Posted in Böcker, Personligt, TV, tagged Antikrundan, Årsta Travcafé, Öppnas i händelse av min död, bildkollage, blå, Bokus, boosta, bostadsrättsförening, Brudkistan, deckare, Den gränslöse, dusch, en jävla igloo, Fällan, fel, frysa, gästrum, ha råd, hemma, ICA Supermarket SAMköp, InDesign, inte tillgänglig, jobb, kök, kollega, Kvinna inför rätta, kyla, lay out, linne, lugn, lunch, Millie Birds bok om döda saker, Min pappa Ann-Christine, nätshopping, ord, pedagogisk, pocketböcker, ratt, specialpris, svart, tålmodig, termometer, text, två till, tvivelaktig information, utfrysning, utlämningsställe, värme, webbplats on 14 januari 2016|
6 Comments »
Ett boostande inlägg.
Nej, jag har väldigt svårt för den här kylan. Jag fryser ta mig fan hela tiden, både hemma och på jobbet. I kväll när jag kom hem såg jag två personer i två olika lägenheter här i min bostadsrättsförening som befann sig i sina kök – iklädda linnen på överkropparna! Av detta drar jag slutsatsen att det pågår en utfrysning av mig. Min lägenhet är en jävla igloo. Termometern i gästrummet visade alldeles nyss 17,6 grader. Och att klaga hjälper ju inte, det påstås att jag har 21 grader i mitt hem.
Då får en hitta på saker som boostar en. Värmer en. Igår beställde jag sju (7) pocketböcker bara för att jag för tillfället har råd. (Det var också specialpris på tre.) Därmed har jag ett paket att se fram emot. Ett paket som jag hoppas skickas till rätt utlämningsställe och inte till fel. Jag vet inte hur länge informationen på Bokus webbplats är tvivelaktig. Men jag väntar med spänning på dessa:
(Ja jag kunde ju ha köpt två till så att bildkollaget ovan hade blivit snyggare, men… Som synes är det i alla fall inte bara deckare jag har nätshoppat.)
Nån vidare bra dag på jobbet har det inte direkt varit heller. Jag vill inte göra lay outer, vill inte jobba i InDesign. Jag vill jobba med text och ord. Lay out och InDesign är tråkigt och svårt och… blä. En väldigt tålmodig NK* har emellertid varit både lugn och pedagogisk – som vanligt – så efter lunch kändes det något bättre och jag kunde jobba på.
Nu ska jag hoppa in i duschen och värma upp mig så att jag är redo för Antikrundan kl. 20 på SvT 1. Under den timme programmet pågår är jag inte tillgänglig.
*NK = Närmaste Kollegan
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, Vänner, tagged administration, allitteration, badrum, besök i vården, besvikelse, blommande växt, den förlorade timmen, duett, förväntan, fredagar, grannbarn, gratis, grå, inställd, intala mig själv, inte tillgänglig, kaffe, kännbar, kära blommor, kök, kronor, kropp, läggdags, livskraft, lura sig själv, måndagsmorgon, måndagsmys, mejl, mejlbox, nära och kära, närhet, orka mysa, påsk, pelargon, pigg, pigga på sig, regnig, sedvanliga skrik, skönhet, sms, snälla människor, sommartid, sova, start på veckan, tidsförändring, trött, unna sig, vakna, vänligt, värre on 30 mars 2015|
2 Comments »
Ett jädrigt mysigt inlägg.
Livskraft och mys i köket så här på måndagsmorgonen. En av pelargonerna från Lucille blommar.
Varför finns det inget som heter måndagsmys? Jag tycker att vi inför det NU. Dels blir det en snygg allitteration – Måndag – Mys, dels borde alla få unna sig en mysig måndag som start på veckan. Personligen har jag inget alls emot måndagar, ibland kan jag till och med känna en viss förväntan. Då är det värre med fredagar. Då ska man vara trött och samtidigt orka mysa med sina nära och kära – om det ens finns såna i ens närhet. (Ibland finns de, men är inte tillgängliga heller.) Den gångna veckan kanske dessutom har varit en besvikelse. Vad finns det då att glädjas över en fredag?
Jag trodde att den förlorade timmen skulle vara kännbar i morse. Kanske skulle jag vilja sova ”längre”. Men inte då! Det är som om kroppen själv är inställd på att följa tidsförändringarna, för jag vaknade kvart i sju. När jag passerade köket, för att sätta på kaffe på min väg till badrummet, noterade jag att en av pelargonerna jag fick av Lucille i höstas blommar. Det är visst en till som myser så här på måndagsmorgonen, alltså! Det är härligt att se livskraften hos en del växter. C hade helt rätt när h*n skrev i ett sms att h*n ska sköta om mina kära blommor. Att se livskraften och även skönheten i en blommande växt är dessutom alldeles gratis. Nån gång efter påsk ska jag lägga några kronor på ny jord så att övriga växter piggar på sig också.
