Tokigt och slugt där ute

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

Här sitter jag i min rövarkula och där ute händer det minsann saker. Alldeles nyss läste jag att Helge Fossmo, du vet pastorn i Knutby, har fått sitt livstidsstraff tidsbestämt till 24 år. Helge Fossmo blev dömd 2004 för anstiftan till mord och mordförsök på sin fru och på sin älskarinnas make. Den som utförde dåden var den så kallade Barnflickan, Sara Svensson (hon heter säkert nåt annat nu). Sara Svensson hamnade i rättspsykiatrisk vård i Stöllestan efter att ha pratat med bebisröst på rättegången (jo, jag lyssnade) och är redan fri sen länge. Helge Fossmo blev för övrigt även åtalad för att ha mördat sin första fru 1999, men frikändes. Pastorn har suttit i minst tio år (häktningstiden räknas väl in också). Om han avtjänar två tredjedelar av sitt straff innebär detta att han kan bli villkorligt frigiven 2020. Nog tror jag på syndernas förlåtelse, men i vissa fall tycker jag nog att synderna ska ta lite längre tid att förlåta. Inget av detta kännas bra: en mördare som döms till vård och en som bett mördaren utföra dåden blir frisläppt inom en snar framtid… Det är tokigt, i mina ögon. Och chefsåklagarens. Han har nämligen överklagat.

På mitt förra jobb satt jag i kontorslandskap, kan man säga. Eller vi var sex personer i ett och samma rum, det var trångt, dålig luft och fullt av farliga sladdar på golvet. Att prata ostört i telefonen var omöjligt. Man försökte klättra ut till trapphuset för att prata, men där var mottagningen så dålig att samtalen ofta bröts. Fast jag jobbade i en gammal kexfabrik. Psykiatrins Hus i Uppsala är ett nybygge som ofta har kritiserats. Den här gången kommer kritiken från facket och gäller hotad sekretess eftersom läkarna sitter i kontorslandskap. Facket har anmält det hela till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Det som gäller för sekretess är att bara de som jobbar med en viss patient ska ha tillgång till information om sagda patient. Som det är nu ska därför sån information hanteras i så kallade tysta rum. Fast såna finns det inte så gott om och dessutom är rummen ofta inte utrustade med datorer heller, enligt facket. Ledningen säger sig ha utfört ett antal åtgärder för att det ska bli bättre och välkomnar IVO:s inspektion och utredning. Det är tokigt med kontorslandskap, men slugt med en inspektion och utredning i det här fallet, tycker jag.

När vi nu ändå är på jobbet… Jag läste om en undersökning som Sveriges Radio har gjort om chefer som filmar för att hålla koll på personalen. Allt fler ansöker om kameraövervakning på arbetsplatser. Kamerorna ska användas för att förhindra brott, men SR:s undersökning visar alltså att cheferna spinkar på sina anställda i stället. Det är ju inte så roligt om man går på toa, till exempel, och chefen kollar på via streamad film. Men har man inget att dölja, så… Äh, kameraövervakning ska användas för att bekämpa brott, anser jag, inte för att kontrollera vad den egna personalen har för sig. Tokigt, alltså.

I det offentliga lokala rummet beslutade våra kommunpolitiker att IT för Uppsala kommun ska upphandlas. Men efter valet blev det en ny politisk majoritet. Och enligt den tillträdande ordföranden i kommunstyrelsen ska man riva upp beslutet om IT-upphandlingen. Idag använder de flesta av oss datorer även i tjänsten. Det är många problem som kan uppstå. De ska lösas nära, är min uppfattning. Ibland kan det nämligen vara svårt att ens beskriva sitt problem för en IT-person utan att visa. Det var ett slugt beslut att riva upp ett tokigt beslut, enligt mig.

I Metropolen Byhålan reagerar polisen snabbt ibland. Igår kväll larmades polisen till ett flerfamiljshus där ett gråtande barn hörts skrika på hjälp. Vid framkomsten kunde farbror Blå emellertid konstatera att det var en mamma som klippte håret på en liten son som uppenbarligen hellre ville vara långhårig. Visserligen synd om klippningen gjordes mot pojkens vilja, men man får väl ändå säga att mamma har sista ordet så länge barnet är runt fem år. Att polisen snabbt ryckte ut på larmet var lika slugt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Avslutningssamtal #1

Ett avslutande inlägg.

---

 

Webben ligger nere? Närå, det finns de som har tagit över. Delvis.

På förmiddagen idag hade jag det första av två (?) avslutande samtal på jobbet. Dagens samtal skedde på mitt initiativ och med HR-chefen. Det var inget samtal jag precis hade längtat efter, men för min skull – och för andras – behövdes det. Tyckte jag. Som snart ska lämna byggnaden och dess webbplatser. En webbplats har nån redan tagit över, den andra… svävar. Eller sköts med nåns vänsterhand ett tag.

Det fanns inget syfte att hänga ut nån eller snacka skit om nån under dagens avslutningssamtal. Jag ville beskriva mina känslor, upplevelser… och farhågor. Från min förrförrförra arbetsplats hade jag med mig att jag inte ska föra nån annans talan – jag vet ju inte exakt hur nån annan känner. Idag förde jag bara min egen talan. Fast jag nämnde att jag var bekymrad över två personer. Det var allt.

Jag hoppas att HR-chefen fick nånting med sig, nånting att ta till sig. Jag vet att h*n fann några saker användbara (ja, jag borde kanske ha blivit konsult?). Andra saker var kanske lite mer osäkert vad h*n skulle göra med. Mitt förslag var att h*n skulle vara lite vaksam och lite extra observant med anledning av det jag sa. Agera först om det blev alldeles akut nödvändigt.

Det finns många som är duktiga och fina här.

För min del är det snart slut. Ingenting som sas idag ändrar nånting. Det var på sätt och vis skönt, för jag kände att jag kunde tala fritt ur hjärtat. Och bland annat säga att jag faktiskt tycker att man har behandlat en person rentav oför-skämt genom ett visst agerande. Men också att det finns många duktiga och fina människor som arbetar här på Kexfabriken eller i Besticklådan. Det är hos en del av dem jag har sökt och fått stöd och uppskattning när jag har mötts av det motsatta på närmare håll. Det var till exempel hos en av dem jag kunde gråta ut vid ett tillfälle. Det var hos en annan jag hämtade kraft när jag inte visste hur jag skulle orka ta mig hit dan därpå.

Men ingen kan nånsin hjälpa mig eller göra nåt för mig. Det måste jag göra själv. Varje dag är en kamp, inte bara mot förtretligheter i tillvaron utan mot mig själv och min kan-inte-klarar-inte-mentalitet. Jag lär aldrig bli nån perfekt människa. Jag är inte ens säker på om jag blir 53. Det enda jag – och alla andra människor – med säkerhet vet är att vi ska dö. Först då är min resa slut. Först då växer det mossa på mitt namn. Men innan dess ska jag göra mitt yttersta för att få ut mina ord i svart på vitt. Jag är nämligen inte den enda som är utan skuld och jag vill visa namnen på några till, från det förflutna. Det har jag lovat mig själv. Då kunde jag nämligen inte försvara mig för jag visste inte vad jag var anklagad för. Det vet jag fortfarande inte. Men jag kan ge min version av skeendet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skratt och svart

Ett blandat inlägg.

---

 

Att skratta läppen av sig kan vara kul – om man skrattar åt andra…

Om jag avslöjar nivån på dagens roligaste tycker du säkert att jag är helknäpp. Och det är jag ju! Du har rätt! Men faktum är att jag nästan skrattade läppen av mig när Fästmön och jag, trötta och hungriga, irrade runt på Tokerian efter jobbet i kväll. Ja, jag skrattade inte åt situationen som sådan utan åt en granne som diskuterade sina matinköp. Med fel make. Hon diskuterade uppenbarligen med en helt okänd man. Det var fantastiskt roligt! Tyckte jag. Jag tror inte att hon tyckte att det var lika kul.

Damen i svart – det är jag. Fast nån dam är jag ju förstås inte, det var ju att ta i.

Annars är livet ganska svart just nu. Till och med att stryka är riktigt jävla dystert. Men nu är det gjort! Jag som brukar gilla att stryka (om det inte är för varmt)… I kväll var liksom hela strykhögen sorglig: sex svarta t-shirtar, en svart pikétröja, en svart tröja med ett rovdjur på, ett svart linne och en grå (!) handduk – med svarta ränder. Man skulle kunna benämna mig Damen i svart efter en gammal Hillman-film av Arne Mattsson. Men jag är ju inte nån dam, förstås…

Nu ska jag, feta fläskberg, smocka i mig lite kaffe och glass. Vi köpte tre paket gräddglass i olika smaker – vanilj, krossad choklad och päron – för endast fem spänn styck. Då blir tillvaron inte precis ljusare och jag flabbar inte mera. En stunds tröstätning, bara. Sen blir det till att vila ut med Bang innan jag kryper till korset kojs och laddar inför den tionde dan innan jag slutar i Kexfabriken eller Besticklådan. Och frågan är om jag ska smula sönder kexen till småbitar eller riva runt bland besticken innan jag drar. Eller efter. Det tål att tänka på.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så mycket jag skulle kunna…

Ett om om-saker-och-ting-hade-varit-annorlunda-inlägg.

---

 

Nej, jag har inte fotat den rosa barnkoftan. Du får titta på en ljusrosa ros i stället, en ros som inte var till mig.

Det finns så mycket jag skulle kunna… både göra och skriva om. Jag skulle kunna skriva följetongen om den rosa barnkoftan, den jag ser varje dag på min promenad runt Kexfabriken eller Besticklådan. Koftan, som inget barn verkar sakna. Eller så skulle jag kunna skriva om det förtroliga samtalet på bänken i bersån. Den berså vars baksida jag råkade passera. Kanske om det faktum att jag lunchade ensam med min bok – som vanligt – medan arbetskamrater i olika konstellationer klev in på restaurangen och satte sig ner i just sina konstellationer. Ett gäng valde till och med ett annat rum i stället för bordet bredvid mitt, för, som en person sa:

Vi måste ju kunna prata!

Ja, tänk vad jag skulle kunna skriva!.. I stället får jag uppdrag i efterhand. Som idag, till exempel. En presentation idag på morgonen skulle refereras på ett visst ställe. Först i efterhand fick jag veta att det skulle refereras på två helt andra ställen, med två andra målgrupper i fokus. Tror du att det är lätt att göra ett bra jobb då? Nu har jag jobbat med kommunikation i +25 år. Men ändå. Eftersom jag hade ett ursprungligt uppdrag lyssnade jag med ett öra specifikt för det och inte andra öron. Det blir inte bra, kort sagt.

Och rollerna… Lika oklara som under det senaste halvåret och lite till. Kunde i alla fall känna och uppfatta att även andra uppfattar oklarheterna hos vissa. Det gör att jag inte känner mig helt dum och blåst. Fast ju oklarare, desto otydligare – och desto sämre resultat i slutet. Tror jag. Och försöker kommunicera med nån som inte vill höra det jag säger utan går iväg medan jag pratar.

Medicinen jag svalde i morse sitter fortfarande kvar där bråcket finns. Jag har nästan kräkts flera gånger. I vissa fall kan jag dock behärska mig. Önskar att även jag hade kunnat vara på en annan plats idag, hört Den blomstertid nu kommer i stället för

Gör det, gör det! Och gör det så här? Gör det ont? Håll tyst och utför.

Kommunikation är svårt, men det är så mycket jag skulle kunna… Och vem vet. Snart…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nä, det gick inte

Ett ryggande inlägg.

---

 

Tofflan på köksgolvet, mitt bästa tillhåll just nu.

Som du kanske fattar av inläggets rubrik gick det inte alls bra att jobba idag. Jag vaknade efter att ha sovit uruselt (vaknar varje gång jag vänder mig i sängen), tvättade mig och la mig på köksgolvet. Redan då hade jag skitont, alltså, och arbetsdagen hade inte ens börjat.

