Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘niga’

Ett behandlat inlägg.


 

Plasthjälte

En kraftman – fast i plast.

Idag har jag mött kraftfulla män. Trodde att det skulle bli svårt att vakna kvart i sex efter dessa dagar i mer eller mindre ständig dvala. Jag vaknade fem i halv sex. Av ryggen. Men jag stod ut, för jag visste ju att jag skulle få hjälp idag hos Björn. Ryggen var emellertid riktigt besvärlig i morse. Jag kunde inte alls böja mig över handfatet och tvätta mig, så jag fick inleda med att hasa ner på köksgolvet och ligga där en 20 minuter. Jag har liksom svårt att hinna med sånt när jag ska iväg och jobba, men hela förra veckan gick jag upp en kvart tidigare bara för att få ryggen i hyfsat skick.

När jag väl hade lyckats tvätta och klä mig hann jag till och med sleva i mig lite yoghurt och en mugg kaffe. Dagens nästa etapp var bilverkstan. Sommardäcken låg ju redan i bilen tack vare Johan, så jag behövde bara köra bil sju kilometer. Ryggen var motvilligare än nånsin, men man utvecklar vissa tekniker för att klara vardagsrörelserna.

Att öppna garageporten är en sån rörelse. Jag liksom niger och ser ut som om jag har ett kvastskaft nerstucket i jeansen, får i nyckeln relativt snabbt, förhoppningsvis, låser upp och vrider runt handtaget. Antagligen ser jag urlöjlig ut när jag häver upp porten. Jag vet att jag stönar så där sexanspelande som vissa tennisspelare gör när de servar.

Köra bil går ganska bra. De går till och med hyfsat att ta sig i och ur bilen. Jag har nämligen en ganska hög bil. På bilverkstan hade de dessutom bra stolar och jag kunde vänta medan de skiftade hjulen, det skulle bara ta och det tog bara en halvtimme.

Därför hann jag hem emellan. Och hur jag fick in däcken i kallförrådet vet jag inte. Jag lät ännu värre än när jag öppnar garageporten, jag knuffade, rullade, stånkade, nästan skrek. Runt omkring mig duttade vaktis och plockade upp skräp på marken. Nej, du ska inte tro att h*n för ett ögonblick erbjöd sig att hjälpa mig. Och jag bad inte om nån jävla hjälp heller. Kan själv. Envis som synden.

Nästan omgående blev det dags att åka in till ett av stans gamla sjukhus och träffa Björn, en livs levande naprapat. Jag har aldrig varit hos en naprapat förut. Men jisses, han var både stark och bra. Jag berättade min rygghistoria och han undersökte lite. Jag fick testa att göra vissa rörelser. Björn konstaterade att jag är rejält sned.

Sen fick jag klä av mig… Du-du-du-du-duuuuuu… (hör du strippmusiken?) Jag känner mig nämligen så otroligt snygg med min putmage, mina tromboflebitmärkta ben och ryggen som buktar. (<== ironi!!!) Men upp på britsen skulle jag och jag klarade mig nästan själv. Som jag skrev tidigare i inlägget utvecklar man vissa tekniker. På mage på britsen fortsatte Björn att undersöka, men också att behandla. Det gjorde… väldigt ont. Men efteråt gjorde det väldigt gott. En halvtimme går fort när man har roligt (nåja…), så jag har fått nya tider nästa vecka. Mottagningen har kvällsöppet, vilket är bra eftersom jag måste jobba, men en tid är på torsdag eftermiddag. Skärtorsdag. Jag har tidigare frågat chefen om ledigt då och inte fått nåt mer besked än att han måste kolla med de andra. Nu måste jag i alla fall till naprapaten. För det här var riktigt, riktigt bra.

Pronaxen och naproxen

Pronaxen och naproxen. Jag börjar med den vänstra och slutar med den högra.

