En dag med en hund: Mårran och Bubben

Ett hundvänligt inlägg.

---

 

Å vilken fin dag jag har haft! Jag har kommit ut flera gånger och fått ljus och luft. Vi såg nog ut som Mårran och Bubben, det vill säga jag var Mårran i Mumin och Bubben, det var Elliot. Jag har till och med bränt så många kalorier att jag skulle kunna äta en chokladkaka i kväll. Bara det att jag inte har nån hemma. Hundar är verkligen rätt medicin för både kropp och själ. Elliot är en sån fin sällskapsherre, en riktig kung.

Kung Elliot.

Vädret har varit perfekt för promenader. Den första tog vi på förmiddagen och den var längst, så lång som min hälsporre fixade. Jag skrev lite av och till före och efter och när jag åt frukost framåt lunchtid fick Elliot lite mat på ett eget fat – på golvet, förstås. Inga hundar på matbordet! Men det var svårt att motstå den både bedjande och flirtiga blicken…

Sen busade vi lite bland filtar och kuddar. På eftermiddagen stack vi ut igen och inhandlade ett ben och hundgodis. Jag gömde godiset och Elliot gömde benet, men han hittade såväl gotta som ben.

Så blev vi lite trötta efter allt spatserande, busande och letande. Vi slappade på gästsängen. Jag läste och Elliot sov och var min alldeles privata benvärmare. Men som alla sagor hade även denna slut. Morfar LP ringde och sa att han var på ingång. Elliot fick på sig kopplet och jag packade ihop hans saker.

Den här dan har gått så fort och jag har verkligen gillat att ha Elliot hos mig. Jag hoppas att han snart kommer tillbaka och önskar lite, lite att han inte får den där dagisplatsen. Samtidigt önskar jag en aning mer att jag får ett jobb och då kan ju Elliot inte vara hos mig på dagarna.

Stort TACK för sällskapet, Bubben och TACK till LP för vinet!!!

Här är några bilder från Elliots och min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hoppas att DU har haft en bra dag!!! Skriv gärna några rader och berätta om den i en kommentar, så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Paria

Ett inlägg om en film.

---

 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.

Det var ett tag sen jag kom ut. Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride

Ett inlägg om en film.

---

 

Biobiljetten kostade mig som synes 0 kronor.

Idag på seneftermiddagen var jag på bio. Det händer inte särskilt ofta, vanligen när jag har present-kort. Det hade jag nu, men det blev lite bråttom att använda det eftersom jag fick det från facket på min förra arbetsplats i julklapp – 2013. Den sista giltighetsdagen använde jag det för att se filmen Pride (2014).

Den här filmen utspelar sig 1984. I Storbritannien pågår en lång gruvstrejk. Ett gäng gayaktivister i London bestämmer sig för att stötta de strejkande gruvarbetarna. Men facket är, som ofta, sömnigt och ovilligt. Därför tar Londongänget en kartbok och sätter en nål vid en liten walesisk håla. De beger sig dit och efter många om och ännu flera men får de stötta gruvarbetarna.

För mig blir det en resa bland pudelfrisyrer och stentvättade jeans uppdragna i armhålorna. Men också till komma ut-tiden och mina egna första demonstrationer i samband med Homosexuella frigörelseveckan i Stockholm. Jag ser samma rädsla och spänning jag själv upplevde i unge Joes ögon.

Samtidigt ser jag modet hos Mark. Modet att leva här och nu – och att inse det jag alltid skriver i slutet på mina inlägg: livet är kort. För på 1980-talet kom HIV och aids och skördade skoningslöst sina offer. Vi glömmer så ofta bort alla dessa unga män som straffades med döden för att de älskade. Men den här filmen handlar inte mest om sjukdomen utan om det vi så sällan visar andra och varandra nu för tiden: solidaritet.

