Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘envis som synden’

Ett anekdotiskt inlägg från dåtid med upplösning i nutid.


 

Televinken 1

Televinken – en riktig trasselgubbe.

Under några år som barn bodde mamma, pappa och jag i Småland. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen där pappa jobbade. I huset bredvid, på bottenvåningen, så en såg varje gång en gick in genom porten, låg först en fotografateljé, därefter… en leksaksaffär. Det sägs att jag var ett mycket snällt barn som sällan tjatade om att jag ville ha saker. Men nån gång besöktes leksaksaffären. Och en gång blev jag riktigt, riktigt kär i en sak.

Som barn var jag inte mycket för att leka med dockor. Det var småbilar jag gillade. Morfar gjorde ett dockhus och ett garage. Det var garaget jag lekte i. Men det fanns en docka som jag gillade skarpt. Det var Televinken, känd från barn-TV tillsammans med tant Anita på äldre stenåldern. Ja alltså på den tid barn kallade kvinnor över 20 för tant respektive män för farbror. länge sen!

Televinken 2

Hängig men glad och uttrasslad Televinken. (Det ser inte ut som om trådarna är uttrasslade men de är det!)

Och en gång, i leksaksaffären, såg jag en Televinkendocka! Jag tror aldrig jag varken före eller efter har gråtit mig till en sak, men den gången gjorde jag det. Till sist togs pengar ut på min bankbok. Jodå, trots att jag var typ fem år hade jag koll på att jag hade en bankbok. Säkert var det mycket pengar som skulle ha gått till utbildning senare i livet eller så. Arbetslöshet fanns inte på 1960-talet, för då ”importerade” Sverige arbetskraft från andra länder. Kanske hade jag inte gråtit mig till Televinken om jag hade vetat vad som komma skulle.

Sen var det så att den där Televinkendockan ju var alldeles för avancerad för en liten flicka. Varje lem (armar, händer, ben och fötter) har dubbeltrådar och det finns trådar till huvud och kropp. Nej, det blev bara ett enda stort trassel av Televinken. Och snart hamnade han i en låda och lektes aldrig med – precis som mina föräldrar hade förutspått och sagt. Yes, mammi och pappi, ni HADE rätt! (Den gången…)

Men av en viss anledning plockades Televinken fram idag. Fästmön gav sig på honom först, jag därefter. Envisa som synden eller med ett stort mått av sisu – vi lyckades trassla ut Televinken! Jag behöver nu en krok i taket där jag kan hänga trähandtaget så trådarna inte trasslar ihop sig igen. Tills vidare får den unge mannen hänga på gaveln till en av deckarhyllorna i min hall. Där ser han verkligen ut att trivas.


Och nu är det bara nio procents utrymme kvar på den här bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara go och gla, att trösta sig med kexchokla´ och att vilja ha sitt godis själv.


Redan torsdag
och redan den sista dan i oktober. Idag springer en massa utklädda ungar runt och tigger godis, det är ju Halloween. Jag har god lust att klä ut mig till nåt hiskeligt monster (behöver inte göra så mycket för att bli hiskelig) och öppna dörren och skrika

Bus!

när nån unge ringer på. Fast här ringer nog inga ungar på. De är varnade av sina föräldrar att den där tanten ska man inte plinga på hos, för hon är ELAK. Ja, jag är faktiskt så jätteelak att jag vill ha mitt godis själv, inte ge bort det till okända, utspökade och tiggande ungar.

lördagsgodis

Mitt godis är mitt!

 
Kan ge mig den på att det finns ungar som inte vill ha godis utan pengar i stället. En del är säkert utrustade med mobil plastkortsapparat. Ungar är rätt förslagna nu för tiden. Annat var det på min tid. På Stenåldern. Jag minns bara att jag nån enstaka gång gick påskkärring – det fanns ju inte Halloween i Sverige på den tiden. Mamma och mormor var omedgörliga och tvingade mig att rita fina (!) teckningar som jag överlämnade i utbyte mot nån karamell. Då neg jag djupt och tackade rodnande. JA, DET ÄR SANT!

Häxa 4

En av mina inneboende häxor.


Emellertid har jag inte varit iväg
och köpt mitt godis än. Jag hade två kexchoklader som jag tryckte i mig igår kväll som tröst för att jag var så ledsen. Jag bävar för hur jag ska orka med de kommande storhelgerna och mammas krav (vännen FEM fattar precis!) på att jag ska vara typ

go o gla, kexchokla´

Det finns liksom inte alltför mycket att vara ”gla” över i nuläget och då blir jag heller inte ”go”. Oron är en ständig följeslagare som jag kämpar hårt med för att övervinna. Jag vill ju tänka positivt, se en lösning inom en snar framtid. Men bara tanken på jul och allt vad den kostar ger mig ont i magen.

Jag har sagt till Fästmön att det blir en julklapp var till ”barnen”, varav tre nu är vuxna. Det finns inte möjlighet till fler. Och det blir inga dyra grejor heller. Tyvärr. Hur mycket jag än skulle vilja. Till mamma, som ju då kanske firar med mig, blir det ett gäng småsaker. Hon kan ju inte handla till mig heller, så det blir inte trångt under granen. Om vi nu ska ha nån. De 400 – 500 kronorna kan vi lägga på mat i stället. Mamma brukar ju inte bara stanna över juldagarna utan i tre veckor, lite före, under och efter alla storhelgerna. Så matpengar går det åt. Jag vill dock ha till protokollet att mamma är mycket generös med matpengar!!!

Det enda jag kan lova mamma – och mig själv! – är att försöka hålla mig ”go o gla”. Men det tar väldigt mycket kraft och energi. Jag är ingen rolig människa att vara med och det säger jag konstaterande – och beklagande för alla som tvingas hänga med mig (vilket i och för sig är valfritt…).

_________________________________________________


Dagens agenda
har jag redan börjat bita av. Jag har sökt ett jobb, det enda jag har hittat hittills, och jag har skrivit in lite fler poster i november månads aktivitetsrapport. Den rapport som jag ska skicka in mellan den 1 och den 14 november till Arbetsförmedlingen. Enligt de nya reglerna från i höst får jag annars ingen a-kassa. Och det är inte säkert att jag får det ändå… Trots att jag sökte över 40 jobb i september och över 30 jobb i oktober. Ovanpå det har jag gjort lite annat, som skrivit spontanansökningar, reggat mig hos ännu fler bemanningsföretag, varit på rekryteringsmässa, blivit intervjuad med mera med mera… Jag vet inte riktigt vad jag ska göra mer…

Det har tagit tid att långsamt börja bygga upp ett havererat liv. Jag tycker ändå att jag har byggt så gott jag kan och byggt bra! För envis som synden är jag och min botten vägrar att bli flat – jag är TJOCK och rundbottnad som den där leksaksgubben som alltid reser sig när man puttar till honom.

clown.womit

Oj då! Jag hittade inte bilden på gubben med rund botten. Då får glo på en spyende clown i stället. Den representerar mig själv rätt bra nu också.


Snart är det dags
att duka fram frukost. Jag måste över till Tokerian och köpa frukt och grönt, för i morgon hoppas jag att Anna kommer hit. Då blir det lite bättre måltider – lite mer organiserade sådana också. I helgen tänkte jag servera henne kalkon, kyckling och lax. Fast inte samtidigt.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna och berätta i en kommentar, jag är så nyfiken på vad som händer ute i verkligheten!!!


Livet är kort.

Read Full Post »