen tystnat och jag ska gå och hänga tvätt så att jag inte glömmer det som stackars L hade gjort häromdan. När det började lukta konstigt funderade L på om det var dags att rensa golvbrunnen… Men det var det inte. Det var dags att tömma maskinen på blöt tvätt som hade legat tvättad i ett dygn, eller så…

Efter hängningen ska jag kolla om det har hänt nåt i världen förutom att Steve Jobs har avlidit och ”alla människor” skriver RIP eller Vila i frid – det tycker jag att man reserverar för nära och kära – och att Tomas Tranströmer har fått Nobelpriset i litteratur. Tomas Tranströmer var faktiskt min gissning, även om jag allra helst tycker att Joyce Carol Oates är värd det. Men Tomas Tranströmer är en värdig pristagare!

Och nu till verkligheten innan jag glömmer bort den… Tvätten…

Read Full Post »

Wet Monday

I morse klev vi upp redan klockan sex. Och man kan inte påstå att vi var särskilt vakna… Det hade regnat hela natten och var mycket blött ute. Jag skjutsade Fästmön till jobbet och hon kom fram prick, vilket innebar att hon inte hann klä om innan rapporten. Själv var jag ju tidig till mitt ”jobb”, så jag passade på att ta en sittning på toa, förbereda ett inlägg för tidsinställd publicering etc.  (Jag gör det rätt ofta på vardagarna numera.) Och sen försökte jag ta hjälp att vakna.

Jag försökte få kloka kaffeautomaten att väcka mig.

                                                                                                                                                                  Den sista texten till nyhetsbrevet hade inte blivit kollad av skribenten. I stället hade h*n roat sig med att kolla och korrigera en annan text. Carl försökte få tag i skribenten utan framgång. Detta fick konsekvensen att nyhetsbrevet inte gick ut idag heller.

Resten av dagen ägnade jag åt mina forskartexter. Jag har nu fått alla översatta utom de två sidor som vi ska dela upp i flera sidor – den ena på två sidor, den andra på fyra eller fem. Vidare återstår sen att skicka tillbaka alla texter, såväl de engelska som mina svenska översättningar, till kontaktpersonerna för en sista koll. Innan de publiceras ska fru Chef granska och OK:a. Och så återstår att lyfta fram projekten samt ta foton från verksamheterna. En hel del återstår alltså, men samtidigt har en hel del blivit gjort också. Det handlar om ett trettiotal sidor som nu lär bli över 60 eller kanske ännu fler med tanke på projekten…

Dagens lunch var långkok. Jag hade med mig blomkålsgratäng och den skulle micras hela nio minuter. Satt och läste under tiden, så det gick ingen nöd på mig. När jag hade serverat gratängen tyckte jag att den var lite smaklös, så jag reste mig upp för att hämta lite peppar. Och lyckades välta det lilla vattenglaset över boken, bordet och golvet. Jag torkade vatten i en kvart, minst.

Beige blomkålsgratäng, smaklös. Bilden är tagen före jättevågen.

                                                                                                                                          Eftermiddagen ägnade jag åt översättningarna och nu är alla texter jag kan grundöversatta av yours truly. I morgon ska vi diskutera hur vi går vidare, men först måste vi få ut det där förb… nyhetsbrevet innan det blir alltför gammal skåpmat.

Anna mötte mig i dörren hemma. Jag tror hon försökte skrämma mig, så där som hennes pappa farbror Bosse brukar göra. Han är totalt oberäknelig. En gång, vid nåt födelsedagsfirande, stack han plötsligt sina fingrar mellan mina revben. Jag lät som en kastratsångare! Jaa, farbror Bosse är en luring, han.

Anna fixade till maten vi skulle ha ätit igår, fyllda pastaknyten med ostsås samt en härlig sallad till med bland annat oliver, fetaost och avocado. Det blev över till matlåda åt mig i morgon. Anna är ledig, så hon får försöka hitta nåt här hemma att gnaga på.

I kväll ska vi titta på den inspelade sista delen av Ont blod som gick sent på SvT1 igår kväll. Någon hade kommenterat här på bloggen och skrivit att det var så rörande att han hade gråtit!..

I morgon, tisdag, är det säsongspremiär – och enligt träjlerserna (jag vet inte hur jag ska skriva det engelska ordet trailer i plural bestämd form – därav min egen stavning!) den allra sista säsongen av Desperate Housewives på Kanal 5. När jag har sett den kan jag dö i frid. Rest in peace, liksom. (Anna fattar vad jag menar!)

Read Full Post »

”Det var inte mitt fel…”

Noterar att jag har missat ett av våra kända debattprogram på TV, Kalla fakta. Kvällens program handlade om huruvida det var några oklarheter kring vården av utrikesminister Anna Lindh. Underförstått: fanns det inte egentligen andra metoder som borde ha använts så att man kunde ha räddat hennes liv?

För mig känns det jättemärkligt att rota i det här sju år efter Anna Lindhs död. Och det gör ont inuti särskilt som Anna Lindhs två söner nyligen mist även sin pappa Bo i början av det här året. Stackars pojkar! Nu rivs alla sår upp igen, kan jag tänka mig. Och nu har de inte pappa kvar heller i livet.

Jag tittade som sagt inte på kvällen program, men har läst mig till att man bland annat tittat på om en annan behandlingsmetod kanske hade räddat Anna Lindhs liv. På nåt vis verkar den här typen av frågor och spekulationer mest vara retoriska. De som gör programmen har liksom bestämt sig i förväg för vilka svaren blir.

Anna Lindh blev överfallen av en man med kniv på NK i Stockholm den 10 september 2003. Hon fördes till Karolinska universitetssjukhuset, men avled dan därpå efter åtta timmars operation. Många anser att hon var den tänkbara efterträdaren till Göran Persson som ledare för socialdemokraterna. Faktum är att jag är benägen att hålla med!

Det jag emellertid inte kan hålla med om är den här typen av debattprogram som tar upp vems fel det var.

Det var inte mitt fel…

eller

Det var hans fel…

Anna Lindh är död och jag föreslår att vi låter henne vila i frid. Hon kommer aldrig tillbaka som levande oavsett vem vi skyller på.

Read Full Post »