Antiinflammatorisk medicin i tablettform tyckte Björn definitivt att jag skulle införskaffa. För ryggen är rejält inflammerad och musklerna runt om det onda är mycket påverkade. I sämst skick är rumpmusklerna, faktiskt. Och mina återkommande sträckningar beror självklart på att jag försöker kompensera och motverka det onda i ryggraden.

Eftersom jag ju knappast får en läkartid inom rimlig framtid (det är ju påsk och så) stannade jag vid apoteket på hemvägen för att köpa Naproxen 250 mg. Den är receptfri. Och jag har i mina gömmor hemma rester (efter en behandling av hälsporre) av dess kompis Pronaxen 500 mg. Så många rester att jag kan äta en kraftigare tablett två gånger om dan från och med idag och till och med söndag. Sen kör jag den mildare. Om ryggen därefter inte är bra, efter två veckors tablettmissbruk medicinering samt naprapatbesök, då blir det doktorn som gäller.

Och nej. Jag har det inte värst.  Jag har antagligen ett ryggskott, en inflammation, som går att behandla och som går över om ytterligare ett par veckor (det är tredje veckan nu). Det finns de som har ont jämt. De som aldrig får en frisk rygg. Såna som Klara, den arga. När jag tänker på henne inser jag hur otroligt stark hon är. Men också vad hon måste plågas. Varje dag och mycket mer än jag, dessutom livet ut. Jag är glad att Försäkringskassan äntligen har beslutat om att hon ska få sjukersättning.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara go och gla, att trösta sig med kexchokla´ och att vilja ha sitt godis själv.


Redan torsdag
och redan den sista dan i oktober. Idag springer en massa utklädda ungar runt och tigger godis, det är ju Halloween. Jag har god lust att klä ut mig till nåt hiskeligt monster (behöver inte göra så mycket för att bli hiskelig) och öppna dörren och skrika

Bus!

när nån unge ringer på. Fast här ringer nog inga ungar på. De är varnade av sina föräldrar att den där tanten ska man inte plinga på hos, för hon är ELAK. Ja, jag är faktiskt så jätteelak att jag vill ha mitt godis själv, inte ge bort det till okända, utspökade och tiggande ungar.

lördagsgodis

Mitt godis är mitt!

 
Kan ge mig den på att det finns ungar som inte vill ha godis utan pengar i stället. En del är säkert utrustade med mobil plastkortsapparat. Ungar är rätt förslagna nu för tiden. Annat var det på min tid. På Stenåldern. Jag minns bara att jag nån enstaka gång gick påskkärring – det fanns ju inte Halloween i Sverige på den tiden. Mamma och mormor var omedgörliga och tvingade mig att rita fina (!) teckningar som jag överlämnade i utbyte mot nån karamell. Då neg jag djupt och tackade rodnande. JA, DET ÄR SANT!

Häxa 4

En av mina inneboende häxor.


Emellertid har jag inte varit iväg
och köpt mitt godis än. Jag hade två kexchoklader som jag tryckte i mig igår kväll som tröst för att jag var så ledsen. Jag bävar för hur jag ska orka med de kommande storhelgerna och mammas krav (vännen FEM fattar precis!) på att jag ska vara typ

go o gla, kexchokla´

Det finns liksom inte alltför mycket att vara ”gla” över i nuläget och då blir jag heller inte ”go”. Oron är en ständig följeslagare som jag kämpar hårt med för att övervinna. Jag vill ju tänka positivt, se en lösning inom en snar framtid. Men bara tanken på jul och allt vad den kostar ger mig ont i magen.

Jag har sagt till Fästmön att det blir en julklapp var till ”barnen”, varav tre nu är vuxna. Det finns inte möjlighet till fler. Och det blir inga dyra grejor heller. Tyvärr. Hur mycket jag än skulle vilja. Till mamma, som ju då kanske firar med mig, blir det ett gäng småsaker. Hon kan ju inte handla till mig heller, så det blir inte trångt under granen. Om vi nu ska ha nån. De 400 – 500 kronorna kan vi lägga på mat i stället. Mamma brukar ju inte bara stanna över juldagarna utan i tre veckor, lite före, under och efter alla storhelgerna. Så matpengar går det åt. Jag vill dock ha till protokollet att mamma är mycket generös med matpengar!!!

