Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hiss’

Ett inlägg om en film.


 

DevilPå fredagskvällar, när jag är så där härligt trött efter en arbetsvecka, har jag god lust att sjunka ner i bästefåtöljen och bara se nån bra och läskig film på TV. TV6 aviserade filmen Devil (2010) som en rysare  i fredags. Hoppfullt bänkade jag mig för att bli riktigt uppiggat skrämd.

Filmen handlar om ett gäng människor som blir fast i en hiss på väg upp i en skyskrapa. Utanför jobbas det för att rädda dem, men det ingen vet ursprungligen är att djävulen är bland de instängda. Och en efter en tas de av daga.

Faktum är att den här filmen är lika trist som sitt omslag. Det som hade kunnat vara riktigt läskigt faller bara platt. Jag blev inte ett dugg rädd, inte ens när det klättras utanför hissen. Jag hade bara fruktansvärt tråkigt. Varför tittade jag då? Tja, nånstans, nån gång hoppades jag att det skulle bli rysligt spännande. Jag blev besviken. Dessutom begriper jag ingenting när jag läser om den på nätet och ser att den blivit nominerad för två (2) priser.

Toffelomdömet blir det lägsta. Se inte den här filmen om du inte vill somna. Den får nämligen en toffla för att den kan funka som sömnpiller.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg.


 

Den som inte har jobb och inget hellre vill göra än att jobba blir minst sagt irriterad när de som jobbar inte jobbar. Eller är väldigt och pinsamt ineffektiva. Här ska du få två exempel ur mitt händelserika liv:

Jag fyllde år i söndags. På söndagar delar PostNord inte ut några brev. Därför hade familjen Raffa, med Tant i spetsen, postat ett födelsedagskort till mig på förmiddagen, onsdagen före. Förhoppningen var att två dagar skulle vara tillräckligt med tid för kortet att komma fram, det vill säga senast i fredags. Idag, tisdag hade kortet singlat ner i min postbox. Tisdag. Sex dar… Ska det ta sex dar för ett brev med korrekt adress och porto att levereras från Falun till Uppsala??? Fy 17 så ineffektivt och dåligt, PostNord!!!

Födelsdagskort från Tant Raffa och Mia

Två födelsedagskort, varav det till vänster tog sex (6) dar på sig att hitta från Falun till Uppsala.


Till Tant Raffa – och till Mia, vars försenade födelsedagshälsning också den kom idag – säger jag däremot TACK!
(För jag blev ju väldigt glad, även om dagen inte prickades in.) Jag hoppas att Tant Raffa klagar riktigt ordentligt – om nu Kundservice svarar i den telefon vars nummer finns på webben. För övrigt, en väldigt dålig webbplats, där det är svårt att hitta och finns uselt med information. Jag har massor av förslag till förbättringar av PostNords webbplats med mera, men jag skulle aldrig vilja jobba på det företaget – inte ens om jag fick en exklusiv brevöppnare!!!

 


 

Sen var det det här med träbenen… Fästmön köpte fyra träben på IKEA förra måndagen till sin ”nya” fåtölj. Men utan att öppna de två förpackningarna insåg hon att det var ett felköp. Eftersom jag är på benen (de vanliga, inte träbenen!) erbjöd jag mig att åka ut till IKEA, lämna benen och få pengarna tillbaka.

Stubbarp ben

Träben skulle återlämnas.


Jag parkerade i p-huset. 
Där var bra skyltat till Byten & Återköp och jag tog en särskild hiss dit upp på plan ett. Sen upphörde mina positiva intryck. Längs ena låååångsidan av en stor sal fanns många kassor. EN kassa var öppen. I den stod två unga tjejer. Den ena grejade oupphörligt med sitt hår och den andra pratade om lunch. Före mig på tur stod två tjejer, kanske något äldre än dem i kassan, med en stomme till ett köksskåp på en kärra. Inget hände, deras nummer blev inte framtryckt. De tittade på varandra, de tittade på tjejerna i kassan, de tittade på mig. Jag tittade på dem, jag tittade på tjejerna i kassan… och TILL SLUT var det väl så att Den Onda Toffelblicken träffade IKEA:s personal.