Tro nu inte att jag är världsapigg denna måndagsmorgon. Jag har med ovanstående rader bara försökt intala mig själva att jag är det. Jag ska på besök i vården denna förmiddag och idag ser jag inte fram emot det. Sedvanlig administration har jag hunnit med samt besvara ett väldigt, väldigt vänligt mejl som kom in till mejlboxen efter läggdags igår kväll. Jag kan återigen konstatera att det finns människor som är snälla. Sen finns det såna som jag som är som de är – som till och med försöker lura sig själva att det är mysigt med en regnig och grå måndagsmorgon med sedvanliga skrik i duett från grannbarnen.
Och slutligen – jag ger mig inte! – en förfrågan igen: finnes någon här i närheten som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med en längre utskrift eller två??? Jag betalar efter bästa förmåga.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vänner, tagged 1990-talet, ansvarig, begrava mig, berg, besök, besked, bygga upp, cyberspace, dela glädje, dela med sig, dimmig, dubbelmormor, egen förning, före detta kollegor, fösa bort tankarna, göra nåt åt saken, gigantiska bröd, glest, gnava, ha tid, helg, informationsverksamhet, inte tillgänglig, inte vilja leva, IRL, jobb, kaffe, kapabel, karaktär, kärlek, kök, kommentar, kvinnlig fotograf, låtsas, litteratur, livet, macka, Mohammed, Ofvandahls Hovkonditori, organisationen, organiserad, orka lyssna, oro, praktisk, prata, rörigt kärleksliv, sällskap, sörpla, skriva, skrock, smarrig fyllning, småsaker, smula, sorg, stark, större käft, storlek, svar, träningsvärk, trevligt, tungt, uppskatta, vänskap, värdinna on 13 mars 2015|
12 Comments »
Ett inlägg om vänskap och kärlek.
Hur många goa vänner har du som tar med sig berget till Mohammed? Det vill säga, tar med sig egen förning samt förning till värdinnan när de kommer på besök? Jag har i alla fall en sån vän, A. Igår var det bestämt att hon skulle dyka upp efter jobbet. Med mackor. Det enda jag skulle ordna var kaffe. Både A och mackor dök upp tidigare än avtalet, men blev självklart insläppta. Kaffet hade precis runnit igenom perkolatorn. Så vi slog oss ner i köket och mumsade och pratade och sörplade kaffe. Och smulade, för min del. Inte en smula blev det efter A. Jag tar det som att hon har större käft än jag. För se stor käft var nämligen ett måste när man skulle äta dessa gigantiska bröd med smarrig fyllning. Vi hade både lite träningsvärk efteråt, tror jag. Men det behöver inte bara bero på mackornas storlek, det kan mycket väl bero på att vi pratade så mycket.
A och jag är före detta kollegor. Vi lärde känna varandra i början av 1990-talet när jag kom till A:s avdelning för att bygga upp en del av verksamheten som inte fanns – organiserad informationsverksamhet. Så småningom skildes våra vägar när jag fick jobb på annat ställe. Definitivt gick vägarna isär när A lämnade Organisationen. Sen gick det några år och så träffades vi igen, först via cyberspace, sen IRL. Och så upptäckte i alla fall jag (jag tror att detsamma gäller för A!..) att vi hade väldigt trevligt när vi sågs.
Livet kan komma emellan.
Det blir glest mellan gångerna vi ses ibland. Livet kommer emellan. Jag beundrar A som jag upplever är stark och kapabel att ta tag i inte bara det praktiska utan sorger på ett vettigt sätt. Dessutom uppskattar jag att hon delar med sig och att hon orkar lyssna på mina, i sammanhanget, småsaker. Och så får jag vara med på ett litet hörn och dela hennes glädje över att nyligen ha blivit dubbelmormor.
Idag får jag nästa besök. Fästmön dimper ner och det ska bli gott att få sällskap i helgen även om hon ska jobba ganska mycket. Det är en hel del som oroar och gnaver inuti just nu. Svar och besked jag inte får, därför att ansvariga inte är tillgängliga eller har tid för en sån som mig. Det är tungt. Om jag tänker på det hela tiden skulle jag inte vilja leva en minut till. Därför får jag fösa bort tankarna, eftersom jag själv inte kan göra nåt åt saken mer än det jag redan gör. Och sen begraver jag mig en bok och låtsas vara en av karaktärerna. Det funkar sisådär. (Just nu är jag en kvinnlig fotograf med ett rörigt kärleksliv.)
Och nu undrar jag förstås om DU har en sån go vän som A??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Då blir jag glad.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 