Att köra bil gjorde ont typ hela tiden – vilket det inte har gjort riktigt tidigare – så när jag kom fram till kexfabriken/besticklådan hade jag, på ren svenska, inte bara skitont utan jävligt ont. Jag var rejält smärtpåverkad, nästan omtöcknad.

Och faktum är att jag gjorde nåt ovanligt: jag insåg mina begränsningar och ringde min husläkarmottagning. Efter trekvart blev jag uppringd. Under tiden gjorde jag lite nytta och fixade en nyhet. Vet inte hur texten blev med tanke på mitt tillstånd.

Jag har fått en läkartid klockan 13 idag och är evigt tacksam för den! Igår kväll tog jag nämligen den sista tabletten av den receptbelagda antiinflammatoriska medicinen jag hade i mina gömmor. I morse blev det den receptfria. Nu hoppas jag att doktor Jan skriver ut nåt som gör susen. Eftersom jag var hemma hela förra veckan behöver jag också ett läkarintyg. Jag vet ju inte om jag blir sjukskriven, men jag skulle tro det. Sist jag hade ett liknande rejält ryggskott blev det sex veckor. Det var för övrigt under den tiden min dåvarande chef planerade och förberedde för min avpollettering, fick jag senare veta. Snacka om att hugga i en rygg som redan var kass!..

Hade ingen bild på nån potta, så det blev sPOTTAnde grodor i stället. Ungefär så jag känner mig.

Nu tror jag inte att det blir sex veckor, möjligen nån. Det här är ju fjärde veckan med ryggont, så det bara måste bli bättre snart. (Eller?) Min nuvarande chef behöver inte planera min av-pollettering, för min visstidsanställning gäller ju bara till och med den 30 april. Nåt annat vet jag inte. Trots det har jag dåligt samvete för att jag inte är på jobbet eftersom jag sätter mina kollegor på pottan. Men jag tror att de hellre blir satta där än att jag är på jobbet och stönar och gnäller och nästan grinar, som idag.

Detta inlägg har jag för övrigt legat ner och skrivit. Den enda ställning som funkar just nu.

To be continued…  

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan och våfflan

Ett diverseinlägg denna våffeldag.

 

Våffeldag idag, juh!

Idag har det varit en ond dag. Det vill säga ryggen min har varit ond. Annars har det ju varit Vårfrudagen. Eller Våffledagen, som vi svenskar så sniggt har omfor-mulerat dagen. Lite sol, lite moln bjöd vädret på. Jag pinade mig ut på efter-middagen och inhandlade anti-inflammatorisk gel till ryggen. Nu jäklar ska det onda fördrivas! På grund av magen kan jag nämligen inte äta värktabletter, inte hur många som helst, i alla fall. Och dagarna svischar förbi. På måndag morgon måste jag vara redo att åka och jobba igen.

Det var inte skönt att köra bil heller idag, men jag fick upp ryggstödet nästan helt vertikalt vilken underlättade. Fästmön hade lång dag idag, 7 – 16-dag, och var så duktig att hon GICK till jobbet i morse. Men nu på eftermiddagen åkte jag och hämtade henne, för hon har ju gått ytterligare några kilometer på jobbet att läggas till morgonens tre.

Nygräddade Toffel-våfflor.

Eftersom jag är aningen justerad kan jag inte skämma bort min älskling så mycket som jag vill. Men se våfflan kan Tofflan fixa i alla fall! Medelst mix, förstås. Och via det fina dubbel-järnet som jag fick av mamma förra våren antingen som tidig födelsedags-present 2013 eller sen julklapp till julen 2012. Mix, grädde och hjortronsylt var redan inhandlat och hallon från Slottsträdgården grävde jag fram ur frysen. Jag tror att det faktiskt blev nånstans mellan tolv och 17 våfflor – precis det som utlovades på ICA-våffelpaketet. Anna åt fyra eller fem, kanske, jag åt väl… sju, åtta… Betänk dock att jag bara hade ätit en skål fil med müsli på hela dan. Jag kan fan inte äta när det värker.

Kvällen sänker sig över New Village och den trötta Annan vilar på gästsängen medan min rygg tillåter mig att sitta vid datorn en stund. Jag har ju inte bara en bok att skriva, jag har dessut0m en blogg att sköta! Anna har blivit lovad att få läsa de inledande kapitlen till helgen. Det är viktigt att hon är med på det jag skriver, annars får jag skriva på annat sätt.

I morgon hoppas jag att ryggen är ytterligare bättre så att jag kan skriva ännu mer. Att tvätta och städa bilen får anstå tills jag är frisk, men jag har ett par småsaker att fixa medelst dator och internet som jag också måste ordna innan jag återvänder till kexfabriken. Eller besticklådan. Jobbet har varit både och genom historiens gång.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vintertrött, vårdagjämning och semester för somliga

Ett vintertrött inlägg som mynnar ut i lite glädje trots allt.

 

Med kvällssolen i min hand. En bild från juni 2013.

Nej. Den här j********vla vintern är jag så trött på att jag kan spy! I morse gick det an att köra, men vägen hem gick i kryptakt på E4:an. De flesta som var ute samtidigt som jag var i alla fall bra på att hålla avstånd. Det var inte heller så lätt att köra om eftersom det låg en läskig mittsträng av snö som gjorde att man slirade lite. Några bilar stod med varningsblinkers på intill sidan av vägen. Men nu är jag hemma, som sagt, och det är jag glad och tacksam över.

Jag vill se knoppar!

När jag tittar ut genom fönstret kan jag inte tro att det faktiskt är vårdagjämning i morgon. I skrivande stund vräker det ner snö som är ganska blöt av sig. Ärligt talat är jag riktigt avundsjuk på vännen som åker till varmare breddgrader sent i kväll…

Men… å andra sidan kan jag med gott samvete tillbringa den här ruggiga kvällen med en god bok, rostade mackor och ett glas mjölk. Det är jag värd efter en hektisk dag på kexfabriken. En dag, som började med ett möte med chefen och som slutade med annonsering av nytt jobb i sociala medier och en artikel för koll. Däremellan, lite upphandlingsinfo och originalande, möten och sånt där vanligt som man gör en arbetsdag. Varierat, alltså. Roligt idag.

Framtiden då? Tja, jag fick nej på ett jobb idag och känner att det är det ställets förlust. Ja, så kaxig är jag. Den närmaste framtiden är tryggad och det ska jag strax informera min lilla mamma telefonledes om. Men nästa vecka… Då har JAG semester! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite, jävla trött

Ett inlägg om en ganska halvgalen dag.

 

Marsmorgon med ett eldklot på himlen.

Ett sammantaget omdöme om den här dagen är att den har varit halvgalen. Härligt nog höll sig solen framme. Jag fick se den tidigt i morse, en stund mitt på dan och så när jag skulle åka hem. Stor, var den. Rund. Som ett eldklot. Naturligtvis ville jag stanna och fota, men man kan liksom inte göra det mitt på E4:an. Det fick bli en bild från parkeringsdäcket intill kexfabriken i stället.

Himlen var blå hela dan! I cirkeln, ett plan.

I morse samåkte vi eftersom Fästmön började klockan sju. Det var skönt att komma tidigt till jobbet, för jag hade fått ett par frågor igår kväll som jag ville besvara så snart jag kunde.

Lilla My, med ett ton sisu, har lämnat min arbetsgivare idag. Vilken förlust – för arbetsgivaren!

Och så plötsligt var det lunch. Det blev en sista sådan med M, tyvärr, eftersom det var M:s sista arbetsdag här. Så skils våra vägar. Jag hoppas förstås att vi kan fortsätta hålla kontakt på nåt sätt. Jag menar, datorer, mejl, sociala medier, mobiler finns ju, för att nämna några hjälpmedel. Samtidigt misstänker jag att våra liv går så mycket isär att vi nog inte lär varken ses eller höras. Det är vemodigt och ledsamt, för M är en person som jag gärna skulle vilja behålla i min vänkrets. En rättskaffens, hårt arbetande, driftig, rak Lilla My med ett ton av sisu är M!

Resten av dan är inte så mycket att orda om. Det var möte och jobb och en bit glasstårta med blåbär i all hast. Och så skiter sig saker och ting just när jag ska åka hem! Lagen om alltings jävlighet, oder was? Det värsta var nog emellertid en fruktansvärd olycka på E4:an. I det sammanhanget var det verkligen inte värst för mig! Men det klart. Jag fick ta gamla E4:an hem. Den vägen är inte bara längre, den är smalare, hastigheten ligger på 70 eller 80 och stora delar av vägen är det omkörningsförbud.

Våffla med grädde och hjortronsylt

Jag var sen hem. Och skithungrig. Möttes av en smått ilsken Anna som hade fått betala för mycket. För att lösa detta gav vi oss iväg nästan omgående så att det blev utrett. Runt halv åtta kunde vi bänka oss och äta kvällsmat – våfflor med grädde och hjortronsylt. Jag åt så jag mådde illa. Hur många våfflor jag åt? Tja, kanske… fem, sex… eller åtta, nio… Ja, du fattar kanske hur jag mår..?

Jag har blivit antikkunnig!

Anna var söt och diskade. Själv slog jag mig ner i bästefåtöljen för att avnjuta veckans höjdpunkt: Antikrundan. Då får ingen störa mig och jag kör igång appen och värderar. Hej vilt. Men nu börjar min träning ge lite resultat. I stället för att kolla in vad folk har på sig och hur de pratar och att hånskratta åt dem när de säger att de inte bryr sig om vad deras medhavda pryl är värd har jag börjat lyssna på värderingsmännen. Och se! Dagens diplom visar en positiv utveckling: jag fick omdömet Antikkunnig.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga.

Nu är jag lite, jävla trött och ska umgås med Anna de sista timmarna vi är ensamma. I morgon är det fredag, hörru!

Livet är kort.

Read Full Post »

Riktigt hjärtligt

Ett lite värmande inlägg.

 

Hjärtligt idag.

Nä, det är inte alla som tycker att jag är en skit eller urdålig eller inkompetent. I eftermiddag, när jag var på en liten runda bland några användare som hade en del märkliga problem fick jag höra så värmande och hjärtliga ord om mig själv att jag blev generad. Och rörd.

En användare undrade om jag hade sökt tjänsten. Dessutom berättade h*n att de senast idag hade suttit och pratat om hur svårt det är med kommunikation – och att förstå kommunikatörer. Men de var överens om en annan sak också:

Den där nya, hon är jättebra, för man fattar vad hon säger och hon är serviceinriktad och trevlig.

Det är ett mycket gott betyg för en propagandaminister kommunikatör som jag. En sån som rätt ofta känner sig missförstådd och misstolkad. Kanske det är i undantagsfall? Att det ligger i tolkarens inre att inte förstå eller kanske rent av med vilje missförstå? För övrigt vill jag poängtera att jag inte är jättebra, serviceinriktad och trevlig för att jag gör användarnas jobb åt dem. Jag gör mitt jobb.

Innan jag lämnade kexfabriken visade jag en användare rätt till en mapp med bilder. Sen åkte jag hem. Då var klockan strax efter halv fem. Tyckte att jag kunde sluta lite tidigare eftersom jag ju var på jobbet trekvart tidigare än vanligt.

Före arbetsdagens slut hade jag också kontakt med vänliga M som tackade såå mycket för all hjälp i samband med utmärkelsen. Tänk så mycket ett tack gör och vänliga ord på det! Det kändes nästan som om jag skulle lyfta. Vis av erfarenhet vet jag dock att i morgon är en annan dag och då hittar man säkert nåt att klanka ner på. Men det är det. Nu är nu. Alldeles strax ska Fästmön och jag ta en kvällskaffe med morotskaka till. Morötter är ju nyttiga, har jag hört…

Livet är kort.

Read Full Post »