Den Onda Toffelblicken

Den Onda Toffleblicken. OBS! Titta inte för länge!


I min enfald trodde jag 
att de båda tjejerna i kassan hade vaknat till liv och insett att de var där för kundernas skull. Men icke! Hårgrejsandet och lunchsnacket återupptogs. Till sist fick jag nog och stegade fram.

Har ni tid, eller? 

frågade jag surt.

Den ena unga tjejen gav den andra instruktioner om hur hon inte skulle ta emot kunder som inte väntade på att deras nummer hade tryckts fram!!! Den andra unga tjejen började hjälpa mig. Makalöst!

Jag la fram mitt ärende, det vill säga sa att jag ville byta två obrutna förpackningar träben.

Den Hjälpsamma:

Varför då? 

Jag:

Vadå varför då?

Den Hjälpsamma:

Ja, varför vill du byta dem? Passade de inte?

Jag:

Passade? Som du ser är förpackningarna obrutna. Jag vill byta dem, bara.

Den Hjälpsamma:

Har du kvitto?

Jag: 

Nej, jag tog med mig en cykel!

sa jag INTE utan halade fram kvittot.

Den Hjälpsamma började knappa in nånting. Hon frågade, i tur och ordning efter

  1. mitt namn
  2. mitt postnummer
  3. mitt telefonnummer

Jag svarade men kunde inte låta bli att fråga

Varför vill du ha de här uppgifterna? Är det inte lättare att du ber mig om legitimation?

Den Hjälsamma flinade generat och svarade:

Nej, legitimation behövs inte.

Nåt svar på varför hon ville ha mitt namn, mitt postnummer och mitt telefonnummer fick jag aldrig. Tjugo minuter senare åkte jag därifrån med en hundralapp i näven.

Låt oss säga att jag inte var särskilt imponerad av IKEA:s personals effektivitet… Men det gav mig i alla fall ett ämne att blogga om och det tackar jag för. Jag hoppas att nån från IKEA läser det här inlägget och börjar prata service gentemot kunder med sin personal. Kanske håller nån liten… kurs… För vad hände egentligen med

kunden har alltid rätt – till god service?!

Nån som vet???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ord.


 

motorola_microtac

Typ en sån här mobil hade jag, med ett tjockt batteri och ett tunt.

Vad gjorde man innan mobiltelefoner fanns? Jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet. Det var en riktig tegelsten, en Motorola, och jag fick ladda den varje dag. Så DET är sig likt, för iPhonen får jag ladda ibland flera gånger om dan. Inte mycket utveckling där, inte. Nä, det som har utvecklats är snarare den utbredda användningen av mobiler. Tidigare var det ju mest i tjänsten man hade mobil – eller om man ville skryta med hur framgångsrik man var – mobiler var ju väldigt dyra.

Igår på julafton samlades familjen hemma hos Fästmön. Men jag och mamma firade i New Village. Det blir för omständigt för mamma att åka iväg nånstans och hon skulle aldrig klara trapporna upp till Annas lägenhet (mamma åker inte hiss). Jag mår heller inte bra fortfarande. Så vi två firade hemma hos mig, med gran, klappar, godis och god mat (jorå, magen ger sig till känna…).

Det är mysigt att fira jul med min ursprungliga familj också, även om pappa fattas oss. Samtidigt saknar jag förstås min nya familj och längtar efter den. Som lite kompensation skrev jag sms till var och en och skickade under kvällen. Det var delvis för att jag inte hade möjlighet att ge så många klappar i år. Det blev så varmt i hjärtat av svaren jag fick tillbaka, särskilt från barnen. Jag fick läsa att nån var glad att jag finns, att nån var tacksam över det stöd jag har varit under tuffa tider och att jag var saknad. Stora ord från unga människor som gjorde mig så rörd att jag fällde en tår.

Det har inte alltid varit lätt att vara bonusmorsa. Att komma in i en familj som då bestod av tre tonåringar och en liten knodd på fem år kräver att vi alla är flexibla. Men för mig, som inte har några egna barn, har dessa fyra bonusbarn varit en riktig gåva i livet! Verkligen nånting med betoning på BONUS.

