Mina två liv del två

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.

Ann Heberlein har, som jag nämnde i det jag skrev om förra programmet, själv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Paria

Ett inlägg om en film.

---

 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.

Det var ett tag sen jag kom ut. Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nowhere Boy

Ett inlägg om en film.

Det brukar var mest skit på TV på fredagskvällar. Och man bryr sig inte så mycket eftersom man är så trött. Slöglor på vad som helst, liksom. Men jag såg en film i TV-tablån som verkade lite intressant, Nowhere Boy (2009). Jag klarade att hålla mig vaken tills den började – och ända till slutet. Tack Kanal 5!

En film om John Lennon.

Huvudperson i filmen är John Lennon. Filmen handlar om John Lennons ungdomsår, just före och efter han har träffat Paul McCartney. John är vilsen. Han växer upp hos sin moster och det är först i tonåren som han lär känna sin mamma. De två kvinnorna slåss om hans kärlek. John blir förvirrad, känner sig sliten mellan mamman, som övergav honom och mostern, hos vilken han växte upp. Låten som avslutar filmen är den mycket känslosamma låten Mother. Man kan inte annat än bli berörd.

Den här filmen visar bara en kort period ur John Lennons liv. Men onekligen en period som påverkade honom mycket. Nästan två timmar lång, inklusive reklamavbrotten. Och jag höll mig vaken. Det innebär att filmen får ett högt Toffelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tolv timmar i Stockholm

Ett inlägg om vår gårdag.

Vi gjorde den där turen in till Stockholm igår! Visserligen var vi skittrötta både Fästmön och jag, men… Det blev en fin, om än kall, dag. Syftena med turen var flera:

• träffa FEM och hennes familj
• köpa julklappar
• köpa födelsedagspresent
• mysa
• äta romantisk middag
• fira lite

Därför tog hela evenemanget faktiskt ett halvt dygn. Tolv timmar… Vi gick hemifrån New Village strax före halv tolv mitt på dan och kom hem ungefär vid halv tolv på natten.

Det blev en del shopping, härlig fika med FEM och A på Hurtigs, botanisering på antikvariat (ett och annat fynd som dock inte kan avslöjas här), några julklappsinköp (lyckades till och med köpa en liten en till Anna trots att hon var med!), födelsedagspresentinköp…

Julmarknaden i Gamla stan snodde vi runt på innan vi gick och värmde oss med var sin Irish Coffee. Vi hade god lust att våldgästa FEM och A på deras hotell för de skulle basta…

Vi lyckades få ett bord för två på Michelangelo vid 18.30-tiden. Där var det knökat, så middagen drog ut på tiden. Vi hann träffa FEM och A en gång till, för de hade bokat bord på samma ställe fast klockan 20. Trevligt att få träffa S och J också och få en go kram av S!

Fötterna är synnerligen onda idag, så jag har ägnat förmiddagen åt att sitta stilla vid datorn och fylla i och skicka in min sista aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen – för ett tag. För alltid, hoppas jag förstås, men det är jag långt ifrån säker på.

Idag blir det en ny shoppingtur, denna gång till Stormarknaden här hemma. Jag måste bland annat hämta mitt armbandsur som har blivit lagat, hoppas jag.

Här är några bilder från vår dag i Stockholm:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketsläpp i september

Ett inlägg om månadens Månpocketböcker.

Den som läser min blogg vet att jag gillar böcker och att läsa. Den som läser lite noggrannare vet att jag gillar Månpocket, som jag tycker är en seriös och bra utgivare. Idag trillade månadens nyhetsbrev in. Därför serverar jag dig ett urval av september månads Månpocketsläpp. Urvalet står jag för, underlaget Månpocket.

Stallo av Stefan Spjut
Det finns en anledning till att vi fruktar mörkret. Till att man i forna tider hotade med det som rörde sig i skogen. Till att folksagor och myter aldrig dör.
Sarek, Lappland, 1987. Naturfotografen Gunnar Myrén upptäcker en oförklarlig detalj i ett av sina flygfoton. Upptäckten lämnar honom ingen ro – vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anar en hemlighet som varit fördold i sekler.
Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer. Mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.

