Gamla grejor – loppis, antikt och ovärderlig affektion

Ett inlägg om gamla saker och en liten puff för en ny TV-serie.

---

 

Det brukar sägs att 

när fan blir gammal blir han religiös

Jag vet inte det, jag, men det som har hänt med mig är att jag har blivit mer och mer intresserad av gamla grejor. Det kan vara loppisprylar, det kan vara antikviteter och det kan vara äldre saker jag har i min ägo. De senare behöver inte betinga nåt högt effektivt värde, men affektionsvärdet har stigit med min ålder! Vissa saker har blivit ovärderliga, i mina ögon.

I mitt hem finns både moderna saker och gamla grejor. Men de saker jag värderar mest är nog de äldre sakerna jag har fått ärva eller fått gjorda bara för mig. Allra kärast – och mest ovärderliga för mig – är de saker min morfar har tillverkat. Morfar var snickare och enligt mamma tillverkade han sin familjs första möblemang. På den tiden lärde man sig att ta tillvara på saker och ting, även spillbitar. Fast riktigt fint ansågs det ju inte, så möblerna byttes ut efter hand. Jag tror inte min mamma har kvar nån enda sak, faktiskt. Men jag fick ju i tonåren ”ärva” hennes brudkista som hon i sin tur fick av morfar till sin 21-årsdag. Och så har jag en gunghäst och en kälke som morfar gjorde till mig när jag var barn:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Från mina farföräldrars hem finns inga hemgjorda saker, men den bästefåtölj jag nyttjar nere hos mamma är en öronlappsfåtölj som är specialgjord – av möbelsnickare – till min farfar på hans 40-årsdag. De flesta av farmors och farfars saker finns för övrigt i mammas hem. Men medan min pappa levde tog jag vara på några fina matsalsstolar i ek. Stolarna stod bara i mina föräldrars förråd och skräpade. Senare lät jag klä om dem (de var redan omklädda, i två olika sorters tyg) till brunt skinn. Så var nämligen sitsarna ursprungligen klädda innan de förstördes på vägen till Sverige över Ålands hav. Utöver stolarna har jag lite småsaker i mina hyllor som jag har fått genom åren, bland annat en rysk docka som FEM och jag kallade Vicky och hade mycket roligt åt under tonåren samt en fin kinesisk träask, mycket finare än den vi såg på loppisen i Gamlis i lördags:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hos mamma finns det många spännande och fina saker. Nåt jag gillar är det lilla hopplocket ovanpå ett skåp. Där står en karrott ur en flytande blå-servis som var farmors och farfars, en tennkanna, som jag tror var mormors och morfars, en vas, som mamma och pappa har ägt i alla år och ett ryskt träägg från pappas mostrar. Framför föremålen ligger en mässingssax som man klipper av ljusvekar med.

Ett hopplock ovanpå ett skåp hemma hos mamma.

Jag tycker om gamla grejor, både loppissaker och antikviteter. I kväll börjar en brittisk TV-serie på SvT 1, Inred med loppis (just nu har SvT ingen information på den adressen som länken går till, men det kommer förhoppningsvis!), där jag och du och vem helst som är intresserad av gamla grejor kanske kan få ett och annat tips.  Totalt blir det sex delar. Programstart är klockan 18.45. Det tänker jag inte missa!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Paria

Ett inlägg om en film.

---

 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.

Det var ett tag sen jag kom ut. Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hurtbulleri

Igår kväll, efter att ha värmt på lite mat till kvällen, tagit rätt på tvätt, duschat och bloggat, erbjöd jag mig att åka och hämta Fästmön från jobbet. Det var även Annas första dag efter fyra veckors semester och jag gissade att hon var trött efter arbetspasset. Hon blev glad och tacksam när jag erbjöd mig, så jag åkte dit vid 20-tiden.

Gymnastik, sport, idrott = INTE min grej!

Jag satt väl i bilen ungefär en kvart medan Anna jobbade klart och klädde om. Under den tiden – och nu ljuger jag inte! – passerade åtta personer som antingen promenerade med viftande armar eller joggade. Men hallå! Har alla blivit hurbullar, eller???

Tro nu inte att jag fick dåligt samvete eller nåt. Jag är fullt medveten om att jag behöver gå ner i vikt. Banta. Men jag lär gå ner en del automatiskt framöver, så nån bantning blir inte aktuell förrän jag har tillfrisknat. Fast jag började redan igår med att försöka äta vettigare.