Tyvärr tycker jag själv att jag inte har varit den bonusförälder jag hade önskat att vara. Det handlar till stor del om en man som en januaridag för snart sex år sen tog ifrån mig en del av min grundtrygghet. En man som förstörde mitt gamla liv och som berövade hela min familj en viss form av trygghet som jag sen dess inte har kunnat ge den. Jag tror inte den mannen har empati nog att ens nån gång då och då sätta sig in i vad han gjorde, vad han förstörde. Men nån gång önskar jag att hans samvete svider när han rullar sig i alla sina miljoner, kanske i nån av sina flera bostäder, tillsammans med sina välartade barn som har fått allt de har pekat på. Jag har inte kunnat stötta min mamma ekonomiskt (mamma får en skamligt låg pension). Mina bonusbarn har fått kämpa – och kämpar! – hårt. De får baske mig inget gratis. Inget annat än stor och total kärlek från oss vuxna. Och DET är stort. DET är värt mer än allt guld i hela världen. Kärleken är störst.

Mina bonusbarn 2009

Mina bonusbarn 2009.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag är det och dags att redovisa den Tofflianska veckans hiss (Pride) respektive diss (Prejudice). Det blir så här, det:

Pride


Prejudice

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissigt och dissigt och inte så fnissigt inlägg.


 

Torsdag och då levererar jag som vanligt en lista över den gångna veckans toppar (knopp) och dalar (knäpp). Nu händer det ju inte så väldigt mycket i mitt liv för tillfället. Men jag lever. Och livet, min vän, det är en gåva!

Knopp


Knäpp

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-polisserie.


Äntligen en deckare!
Eller en polisserie. Eller en psykologisk polisthriller i två delar. Hur som helst, i afton visade SvT1 den första, långfilmslånga delen av två av Den fördömde.

Den fördömde

Den fördömde Sebastian Bergman i mitten.


Som sist
spelar Rolf Lassgård kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Mannen som 2004 förlorade fru och dotter i tsunamin i Khao Lak. Detta har naturligtvis satt sina spår. Ett sätt för Sebastian att hantera sorgen är sexmissbruk. Men samtidigt som han är alldeles hopplös med kvinnor lyckas han hitta sin första dotter, som är polis. De jobbar tillsammans och Sebastian berättar inte att han är Vanjas pappa. I stället löser de fall tillsammans. I afton handlade om tre unga kvinnor som hittas döda i en gruva. Självmord, så klart. Fast… vem tog hissen upp till markplan om alla tre begick självmord nere i gruvan?

Spännande, psykologisk thriller, med lite väl mycket betoning på psykologi, enligt min menig. I morgon visas del två. Toffelbetyget blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Fyra delar
om rektor Emma och polisen Filip har Kristina Appelqvist nu skrivit. Och med De blå damerna har hon avslutat just den serien – men skriver på en ny deckare!

De blå damerna

De blå damerna och ett gult hus.


I Skövde
har man fått låna ett gäng van Gogh-tavlor till sin konsthall. Men en natt försvinner en av målningarna, Det gula huset. När tjuvarna lämnar konsthallen hittar de emellertid en död kvinna i hissen – och det är inte tjuvarna som har haft ihjäl henne. Polis Filip nystar i mordet, medan kollegor från Stockholm försöker hitta konsttjuvarna. Stölden och mordet verkar på nåt sätt hänga ihop med sällskapet De blå damerna. Rektor Emma inser att hennes kommunikationsavdelning håller på med nåt skumt…

Åter en ganska trivsam deckare om rektorn och polisen som får ihop det och där rektorn verkar dra till sig mord. Den här gången innehåller historien för säkerhets skulle också en konststöld, korruption och ett suspekt pokergäng. Lite mycket av det goda, kan tyckas. Men boken är spännande även om slutet känns lite ihoprafsat.

Det blir inte högsta Toffelbetyg, dock ett högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens lite annorlunda promenad.


Vi har varit på utflykt,
mina nya, skitsnigga skor och jag…

Snigga skor

Mina nya, snigga skor.


Även om jag kallar skorna nya
har de några månader på nacken. Men de användes inte förrän idag för första gången. Jättemjukt skinn – och ändå fick jag skavsår. Inläggen gjorde skorna trånga i tårna. Vidare är jag inte van vid att ha en kant som skaver mot mina feta smalben… Färdiggnällt! De är snigga som tusan och den som vill vara fin får, som bekant, lida pin.

Vi tittade på en fjamsiga fontäner, mina skor och jag…

Små fontäner

Fjamsiga fontäner.


Vi klev vidare och hamnade…
i strålkastarljuset!

Strålkastare

I strålkastarljuset.


Passerade höga fönster
i en tegelbyggnad…

Fönster i tegelvägg

Höga fönster.


Tittade på den konstnärliga utsmyckningen
och funderade lite på vad en naken tjej med en delfin i famnen på en delfin gjorde just här

 Tjej med delfin

Vad gjorde de just här???


Hamnade på ett ställe
där det var högt i tak… Sånt gillar ju jag!

Glastak

Högt i tak.


Klev runt lite,
in genom en dörr, åkte hiss och plingade på här.

Glasdörr

Bakom denna glasdörr…


Hit in får inte du följa med.
Men jag kan säga så mycket som att det blev ett givande samtal om jobb. Lite hoppfull, trots två nej som piskrapp över ryggen idag. Annorlunda, ändå bekant. To be continued… 

Hemma igen. Lite hushållsarbete, lite mobiltelefoni med Fästmön, lite uppgradering av virusskydd till 2014 års version. Därpå en tur till Stormarknaden för inhandlande av tillbehör till kommande Oktoberfest. Jag fick ap-armar på kuppen!.. Men fötterna mådde bättre av att jag tog ett par fusk-inlägg och la i mina snigga skor!

Låda

Tillbehör till Oktoberfesten. Dock inte nåt vin.


Nu ska jag författa ett lösenskyddat inlägg
innan jag fortsätter dagens öden och äventyr. Runkeeper-turen får senareläggas idag! Igår skippade jag den ju på grund av händelsernas utveckling. Därför kan jag inte skolka idag. Men jag måste nog äta först – det har inte blivit mer än en skål med fil och müsli vid åttatiden i morse.

Stort TACK till alla som peppade och stöttade mig inför förmiddagens övning!!! Ovärderligt!

Vad har du gjort idag då??? Du vet att jag är nyfiken även om jag har fullt upp!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

På väg och framkomst

Ett inlägg om en resa, om musik, om prat och om mat.


Det blev en tur ut till Förorten idag också.
 För även om vi var ute igår tyckte jag att det blev för mycket att bära för min Käraste. En liten avvikelse från mitt körschema, alltså, men ett kärt besvär. Eller inget besvär alls! Jag fick ju träffa Prinskorven också och önska trevligt sommarlov och kommande resa.

Sen vände jag bilen söderut. Jag hade underbart sällskap i en och en halv timme av Sarah Dawn Finer, som sommarpratade idag. I direktsändning! Hon förklarade tidigt att det var ett strategiskt val. Spelar ingen roll, jag tyckte att det var skitmodigt! Två låtar rev hon av i studion också, en av dem var underbara Kärleksvisan. Men efter en inledning med George Michael, som gjorde mig nostalgisk, fortsatte hon med Over the rainbow och då rann mina tårar fritt. Om du missade dagens Sommar tycker jag att du ska lyssna på det här!! (Välj det lyssningssätt som passar dig bäst på Sarah Dawns sommarpratasida!)

Glashjärta
Kärleksvisan och Over the rainbow, sen flödade tårarna.


En halvtimme efter Sommar
svängde jag in på Vanliga stället, det vill säga Restaurang Brändåsen. Jag vet egentligen inte varför jag alltid stannar där, men kanske är det för att där finns hyfsat fräscha toaletter, en restaurang och kafeteria, bensin samt en affär där man kan köpa allt från godis till solbrillor. Och så finns där ett hamburgerställe, men det är nog typ tio år sen jag besökte, den gången med familjen från Stockholm.

Idag köpte jag kaffe och äggmacka med ansjovis samt en fantastiskt god chokladboll med pärlsocker på. Men jag var nära att strunta i att fika, för personalen var så otrolig skrikig och slamrig. Fast man kanske blir sån när man ska överrösta… gäster? varandra? nåt annat?

Äggmacka m ansjovis kaffe o chokladboll m socker
Ansjovisen var lite slak, men övrigt var suveränt gott! Chokladbollen serverades i en rolig grunka, som påminde om en äggkopp. Den var dock inte helt praktisk att äta ur utan sked…


Jag fikade ganska länge,
men vid 17-tiden rullade jag in på parkeringen hos mamma. Hon hade hunnit hem från frissan. Jag började med att packa upp och det första som åkte fram och på var det trådlösa bredbandet, därefter datorn. Det trådlösa funkade på typ tre sekunder, men datorn hade jag lite problem med. Hoppas att den håller de här dagarna som jag tänker vistas i Metropolen Byhålan!!!

Middag hämtades från Nattkröken, det ställe vi alltid hämtar mat ifrån den första kvällen jag kommer ner. Det gladde mig enormt att se den hårt arbetande unge mannen kämpa vidare med sitt företag! Dessutom verkar kunderna ha blivit flera, för det ringde flera gånger och bakom mig bildades en liten kö!

Nattkröken
Nattkröken har som längst öppet till 23, men är ett klassiskt gatukök och ett stamställe för mig. Som tonåring var jag hit mest… på nattkröken, när det var öppet till klockan två på natten.


Mamma och jag slafsade i oss
i Det Gula Köket, varpå hon lämnade mig för nån repris av en TV-serie som hon och pappa brukade titta på. Jag passade på att greja med min krånglande dator, samt kolla mejl och svara på kommentarer.

Sen tog vi en promenad nere vid sjön. Nån idiot stod och kastade bröd till fåglarna, vilket fick till följd att en skitande fiskmåskoloni förstörde lugnet. Till sist verkade det som om idioten fattade och slutade med sitt tilltag. Vi gick en bit och satte oss sen en stund på en bänk och lyssnade på levande musik som strömmade från stadskärnan. Nåt jävla jippo ska det vara, förstås. Själv passade jag på att ta en bild på den nya bron. Fin! Mamma berättade att den har som förlaga en berömd amerikansk bro – men hon kom inte ihåg vilken.

Bron
Den nya bron som nog inte är invigd och körklar än, tror jag.


Det jävla jippot i morgon
är SM i triathlon, vilket får till följd att hela stan är avstängd för biltrafik eftersom några galningar ska simma, cykla och kuta runt här. För oss innebär det att vi inte kan ta oss iväg varken för att storhandla eller besöka pappas grav, så vi får rolla över till Lilla ICA och köpa nån sorts middag. Nåja, vi lär inte svälta ihjäl.

Mamma har en fin lägenhet, en trea, väldigt nära sjön. Trots att jag aldrig har bott här – mamma flyttade hit på min födelsedag 2010 – trivs jag jättebra. Lägenheten är ljus och ballen* solig. Mamma själv är missnöjd med att det är så lätt för folk att glo in, men det är ju så det blir när man vill ha en lägenhet på nedre botten. Mamma åker nämligen inte hiss, men går med rollator. Och just tack vare att det är en lägenhet i markplan kan hon gå ut på egen hand utan att be nån om hjälp. Det är nog värt mycket om hon tänker efter!

Stråhatt
Jag känner mig som hemma.


Jag känner mig ovanligt hemma här.
Det är nära till stan och jag går på promenader med eller utan mamma så länge hälen pallar. Bäst av allt är kanske att jag har min egen gamla kaffemugg kvar, den jag fick som tonåring. Tänk, det är väl snart antikvärde på den…

Min mugg
Mugg med antikvärde?


Klockan är mycket
och jag ska strax lägga ut detta och lägga ner mig själv på madrassen på golvet. Jag har öppnat balledörren** för att få in frisk luft och ska försöka läsa en stund innan jag släcker ner och blundar. Har spelat lite Wordfeud med Anna och jag måste medge att Anna är vad jag saknar mest och mycket från Uppsala just nu. Allt annat skit orkar jag inte tänka på. Jag är här för att samla kraft. Hoppas jag. Vis av erfarenheten vet jag dock att jag brukar bli nipprig efter ett tag och trött på att leta efter saker som mamma har lagt på nåt bra ställe. Hittills idag har vi letat efter en blus, i morgon ska vi leta efter en handväska. Och så ska jag ner i källaren och se hur det ser ut efter ventilationsarbetena och så ska jag städa nån dag. Men inte i morgon. Nån annan dag.