Kajas resa av Carin Hjulström
En dag får Helena Åkerström en mystisk låda levererad till sitt hem. Den är fylld av dagböcker, tidningsartiklar, foton och ett brev från en anonym avsändare. Brevskrivaren hävdar att det är ett unikt historiskt material som hon vill ge till Helena i förhoppning om att hon, i egenskap av journalist, kan skriva om det.
Helena är först skeptisk, men blir alltmer fascinerad ju mer hon läser. Innehållet i lådan berättar den glömda historien om de mest brutala politiska mord som ägt rum på svensk mark i modern tid. Snart har hon påbörjat inte bara en artikel utan en hel bok om journalisten Kaja, som av en slump blev indragen i den tsartrogna Ryssligans kallblodiga jakt på bolsjevikanhängare.

Mick Jagger av Philip Norman
Mick Jagger är den oefterhärmliga sångaren i en av väldens mest inflytelserika och kontroversiella rockgrupper genom tiderna, Rolling Stones. Ett musikgeni vars karriär sträcker sig över fem årtionden och än idag fyller gruppen arenor runt om i världen.
I Philip Normans bok får vi följa musiklegenden från de tidiga skolåren och den trygga uppväxten i en medelklassmiljö i efterkrigstidens England. Till när han och Keith Richards träffar den coole och musikaliske Brian Jones och de tillsammans bildar Rolling Stones. Nu börjar ett närmast osannolik liv fyllt av droger, kvinnor, framgång, död och status som världens största rockmaskin.

Kaddish på motorcykel av Leif Zern
Leif Zern är känd som Sveriges skarpaste och mest kunniga teaterkritiker. Nu skriver han för första gången om sin bakgrund, närmare bestämt sin far, och om hur denne levde ett slags dubbelliv:
”Kaddish på motorcykel är en berättelse om min judiska uppväxt på Söder i Stockholm efter kriget. Om min pappa och hans liv i två världar – en ortodox jude som bejakade den moderna världen och utan att tveka ägnade sig åt nöjen som inte alltid stämde överens med religionens bud. Det är en bok som vandrar mellan olika miljöer – från skrädderier till idrottsarenor, från judiskt helgfirande till skrattfester på premiärbiograferna – och som själv bejakar det positiva i denna livshållning. En lycklig berättelse som slutar olyckligt.”

Främlingens barn av Alan Hollinghurst
Sensommaren 1913 kommer den unge adlige poeten Cecil Valance på besök till Two Acres, Cambridgevännen George Sawles familjeställe. Cecil skriver en dikt till Georges lillasyster Daphne, en dikt som kommer att finnas i den engelska litteraturhistorien som ett eko från en förlorad generation. En dikt om kärlek och ett England som redan när dikten skrivs håller på att försvinna.
När första världskriget är slut är poeten död och diktens innebörd och vem den egentligen var riktad till blir till mytiskt stoff som går i arv i decennier, både inom familjen, kritiken och litteraturhistorien. Vi får följa Daphne från tonår till ålderdom och i fonden av hennes liv ser vi ett Storbritannien i ständig förändring.

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets augustisläpp

Japp! Jag gillar Månpocket! Det är många bra titlar som har kommit ut där i pocketform. Här kommer några om intressanta släpp i augusti:

Sunset Park av Paul Auster
Sju år har passerat sedan Miles Heller hastigt flydde både college och familj i New York. Nu arbetar han i stället i Florida med att tömma bostäder där familjer har blivit vräkta. Efter en kärlekshistoria med en brådmogen tonåring och med styvbroderns död ständigt hängande över sig som ett spöke, återvänder han till sist hem. Där hamnar han i Sunset Park, ett ruffigt område i Brooklyn, i ett hus som har ockuperats av en grupp konstnärer. Där finns Bing, den missnöjde musikern, Ellen, den melankoliska illustratören, samt Alice, den uttråkade doktoranden.

Hundpojken av Eva Hornung
Romotjka är fyra år och tvingas ta hand om sig själv. Mamman och hennes alkoholiserade pojkvän är försvunna. När maten i lägenheten är slut tar pojken sin tillflykt till Moskvas gator. Där stöter han på en hund, en alfatik, som lever med sin flock av vildhundar i källaren till en fallfärdig kyrka i utkanten av stan. Romotjka överlever genom att dia tiken som han kallar Mamotjka. Och tack vare värmen från sina nya familjemedlemmar klarar han den kalla ryska vintern. Pojken uppfostras av hundarna och börjar härma deras beteende. Så småningom blir han något av en ledare för hundflocken. Men med tiden uppfylls han av en gnagande känsla av utanförskap, fången mellan två världar är han varken människa eller hund.

Safari med döden av Jan Mårtenson
I en lada i närheten av Viby prästgård står en grön Rolls-Royce från 1932. Den har tillhört den brittiske ambassadören i Kenya, den har kört över savannerna, Karen Blixen har druckit champagne i dess baksäte och Hemingway har lånat den under skrivandet av Snön på Kilimanjaro. När tioårige Johan Kristian Homan en dag hittar bilen och sätter sig bakom ratten inleds en livslång fascination inför Afrika och han avger ett heligt löfte: en gång ska han komma till den mytomspunna kontinenten.

En skör tråd av Jeffery Deaver
I denna Rhyme-thriller, den nionde i ordningen, är spänningen bokstavlig. Elektriska högspänningsattacker lamslår New York. Samtidigt, i Mexiko, dyker en annan välkänd figur ur Deavers persongalleri upp igen: Urmakaren. Manhattans elnät utsätts för ett attentat och allt pekar på att det är fråga om en terrorattack. Medan FBI och CIA försöker avgöra om det är fråga om religiösa fanatiker eller miljöaktivister som ligger bakom attentatet, så undersöker Lincoln Rhyme, Amelia Sachs och Ron Pulaski det rättstekniska materialet i ett försök att förhindra nästa elattack.

Skuggor på vattnet av Peter Robinson
Överkommissarie Banks lyckas slita sig loss från sitt arbete några dagar för att åka och hälsa på sina gamla föräldrar, som ska fira guldbröllop på ett lagom storstilat sätt. Helt plötsligt står Banks inför en hel vägg av minnen, framför allt från tonåren. Det är filmer, böcker och låtar i massor. Och en stor och härligt omogen förälskelse…

Livet är kort.

Read Full Post »

Klara stjärnor klara för Slottet

Ja det blev en rätt tramsig rubrik! Det jag ville skoja om var inte Arga Klara utan TV-programmet Stjärnorna på Slottet, ett av mina favoritprogam. Och att de stjärnor som nu är klara för inspelning av nästa säsong är just klara. Klara stjärnor, vill säga. (Nu blev det ännu tramsigare…)

Först klar var Ewa Fröling. Hon skulle ha ställt upp redan för två år sen, men tvingades då hoppa av på grund av sjukdom. Mitt främsta minne av Ewa Fröling är hennes rollprestation i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. En lysande stjärna! Men hon har också varit med i TV-serien Clark Kent…

Sveriges Television har valt de övriga deltagarna efter Ewa Frölings önskemål. En av stjärnorna är Barbro Svensson, Lill-Babs. Henne kan man tycka vad man vill om, jag tycker att hon är en klar stjärna som orkat med artistlivet och att stå i offentlighetens ljus sen tonåren. Idag är hon 74 år och har massor av hits, framför allt minnesvärda såna från 1960-talet. (Foto: Charles Hammarsten)

Robert Gustafsson är nästa stjärna. Jag vet att han är stor, men för mig är han nog den som är mest ointressant – jag gillar ju inte folk som ska vara roliga, komiker. Jag tycker att Robert Gustafsson är för mycket. MEN… det är just när jag känner så här som jag brukar bli som mest överraskad!

Claes Malmberg är också klar stjärna, men jag känner liknande inför honom som jag gör för Robert Gustafsson. Därför är jag extra spänd på just dessa två herrar. Jag kan inte påminna mig nånting som Claes Malmberg har gjort som har lämnat nåt bestående intryck på mig.

Sista, men definitivt inte minsta, stjärnan är Philip Zandén. Han har varit med i massor av bra filmer, men också TV-serier och teaterpjäser. En mycket duktig skådis, helt enkelt.

Det här kan inte bli annat än en ny, lysande säsong Stjärnor på Slottet. Avsnitten spelas in i början av augusti. Slottet den här gången är Bäckaskog utanför Kristianstad.

Read Full Post »

Fredagsfunderingar en tidig morgon

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.

Jag växte upp som ensambarn, men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.

I trean träffade jag bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.

Jag är fortfarande inget lyckligt barn, men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »

Ont krut…

Det sägs ju att ont krut inte förgås. Inte så lätt, i alla fall. Och jag är nog gjord av just ont krut, för igår kväll kände jag mig snudd på döende – ja, jag är som en riktig karl när jag är sjuk! Idag mår jag hur bra som helst. Förutom den där %&/#¤ lingonveckan, dårå, och en massa acne som plötsligt har poppat upp i ansikte, nacken och hårbotten. Vidrigt! Det är som om min kropp inte riktigt vill åldras utan hänga sig kvar i tonåren. Men faktum är att jag faktiskt fyller… 50 år i vår. Visst låter det mycket, nästan som 100?!

Här var jag blott fyra månader och rätt sur. Varken lingonvecka eller acne hade drabbat mig ännu.

Dagen idag har varit ganska seg. Jag fick trevligt sällskap på lunchen idag av B. Man pratar ju lite mer privat och avslappnat när man inte lunchar på jobbet utan i nån av restaurangerna! Det var roligt och intressant att höra vad B har gjort förutom att jobba där hon jobbar nu och lite om familjen.

På hemvägen stannade jag och tankade. Fy te rackarns så dyr bensinen har blivit!!! Därpå åkte jag till Tokerian för att inhandla nödvändigheter till lingonveckan – ååå, så piiinsamt när en tant på nästan 50 handlar tamponger! 😳

Jag var fortfarande mätt på kvällen, så jag värmde en pizza till mamma. Hon tyckte att den var uräcklig och spydde nästan. Ingen hit, alltså!

I morgon kanske, kanske Fästmön och Elias kommer ut till mig på jobbet. Tänkte bjuda dem på en thailunch och i såna fall får jag värma en fiskgratäng till mamma och mig på kvällen. Det brukar slinka ner ganska lätt.

Torsdag jobbar jag bara till klockan tolv. Det blir en fika hemma innan mamma och jag tar en liten shoppingtur på Stormarknaden. Jag är väl på lagom glatt humör sen på kvällen 👿  Det ska bli skönt att vara ledig fredag, lördag, söndag, men jag tror nog tyvärr inte att Anna kommer hit. Hon lämnar inte barn förrän på fredag nån gång och sen jobbar hon 7 – 16 både lördag och söndag. Vi har telefonerat lite i kväll, men det är ju inte alls samma som att ses. Saknar!!!

I kväll blir det del två av Kronjuvelerna – om jag pallar. Jag var ganska besviken igår, faktiskt. Tyckte att det var mest som ett barnprogram med lite sci fi-stuk och det är inte riktigt min bag. Ingen direkt favoritskådis var med heller. Nej, rätt tramsigt, ärligt talat. Vi får se om betyget ökar från två tofflor igår!

Read Full Post »

Sankta Psyko

En barnskötare som en gång har rövat bort ett barn får plats på en förskola – på ett sjukhus för psykiskt sjuka. Detta, och inte Öland, är miljön för Johan Theorins  senaste bok, Sankta Psyko.

Kusligt, men inte riktigt i samma klass som föregångarna.

                                                                                                                                                            Jan Hauger är en enstöring som blev svårt mobbad under tonåren. En traumatisk upplevelse var särskilt det tillfället när han blev inlåst i en påslagen bastu under en helg. Efter ett självmordsförsök hamnar han på sjukhus där han träffar den mystiska Rami som han hjälper att fly. Många år senare får han nys om att Rami sitter på Sankta Patricia sjukhus i Valla, eller Sankta Psyko, som det kallas i folkmun. Jan söker arbete på sjukhusets förskola och får det. Syftet är åter att hjälpa Rami fly. Naturligtvis blir det inte riktigt som han har tänkt sig.

Liksom i Johan Theorins tidigare böcker är stämningen läskig. Den här gången dock utan några övernaturliga inslag, utan mer renodlat en psykologisk thriller. Faktum är att jag saknar både Öland och Gerlof, den gamle mannen som är med och löser gåtor. För även om Johan Theorin lyckas skapa nånting kusligt på detta sjukhus, är den här boken inte alls i med hans tidigare. Tyvärr.

Jag ger boken medelbetyg – och då är jag snäll.

Read Full Post »