Det enda jag kan lova mamma – och mig själv! – är att försöka hålla mig ”go o gla”. Men det tar väldigt mycket kraft och energi. Jag är ingen rolig människa att vara med och det säger jag konstaterande – och beklagande för alla som tvingas hänga med mig (vilket i och för sig är valfritt…).

_________________________________________________


Dagens agenda
har jag redan börjat bita av. Jag har sökt ett jobb, det enda jag har hittat hittills, och jag har skrivit in lite fler poster i november månads aktivitetsrapport. Den rapport som jag ska skicka in mellan den 1 och den 14 november till Arbetsförmedlingen. Enligt de nya reglerna från i höst får jag annars ingen a-kassa. Och det är inte säkert att jag får det ändå… Trots att jag sökte över 40 jobb i september och över 30 jobb i oktober. Ovanpå det har jag gjort lite annat, som skrivit spontanansökningar, reggat mig hos ännu fler bemanningsföretag, varit på rekryteringsmässa, blivit intervjuad med mera med mera… Jag vet inte riktigt vad jag ska göra mer…

Det har tagit tid att långsamt börja bygga upp ett havererat liv. Jag tycker ändå att jag har byggt så gott jag kan och byggt bra! För envis som synden är jag och min botten vägrar att bli flat – jag är TJOCK och rundbottnad som den där leksaksgubben som alltid reser sig när man puttar till honom.

clown.womit

Oj då! Jag hittade inte bilden på gubben med rund botten. Då får glo på en spyende clown i stället. Den representerar mig själv rätt bra nu också.


Snart är det dags
att duka fram frukost. Jag måste över till Tokerian och köpa frukt och grönt, för i morgon hoppas jag att Anna kommer hit. Då blir det lite bättre måltider – lite mer organiserade sådana också. I helgen tänkte jag servera henne kalkon, kyckling och lax. Fast inte samtidigt.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna och berätta i en kommentar, jag är så nyfiken på vad som händer ute i verkligheten!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Läser en söt liten artikel i Byhålebladet om 21-årige Kristian Sääf från Metropolen Byhålan som blev årets Mr Gay Sweden. En sån artikel var otänkbar för typ tio år sen. Nu slår sig Byhålebladet för bröstet kring Byhålegrabben – som förstås inte längre bor kvar i Metropolen Byhålan… (För hur HBTQ-vänligt och tolerant samhället än har blivit så är det fortfarande mycket lättare att bo i Stockholm om man är homosexuell man. )

Kristian Sääf säger i intervjun i Byhålebladet att han fortfarande håller på att smälta allt, men att det känns jättekul. Och så vill han hjälpa dem som har det svårt att komma ut – och samarbeta med RFSU. RFSU? Hmmm… jag trodde att det var RFSL som jobbade med HBTQ-frågor. Men det kan ju ha blivit korrekturfel i Byhålebladet. Eller så vet varken Byhålebladet eller Kristian Sääf vilken organisation som jobbar med vilka frågor.

I vår ska i alla fall Kristian Sääf representera vårt land i Mr Gay Europe. Troligen går tävlingen av stapeln i London.

Till dess huserar Kristian Sääf i Stockholm där det ju är lättare att vara gay. Han säger bland annat:

[…] I Stockholm finns så många människor att man inte sticker ut. Och man hamnar inte lika lätt i ett fack, vilket är vanligt i en mindre stad.[…]

Tofflan, som lämnade Metropolen Byhålan som 18-åring, niger och bockar – igenkännande och gratulerande, förstås!

Read Full Post »