Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘slarvfel’

Ett inlägg om en bok.


 

Uppdaterat inlägg: Nu på lördag, den 26 september, besöker Ulf Broberg Akademibokhandeln på Gränby centrum mellan klockan 12 och klockan 15 och signerar sin nya bok Den tredje mannen!!!

 

Den tredje mannenDet börjar med ett självmord och slutar med en rafflande kidnapparjakt. Och däremellan en touch av utredningen om Palmemordet 1986. Men ingenting är faktiskt vad det ser ut att vara i Ulf Brobergs senaste polisroman Den tredje mannen, utgiven nu i september på Arx förlag.

Ett rutinärende. Så klassas självmordet i en bil i Östhammarstrakten. Ett kuvert i vindrutan på bilen, adresserat till en polis i Palmeutredningen, förändrar förstås saken. Poliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén vid Uppsalapolisen öppnar kuvertet. Därmed startar de också en underlig resa bland våld, gamla ”nassar” och inte minst förvecklingar och villospår.

Mest tilltalande för mig vad gäller den här deckaren är att verklighet och fiktion blandas. Mordet på Olof Palme har ju inträffat, men det har hittills inte blivit någon klarhet i vem som verkligen mördade statsministern. Den Stora Organisationen, som Ulf Broberg skriver om, existerar och har varit med om ett antal skandaler, fiffel och båg – OM det nu är den frivilligorganisation jag tänker på. Akademiska sjukhuset tycks inte ha några problem med att använda dess volontärer, varken i den här boken eller i verkliga livet. Som grädde på moset tittar även Uppsalakändisar som polisen Christer Nordström och fotografen Rolf Hamilton fram.

Mycket bra och trovärdig är skildringen av polisens arbete. Det känns som om författaren har varit polis i sitt förra arbetsliv. I själva verket har Ulf Broberg varit radiojournalist både lokalt vid Radio Uppland och vid SR i Stockholm.

Tyvärr åker det samlade omdömet ner ett snäpp på grund av de många korrektur-/stav-/slarvfelen. Namnet på vår lokaltidning stavas fel på ett ställe liksom ordet ”villrådiga”. Och den där Seved… vilket år är han född, egentligen – 1920, som hans fru säger på sidan 146, eller 1927, som det står på sidan 134? Småsaker, kanske, men irriterande fel som borde ha undvikits.

Det här är en spännande bok, även om jag har svårt för det ibland i mitt tycke alltför talspråkiga skriftspråket. En del meningar hade vunnit på att kortas av och delas upp, något som skulle gett berättelsen lite mer skjuts. Vidare får jag lite Läckbergfeeling av allt fikande och ätande, men även GW Perssondito när det gäller polisarbetet. För att inte tala om Kjell Erikssonvibbar… Eller nej. Ulf Broberg har sin egen stil och jag gillar den. Helt klart vill jag läsa fler böcker om Kihlman och Norén!

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Varför skriver man en bok med titeln Varför mördar man sin dotter? Enligt författarna Emre Güngör och Nima Dervish vill, enligt baksidestexten, förstå hur den pappa som mördar sin dotter eller den bror som kontrollerar sin syster är funtad. Tack, Nurse Rached, för intressant läsning!


Intressant och angelägen läsning om hedersrelaterade mord.

                                                                                                                                                                                                                                    Författarna har träffat de män som har mördat Fadime, Pela och Sara – flickor kända i media för att ha drabbats av baksidorna av den så kallade hederskulturen. Inte många av de inblandade männen visar ånger, ändå bemöts de av författarna med stor respekt. Naturligtvis är detta nödvändigt för att ens få komma nära och få till stånd ett samtal, en dialog. Men ändå. Jag har lite svårt för det. Och i det fall läsaren visas ånger hos en av mördarna handlar det, enligt författarna, om:

[…] Äkta ånger […]

Hur vet de det? undrar jag.

Inledningsvis får läsaren korta introduktioner i några av de olika världsreligionerna. Jag får lära mig om hemskheter som änkebränning (ja, det är precis som det låter – man bränner änkan när henne man har avlidit).

Läsaren får intressanta inblickar i såväl kulturella skillnader som mördarnas tankar kring sina dåd. Samtidigt kan jag inte hjälpa att det är alltför många frågetecken som lämnas outrätade. En intressant tråd att nysta i hade till exempel varit kvinnorna som medverkade i morden, deras roll och tankar kring hederskulturen. Kan det vara så att de har en stark roll som bevarare?

Irriterande korrekturfel hittar jag på några ställen. Det heter inte

[…] fick vatten på sina kvarn […]

eller

[…] dennes […]

om en kvinna. Såna slarvfel borde ha rättats före tryck.

Jag tycker att det här är en bok som tar upp ett intressant och angeläget ämne, men jag saknar riktig analys. Lite mer fakta om kvinnornas roller hade heller inte skadat.

Medelbetyg, blir mitt slutomdöme!

Read Full Post »