Go o gla, kexchokla´..?

Ett inlägg om att vara go och gla, att trösta sig med kexchokla´ och att vilja ha sitt godis själv.

Redan torsdag och redan den sista dan i oktober. Idag springer en massa utklädda ungar runt och tigger godis, det är ju Halloween. Jag har god lust att klä ut mig till nåt hiskeligt monster (behöver inte göra så mycket för att bli hiskelig) och öppna dörren och skrika

Bus!

när nån unge ringer på. Fast här ringer nog inga ungar på. De är varnade av sina föräldrar att den där tanten ska man inte plinga på hos, för hon är ELAK. Ja, jag är faktiskt så jätteelak att jag vill ha mitt godis själv, inte ge bort det till okända, utspökade och tiggande ungar.

Mitt godis är mitt!

 
Kan ge mig den på att det finns ungar som inte vill ha godis utan pengar i stället. En del är säkert utrustade med mobil plastkortsapparat. Ungar är rätt förslagna nu för tiden. Annat var det på min tid. På Stenåldern. Jag minns bara att jag nån enstaka gång gick påskkärring – det fanns ju inte Halloween i Sverige på den tiden. Mamma och mormor var omedgörliga och tvingade mig att rita fina (!) teckningar som jag överlämnade i utbyte mot nån karamell. Då neg jag djupt och tackade rodnande. JA, DET ÄR SANT!

En av mina inneboende häxor.

Emellertid har jag inte varit iväg och köpt mitt godis än. Jag hade två kexchoklader som jag tryckte i mig igår kväll som tröst för att jag var så ledsen. Jag bävar för hur jag ska orka med de kommande storhelgerna och mammas krav (vännen FEM fattar precis!) på att jag ska vara typ

go o gla, kexchokla´

Det finns liksom inte alltför mycket att vara ”gla” över i nuläget och då blir jag heller inte ”go”. Oron är en ständig följeslagare som jag kämpar hårt med för att övervinna. Jag vill ju tänka positivt, se en lösning inom en snar framtid. Men bara tanken på jul och allt vad den kostar ger mig ont i magen.

Jag har sagt till Fästmön att det blir en julklapp var till ”barnen”, varav tre nu är vuxna. Det finns inte möjlighet till fler. Och det blir inga dyra grejor heller. Tyvärr. Hur mycket jag än skulle vilja. Till mamma, som ju då kanske firar med mig, blir det ett gäng småsaker. Hon kan ju inte handla till mig heller, så det blir inte trångt under granen. Om vi nu ska ha nån. De 400 – 500 kronorna kan vi lägga på mat i stället. Mamma brukar ju inte bara stanna över juldagarna utan i tre veckor, lite före, under och efter alla storhelgerna. Så matpengar går det åt. Jag vill dock ha till protokollet att mamma är mycket generös med matpengar!!!

Det enda jag kan lova mamma – och mig själv! – är att försöka hålla mig ”go o gla”. Men det tar väldigt mycket kraft och energi. Jag är ingen rolig människa att vara med och det säger jag konstaterande – och beklagande för alla som tvingas hänga med mig (vilket i och för sig är valfritt…).

_________________________________________________

Dagens agenda har jag redan börjat bita av. Jag har sökt ett jobb, det enda jag har hittat hittills, och jag har skrivit in lite fler poster i november månads aktivitetsrapport. Den rapport som jag ska skicka in mellan den 1 och den 14 november till Arbetsförmedlingen. Enligt de nya reglerna från i höst får jag annars ingen a-kassa. Och det är inte säkert att jag får det ändå… Trots att jag sökte över 40 jobb i september och över 30 jobb i oktober. Ovanpå det har jag gjort lite annat, som skrivit spontanansökningar, reggat mig hos ännu fler bemanningsföretag, varit på rekryteringsmässa, blivit intervjuad med mera med mera… Jag vet inte riktigt vad jag ska göra mer…

Det har tagit tid att långsamt börja bygga upp ett havererat liv. Jag tycker ändå att jag har byggt så gott jag kan och byggt bra! För envis som synden är jag och min botten vägrar att bli flat – jag är TJOCK och rundbottnad som den där leksaksgubben som alltid reser sig när man puttar till honom.

Oj då! Jag hittade inte bilden på gubben med rund botten. Då får glo på en spyende clown i stället. Den representerar mig själv rätt bra nu också.

Snart är det dags att duka fram frukost. Jag måste över till Tokerian och köpa frukt och grönt, för i morgon hoppas jag att Anna kommer hit. Då blir det lite bättre måltider – lite mer organiserade sådana också. I helgen tänkte jag servera henne kalkon, kyckling och lax. Fast inte samtidigt.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna och berätta i en kommentar, jag är så nyfiken på vad som händer ute i verkligheten!!!

Livet är kort.