*ballen = balkongen
**balledörren = balkongdörren


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår läste jag om att rökförbudet, det där som infördes för ett antal år sen för allmänna platser, kanske är på väg att utökas till att gälla vissa platser utomhus, särskilt platser där barn vistas. Det finns till och med tankar om att förbjuda rökning i privata bilar. I december ska Folkhälsoinstitutet lämna ett förslag till regeringen. Just nu undersöker man vilka risker det finns på allmänna platser där ickerökare kan utsättas för passiv rökning. Men några vill gå så långt som att införa ett totalförbud senast 2025.

Jag har själv varit rökare. I nästan 30 år blossade jag varje dag. Mot slutet upp till 30 cigarretter om dan. Inte nog med att jag har låtit en massa pengar bara gå upp i rök, jag har utsatt min kropp och min hälsa för detta elände. Dessutom har jag utsatt andra i min närhet för passiv rökning.

rök
Usch och fy!


Om man hade ”uppfunnit” ciggen idag
skulle den säkerligen beläggas med förbud. Det är farligt för den egna och andras hälsa att röka. Man blir beroende, precis som av vilken drog som helst, och man betalar för det. Jamen, du hör väl hur jäkla dumt det låter???

Det vore väl en sak om rökarna bara förstör för sig själva. Det de flesta tycks/låtsas vara omedvetna om är att deras blossande faktiskt kan göra andra människor sjuka också eftersom omgivningen råkar ut för passiv rökning. När man påtalar det för rökarna blir de bara förbannade. Men faktum är att jag får svårt att andas när jag är i närheten av nån som röker eller har rökt. Jag har också svårt att till exempel gå in i en hiss efter att en nyrökt person har vistats där inne. Och det handlar inte bara om att jag tycker att det luktar ÄCKLIGT, mina luftrör protesterar.

Nu är det inte andra som i grunden har gjort så att mina luftrör protesterar utan det är faktiskt jag själv. Jag har fått bestående skador av mitt före detta missbruk. Ja, jag tycker att rökning är ett missbruk! Men om jag inte hade slutat skulle jag kanske inte trampa den här jorden idag. Och om jag fanns kvar här, skulle jag kanske inte orka trampa jorden, för jag skulle få bära omkring på syrgasutrustning.

Ofta, ofta säger jag att det bästa jag har gjort är det jag gjorde den 7 september 2004: jag slutade röka. Jag gjorde det med hjälp av ett läkemedel som jag åt i sju veckor, men jag gjorde det mest av egen vilja, för att jag hade bestämt mig att det fick vara nog.

Igår blev jag kontaktad av ett företag som ville betala mig för att jag skulle skriva ett blogginlägg och lägga in länkar i det till en snussajt. Nu är snus inte lika farligt för omgivningen som röken från en cigarrett. Men naturligtvis skulle jag aldrig, aldrig, aldrig göra reklam för (för det anser jag att det var!) snus på min blogg lika lite som jag skulle göra det för cigarretter. Snus är nämligen inte heller bra för hälsan. Och nåt som jag personligen tycker är äckligare än cigarrettfimpar på marken är snuskluttar. Fy och usch! Vi säger till våra Jag säger till andras barn att inte slänga skräp på marken utan använda papperskorgar. Hundägare plockar upp sitt husdjurs skit efter dem. Hur kan det då vara OK att halvvuxna och vuxna slänger fimpar och snuskluttar på marken? 

Nej, sluta förpesta luften för dig själv och andra och sluta släng fimpar och snuskluttar på marken där småbarn lätt kan hitta dem och stoppa dem i munnen! Om jag kunde så kan du. Du har inte att skylla på. Det finns inget som är bra med att röka och snusa.


Livet är kort. Och kortare blir det om du fortsätter blossa.

Read Full Post »

Older Posts »