Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Det gror

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

En ny arbetsvecka har börjat

Ett typiskt vardagsinlägg, signerat Tofflan.

Plötsligt blev det måndag igen. Morgonen har tvekat vad gäller vädret. Jag har då tittat ut genom arbetsrumsfönstret hemma. När jag tittar på mobilappen visar den strålande sol. Nåja. Det var tufft i alla fall att kliva upp idag. Ett skäl till det är ju att Fästmön kunde ligga kvar – hennes semester har härmed inletts! Och om jag är ärlig skulle jag helst vilja stanna hemma med henne.  I morse var jag så trött och zombieaktig att jag hällde min Pro viva svartvinbär i senapsmuggen kaffemuggen – med kaffe i… Men jag får glädja mig åt att det är en kort arbetsvecka. På fredag är jag ju ledig eftersom det är midsommar.

På fredag sätts den här fram på ballebordet*.

Vad gäller midsommar har vi inga större planer. Vädret avgör en del, men vi har pratat om att nicka pick på dan och äta sill till kvällen. Det är väl till kvällen man behöver få en snaps i kroppen så att man inte fryser. Den svenska sommaren är här, men den är kort och kvällarna råa och myggiga.

Annars går jag mest och drömmer om semester. Jag är rejält trött och sliten efter ett tufft år med lilla c, operation, extremt kort sjukskrivning, korta besked om jobbförlängningar och jobbjobbjobb på minst heltid. Därutöver mamma, som var hos mig i påskas i tio dagar, men som jag ändå hela tiden har dåligt samvete för. Och för Anna, som jag vill tillbringa mer tid med. Och för Uppsalanyheter.se som jag vill skriva mer för. Jag har ett par nya artikelidéer, förresten. Skälet till att jag ligger lågt med dem är att jag måste fokusera på jobb som ger inkomst den här veckan. Idag ska jag ta mig i kragen och ringa för att höra om det finns nåt besked på ett ställe att få. Och i morgon får jag antingen en telefonsignal eller tystnad om jobbet jag intervjuades för i torsdags. Går jag vidare blir det intervju nu på torsdag. Kroppen är alltså på mer än högsta beredskap – högsta beredskap har den varit inställd på så länge att jag snart inte vet nåt annat läge.

Oväder eller inte? Kroppen är på mer än högsta beredskap.

Jag tror att den här veckan blir antingen väldigt hektisk eller väldigt lugn på jobbet. Folk vill göra klart inför semestern och några har redan dragit. Ett besked om framtiden här på institutionerna har jag blivit utlovad före juni månads utgång. Det tror jag när jag hör! Och hör jag inget blir jag ju automatiskt förlängd en månad till eftersom arbetsgivaren har uppsägningstid. Var det nån som trodde att mitt liv var lätt och okomplicerat? För en planerare som jag själv är det tungt och svårt att inte kunna planera långsiktigt. Hittills har det handlat om att jag har kunnat planera en eller två månader framåt i tiden. Nu kan jag inte ens planera nästa vecka.

När har du semester, du avundsvärda, och vad ska du hitta på då???

*ballebordet = balkongbordet

Livet är kort.

Read Full Post »

Att gå dagarna i förväg

Den som känner mig och vet hur min situation är, känner säkerligen också till att jag är en planerare av rang. Jag gillar att planera framåt, peta in aktiviteter och människor, måsten och roligheter, i min kalender. Tyvärr har jag inte kunnat göra det på ganska lång tid. Först kretsade allt kring att vara arbetssökande. Då har man inte rätt att ha roligt, resonerade jag, och tillät mig ytterst sällan att träffa människor och göra saker som stimulerade mig. I stället blev jag ett plåster och en börda för min familj, främst för Fästmön, som skulle ha kunnat lämna mig hundra gånger om för att jag var så jobbig. Men det gjorde hon inte! Och till somligas förtret. Ja, för det var en och annan som hade mage att påstå att jag skulle blåsa (!) henne (på vad?). Vi är fortfarande tillsammans idag och det vi har, har ingen annan! 

Här blåser det i Annas hår. Och det är inte jag som blåser (på) henne!

Idag är det andra skäl som gör att jag inte kan planera framåt. Jobbfrågan är förstås fortfarande inte löst – jag har bara jobb till årsskiftet – men det är andra frågor som känns större som gör att jag har svårt att tänka framåt. Det känns lite ironiskt att gå från att vilja göra slut på sig själv till… att vilja leva. Men jag gissar att det är Guds mycket konkreta sätt att lära mig saker om livet.

Så jag får nöja mig med att planera kanske högst ett par dag framåt åt gången. Det jag gör på jobbet tar lite mer tid än så, men i tjänsten bokar jag in saker i livets kalender precis som vanligt. Det går så länge det går.

Det kommer dagar framöver när jag förväntas göra saker och jag vet inte hur jag ska hantera detta, för jag orkar inte. Jag hanterar det genom att säga att

vi får senarelägga XX i år.

Vänner och bekanta vill ha min hjälp med saker och ting och jag anser att sina vänner hjälper man – gratis. Men jag har inte en smula ork över till detta just nu. All kraft går åt till att försöka hålla mig upprätt och låtsas fungera som vanligt i vardagen.

Jag fick ett erbjudande i veckan där det stod

Skicka ett riktigt vykort gratis till fars dag via Facebook!

Ja, det är visst Fars Dag snart… Fast hur ska det gå för mig som inte finns på Fejan? För övrigt tror jag inte min pappa bryr sig om nåt riktigt vykort där han befinner sig just nu… Ibland känner jag att det ligger… inte så mycket tanke bakom såna där erbjudanden, inte om man ska sända dem direkt till vissa i förväg utvalda målgrupper. Man bör ta reda på lite fakta först.

Några andra som gick dagarna i förväg var en familj på gården. Uppenbarligen hade de läst fel i sin kalender, för i torsdags satte de upp adventsstjärnor i kök och vardagsrum. Igår kväll hade de insett sitt misstag och tagit ner dem igen…

Under veckan som gått har jag läst Mymlans twitter och sett hennes bilder från Auschwitz och Birkenau. Bilder som är helt tomma på människor därför att de flesta av dem som en gång rörde sig där sen länge är döda. Mördade. Här kan du se bilderna i på Mymlans blogg. Det kan inte finnas nån som inte blir berörd av dessa bilder… Bilder från människors sista vistelse, människor, som nog hade andra planer för sina liv än att bli utrotade. Människor, som kanske gick dagarna i förväg ibland och som hamnade i detta helvete – utan skuld. Man ska tänka på sånt här då och då, tänka över varför man bär på ett sånt hat till andra, så kanske, kanske man blir lite ödmjuk inför livet – och andra människor.

Livet är kort. Nothing else matters.

Read Full Post »

Tidig start… och lång kväll

Idag blev det en tidig start på dan. Fästmön började klockan sju, så jag gick upp 5.38 eftersom vi samåker. Anna måste ju klä om också innan hon börjar jobba och därför bör hon vara på plats cirka tio minuter innan arbetsstart. Själv anlände jag till jobbet vid sjutiden. Rafsade efter passerkort och var tvungen att smygkolla min kod som är antecknad på hemligt ställe. På ett universitet är nämligen ingen på plats vid den här tiden – förutom lokalvårdarna och en och annan toffla…

Ytterligare en grå dag idag. Vi får hoppas att vädret håller sig, för i kväll är det skolavslutning för Elias. Andra klass… Om solen skiner hålls avslutningen utomhus, vid regn måste den ske inomhus – och då får varken föräldrar eller löst folk plats. Snopet, men så är det. Förra året var det fint väder och stora avslutningen skedde med sång och musik på fotbollsplanen. Sen fick vi följa med i klassrummet och eleverna, som då gick ut första klass, fick var sin medalj av fröken.

Så här såg Elias ut för ganska precis ett år sen.

Anna slutar klockan 13 idag och åker till Himlen för att förbereda avslutningsgrabben samt kanske nåt gott till efter. Familjetraditionen är nämligen att mamma gör jordgubbstårta. Jag ska försöka hinna ut till halv sex så att jag kan skjutsa Elias och Anna till skolan. Sen får vi se hur vädret blir och om vi får vara med eller inte. Jag vill nog gärna smaka jordgubbstårta sen i kväll i alla fall, men jag får se hur det blir. Jag vill inte tränga mig på alltför mycket i familjetraditionerna. Men kanske är det annat som drar i kväll än tårta. Fotbolls-em? Äsch, jag bara skojar, inte glor jag på fotboll heller när det är skolavslutning för Elias!!! Och jordgubbstårta… Det blir nog en lång kväll och jag är troligen inte hemma förrän till läggdags. Anna stannar kvar i Himlen med Elias, som ju har sommarlov från och med i morgon – det vill säga skolan är ju slut och fritids har visst stängt och den andra föräldern, den han ska vara hos egentligen, jobbar, medan Anna har ledig dag. Det eviga pusslandet.

Idag blir det en massa småplock på jobbet och jag har redan hunnit få iväg några viktiga mejl och lagt ut lite material på en av institutionernas intranätsidor. Äntligen har rektor kommenterat de höga kostnaderna och det innebär att alla måste hjälpas åt – och att korttidsanställningar ska undvikas. Så gissningsvis blir det ingen fortsättning för mig här. Det är oroande, men jag förstår om somliga är skadeglada. Jag försöker att inte måla 👿 på väggen än. Det är emellertid svårt att låta bli eftersom jag är en planerare. I sommar kan jag inte ens planera semester, än mindre framtiden efter den 31 juli…

Read Full Post »

Muller och sånt

Lördagsmorgon. Sovmorgon. Vad händer? Nej, fel. Ingen unge som gastar, vilket får mig att befästa åsikten

Turkosa fönsterlampor är bäst när de är släckta. (Underförstått: Då är ingen hemma.)

Nej, jag vaknade så bra ändå vid sjutiden. Vanemänniska… Och ändå slocknade jag i sängen med Taggart på TV:n (jag vet, 7:ans länk är typ ett år gammal, men TV-serien Taggart går fortfarande!) runt halv ett, först.

Det är magen som mullrar. Den är inte helt lycklig över gårdagen och torsdagskvällens lilla överdosering av C-vitamin. Inte blev den gladare över att jag tröstade den med kycklingburgare och pommes från Mac Jack, en skål popcorn och en enorm bit White Lady-tårta (inget får ju förfaras). Jag fattar inte, men jag fick laga min byxa igår. Min Nike-hemma-mys-byxa. Den hade spruckit i grenen… Är jag tjock eller är jag… enorm snart???

Låg kvar i sängen och lyssnade till olåten från mitt inre, medan jag försökte leka lördagsmorgonsmys med min bok på gång. Det var boken jag fick i den numera vida berömda julkorgen.

Boken från den berömda julkorgen.

Idag bär det av till Himlen. Jag har packat min rygga och lite annat som ska med. Men först är det lite att fixa med här hemma. Det enda nyttiga  jag har gjort denna morgon är att bädda och samla ihop ett antal soppåsar som ska förpassas ut till respektive kärl i soprummet. Men det är nästan fem grader kallt och jag drar mig för att kliva utanför dörren. Jag är ännu inte tvättad och klädd, går omkring i slafskläder. Ska strax fixa fram frukost och först därefter ska utsidan få sin putsning.

Mamma telefonerade jag med igår kväll, för jag känner att jag behöver komma iväg lite tidigare idag. Elias har fortfarande feber och börjar bli förkyld, så han är kvar hos sin pappa, men ska hämtas hem idag. Fästmön behöver handla mat också. Taxi Tofflan Clark Kent* skulle behöva tvätta sig, men det får anstå. Det är för kallt, helt enkelt.

Så här snygg kan han vara, Clark, när han är ren och fin.

Den här veckan har jag fått tre nej på jobb jag har sökt. Ibland får jag en känsla av att vissa rekryteringar är uppgjorda i förväg. Jag funderar till exempel över alla jobb (ett tjugotal?) jag har sökt inom Vård & Bildning vid Uppsala kommun. Där borde min erfarenhet från  en liknande verksamhet fast en annan offentlig organisation väga mycket tungt. Men den är tydligen ingenting värd. En enda gång har jag kommit på intervju och då var det så uppenbart att den lilla personalmänniskan enbart hade stirrat på min examen med litteraturvetenskap som huvudämne eftersom det var ett vikariat som informatör på Stadsbiblioteket.

Nej, idag mullrar visst hela jag. Men det kanske inte är så konstigt när en planerare av rang inte kan planera sitt liv längre än till tisdag kväll. På måndag tar jag en kort sovmorgon, för då har jag semester. Efter lunch ska jag åka till ett förhoppningsvis givande möte. På tisdag har jag en klippning inbokad klockan 17. Sen är mitt liv slut, liksom. För jag tänker inte gå till Arbetsförmedlingen på onsdag och förnedra mig igen. Eller?

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Sovmorgon, vinter, höst och diverse våndor

Kroppen tyckte att jag hade fått min sovmorgon klockan 6.37 i morse… Hur kul är det att vakna så tidigt när man har den första sovmorgonen på två veckor??? Inte nåtl… Men jag pinade mig kvar i sängen till klockan åtta och slumrade väl till lite efter att ha varit på toa. För kroppen tyckte att jag skulle ha ont i magen, så ont att jag inte kunde somna om.

Vid åttatiden i morse visade termometern bara fyra grader. Det är definitivt på väg mot kallare tider och jag gillar det inte. Jag hatar kyla, snö och halka! Snö går möjligen an kring jul, men inte sen. Hoppas nu att det inte blir snorhalt på morgnarna, för jag får inte vinterdäcken bytta förrän om mer än en månad…

Snö kan vara OK kring jul och i naturen, men inte på gator och vägar och trottoarer…

                                                                                                                                                                På tal om Clark Kent* måste jag säga att jag verkligen har hållit bensinkonsumtionen nere under en månad! Det verkar som om en tank räcker, vilket ju vore toppen! Tidigare har det gått åt två tankningar i månaden och det är ju faktiskt inte klokt när man är arbetslös! Det som drar soppa är alla korta körningar och det är nåt jag nästan inte alls gör nu. Men naturligtvis sker detta på bekostnad av mitt förhållande! Jag är ju inte ute hos Fästmön och barnen som tidigare, utan bara lördag och söndag de helger hon har barnen. Idag, till exempel, ska jag åka ut när jag har fått ordning på torpet.

Ordning på torpet, ja… Det så kallade torpet är det allt annat än ordning på! Jag glömmer till och med att vattna mina krukväxter. Men idag har de i alla fall fått sig var sin rejäl skvätt. Stryktvätten hänger uppmanande i gästrummet och dammsugaren startar snart av sig själv. Sängarna skulle behöva få rena lakan, soporna måste bäras ut i soprummet innan de börjar röra på sig… Ja, ja, jag ska åtminstone gå ut med soporna också innan jag åker till Himlen idag. Strykningen får jag fixa i morgon kväll, dammsugningen får bli nån kväll i veckan som kommer. Renbäddat får det bli till nästa helg. 

Höst är inte bara fina färger utan också marknad i oktober i Uppsala. Den här bilden är ungefär ett år gammal.

                                                                                                                                                                På måndag och tisdag är det höstmarknad på Vaksala torg här i Uppsala. Tyvärr har jag ju inte möjlighet att gå dit, det hade varit kul annars. Men när det gäller shopping är första prio ett födelsedagsbarn som blir 17 år nästa lördag och som inte har svarat på sms vad hon önskar sig. Varken hennes mor eller far har trots mina uppmaningar delat med sig av några önskelistor. Då blir det svårt…

Lite melankolisk och tankfull är jag idag. Tiden rinner iväg, och framtiden, som bara för ett tag sen kändes ljusare, är fortfarande liksom i dimma. Det är svårt, det, för en planerare som jag…

Jag tröstar mig med Dennis Camitz nyinspelade cover på Bon Ivers låt Skinny love. Den passar min sinnesstämning i skrivande stund. Titta, lyssna och njut!

                                                                                                                                                               *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »

Mitt i natten: Mindfulness

Jag sitter mitt i natten och funderar över mindfulness. Jag skulle vilja skriva nåt klokt, intressant och insatt om detta, men känner för lite till det. Det är ett av dessa uttryck/fenomen som jag får en känsla av är rätt inne just nu. Och då blir Tofflan skeptisk!

Samtidigt känner jag spontant att mindfulness verkar klokt. Begreppet i sig betyder, direktöversatt, medveten närvaro. Att vara uppmärksam, sinnesnärvarande. Att leva mer i nuet. Ursprunget är från zenbuddhismen. Genom meditation bli bättre rustad att möta negativa stunder i vardagen. För det är i nuet vi lever – det förflutna är ju redan över och framtiden har inte skett än…

Framtiden för den här blomman blev ett äpple.

                                                                                                                                                                    Hur och för vad använda mindfulness? Antingen i terapi eller som självhjälp. För stresshantering, emotionell balans, ökad självinsikt och för att stärka positivt tänkande. Men också mot sömnproblem och smärta.

Jag önskar att jag hade hittat detta när jag gick in i min kris. Nu känns det som om det är lite… för sent. Jag hade kunnat använda delar av mindfulness som verktyg för att komma vidare, att inte låta det onda ta över mig. Det har alltid varit svårt för mig att leva i nuet. Jag är en sann planerare och om min tillvaro raseras så som den gjort uppstår självklart en kris.

Jag föll. Jag blev nedsågad.

                                                                                                                                                            Kommer man igenom en kris och ut på andra sidan sägs det att man blir en starkare människa. Det vill jag tro. Jag vill tro ÄNNU MER än tidigare att ingen sätter sig på mig igen utan att möta motstånd, till exempel. Jag vill fortsätta tro att människor är goda, men har samtidigt lärt mig att vara mer reserverad och att ta mer tid på mig innan jag bestämmer mig för om en person är pålitlig eller om den när som helst hugger mig i ryggen. Det är en skada jag har fått, inser jag, men samtidigt är jag så pass gammal att jag inte längre kan vara lika blåögd som jag en gång var…

Att bygga upp på nytt…

                                                                                                                                                               Det förflutna är verkligen passerat. Det går inte att göra nåt åt. Det är som det är. Människor har visat sina rätt jag – så även jag själv. Jag har förlorat så kallade vänner och bekanta under resans gång. En del som jag känt i över 20 år. Det har inte varit smärtfritt, kan jag meddela. Men jag har överlevt och jag har funnit en ny trygghet i mig själv – och också hittat nya vänner! Jag vill dock ha till protokollet att jag inte är utan skuld.

Sant om vänskap, eller hur? Kan man inte själv vara en vän får man inte heller några vänner.

                                                                                                                                                          Framtiden… Jag har givetvis mål, men jag vet ju inte vad som sker. Jag vågar inte gå in i mig själv och se. Det får jag inte heller göra, den… förmågan (?) är jag endast tillåten att använda när jag ska hjälpa andra. Men som sagt. Mål har jag. Delmål och slutmål. Och det vore väl själva F*N om jag inte når några av dem nu när jag är så bestämd på att vägen leder uppåt igen!

Om jag vågar öppna grinden kanske vägen leder uppåt – trots att entrén ser så risig ut…

Read Full Post »