Här vare både verkstad och snack…

Ett mötande inlägg.

---

 

Den här dagen den 19 april 2016 visade i alla fall i Uppsala upp alla sorters årstider, förutom vinter, tack och lov. Jag vaknade redan klockan sex. Och tänk! Magen var bättre OCH lite senare tittade solen fram. Eftersom jag helst ställer mina egna diagnoser kom jag sent igår kväll fram till att jag har haft nån form av tarmvred eller stillastående tarm efter gallstensanfallet. Det är inte helt ovanligt att en drabbas av det efter gallstensanfall. Igår kväll var det som pingisbollar som studsade i tarmen. Och no output. Idag är smärtan betydligt mindre, men eftersom inputen är dålig är outputen fortfarande noll. (I kväll har jag ätit knäckemacka med leverpastej på. Det var jag så sugen på. Och ännu lever jag, magen krampar inte så mycket.) Däremot kunde jag gå rak idag och inte som en fällkniv. Det såg bra mörkt ut igår kväll. Fast jag är väl envis. En del av mig har finskt sisu, en annan del har det ökända Bergahumöret. Tillsammans gör det att även en halvdöd reser sig, tar sin säng sina däck med vännen Agnetas hjälp och åker till verkstan.

Tillvaron såg rätt mörk ut igår…

En brukar ju säga

Mycket snack och lite verkstad

Det gick ingen nöd på mig under väntetiden. Jag hade mycket att läsa.

För min del har den här dan inneburit ungefärligen lika stora delar snack som verkstad. Förmiddagen var jag ju inställd på att tillbringa på verkstan. Clark Kent* blev vårskodd**, hans bromsar kollades, airbag byttes och fönsterhissar justerades. Klockan nio skulle jag vara där, men eftersom nästa viktiga möte var klockan 13 var jag tvungen att kolla av så allt arbete skulle hinna bli utfört. Den totala arbetstiden var nämligen satt till mellan tre och fyra timmar… Det hanns! Dessutom fick jag flera timmars lugn och ro där jag inte kunde göra annat än ägna mig åt att läsa min bok på gång, lokalblaskan, ett svårt sudoku och spela Wordfeud. En kan tycka att det var bortkastade timmar och tid, men faktum är att jag behövde vila och rensa skallen inför eftermiddagens övningar.

Intressant om äldreomsorgen i Uppsala.

Numera läser jag lokalblaskan ytterst sällan. Det står ju ändå mest bara om sport (ointressant för mig) i den. Och så tycker jag att den har blivit så stockholmifierad. Jag undrar ärligt talat om nån som jobbar på Upsala Nya Tidning faktiskt bor i Uppsala… OM jag läser tidningen gör jag det på nätet, men typ två gånger om året bläddrar jag i pappersutgåvan. Idag blev jag riktigt förvånad för jag hittade en rolig artikel om en musicerande före detta samarbetspartner OCH en intressant insändare, signerad Sören Snygg om äldreomsorg.

Eftermiddagen bjöd på hela TRE positiva möten. För det första mötet gäller att jag har gjort vad jag kan och om det inte går vägen… Möte nummer två blev en konfrontation utan agg, ett möte jag borde ha tagit initiativ till för länge sen. (Nu skedde det rätt spontant.) Men tiden går och ju längre den går, desto svårare blir det. Det som hände går inte att förändra. En får lära sig acceptans och att hitta nya vägar. Sen erkänner jag att jag i mitten av Det som hände var i kris, i chock. Och jag var inte snäll. Det var emellertid gott att så här sju år senare ändå få höra att nån jag delade åtta timmar med varje dag under många år tyckte att Det som hände var fel. Det underlättar. Vidare är jag tacksam för att personen jag träffade idag bjöd in till detta möte. Människor är utvecklingsbara, även jag. Respekt!

Det sista mötet för dagen blev med mina kära före detta kollegor. Jag saknar dem så otroligt mycket och jag ser fram emot nästa månad och varmare kvällar så att vi kan återsamlas utanför jobbet. När en har lämnat så många fina arbetskamrater känns det bara självklart att vi ses igen. Och jag har redan hunnit träffat flera av dem privat, trots att det bara har gått lite drygt två veckor sen jag slutade.

En omtumlande dag går mot sitt slut. Det har varit en av de bästa dagarna på länge. Jag önskar att De sju svåra åren vore över så att jag kan lägga Det som hände helt bakom mig. Manuset finns emellertid kvar…

Och en av de riktigt braiga sakerna var förstås verkstadsräkningen – 250 spänn inklusive moms. Toyota rules!

Dagens bästa: verkstadsräkningen!

*Clark Kent = min lille bilman
**vårskodd = fått sommardäcken på

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min mormor hälsar och säger förlåt

Ett inlägg om en bok.

---

 

Till födelsedagen i år gav Fästmön mig en bok av Fredrik Backman, En man som heter Ove. Det är en helt underbar bok – rolig och allvarlig på samma gång, med många igenkännanden. För ett par veckor sen fick jag låna uppföljaren, Min mormor hälsar och säger förlåt, av vännen A. Jag hade snappat upp att omvärldens omdöme om tvåan var att den är OK, men inte riktigt i samma klass som ettan. Sen är ju jag som jag är: jag blir anti om folk tycker saker ibland och vill bilda mig en egen uppfattning. Den får du läsa om nedan.

Elsa är sju, snart åtta, år. Och hon är annorlunda. Det är tur att hon är så bra på att springa när mobbarna sätter efter henne. Elsas bästa mormor är 70 bast äldre än sitt barnbarn. Mormor är väldigt annorlunda. En del tycker att hon är galen. I Elsas värld är hon tryggheten. Ingen kan berätta sagor som mormor och det är till landet Miamas som mormor tar Elsa när hon inte kan sova om nätterna. Fast sen dör mormor. Elsa får ett gäng uppdrag: hon ska lämna brev från mormor till en massa människor. Brev där mormor säger förlåt. Det blir inledningen till ett nytt skede i Elsas liv, men också sanningen om sagorna och varelserna i dem.

Det finns inget dåligt med den här boken. Möjligen är den lite pratig – lite… tankesnurrig så där som tankar är. Den handlar bland annat om döden. Jag läser och gråter, för döden har den effekten på mig. Döden har en stor plats i boken. Den är förgöraren, den som gör människor elaka, knäppa, alkoholiserade. Men genom omtanke och kärlek kan de som drabbas av dödens konsekvenser resa sig igen. De får… hopp… Det blir bättre, det blir bra, liksom, för att citera Elsas mormor.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Annahita

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Hon har överlevt så mycket, Annahita. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

I kväll är det party i Den Eviga Ungdomens Stad. Jag hade inte tänkt titta på TV alls, men Fästmön undrade om vi inte skulle se När livet vänder i alla fall. Så hur det nu var slogs TV:n på och vi lyssnade på Annahitas berättelse. En berättelse om så många umbäranden att hälften hade räckt för att slå en människa till marken så hårt att hon aldrig mer reste sig.

Annahitas liv har inte varit kärlekslöst. Kärleken till den första mannen lyser fortfarande ur hennes ögon när hon berättar om den. Men så gick han bort genom en olycka när sonen var 20 dagar gammal. Som ung änka i Iran blev Annahita då åter omyndig. Familjen utsåg en ny man åt henne.

Så småningom blev familjen tvungen att fly. Då hade Annahita ett nytt litet barn, en nyfödd dotter, med sig i en väska. Sonen tvingades hon lämna kvar hos morföräldrarna, för hon fick bara ta sitt yngsta barn med sig.

Redan här tycker jag att det räcker med lidanden i en enda människas liv. Men det gör det inte. De blir fler och fler och fler. När Anja Kontors vid ett tillfälle under kvällens program undrar hur Annahita kunde överleva, svarar Annahita:

Det var… kraften. Kraften!

Den kraft, som genomsyrade Annahita och som fick henne att lämna sin dåvarande tro och viga sitt liv åt Jesus Kristus och kristendomen. Idag är den före detta muslimen, den misshandlade kvinnan, hon, som lämnade sitt barn och som begravde sitt andra barn levande, präst i svenska kyrkan.

Det här var nog det starkaste programmet hittills i serien När livet vänder. Jag hade nästan inga ord för att teckna ner här vad jag upplevt i afton en halvtimme mellan klockan 20 och 20.30. Annahitas barn kan verkligen vara stolta över sin mamma!