Den här filmen är kategoriserad både som drama och komedi. Jag hade ett enormt behov av att få skratta idag. Och visst drog jag på munnen en och annan gång i biomörkret. Men jag fällde också en och annan tår.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytt i mars: Wahlberg och Brunk Holmqvist

Ett litterärt inlägg.

---

 

För den som kan se framåt en bit kommer två intressanta böcker ut i mars månad. I alla fall tycker jag att författarna tidigare har skrivit intressanta böcker, om än lite annorlunda. Både Karin Wahlberg och Karin Brunk Holmqvist tillhör mina favoriter, även om jag tycker att den senare har varit lite ojämn i kvaliteten på senare år.

Karin Wahlberg är både lärare och läkare, men debuterade 2001, som blivande 51-åring, med en kriminalroman. Sen har det blivit en del böcker för yngre läsare, historiska romaner och nu senast, en romanserie som utspelar sig på 1950-talet på ett lasarett i en småstad. År 2013 kom första delen i serien, Än finns det hopp, och nu i mars kommer del två, Livet går vidare. Än finns det hopp fick högsta Toffelomdömet, det vill säga fem rosa tofflor, och jag har längtat efter uppföljaren. Livet går vidare ser jag verkligen fram emot! Troligen kommer boken ut vecka 11 (det vill säga den 9 mars ==>).

 

Nästa Karin, Karin Brunk Holmqvist, skriver i en helt annan genre. Hon knackar ner roliga böcker om vanliga och originella människor, gärna lite äldre, på Österlen. Hennes senaste bok, Kranvridarna, var jag väl inte så där jätteförtjust i. Jag störde mig rätt mycket på korrekturfelen och de språkliga missarna och boken fick bara medelbetyg (tre tofflor). Men jag VET att att hon kan skriva bättre, för böcker som Potensgivarna och Rapsbaggarna var verkligen skitbra och som gjorda för högläsning. Därför har jag inte gett upp utan ser med spänning fram emot Akutbjällran som troligen kommer ut vecka 12 (det vill säga den 16 mars ==>)

Livet går vidare och Akutbjällran, nåt att se fram emot i vår, alltså.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Farlig begåvning

Ett inlägg om en bok.

---

 

Förra söndagen snikade jag fika hos vännerna A och J. Ett annat syfte med besöket – förutom att äta upp deras chokladask – var att jag skulle få gå igenom fem kassar med böcker innan dessa transporterades till Myrorna. HA! A hade lagt ut alla böcker så fint på lit de parade gästsängen. Det blev nästan en hel papperskasse som följde med mig hem till New Village och Myrorna fick bara fyra. En av dessa böcker som flyttade till New Village var Laurie R. Kings Farlig begåvning, en deckare som författaren debuterade med 1993 (den kom ut året därpå i svensk översättning). Det lustiga var, att jag under 1990-talet dels jobbade ihop med A, dels upptäckte Laurie R. King på biblioteket som låg tvärs över gatan från mitt dåvarande jobb. Men debutboken missade jag!

Vaun Adams är konstnär och har suttit i fängelse för att avtjäna ett straff för ett grymt mord: hon mördade en liten flicka som hon satt barnvakt åt. Nu, med sitt nya namn, är hon en populär och hyllad konstnär och bor utanför San Fransisco. Plötsligt börjar det dyka upp mördade barn i området. Polisen Al Hawkin tar med sig nyutexaminerade polisen Kate Martinelli för att lösa fallet. Ett nystande börjar. För plötsligt känns det inte alls självklart att det är Vaun Adams som kan vara skyldig igen… Ett litet HBTQ-tema finns också i boken, i form av polisen Kate som lever ihop med en kvinna, nåt hon inte vill ska komma ut.

Även om historien som rullas upp är otäck, gillar jag både berättelsen och sättet boken är skriven på. Även om jag rätt snart inser att konstnären inte är den skyldiga är det spännande läsning. Och självklart vill jag läsa mer!

När jag googlar på författaren hittar jag endast tre böcker i Kate Martinelliserien som är översatta till svenska: Farlig begåvning, En helig dåre och Med barn. Nu är de första två i min ägo. På engelska finns ytterligare två böcker i serien utgivna: Night Work och  The Art of Detection. Självklart ska jag försöka jaga tag i dessa tre jag saknar i min lilla Laurie R. King-samling!

Toffelomdömet blir naturligtvis det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Busters öron

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag minns faktiskt inte hur det kommer sig att jag nätshoppade Maria Ernestams bok Busters öron. Men jag tror att det var Bokkvinnan i Östergyllen som hade skrivit om den på att sätt som gjorde mig nyfiken. Det är inte nån helt ny bok – den kom ut redan 2006. Fast det vet väl var och en att den som väntar på nåt riktigt gott, väntar alltid aldrig för länge..?

Busters öron kommer mycket riktigt från Buster. Hunden, som skrämmer flickan Eva så mycket fram till dess att hon tar kommandot och gör nåt förbjudet. Det är då öronen kommer i hennes ägo. Det är dem hon viskar i när mamma inte är snäll och när den stora kärleken sviker. Eva växer upp i ett hem med en självcentrerad mamma och en svag pappa. I stället för att kuvas och till sist gå under bestämmer hon sig för att överleva. När hon fyller 56 år får hon en gammal hederlig dagbok. Hon börjar skriva i den om det hon gjort allt för att glömma. Evas kärlek till rosorna har varit betydligt mer törnefri än relationerna, nämligen…

Den här boken griper tag i mig från första sidan. Den släpper inte greppet om mig, trots att jag fick avbryta läsningen knappt halvvägs för annan litteratur. Det var som att kliva in i en delvis bekant värld och få bekräftat att det inte alltid är barn det är fel på, minsann. Läsupplevelsen är stark och jag tror på sätt och vis att det var bra för mig att pausa en stund. För den berättelse som växer fram är inte bara annorlunda, den är väldigt… mycket känslor.

Du får vara med om en omtumlande historia om du är modig nog att läsa Busters öron. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Omkastade planer

Ett oomkullrunkeligt inlägg.

---

 

Sent-på-kvällskvisten-en-måndag-fest.

Mitt liv tycks bestå av omkastade planer. Flexibilitet har blivit mitt mellannamn. Men det är bra. Det är sånt jag behöver träna på, det vill säga snabba byten av planer. Tidigare kunde omkastade planer ha kastat omkull mig. Nu ska det mycket till. Den största delen av tiden är jag oomkullrunkelig! (Det är ett ord som är helt underbart att få lägga i Ordjakten!)

Igår jobbade Fästmön både eftermiddag och kväll. Därför intog jag några spinkiga räkcrèpes till middag fram på eftermiddagen. Goda, men inte särskilt mättande. När jag sen hämtade Anna hade hon fått i sig några plättar till lunch – klockan kvart över fyra – så hon var inte direkt proppmätt. Då passade det hur bra som helst att duka fram de goda ostar vi inte orkade äta i helgen, kexen samt var sitt glas hemtrampat rött. En liten Sent-på-kvällskvisten-en-måndag-fest, helt enkelt! Varför ska man bara äta gott på helgen? Nej, här kastar vi om alla planer.

Största omkastningen blir idag. Jag har plötsligt fått flera ärenden inne i stan, både roliga och mindre roliga, så jag ska inte bli sittande vid datorn alltför länge. Jag ska träffa flera myndigheter – vilket får till följd att jag måste skippa en, nämligen Pensionsmyndigheten. Fast det är bra, för då vet jag att jag kommer ut nån annan dag också. Ut i verkligheten med mig, bara!

Dags att köpa nytt i klädväg?!

Kanske borde jag också försöka hitta lite tid och pengar till klädinköp. Favorit-tischan har haft ett par pyttesmå hål och blev en hemma-tischa för ett tag sen. Men i morse när jag hade bråttom att få på mig kläderna för att skjutsa Anna till jobbet gick den definitivt sönder och duger inte ens som hemma-tischa. Om det inte är väldigt varmt och magen behöver kylas av… Jag bjuckar på en bild för att visa eländet.

Dagens roligaste möte blir med en journalist och författare som jag inte har träffat sen… 2010. Av olika skäl som jag hoppas få höra lite om idag över en skål soppa. Vi har annars haft annan kontakt – idag är vi ju alla så tillgängliga – på gott och ont.

På hemvägen måste jag handla kaffe och mjölk. Dessa två varor och toapapper är det som går åt mest här i hushållet när jag går hemma och drar. Anna slutar jobba klockan 16. Då blir det en tur ut till Förorten där det ligger paket med läkemedelstillbehör, tror vi, och väntar på henne i den där affären där jag helst inte handlar eftersom de var oförskämda mot mig och yngsta bonusdottern en gång för tre år sen. Vadå långsint..? Jag? Ha ha ha, det finns folk som är ännu mer långsinta, kan jag tala om. Såna som… äh, det är ett ämne för ett alldeles eget inlägg! Förresten har affären ifråga visst bytt ägare och kanske kan det göra sitt till vad gäller kundbemötande. Den ligger hur som helst lite off för oss, så där blir ändå inte mycket handlat. Många paket – inte alla! – kommer emellertid dit av nån anledning.

Nu ska sängen bäddas, magen få lite fil, kroppen tvagas och hela kläder letas fram. Vad händer på ditt håll idag??? Skriv gärna några rader så har jag nåt intressant att läsa när jag kollar bloggen nästa gång!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgglimtar

Ett bildrikt inlägg.

---

 

Jag har inte roligt med orden. De vill inte alls komma ut som jag vill. De tolkas fel, vänds emot mig, medvetet. Jag gissar att syftet är att få mig att lägga ner skrivdonen. Det kommer inte att lyckas förrän den dan jag slutar andas. Knappt då ens heller, för orden finns kvar, här och var. Bara för att det är möjligt.

Mina stolar gick på kalas igår. Själv gick jag till kyrkan med Fästmön, tände ljus, lyssnade på orgelmusik och satt ner en stund. Prästen såg mina tårar, Anna höll min hand. Du som fortsätter och fortsätter och fortsätter att slå har säkert ingen kärlek i ditt liv.

Men nu är jag väldigt trött. I stället för ord får du se min helg i bilder. Några glimtar, inte allt, eftersom jag ju vet att det vänds emot mig om det så än handlar om självmord.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett liv för lite

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen fick jag en förfrågan från Bonniers om jag ville läsa en bok och recensera den. Jag läser mycket och gärna. Dessutom var jag lite nyfiken på Kristofer Ahlström, som hyllats av bland andra Leif GW Persson för debutboken Bara någon att straffa (2011). Så jag satte mig ner och lät mig försjunka in i Ett liv för lite, en bok som kom ut i förra veckan.

Det här är boken om Caroline och David – och i bakgrunden föräldrarna Arvid och Ellen. Familjen bor på söder. Barnen är tvillingar, men egentligen var de tre från början. Caroline och David blir tajta. Tills nånting händer. David är lite annorlunda och man får inte vara annorlunda som barn i en skola där alla ska vara likadana, helst. David i sin tur försöker hellre rädda andra människor än sig själv. Och så småningom går hans liv överstyr, medan Caroline tycks inlemma sig i vad som torde vara ”det normala”. Åren går och syskonen träffas inte under en lång period – förrän de blir sammanförda igen av olika skäl.

Det tar några sidor innan jag kommer in i boken. Innan jag fattar att detta är en roman, trots det poetiska språk den har. Orden är som virvlande bilder. Bilderna målas upp framför mig och jag dras in i berättelsen. Det är sköna och vackra ord, men berättelsen innehåller så många skeenden som är allt andra än vackra. Konstigt hur sköna ord kan göra det fula och det svåra begripligt. Sånt som mobbning, elaka barn, psykisk sjukdom, hemlöshet…

Jag kan slå upp boken på nästan vilket ställe som helst och hitta detta fantastiska ordmåleri. Se, jag väljer på måfå sidan… 163. Där målas till exempel…

[…] Låskejsaren verkade hela tiden balansera på randen till en krater av ödelagda liv.

Utanför bussen hade himlen börjat läcka. Regnet föll – först lätt, sedan allt tyngre, som om det med ren envishet försökte besegra juli. […]

Det här är Kristofer Ahlströms andra bok. Jag ska givetvis köpa den första. Och när jag har läst den ska jag vänta på den tredje. Kristofer Ahlström lär bli en prisbelönt författare, mark my words.

Toffelomdömet blir det högsta, ingen tvekan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att ta sig uppåt och försöka gå ner och ta sig ut

Ett vardagligt inlägg.

---

 

Man ska inte överdosera – inte ens kaviar.

Bara för att man är arbetssökande får man inte straffa sig själv med att tillbringa dagarna i tristess. Nä, det gäller att ta sig uppåt. Och att komma ut. Hitta delmål, göra snälla saker, belöna sig när man har gjort nåt bra. Men hela tillvaron går ut på att hitta ett nytt jobb. Ögon och öron är ständigt öppna för möjligheter och det gör i alla fall mig lite trött. Jag kliver upp vid sjutiden på morgonen, lägger mig runt klockan 23, läser och sover sen runt sex timmar. För det mesta räcker det. Man ska inte överdosera!

Idag har det varit en ovanligt bra dag för att vara tisdag. Till exempel har intervjutid bokats, jag har kommit ikapp med jobbsökeriet och jag har fått anställningsbeviset som a-kassan har tjatat om. Det sista har jag lagt i ett kuvert tillsammans med ett… ampert brev. Men brevet tänker jag inte posta förrän i morgon, jag har så himla ont av hälsporren i högerfoten idag. Jag hoppas verkligen att de blir nöjda nu. Om du bara visste hur mycket jobb och tid som har lagts ner på detta rätt löjliga krav på ett bevis för hittills i år nio timmars arbete. Har de alltför lite att göra på a-kassan? Nä, det kan jag vill inte tänka mig. De har väl fullt sjå att ifrågasätta varenda krona en sån som jag får. Jag, som har varit medlem hela mitt yrkesverksamma liv och betalat in, varje jävla månad, i tron om att jag ska få ersättning när jag väl behöver det…

Roligare har det varit att diskutera en kommande musikrecension på en blogg nära dig. Jag tror bestämt att det är en begåvad persons alster jag ska recensera om ett par veckor. Spännande!

Grovt bröd med en massa frön – och ost, kalkonsalami, tomat och gurka.

Mindre roligt är det här med att försöka gå ner. I vikt. Alltså, när man gärna vill ha nåt gott till eftermiddagskaffet och helst av allt lite choklad eller annat godis på kvällen… Hur kul är det då med grovt, bruntråkigt bröd med en massa frön? Faktum är att det inte var alltför bedrövligt utan riktigt saftigt och gott till kaffet nu i eftermiddag! Med ost, kalkonsalami, tomat och gurka på måste till och med jag erkänna att nyttigt inte behöver vara äckligt…

Tillbaka till det roliga! Nån som ska ta sig uppåt landet för att studera har fått boende idag fram till årsskiftet. Det glädjer mig att det är löst nu eftersom studierna ska inledas den 1 september. Sen får vi hoppas att kursen är bra och givande och att boendefrågan löser sig lite mer permanent.

I morgon ska äntligen träffen med Kommunalrådet bli av! Jag är spänd och nyfiken, för det har hintats en del. Sen är Kommunalrådet en vansinnigt intressant och rolig person att umgås med också, vilket inte gör saken sämre. Det gäller att ta sig ut i verkligheten ibland – både för såna som mig och för politiker.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »