Den tredje mannen

Ett inlägg om en bok.

---

 

Uppdaterat inlägg: Nu på lördag, den 26 september, besöker Ulf Broberg Akademibokhandeln på Gränby centrum mellan klockan 12 och klockan 15 och signerar sin nya bok Den tredje mannen!!!

 

Det börjar med ett självmord och slutar med en rafflande kidnapparjakt. Och däremellan en touch av utredningen om Palmemordet 1986. Men ingenting är faktiskt vad det ser ut att vara i Ulf Brobergs senaste polisroman Den tredje mannen, utgiven nu i september på Arx förlag.

Ett rutinärende. Så klassas självmordet i en bil i Östhammarstrakten. Ett kuvert i vindrutan på bilen, adresserat till en polis i Palmeutredningen, förändrar förstås saken. Poliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén vid Uppsalapolisen öppnar kuvertet. Därmed startar de också en underlig resa bland våld, gamla ”nassar” och inte minst förvecklingar och villospår.

Mest tilltalande för mig vad gäller den här deckaren är att verklighet och fiktion blandas. Mordet på Olof Palme har ju inträffat, men det har hittills inte blivit någon klarhet i vem som verkligen mördade statsministern. Den Stora Organisationen, som Ulf Broberg skriver om, existerar och har varit med om ett antal skandaler, fiffel och båg – OM det nu är den frivilligorganisation jag tänker på. Akademiska sjukhuset tycks inte ha några problem med att använda dess volontärer, varken i den här boken eller i verkliga livet. Som grädde på moset tittar även Uppsalakändisar som polisen Christer Nordström och fotografen Rolf Hamilton fram.

Mycket bra och trovärdig är skildringen av polisens arbete. Det känns som om författaren har varit polis i sitt förra arbetsliv. I själva verket har Ulf Broberg varit radiojournalist både lokalt vid Radio Uppland och vid SR i Stockholm.

Tyvärr åker det samlade omdömet ner ett snäpp på grund av de många korrektur-/stav-/slarvfelen. Namnet på vår lokaltidning stavas fel på ett ställe liksom ordet ”villrådiga”. Och den där Seved… vilket år är han född, egentligen – 1920, som hans fru säger på sidan 146, eller 1927, som det står på sidan 134? Småsaker, kanske, men irriterande fel som borde ha undvikits.

Det här är en spännande bok, även om jag har svårt för det ibland i mitt tycke alltför talspråkiga skriftspråket. En del meningar hade vunnit på att kortas av och delas upp, något som skulle gett berättelsen lite mer skjuts. Vidare får jag lite Läckbergfeeling av allt fikande och ätande, men även GW Perssondito när det gäller polisarbetet. För att inte tala om Kjell Erikssonvibbar… Eller nej. Ulf Broberg har sin egen stil och jag gillar den. Helt klart vill jag läsa fler böcker om Kihlman och Norén!

Toffelomdömet blir högt.

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att fira en mamma

Ett inlägg om firande och resande av olika slag.

---

 

Ett par minuter efter att den här bilden togs kom mamma på att hon glömt att stänga av kaffeperkolatorn hemma.

Det var mot slutet av dan, klockan var närmare halv sex än fem, som tjejen här till höger satt i Tranås och fikade och plötsligt kom på en sak…

Vet du, jag stängde inte av kaffeperkolatorn innan vi for hemifrån. Eller gjorde du det?

Jag höll på att sätta kaffe och kaka i halsen. Vi hade nämligen lämnat hemmet på förmiddagen. Skulle det nu finnas ett hem att återvända till för mamma? Det vore just ett snyggt sätt att fira den här dagen, hennes åttionde födelsedag… Men vi tar det från början, så får du hänga med på en del av firandet!

En underlig, musicerande figur.

Mammas dag inleddes faktiskt med sång av en underlig figur. Ja, jag tycker att man ska sjunga för den som fyller år. Sen kan det ju bli jobbigt på olika sätt, men mamma gav mig, för första gången på nästan 50 år, beröm för min sångröst. Gången före det var när jag gick på lekis, var fem år och sjöng När juldagsmorgon glimmar på nån terminsavslutning.

Hur som helst lyckades jag få upp mamma ur sängen. Jag höll ett tänt ljus i handen och sjöng Ja må hon leva och avslutade med Sankta Lucia. Mamma for säkert upp av rena förskräckelsen. Jag hade tänkt runda av med Nu är det juli igen för det är det ju, men nånstans inser även jag mina begränsningar.

Presenter.

Presentbordet bestod av gröna paket, en lila påse och en bunt med kuvert. Och dan innan hade mamma fått en blomma av min vän I. I de gröna paketen var det mest småsaker från mig, men i den lila påsen låg huvudpresenten: en mobiltelefon från Fästmön och mig. Den skulle genast prövas, tyckte jag. Det vara bara det att skiten inte funkade…

Vad göra när vi har planerat söndagsskola med mobillektion? Jag fick slänga på mig kläder, springa (!) upp till stan och dödsföraktande kasta mig under gallergrindarna, först av alla köande till Teliabutiken i Metropolen Byhålan. Det verkar vara ett exotiskt utflyktsmål eller nåt, för ”alla” var där. Det visade sig att säljaren jag hade köpt mobilen av i torsdags hade satt in sim-kortet fel. En kvinnlig säljare rättade till det hela och jag kunde springa tillbaka hem till mor, slänga i mig ett par jordgubbar och lite kaffe och borsta tänderna. Klockan 11.20 satt vi i bilen på väg mot Örserum och Hotell Örensbaden. Då hade jag också hunnit gnussa bort fågelskit på bilen.

Vi hade inga planer på att stanna över natt, men lunch var bokad åt oss. Mamma träffade en gammal bekant, vi promenerade i solen och sen kom vi till dagens allvar: att göra ett avslut. Det gick väldigt bra och mamma sa upprepade gånger att det var helt rätt. Nu planerar hon att bo över några dar – nästa sommar. Vi får hoppas att det blir möjligt.

Ett avslut vid vatten.

Mammas vän var en mycket vänlig man vars sista minne av min pappa var en åktur med resväska till en busshållplats. Ett dygn senare fick jag ringa den vänlige mannen och berätta att min pappa inte fanns i livet längre. Min pappa slutade sitt liv i vattnet.

I vattnet nedanför den här bryggan slutade pappa sitt liv.

 

Ljuvlig chokladkaka på Moas i Tranås!

Det var sen eftermiddag när mamma och jag satt i bilen igen. Vårt mål var att stanna i Tranås, där vi hade bott några år när jag var småtting på riktigt, och dricka födelsedagskaffe. Tranås är mest känt för att där finns en enda gata, Storgatan. Där finns också ett enda kafé, nämligen Moas. Så vi hade tur! Kaffet var gott, kakan en sann läckerbit som smekte gommen och personalen vänlig och hjälpsam. Det var då mamma kom på det där med perkolatorn. Vi hade ett par valmöjligheter, men om huset hade brunnit ner tack vare en torrkokande perkolator, så var det med all säkerhet redan hänt. Så vi satt lugnt kvar och fikade färdigt innan vi for tillbaka till Metropolen.

Och mammas hem stod kvar. Jag gick in och stängde av perkolatorn. Eftersom den innehöll lite kaffe hade den inte kokat torrt och var inte förstörd. Mamma fick den av mig till Mors dag i maj, så det hade känts ganska surt.

Vi inhandlade några blommor och for sen vidare för att hälsa på pappa, mormor och morfar. Mamma berättade för dem om sin dag. Min lilla mamma är nu alltså 80 år. Pappa blev 78 och mormor bara 59, så mamma har jobbat sig igenom livet bra. Hon är mycket nöjd med sin dag och det glädjer en dotter som inte kunde fira sin mamma riktigt så som hon hade önskat.

Tack till Anna, I, mammakusinen B med familj, FEM, Jöran, Lena och några till som kom ihåg mammas dag och bidrog till att fira henne, på olika sätt!

Jag och mamma.

Nu har lördagen sen ett tag varit söndag. Jag hjälpte mamma med att hyfsa en chokladask. Vilken tur att hon fick två… Om en liten stund ska jag släcka lampan. Det har varit en fin dag även för mig. Avslut är viktiga att göra även om det tar nio år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gamla grejor – loppis, antikt och ovärderlig affektion

Ett inlägg om gamla saker och en liten puff för en ny TV-serie.

---

 

Det brukar sägs att 

när fan blir gammal blir han religiös

Jag vet inte det, jag, men det som har hänt med mig är att jag har blivit mer och mer intresserad av gamla grejor. Det kan vara loppisprylar, det kan vara antikviteter och det kan vara äldre saker jag har i min ägo. De senare behöver inte betinga nåt högt effektivt värde, men affektionsvärdet har stigit med min ålder! Vissa saker har blivit ovärderliga, i mina ögon.

I mitt hem finns både moderna saker och gamla grejor. Men de saker jag värderar mest är nog de äldre sakerna jag har fått ärva eller fått gjorda bara för mig. Allra kärast – och mest ovärderliga för mig – är de saker min morfar har tillverkat. Morfar var snickare och enligt mamma tillverkade han sin familjs första möblemang. På den tiden lärde man sig att ta tillvara på saker och ting, även spillbitar. Fast riktigt fint ansågs det ju inte, så möblerna byttes ut efter hand. Jag tror inte min mamma har kvar nån enda sak, faktiskt. Men jag fick ju i tonåren ”ärva” hennes brudkista som hon i sin tur fick av morfar till sin 21-årsdag. Och så har jag en gunghäst och en kälke som morfar gjorde till mig när jag var barn:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Från mina farföräldrars hem finns inga hemgjorda saker, men den bästefåtölj jag nyttjar nere hos mamma är en öronlappsfåtölj som är specialgjord – av möbelsnickare – till min farfar på hans 40-årsdag. De flesta av farmors och farfars saker finns för övrigt i mammas hem. Men medan min pappa levde tog jag vara på några fina matsalsstolar i ek. Stolarna stod bara i mina föräldrars förråd och skräpade. Senare lät jag klä om dem (de var redan omklädda, i två olika sorters tyg) till brunt skinn. Så var nämligen sitsarna ursprungligen klädda innan de förstördes på vägen till Sverige över Ålands hav. Utöver stolarna har jag lite småsaker i mina hyllor som jag har fått genom åren, bland annat en rysk docka som FEM och jag kallade Vicky och hade mycket roligt åt under tonåren samt en fin kinesisk träask, mycket finare än den vi såg på loppisen i Gamlis i lördags:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hos mamma finns det många spännande och fina saker. Nåt jag gillar är det lilla hopplocket ovanpå ett skåp. Där står en karrott ur en flytande blå-servis som var farmors och farfars, en tennkanna, som jag tror var mormors och morfars, en vas, som mamma och pappa har ägt i alla år och ett ryskt träägg från pappas mostrar. Framför föremålen ligger en mässingssax som man klipper av ljusvekar med.

Ett hopplock ovanpå ett skåp hemma hos mamma.

Jag tycker om gamla grejor, både loppissaker och antikviteter. I kväll börjar en brittisk TV-serie på SvT 1, Inred med loppis (just nu har SvT ingen information på den adressen som länken går till, men det kommer förhoppningsvis!), där jag och du och vem helst som är intresserad av gamla grejor kanske kan få ett och annat tips.  Totalt blir det sex delar. Programstart är klockan 18.45. Det tänker jag inte missa!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kära besök

Ett inlägg om vänskap och kärlek.

---

 

De gigantiska mackorna levererades från Ofvandahls Hovkonditori.

Hur många goa vänner har du som tar med sig berget till Mohammed? Det vill säga, tar med sig egen förning samt förning till värdinnan när de kommer på besök? Jag har i alla fall en sån vän, A. Igår var det bestämt att hon skulle dyka upp efter jobbet. Med mackor. Det enda jag skulle ordna var kaffe. Både A och mackor dök upp tidigare än avtalet, men blev självklart insläppta. Kaffet hade precis runnit igenom perkolatorn. Så vi slog oss ner i köket och mumsade och pratade och sörplade kaffe. Och smulade, för min del. Inte en smula blev det efter A. Jag tar det som att hon har större käft än jag. För se stor käft var nämligen ett måste när man skulle äta dessa gigantiska bröd med smarrig fyllning. Vi hade både lite träningsvärk efteråt, tror jag. Men det behöver inte bara bero på mackornas storlek, det kan mycket väl bero på att vi pratade så mycket.

A och jag är före detta kollegor. Vi lärde känna varandra i början av 1990-talet när jag kom till A:s avdelning för att bygga upp en del av verksamheten som inte fanns – organiserad informationsverksamhet. Så småningom skildes våra vägar när jag fick jobb på annat ställe. Definitivt gick vägarna isär när A lämnade Organisationen. Sen gick det några år och så träffades vi igen, först via cyberspace, sen IRL. Och så upptäckte i alla fall jag (jag tror att detsamma gäller för A!..) att vi hade väldigt trevligt när vi sågs.

Livet kan komma emellan. 

Det blir glest mellan gångerna vi ses ibland. Livet kommer emellan. Jag beundrar A som jag upplever är stark och kapabel att ta tag i inte bara det praktiska utan sorger på ett vettigt sätt. Dessutom uppskattar jag att hon delar med sig och att hon orkar lyssna på mina, i sammanhanget, småsaker. Och så får jag vara med på ett litet hörn och dela hennes glädje över att nyligen ha blivit dubbelmormor.

Idag får jag nästa besök. Fästmön dimper ner och det ska bli gott att få sällskap i helgen även om hon ska jobba ganska mycket. Det är en hel del som oroar och gnaver inuti just nu. Svar och besked jag inte får, därför att ansvariga inte är tillgängliga eller har tid för en sån som mig. Det är tungt. Om jag tänker på det hela tiden skulle jag inte vilja leva en minut till. Därför får jag fösa bort tankarna, eftersom jag själv inte kan göra nåt åt saken mer än det jag redan gör. Och sen begraver jag mig en bok och låtsas vara en av karaktärerna. Det funkar sisådär. (Just nu är jag en kvinnlig fotograf med ett rörigt kärleksliv.)

Och nu undrar jag förstås om DU har en sån go vän som A??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Då blir jag glad.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan och våfflan

Ett diverseinlägg denna våffeldag.

 

Våffeldag idag, juh!

Idag har det varit en ond dag. Det vill säga ryggen min har varit ond. Annars har det ju varit Vårfrudagen. Eller Våffledagen, som vi svenskar så sniggt har omfor-mulerat dagen. Lite sol, lite moln bjöd vädret på. Jag pinade mig ut på efter-middagen och inhandlade anti-inflammatorisk gel till ryggen. Nu jäklar ska det onda fördrivas! På grund av magen kan jag nämligen inte äta värktabletter, inte hur många som helst, i alla fall. Och dagarna svischar förbi. På måndag morgon måste jag vara redo att åka och jobba igen.

Det var inte skönt att köra bil heller idag, men jag fick upp ryggstödet nästan helt vertikalt vilken underlättade. Fästmön hade lång dag idag, 7 – 16-dag, och var så duktig att hon GICK till jobbet i morse. Men nu på eftermiddagen åkte jag och hämtade henne, för hon har ju gått ytterligare några kilometer på jobbet att läggas till morgonens tre.

Nygräddade Toffel-våfflor.

Eftersom jag är aningen justerad kan jag inte skämma bort min älskling så mycket som jag vill. Men se våfflan kan Tofflan fixa i alla fall! Medelst mix, förstås. Och via det fina dubbel-järnet som jag fick av mamma förra våren antingen som tidig födelsedags-present 2013 eller sen julklapp till julen 2012. Mix, grädde och hjortronsylt var redan inhandlat och hallon från Slottsträdgården grävde jag fram ur frysen. Jag tror att det faktiskt blev nånstans mellan tolv och 17 våfflor – precis det som utlovades på ICA-våffelpaketet. Anna åt fyra eller fem, kanske, jag åt väl… sju, åtta… Betänk dock att jag bara hade ätit en skål fil med müsli på hela dan. Jag kan fan inte äta när det värker.

Kvällen sänker sig över New Village och den trötta Annan vilar på gästsängen medan min rygg tillåter mig att sitta vid datorn en stund. Jag har ju inte bara en bok att skriva, jag har dessut0m en blogg att sköta! Anna har blivit lovad att få läsa de inledande kapitlen till helgen. Det är viktigt att hon är med på det jag skriver, annars får jag skriva på annat sätt.

I morgon hoppas jag att ryggen är ytterligare bättre så att jag kan skriva ännu mer. Att tvätta och städa bilen får anstå tills jag är frisk, men jag har ett par småsaker att fixa medelst dator och internet som jag också måste ordna innan jag återvänder till kexfabriken. Eller besticklådan. Jobbet har varit både och genom historiens gång.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi HADE varit snälla!

Ett inlägg om julafton.

Tänk, både mamma och jag hade varit snälla! Det hamnade så småningom ett gäng klappar under vår gran.

Det kom klappar under granen.

En dag som denna var faktiskt till och med Petra Mede snäll. Inte för att vi glodde överdrivet mycket på varken henne eller TV, men hon var ju julvärd på SvT. Och gjorde det ganska bra.

Petra Mede var årets julvärd.

Kalle och hans polare tittade vi förstås på, även om jag skenade lite mellan fåtöljen och köket. För vi ville ju inte äta alltför sent, det fanns ju så mycket gott som vi var sugna att sätta tänderna i.

Långben körde husvagn i år igen.

Jag ska inte lägga ut en massa matbilder, för det var och en gillar på julbordet är ju individuellt. Det bästa på vårt julbord enligt mig var idag mammas inlagda sill, mammas kycklingköttbullar, min laxröra och Boxholms gräddost. Julmumman la sig som en mjukt täcke runt den feta maten och fyra snapsar tog jag.

Vi hjälptes åt på så vis att jag gjorde det mesta av tillagningen, inplockningen och utplockningen, medan mamma fixade disken. Jag avskyr verkligen att diska, så jag var tacksam.

Julklappsutdelning blev det runt 20-tiden. Jag fick en fin hög.

Min julklappshög.

Mamma hade bara önskat sig några småsaker, så jag hade fått tänka till lite. Det resulterade i bland annat en pälskrage, som mamma blev väldigt förtjust i och ett överfallslarm. Vi testade larmet några gånger och det kändes rätt skönt att få låta lite högt och illa här också, if you know what I mean…

Mamma öppnar nåt obegripligt, ser det ut som.

Vad var det i mina paket då? Ja det mest ovanliga och finaste var nog keramikplattan från Annas snälla mamma och L. Anna fick en liknande, så de bildar ett snyggt par för framtiden.

Keramikplattan kan man ha som grytunderlägg.

Jag gillar saker som är snygga och ovanliga, men också användbara. Det var verkligen denna turkiska platta från Fettah. 😳

Plattan är från Fettah.

Vidare fick jag en helt fantastisk fin hög med böcker av mamma, Anna och vännen FEM. Ibland är det bara så kul att få öppna nya böcker, inte begagnade. Nya böcker har liksom en speciell doft…

Härliga julklappsböcker!

Jag fick också massor av choklad och en jättebra mobilladdare till bilen, nåt som en bilpendlare som jag verkligen har nytta av! Mamma gav dessutom en slant och den ska bli en del av en ny dator, har jag tänkt.

Peng, mobilladdare och massor av choklad.

Det blev faktiskt ännu mer choklad än två askar belgiska sjöfrukter… Jag fick vit choklad, Merci och Noblesse också. Mamma hade dessutom inhandlat två paket doftljus, äpple och mango.

Värmeljus och ännu mer choklad. Tänk så söt jag ska bli! Nåja… vissa saker hjälper inte ens choklad emot.

Nu är timmen sen och jag har fått prata en liten stund med min älskling via mobilen. FEM och jag har haft en sms-konversation under kvällen. Det har jag haft med alla ”barnen” också och det känns gott när jag inte kunde delta in person.

Dags att sova en stund. I morgon blir det julmat igen, men tack och lov inga fler klappar. Om det kunde sluta regna ska vi ta en liten promenad. Sen blir det TV på kvällen i form av tecknad film, antikt och spänning.

Jag hoppas att du har haft en bra julafton med sällskap, god mat och en eller annan klapp!

Livet är kort.

Read Full Post »

Go o gla, kexchokla´..?

Ett inlägg om att vara go och gla, att trösta sig med kexchokla´ och att vilja ha sitt godis själv.

Redan torsdag och redan den sista dan i oktober. Idag springer en massa utklädda ungar runt och tigger godis, det är ju Halloween. Jag har god lust att klä ut mig till nåt hiskeligt monster (behöver inte göra så mycket för att bli hiskelig) och öppna dörren och skrika

Bus!

när nån unge ringer på. Fast här ringer nog inga ungar på. De är varnade av sina föräldrar att den där tanten ska man inte plinga på hos, för hon är ELAK. Ja, jag är faktiskt så jätteelak att jag vill ha mitt godis själv, inte ge bort det till okända, utspökade och tiggande ungar.

Mitt godis är mitt!

 
Kan ge mig den på att det finns ungar som inte vill ha godis utan pengar i stället. En del är säkert utrustade med mobil plastkortsapparat. Ungar är rätt förslagna nu för tiden. Annat var det på min tid. På Stenåldern. Jag minns bara att jag nån enstaka gång gick påskkärring – det fanns ju inte Halloween i Sverige på den tiden. Mamma och mormor var omedgörliga och tvingade mig att rita fina (!) teckningar som jag överlämnade i utbyte mot nån karamell. Då neg jag djupt och tackade rodnande. JA, DET ÄR SANT!

En av mina inneboende häxor.

Emellertid har jag inte varit iväg och köpt mitt godis än. Jag hade två kexchoklader som jag tryckte i mig igår kväll som tröst för att jag var så ledsen. Jag bävar för hur jag ska orka med de kommande storhelgerna och mammas krav (vännen FEM fattar precis!) på att jag ska vara typ

go o gla, kexchokla´

Det finns liksom inte alltför mycket att vara ”gla” över i nuläget och då blir jag heller inte ”go”. Oron är en ständig följeslagare som jag kämpar hårt med för att övervinna. Jag vill ju tänka positivt, se en lösning inom en snar framtid. Men bara tanken på jul och allt vad den kostar ger mig ont i magen.

Jag har sagt till Fästmön att det blir en julklapp var till ”barnen”, varav tre nu är vuxna. Det finns inte möjlighet till fler. Och det blir inga dyra grejor heller. Tyvärr. Hur mycket jag än skulle vilja. Till mamma, som ju då kanske firar med mig, blir det ett gäng småsaker. Hon kan ju inte handla till mig heller, så det blir inte trångt under granen. Om vi nu ska ha nån. De 400 – 500 kronorna kan vi lägga på mat i stället. Mamma brukar ju inte bara stanna över juldagarna utan i tre veckor, lite före, under och efter alla storhelgerna. Så matpengar går det åt. Jag vill dock ha till protokollet att mamma är mycket generös med matpengar!!!

Det enda jag kan lova mamma – och mig själv! – är att försöka hålla mig ”go o gla”. Men det tar väldigt mycket kraft och energi. Jag är ingen rolig människa att vara med och det säger jag konstaterande – och beklagande för alla som tvingas hänga med mig (vilket i och för sig är valfritt…).

_________________________________________________

Dagens agenda har jag redan börjat bita av. Jag har sökt ett jobb, det enda jag har hittat hittills, och jag har skrivit in lite fler poster i november månads aktivitetsrapport. Den rapport som jag ska skicka in mellan den 1 och den 14 november till Arbetsförmedlingen. Enligt de nya reglerna från i höst får jag annars ingen a-kassa. Och det är inte säkert att jag får det ändå… Trots att jag sökte över 40 jobb i september och över 30 jobb i oktober. Ovanpå det har jag gjort lite annat, som skrivit spontanansökningar, reggat mig hos ännu fler bemanningsföretag, varit på rekryteringsmässa, blivit intervjuad med mera med mera… Jag vet inte riktigt vad jag ska göra mer…

Det har tagit tid att långsamt börja bygga upp ett havererat liv. Jag tycker ändå att jag har byggt så gott jag kan och byggt bra! För envis som synden är jag och min botten vägrar att bli flat – jag är TJOCK och rundbottnad som den där leksaksgubben som alltid reser sig när man puttar till honom.

Oj då! Jag hittade inte bilden på gubben med rund botten. Då får glo på en spyende clown i stället. Den representerar mig själv rätt bra nu också.

Snart är det dags att duka fram frukost. Jag måste över till Tokerian och köpa frukt och grönt, för i morgon hoppas jag att Anna kommer hit. Då blir det lite bättre måltider – lite mer organiserade sådana också. I helgen tänkte jag servera henne kalkon, kyckling och lax. Fast inte samtidigt.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna och berätta i en kommentar, jag är så nyfiken på vad som händer ute i verkligheten!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Och till morgonmötet…

… fick vi lite choklad…

Toblerone är gott!

                                                                                                                                                                  Ja alltså, avdelningen hade fått en Toblerone på fyra och ett halv kilo. Den kanske räcker ett tag…

Kolla bitarna och jämför med MK:s händer… Ingen småsaker, det här, inte… 

Read Full Post »

Prövningar vi möta få…

Visst är det väl sant som texten går i den gamla frikyrkolåten

Prövningar vi möta få och vi ofta ej förstå
Herrens vägar när han önskar att vi himlen skola nå

Ibland känns det som om vi prövas i det oändliga – och till bristningsgränsen. Ändå har jag det inte värst.

Sitter och förbereder mig inför två viktiga möten på onsdag. Det ena mötet kan i bästa fall leda till att jag köper mig lite tid. Det andra mötet har jag inga förhoppningar kring. Jag står nära ruinens brant just nu. Jag tror inte att nån av er som läser här har förstått det. Men det är ett faktum. Jag klarar mig över sommaren. Kanske. Sen… Ändå har jag det inte värst.

Ibland känns livet som en otroligt lång trappa och jag känner mig lika liten som Elias på bilden…

                                                                                                                                                                  I fredags hände omvälvande saker i familjen. Lite kort om det finns i ett låst inlägg från den dagen. Jag vill inte skriva mer och jag vill inte skriva öppet om det. Naturligtvis innebär det en oro – förutom att alla inblandade måste tänja på sina gränser för ork. Värst är nog emellertid oron. Oron för nån man tycker mycket om. Ändå har jag det inte värst.

I helgen började bilen låta konstigt. Det låter inte alls bra efter bytet av bromsbeläggen. Det låter liksom VÄRRE nu, en och en halv vecka efter att Mekar-Bruden mekat. Jag ska besiktiga bilen den 26 maj och är självfallet urnervös. För utan bilen kollapsar min tillvaro – nåt jag inte heller vill gå in på närmare i ett öppet inlägg. Ändå har jag det inte värst.

Just nu sitter jag och väntar. Jag har försökt fixa en del småsaker här hemma och ärenden. Bland annat har jag granskat siffror så det snurrar i skallen och försökt ringa Mekar-Bruden. Återstår att mejla doktor Anders, för min medicin börjar ta slut. Jag mår illa. Jag har sovit för lite i natt. Jag har ont i mitt vänsterben igen, denna gång i vaden. Ändå har jag det inte värst.

Siffror gör att det snurrar i min skalle.

                                                                                                                                                            I morse glömde jag att mata fiskarna, men jag kom ihåg att prata med fritids och lämna in en lapp (Fästmön messade i morse!). Elias hade en knäpp keps på sig idag till skolan, pinsamt. Jag försöker, men det blir inte hundra procent. Ändå har jag det inte värst.

Trots det undrar jag när eller rent av OM dessa prövningar vi möta få ska ta en liten, liten paus. Det vore inte helt fel…

Read Full Post »