Missade du programmet om Annahita? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Go o gla, kexchokla´..?

Ett inlägg om att vara go och gla, att trösta sig med kexchokla´ och att vilja ha sitt godis själv.

Redan torsdag och redan den sista dan i oktober. Idag springer en massa utklädda ungar runt och tigger godis, det är ju Halloween. Jag har god lust att klä ut mig till nåt hiskeligt monster (behöver inte göra så mycket för att bli hiskelig) och öppna dörren och skrika

Bus!

när nån unge ringer på. Fast här ringer nog inga ungar på. De är varnade av sina föräldrar att den där tanten ska man inte plinga på hos, för hon är ELAK. Ja, jag är faktiskt så jätteelak att jag vill ha mitt godis själv, inte ge bort det till okända, utspökade och tiggande ungar.

Mitt godis är mitt!

 
Kan ge mig den på att det finns ungar som inte vill ha godis utan pengar i stället. En del är säkert utrustade med mobil plastkortsapparat. Ungar är rätt förslagna nu för tiden. Annat var det på min tid. På Stenåldern. Jag minns bara att jag nån enstaka gång gick påskkärring – det fanns ju inte Halloween i Sverige på den tiden. Mamma och mormor var omedgörliga och tvingade mig att rita fina (!) teckningar som jag överlämnade i utbyte mot nån karamell. Då neg jag djupt och tackade rodnande. JA, DET ÄR SANT!

En av mina inneboende häxor.

Emellertid har jag inte varit iväg och köpt mitt godis än. Jag hade två kexchoklader som jag tryckte i mig igår kväll som tröst för att jag var så ledsen. Jag bävar för hur jag ska orka med de kommande storhelgerna och mammas krav (vännen FEM fattar precis!) på att jag ska vara typ

go o gla, kexchokla´

Det finns liksom inte alltför mycket att vara ”gla” över i nuläget och då blir jag heller inte ”go”. Oron är en ständig följeslagare som jag kämpar hårt med för att övervinna. Jag vill ju tänka positivt, se en lösning inom en snar framtid. Men bara tanken på jul och allt vad den kostar ger mig ont i magen.

Jag har sagt till Fästmön att det blir en julklapp var till ”barnen”, varav tre nu är vuxna. Det finns inte möjlighet till fler. Och det blir inga dyra grejor heller. Tyvärr. Hur mycket jag än skulle vilja. Till mamma, som ju då kanske firar med mig, blir det ett gäng småsaker. Hon kan ju inte handla till mig heller, så det blir inte trångt under granen. Om vi nu ska ha nån. De 400 – 500 kronorna kan vi lägga på mat i stället. Mamma brukar ju inte bara stanna över juldagarna utan i tre veckor, lite före, under och efter alla storhelgerna. Så matpengar går det åt. Jag vill dock ha till protokollet att mamma är mycket generös med matpengar!!!

Det enda jag kan lova mamma – och mig själv! – är att försöka hålla mig ”go o gla”. Men det tar väldigt mycket kraft och energi. Jag är ingen rolig människa att vara med och det säger jag konstaterande – och beklagande för alla som tvingas hänga med mig (vilket i och för sig är valfritt…).

_________________________________________________

Dagens agenda har jag redan börjat bita av. Jag har sökt ett jobb, det enda jag har hittat hittills, och jag har skrivit in lite fler poster i november månads aktivitetsrapport. Den rapport som jag ska skicka in mellan den 1 och den 14 november till Arbetsförmedlingen. Enligt de nya reglerna från i höst får jag annars ingen a-kassa. Och det är inte säkert att jag får det ändå… Trots att jag sökte över 40 jobb i september och över 30 jobb i oktober. Ovanpå det har jag gjort lite annat, som skrivit spontanansökningar, reggat mig hos ännu fler bemanningsföretag, varit på rekryteringsmässa, blivit intervjuad med mera med mera… Jag vet inte riktigt vad jag ska göra mer…

Det har tagit tid att långsamt börja bygga upp ett havererat liv. Jag tycker ändå att jag har byggt så gott jag kan och byggt bra! För envis som synden är jag och min botten vägrar att bli flat – jag är TJOCK och rundbottnad som den där leksaksgubben som alltid reser sig när man puttar till honom.