På morgonen får jag bara ner kaffe och yoghurt med müsli när jag går upp så tidigt som tio över sex. Men då är jag hungrig när det ska förmiddagsfikas på jobbet vid halv tio, tio. Därför gjorde jag iordning en macka med ost och paprika, på grovt bröd, igår. Nu blev det inget fika, utan jag smaskade mest framför datorn. Men ändå. Mackan gjorde att jag klarade mig till lunchen, runt klockan tolv.

Till lunch åt jag vegetarisk paj och sallad med fetaostdressing. Nyttigt så det förslår. Och som sagt, igår kväll blev det en uppvärmd, liten portion makaroner och två korvskivor. Fast när jag hade sett alla hurtbullar och skjutsat hem Anna blev jag lite sugen på nåt. Då åkte två KitKat-chokladbitar ner i svalget.

Nej, bra på att äta bra är jag INTE, men jag har börjat tänka och försöka äta bättre. Där stannar det sen. Nån joggning eller några raska promenader med armar vevande som väderkvarnsvingar tänker jag inte göra, träna på gym – no way, José! Men lite, lite funderar jag på att gå och simma igen och ta med mig somliga små från Himlen… Jag funderar, alltså. Funderar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tidig start… och lång kväll

Idag blev det en tidig start på dan. Fästmön började klockan sju, så jag gick upp 5.38 eftersom vi samåker. Anna måste ju klä om också innan hon börjar jobba och därför bör hon vara på plats cirka tio minuter innan arbetsstart. Själv anlände jag till jobbet vid sjutiden. Rafsade efter passerkort och var tvungen att smygkolla min kod som är antecknad på hemligt ställe. På ett universitet är nämligen ingen på plats vid den här tiden – förutom lokalvårdarna och en och annan toffla…

Ytterligare en grå dag idag. Vi får hoppas att vädret håller sig, för i kväll är det skolavslutning för Elias. Andra klass… Om solen skiner hålls avslutningen utomhus, vid regn måste den ske inomhus – och då får varken föräldrar eller löst folk plats. Snopet, men så är det. Förra året var det fint väder och stora avslutningen skedde med sång och musik på fotbollsplanen. Sen fick vi följa med i klassrummet och eleverna, som då gick ut första klass, fick var sin medalj av fröken.

Så här såg Elias ut för ganska precis ett år sen.

Anna slutar klockan 13 idag och åker till Himlen för att förbereda avslutningsgrabben samt kanske nåt gott till efter. Familjetraditionen är nämligen att mamma gör jordgubbstårta. Jag ska försöka hinna ut till halv sex så att jag kan skjutsa Elias och Anna till skolan. Sen får vi se hur vädret blir och om vi får vara med eller inte. Jag vill nog gärna smaka jordgubbstårta sen i kväll i alla fall, men jag får se hur det blir. Jag vill inte tränga mig på alltför mycket i familjetraditionerna. Men kanske är det annat som drar i kväll än tårta. Fotbolls-em? Äsch, jag bara skojar, inte glor jag på fotboll heller när det är skolavslutning för Elias!!! Och jordgubbstårta… Det blir nog en lång kväll och jag är troligen inte hemma förrän till läggdags. Anna stannar kvar i Himlen med Elias, som ju har sommarlov från och med i morgon – det vill säga skolan är ju slut och fritids har visst stängt och den andra föräldern, den han ska vara hos egentligen, jobbar, medan Anna har ledig dag. Det eviga pusslandet.

Idag blir det en massa småplock på jobbet och jag har redan hunnit få iväg några viktiga mejl och lagt ut lite material på en av institutionernas intranätsidor. Äntligen har rektor kommenterat de höga kostnaderna och det innebär att alla måste hjälpas åt – och att korttidsanställningar ska undvikas. Så gissningsvis blir det ingen fortsättning för mig här. Det är oroande, men jag förstår om somliga är skadeglada. Jag försöker att inte måla 👿 på väggen än. Det är emellertid svårt att låta bli eftersom jag är en planerare. I sommar kan jag inte ens planera semester, än mindre framtiden efter den 31 juli…

Read Full Post »

Mörker, slask och krassligt

Det var då själva f*n!

tänkte jag när jag gläntade på persiennerna i morse. Det hade snöat! Och jag som såg barmark, asfalt, igår och njöt av det. Nej, februari är nog värsta perioden. Kanske mars också. När man har ledsnat på snö och ser fram emot våren. Det är otroligt slaskigt ute på vägarna nu, för temperaturen ligger på runt en plusgrad. En idiot till bilist körde om mig – PÅ FEL SIDA! – och stänkte ner hela den sidan av Clark Kent*. Tur för idioten att jag inte hade tvättat Clark…

På väg till jobbet messade Fästmön att hon just landat på sitt jobb, men blivit tillbakakallad till Förorten för fritids hade ringt och sagt att Elias var dålig. Hon hade precis hunnit klä om. Synd om grabben som både skulle åka skridskor och simma idag.

Själv vet jag inte om jag känner mig så mycket piggare än. Magen är asjobbig och jag har nästan kräkts idag på morgonen. Men jag tänker inte ge upp! Behandlingen ska genomföras och jag ska må bättre!

På jobbet var det ganska tyst som vanligt när jag kom. Och mörkt! Den ena lampan i hissen pajade igår och M ringde och felanmälde. När två ”gubbar”, varav en jätteblondin (ser inte klokt ut!), hade varit här och grejat fungerade ingen lampa. Det känns ganska läskigt att åka hiss i mörkret. Tyvärr kunde jag inte ta nån bra bild där inne, men jag tog en bild på mörkret hemma i stället. Nån som kan gissa vad den föreställer??? Jag har bara photoshoppat lite grann!

Vad är detta??? 

Read Full Post »

Wet Monday

I morse klev vi upp redan klockan sex. Och man kan inte påstå att vi var särskilt vakna… Det hade regnat hela natten och var mycket blött ute. Jag skjutsade Fästmön till jobbet och hon kom fram prick, vilket innebar att hon inte hann klä om innan rapporten. Själv var jag ju tidig till mitt ”jobb”, så jag passade på att ta en sittning på toa, förbereda ett inlägg för tidsinställd publicering etc.  (Jag gör det rätt ofta på vardagarna numera.) Och sen försökte jag ta hjälp att vakna.

Jag försökte få kloka kaffeautomaten att väcka mig.

                                                                                                                                                                  Den sista texten till nyhetsbrevet hade inte blivit kollad av skribenten. I stället hade h*n roat sig med att kolla och korrigera en annan text. Carl försökte få tag i skribenten utan framgång. Detta fick konsekvensen att nyhetsbrevet inte gick ut idag heller.

Resten av dagen ägnade jag åt mina forskartexter. Jag har nu fått alla översatta utom de två sidor som vi ska dela upp i flera sidor – den ena på två sidor, den andra på fyra eller fem. Vidare återstår sen att skicka tillbaka alla texter, såväl de engelska som mina svenska översättningar, till kontaktpersonerna för en sista koll. Innan de publiceras ska fru Chef granska och OK:a. Och så återstår att lyfta fram projekten samt ta foton från verksamheterna. En hel del återstår alltså, men samtidigt har en hel del blivit gjort också. Det handlar om ett trettiotal sidor som nu lär bli över 60 eller kanske ännu fler med tanke på projekten…

Dagens lunch var långkok. Jag hade med mig blomkålsgratäng och den skulle micras hela nio minuter. Satt och läste under tiden, så det gick ingen nöd på mig. När jag hade serverat gratängen tyckte jag att den var lite smaklös, så jag reste mig upp för att hämta lite peppar. Och lyckades välta det lilla vattenglaset över boken, bordet och golvet. Jag torkade vatten i en kvart, minst.

Beige blomkålsgratäng, smaklös. Bilden är tagen före jättevågen.

                                                                                                                                          Eftermiddagen ägnade jag åt översättningarna och nu är alla texter jag kan grundöversatta av yours truly. I morgon ska vi diskutera hur vi går vidare, men först måste vi få ut det där förb… nyhetsbrevet innan det blir alltför gammal skåpmat.

Anna mötte mig i dörren hemma. Jag tror hon försökte skrämma mig, så där som hennes pappa farbror Bosse brukar göra. Han är totalt oberäknelig. En gång, vid nåt födelsedagsfirande, stack han plötsligt sina fingrar mellan mina revben. Jag lät som en kastratsångare! Jaa, farbror Bosse är en luring, han.

Anna fixade till maten vi skulle ha ätit igår, fyllda pastaknyten med ostsås samt en härlig sallad till med bland annat oliver, fetaost och avocado. Det blev över till matlåda åt mig i morgon. Anna är ledig, så hon får försöka hitta nåt här hemma att gnaga på.

I kväll ska vi titta på den inspelade sista delen av Ont blod som gick sent på SvT1 igår kväll. Någon hade kommenterat här på bloggen och skrivit att det var så rörande att han hade gråtit!..

I morgon, tisdag, är det säsongspremiär – och enligt träjlerserna (jag vet inte hur jag ska skriva det engelska ordet trailer i plural bestämd form – därav min egen stavning!) den allra sista säsongen av Desperate Housewives på Kanal 5. När jag har sett den kan jag dö i frid. Rest in peace, liksom. (Anna fattar vad jag menar!)

Read Full Post »