Oj då! Jag hittade inte bilden på gubben med rund botten. Då får glo på en spyende clown i stället. Den representerar mig själv rätt bra nu också.

Snart är det dags att duka fram frukost. Jag måste över till Tokerian och köpa frukt och grönt, för i morgon hoppas jag att Anna kommer hit. Då blir det lite bättre måltider – lite mer organiserade sådana också. I helgen tänkte jag servera henne kalkon, kyckling och lax. Fast inte samtidigt.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna och berätta i en kommentar, jag är så nyfiken på vad som händer ute i verkligheten!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Oklart

Idag är mycket oklar dag. En dimma ligger över Uppsala och jag känner mig bedrövad efter helgens påhopp och fackets luddiga regler. Det blev bara för mycket. Särskilt när flera går ihop mot en. Jag tror inte en del människor förstår hur lätt det är att peta omkull nån som alldeles nyss har rest sig. Jag blev faktiskt förvånad själv eftersom jag har känt mig så stark. Men jag kan inte ta kritik, det är bara att inse.

Oklart idag.

Att få svart på vitt att man inte bryr sig om dem som betyder mest i hela världen svider. Det är ingen ursäkt att orden sas under påverkan. Ingen alls. Jag har varit så ledsen, så ledsen och det har gått åt en massa energi att inte försöka visa nånting eller att i stället låtsas vara arg.

Sent igår kväll tyckte några av mina läsare att det var dags att få mig att gå igång igen, denna gång angående fack och ersättning från a-kassa och inkomstförsäkring. Jag kan bara säga att det jag fick under den tid jag hade detta och det var ingalunda några 80 procent av min lön. Det var som bäst 50 procent. Det har jag svart på vitt på, men jag tänker inte blotta mig mer här än vad jag gjorde igår genom att lägga ut några specifikationer. Däremot har jag insett att jag naturligtvis borde ha haft en tilläggsförsäkring eftersom min lön var högre än 18 700 kronor (är det nån som har lägre lön än det på heltid idag?). Anledningen till att jag inte hade detta var att jag inte visste om det, helt enkelt. Och det var nog klantigt av mig att inte sätta mig in i detta medan jag hade ett fast jobb. Fast i det läget kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig vad som skulle hända.

Det blev inte så mycket sömn i natt. Jag har ältat saker fram och tillbaka och idag har jag svårt att hålla masken på jobbet. Jag är fortfarande väldigt ledsen, helt enkelt. Eftersom en av mina bloggvänner jobbar fackligt har jag tagit kontakt med den vännen nu och bett att få ställa några fackfrågor. Att ringa facket lokalt eller centralt vill jag inte, för det känns bara som om man stör. Och för resten har de ju skrivit brev till mig där de talar om att de tycker att jag ska byta fack eftersom jag numera jobbar utanför deras organisationsområde. Ja visst, jag hade varit den första att byta fack – om jag hade haft en fast anställning. Nu har jag inte det och att då byta fack vore direkt förödande om det nu är så att jag har en ny period av arbetslöshet att se fram emot i höst.

Får jag vara kvar och se det här trädet i höst eller inte? Mycket oklart.

Nej, det är mycket som är oklart i mitt i liv just nu. Dimmigt… Det ligger också en del dimma framför min blick tror jag, för jag har svårt att se klart och rationellt på vissa företeelser och människor.

En sak är jag emellertid på det klara med och det är vad jag ska göra när jag får ett fast jobb: bli fadder till ett barn för att kunna hjälpa det med skolgång etc. Jag tänker inte ge punktvisa allmosor för att jag själv ska må bra, jag vill att det ska bli långsiktigt. Och det är därför jag inte vågar göra det så länge jag bara har en tidsbegränsad anställning. Fästmön har ett fadderbarn sen många år tillbaka och det tycker jag är beundransvärt med tanke på att hon också mer eller mindre försörjer fyra egna ”barn” också. Jag tror inte människor förstår vilken fantastisk människa jag är förlovad med.

Read Full Post »

To hell – and back

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…

Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.

Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!

En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »