Den tredje mannen

Ett inlägg om en bok.

---

 

Uppdaterat inlägg: Nu på lördag, den 26 september, besöker Ulf Broberg Akademibokhandeln på Gränby centrum mellan klockan 12 och klockan 15 och signerar sin nya bok Den tredje mannen!!!

 

Det börjar med ett självmord och slutar med en rafflande kidnapparjakt. Och däremellan en touch av utredningen om Palmemordet 1986. Men ingenting är faktiskt vad det ser ut att vara i Ulf Brobergs senaste polisroman Den tredje mannen, utgiven nu i september på Arx förlag.

Ett rutinärende. Så klassas självmordet i en bil i Östhammarstrakten. Ett kuvert i vindrutan på bilen, adresserat till en polis i Palmeutredningen, förändrar förstås saken. Poliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén vid Uppsalapolisen öppnar kuvertet. Därmed startar de också en underlig resa bland våld, gamla ”nassar” och inte minst förvecklingar och villospår.

Mest tilltalande för mig vad gäller den här deckaren är att verklighet och fiktion blandas. Mordet på Olof Palme har ju inträffat, men det har hittills inte blivit någon klarhet i vem som verkligen mördade statsministern. Den Stora Organisationen, som Ulf Broberg skriver om, existerar och har varit med om ett antal skandaler, fiffel och båg – OM det nu är den frivilligorganisation jag tänker på. Akademiska sjukhuset tycks inte ha några problem med att använda dess volontärer, varken i den här boken eller i verkliga livet. Som grädde på moset tittar även Uppsalakändisar som polisen Christer Nordström och fotografen Rolf Hamilton fram.

Mycket bra och trovärdig är skildringen av polisens arbete. Det känns som om författaren har varit polis i sitt förra arbetsliv. I själva verket har Ulf Broberg varit radiojournalist både lokalt vid Radio Uppland och vid SR i Stockholm.

Tyvärr åker det samlade omdömet ner ett snäpp på grund av de många korrektur-/stav-/slarvfelen. Namnet på vår lokaltidning stavas fel på ett ställe liksom ordet ”villrådiga”. Och den där Seved… vilket år är han född, egentligen – 1920, som hans fru säger på sidan 146, eller 1927, som det står på sidan 134? Småsaker, kanske, men irriterande fel som borde ha undvikits.

Det här är en spännande bok, även om jag har svårt för det ibland i mitt tycke alltför talspråkiga skriftspråket. En del meningar hade vunnit på att kortas av och delas upp, något som skulle gett berättelsen lite mer skjuts. Vidare får jag lite Läckbergfeeling av allt fikande och ätande, men även GW Perssondito när det gäller polisarbetet. För att inte tala om Kjell Erikssonvibbar… Eller nej. Ulf Broberg har sin egen stil och jag gillar den. Helt klart vill jag läsa fler böcker om Kihlman och Norén!

Toffelomdömet blir högt.

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rippes story: Cancervården vid Akademiska sjukhuset – en resa genom det omänskliga??? Del 4

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Onkologen
Dags för första cytostatikabehandlingen. Dessförinnan ska en port-a-cath sättas in. Väntar på tid till venportmottagningen, men inget händer. Jag ringer – och det visar sig att det inte har kommit någon remiss från onkologen. Efter fem (!) telefonsamtal till onkologen och till venportmottagningen, lyckas jag få en tid, i sista minuten, dagen före första cytostatikabehandlingen.

Man ska vara frisk och stark för att kunna vara sjuk, har någon sagt. Man ska orka att ordna saker själv, alltså. Ska det vara så?

På onkologen finns inte heller någon som helst kontinuitet, trots att den första sköterskan jag träffar säger att högst två sköterskor ska man behöva träffa. Jag träffar fem sköterskor under mina sex cytostatikabehandlingar… Den sista av dem är Lina Escobar som jag träffar två gånger. Ett stort fång rosor till henne, hon är en pärla! Där kan vi tala om empati och gott omhändertagande! Lina Escobar är den enda som kollar blodtrycket, vad jag kan minnas. Jag vet inte om man ska göra det, men det känns som att det är viktigt när man får cytostatikagifter i sig…

Jag får även fel information angående svininfluensavaccin. Jag tog den första sprutan på mitt jobb och frågar om jag kan få den andra sprutan här. Jo då, det ska gå bra, får jag till svar. Men det visar sig vara fel, det finns inte en chans att ta sprutan på onkologen, det ska man göra på det ställe där man tog den första. Men det var bara det att jag inte kunde göra så eftersom det var ett engångstillfälle på jobbet. Tur igen att primärvården och husläkare fungerar, för där får jag hjälp.

Under strålbehandlingen sedan vill jag ha ett extra läkarbesök för att kunna försäkra mig om att jag kan åka utomlands efter avslutad behandling. Före behandlingen den gången säger sköterskan att hon ska ordna en tid och sätter igång behandlingen. Efter behandlingen kommer hon in och säger att jag inte behöver någon läkarkonsultation, jag kan åka ändå, jag kan ju sitta i hotellobbyn medan de andra solar! Oförskämt! Som tur är finns det även trevliga sköterskor där och jag får dessutom en läkartid.

Ny knöl
Efter att ha hittat en ny knöl i somras, och fått remiss till mammografin från onkologen, får jag vänta på tid till mammografin länge. Z har redan hunnit hjälpa mig att ordna en tid på Sophiahemmet när det plötsligt dyker upp en tid här i Uppsala dagen därpå! Även på provsvar får jag vänta länge. Jag går till min husläkare i ett annat ärende och hon kan ge mig ett besked drygt en vecka innan jag får svar via onkologen. Jag har då ringt till onkologen upprepade gånger men får inte något besked, svaret har inte kommit, får jag veta. Men husläkaren kan ju hitta svaret och ge mig besked… Primärvården har återigen den fungerande vården! Till slut kommer svaret, med B-post…

Jag är mycket missnöjd med det bemötande och omhändertagande jag har fått. Jag ifrågasätter kompetensen på vissa håll, omhändertagandet och kontinuiteten i cancervården på Akademiska sjukhuset.

Vad gäller kontinuiteten verkar den i alla fall fungera ganska bra för andra patienter som jag känner till, till exempel ett fall där patienten är en känd och viktig person i samhället. Jag får en otäck känsla av att man gör skillnad på patienter, att en vanlig patient som dessutom har ett utländskt namn, kanske inte får samma omhändertagande…

Kontinuitet är oerhört viktigt i all vård, för alla patienter och för en cancerpatient i synnerhet. En cancerpatient är fruktansvärd rädd, känslig, utsatt, i en ny situation i livet och helt i händerna på personalen. Patienten behöver allt stöd av läkare och sköterskor som som är väl bekanta med dem de vårdar. Trygghet och förtroende skapas genom igenkännande och kontinuitet.

Jag hade turen att få komma till Alfta-rehab under en vecka och träffa andra bröstcancerpatienter. De pratade alla om ”sin onkolog” – jag har inte en egen onkolog, jag träffar sex (!!!) stycken under min behandlingstid på onkologen, kommer inte ens ihåg namnen på alla….

Men, det allra, allra värsta som hände mig var ju förstås att jag fick fel besked. Det är någonting som bara inte får hända! Jag tror ingen människa kan gå igenom något sådant utan att få bestående psykiska men. Det är någonting som du aldrig någonsin kan glömma. Minnet kanske bleknar med tiden, men ögonblicket finns alltid där och kommer brutalt upp till medvetandet då och då…

Som du förstår har jag fått kämpa, ordna saker och ting själv hela tiden, fixa tider, fråga efter anvisningar och information, ta emot oförskämda kommentarer och allt detta när jag varit sjuk, allvarligt sjuk, och gått igenom tuffa behandlingar, varit rädd, skör, orkeslös.

Om du har orkat läsa så här långt hoppas jag att du kanske har fått en liten uppfattning om hur det kan gå till när en cancerpatient omhändertas på Akademiska sjukhuset.

Jag har inte gjort någon HSAN-anmälan, och det är nog lika bra det, eftersom ändringen av patientsäkerhetslagen inte längre gör det möjligt att ”pricka” en enskild person och det är jag egentligen inte ute efter heller.

Men, eftersom jag anser att det felaktiga beskedet jag fick om icke cancer/cancer inte bara beror på bristande kompetens, utan även till stor del på rutinerna på kirurgen ska jag nog så småningom försöka samla krafter till en anmälan ändå. För någonting måste man kunna göra för att förhindra att sådana här misstag sker igen.

Min mardröm nu är förstås att jag ska få återfall eller metastaser. Hur blir det då, hur fungerar vården, hamnar jag i samma helvete igen i så fall? Orkar jag vara på min vakt och ha koll på allting? Behöver jag det? Ska jag inte kunna få bli väl omhändertagen och kunna lita på att personalen kan sitt jobb och att vårdens rutiner fungerar väl?

Rippe, januari 2011

Read Full Post »

Rippes story: Cancervården vid Akademiska sjukhuset – en resa genom det omänskliga??? Del 3

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Dags för återbesök och besked
Z och jag kliver nervösa in på kirurgmottagningen och träffar en tredje kirurg på den här resan, Anders Olsson. Han talar om för mig att allt ser bra ut, det är inte cancer! Vilken lättnad, vilken lycka, helt otroligt, jag var säker på att jag hade drabbats av cancer!

Han undersöker såren, tre stycken, en från lymfan och de två efter de bortopererade knölarna.

Vi har planerat en resa till Turkiet och han önskar oss trevlig resa.

Ut därifrån, mot stan för att fira. SMS, telefonsamtal på vägen, till barnen, vänner, jobbet, alla jublar. Vi sätter oss på en uteservering, det är en varm skön augustieftermiddag. SMS:en bara strömmar in, telefonen ringer hela tiden, alla vill gratulera. Trötta och omtöcknade skiljs vi sen åt och åker hem. Jag sitter bara hemma, helt borta i huvudet, är detta sant? Jag är frisk!

Morgonen därpå
Jag väcks av att telefonen ringer.

”Hej, det är Anders Olsson, hur är det?”

En tiondels sekund hinner jag tänka:

”Varför i helvete ringer han till mig, han har väl ingen anledning?”

Jo, det har kommit ”mer information”, kan vi komma dit idag kl 14? Jag försöker fråga, han svarar inte, han har inte pappren framför sig just nu. Jag säger att Z har tagit ledigt senast igår för min skull, hon jobbar i Stockholm, hon kan inte ta sig hit nu igen, jag kommer ensam. Man kunde nästan ta på tystnaden i andra änden. Jag ringde ändå till Z, hon skulle ta första bästa tåget till Uppsala, den ängeln.

När vi kommer in har jag onda aningar och undrar vad det kan vara, beskedet kan de ju inte ändra, han hade ju pappret i sin hand, de kanske ska behandla i alla fall för säkerhets skull?

Väl inne ser vi att bröstsköterskan ska vara med. Jaha, då blir det alltså behandling, det är ju hon som ordnar sånt.

Och behandling blir det – för jag har cancer i alla fall!!! Den där informationen som nu har kommit fram visar sig vara provsvar på den knölen som jag från början sökte för. Samtidigt (!) som vi satt hos honom dagen innan pågick bröstronden och där satt patologen med, med mitt provsvar… Beskedet jag fick dagen innan gällde den andra, lilla knölen som upptäcktes i ultraljud.

Ja, vad gör man, hur beskriver man ett chocktillstånd? Jag vet inte, golvet under mig försvinner. Min första tanke är hur ska jag någonsin kunna berätta detta för mina barn, de som igår, efter en även för dem olidligt lång och nervös väntan, var så lyckliga och lättade över beskedet?

Z, som själv arbetar inom vården, ifrågasätter deras rutiner, hur är det möjligt att sånt här händer? Bröstsköterskan talar om att om jag vill, kan jag anmäla dem. Z påpekar att det första som ska göras är att de går igenom sina interna rutiner. Därefter ska jag som är drabbad få reda på vad som har brustit och vad de tänker göra så att det inte händer igen. Hon kräver ett möte dit jag kallas, efter att de har gått igenom händelsen. Kirurgen lovar att så ska ske.

Vi går tysta därifrån, nya SMS, nya telefonsamtal. Ilskan växer. Vad är det för en fullständigt inkompetent kirurg som inte kan läsa i journal och se att jag hade TVÅ knölar? Och, framför allt, när han undersöker såren, inte ens då fattar att det är TVÅ operationssår- men bara ETT provsvar. Att kastas på det här sättet mellan först rädsla och ovisshet, sedan glädje och lycka och slutligen rädsla och förtvivlan igen är mer än man kan stå ut med!

Förklaring?
Jag får tid hos onkologen efter en månad och samma dag ska vi träffa Anders Olsson och hans chef Fredrik Wärnberg och förhoppningsvis få veta vad de har kommit fram till.

Men mötet ger inte mycket. Våra krav var ju att de skulle ändra på sina rutiner vad gäller tid för återbesök, att det inte sker före bröstronden. Det går inte att ändra. Ibland dröjer provsvaren länge, men patienten ska inte behöva vänta alltför länge på återbesök, är förklaringen. Patienten ska alltså hellre ränna där flera gånger?  Det tror jag inte någon patient vill!

I mitt fall borde jag ha kunnat få återbesökstiden EN dag senare när ronden hade hunnit bli klar.

Jag ifrågasätter även kontinuiteten. Hade jag haft en och samma kirurg hela vägen i stället för en före operationen, en annan som opererade och en tredje efter operationen, tror jag inte detta hade hänt. Jag får medhåll, men det går inte att få sådan kontinuitet på grund av att det är så mycket annat kring mottagning, operationer, akutverksamhet. Alltså, inget kan göras för att undvika sådana här misstag. Men detta kan ju hända igen! Någon Lex Maria–anmälan är inte heller aktuell. Dokumentationen i journalen från detta möte är mycket knapphändig:

”Vi går igenom vad som hänt och logistiken kring bröstrond och mottagningsbesök. Patienten och hennes väninna är förstås missnöjda med att informationen blir felaktig vid första besöket.”

Kommentera gärna! I morgon kommer sista delen!

 

Read Full Post »

Rippes story: Cancervården vid Akademiska sjukhuset – en resa genom det omänskliga??? Del 2

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Inskrivning på operationsavdelningen
Dagen före operationen är det dags för inskrivning på avdelning 70 B2. Och det är nu de verkliga problemen börjar…

Z och jag kommer upp på avdelningen och visas in i dagrummet där vi ska vänta på ”min” sköterska. När vi sitter där hör vi en annan patient få sin information om vad som ska hända härnäst.

Sköterskan som kommer in till mig talar om för mig att jag ska duscha med skrubbmedel på kvällen och morgonen därpå, det vill säga operationsdagen. Innan jag kommer upp till avdelningen ska jag emellertid till Samariterhemmet för en indikering av den lilla knölen. Jag frågar då hur jag ska ta mig därifrån till Akademiska. Sköterskan svarar med en motfråga och undrar om det finns någon som kan skjutsa mig.

– Nej, svarar jag, men däremot har jag precis hört här bredvid att den patienten också ska göra samma sak men inte behöver bry sig, eftersom det kommer en bil och hämtar henne. Sköterskan ser ut som ett frågeteckenoch lovar att ta reda på vad som gäller.

Halvvägs till stan kommer jag på att jag inte har något skrubbmedel med mig. Tillbaka på avdelningen får jag medlet och då säger sköterskan att jag kan ta dusch nummer två på avdelningen eftersom jag ska opereras först på eftermiddagen.

Operationsdagen
Operationsdagen åker jag till Samariterhemmet och läkaren indikerar. Hon ställer sig frågande till att jag bär min klocka, har ingen sagt att man inte få ha smycken?

– Nej, svarar jag, jag ska ju duscha senare på avdelningen.

Hon ruskar på huvudet och säger att hon inte fattar någonting.

När jag kommer till avdelningen visas jag till en säng. En manlig sköterska håller på med en annan patient och ber vänligt att jag ska sätta mig på sängen så kommer han strax och sätter dropp. Jag frågar då om inte jag ska duscha innan han sätter dropp på mig.

– Duscha? Du kan inte duscha med den där, säger han och pekar på såret från indikeringen. Här brister den första, kvinnliga sköterskans kompetens grovt, jag ska alltså opereras ”oren”!

Efter operationen
Väl tillbaka på avdelningen efter operationen kommer kirurgen Kosmas Daskalakis in och berättar vad han har gjort och vad som händer nu. Han säger att jag kan åka hem, sköterskan ska lämna sjukintyg och en broschyr med anvisningar om hur jag ska sköta såret efter hemkomsten.

Intyget kommer men ingen broschyr och när jag frågar efter den säger sköterskan att några broschyrer inte finns. När jag då påtalar att hon ju faktiskt stod bredvid kirurgen när han pratade om sjukintyg och broschyr, säger sköterskan:

– Jo, vi kanske har någon liten, jag ska gå och se efter.

Behöver jag säga att jag lämnar avdelningen tämligen missnöjd med sköterskans bemötande???

Eftersom jag fortfarande inte vet om jag har cancer eller inte blir nästa väntan om möjligt ännu jobbigare. Tre veckor ska jag nu gå i ovisshet.

To be continued…

Read Full Post »

Rippes story: Cancervården vid Akademiska sjukhuset – en resa genom det omänskliga??? Del 1

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Jag vill delge er min resa genom cancervården år 2009, en resa som enligt min uppfattning i många avseenden var omänsklig. Det har gått en tid nu, en tid som jag behövt för att orka ta tag i denna berättelse som jag bara måste få ur mig för att orka gå vidare.

Jag vill att ledningen på kirurgen och onkologen samt chefläkaren med flera på Akademiska får kännedom om hur vården ”på golvet” går till. Det är även viktigt att våra landstingspolitiker, som är förtroendevalda av oss länsinvånare, får veta hur det fungerar. Eller som i mitt fall, INTE fungerar…

Akademiska sjukhuset är ett framstående sjukhus vad gäller bland annat cancervården och jag har inga synpunkter på framstegen och forskningen eller den medicinska kunskapen. Min kritik gäller främst bristen på det mänskliga i vården, själva omhändertagandet, men även till viss del kompetensen.

En natt i juni
Min resa börjar natten den 15 juni 2009 då jag känner en knöl i vänstra bröstet. Jag får snabbt tid på vårdcentralen i Eriksberg och remiss till mammografin. Primärvården, och i synnerhet Eriksbergs vårdcentral, fungerar föredömligt. Men sedan börjar problemen. När jag ringer för att kolla om mammografin har fått remissen och för att fråga om när jag skulle få en tid, får jag höra att de inte har någon läkare. Det är dock en mycket serviceminded och trevlig sköterska som ”ska se över” schemat och ber att få återkomma. Det gör hon efter en kvart och jag får tid dagen därpå.

På mammografin går allt smidigt och jag upplever att röntgenläkaren är kompetent och gör en grundlig undersökning med ultraljud och prover. Han hittar, utöver den knölen jag har känt, även en mindre knöl och tar prov på den också. Jag får sedan tid på kirurgmottagningen vid Akademiska sjukhuset 1½ vecka senare.

Kirurgmottagningen
En jobbig tid med nervös väntan följer och när det är dags för besöket på kirurgmottagningen har jag min väninna Z  med mig. Hon är sedan med mig vid alla läkarbesök, vilket är guld värt.

Kirurgen Ola Hessman undersöker mig och talar om att proverna som var tagna inte visar någonting, men att de/resultaten är ”svårtolkade, misslyckade”. Men han menar också att det troligen är cancer i båda knölarna. Jag får tid för operation tre veckor senare.

Nu blir väntan ännu jobbigare eftersom det finns en klart uttalad misstanke om cancer. Och om det visar sig vara cancer i båda knölarna, ska hela bröstet opereras bort.

Så här långt är jag nöjd med kunnig personal, bra bemötande och smidighet. Jag har förståelse för att det blir en viss väntan, även om just väntan är bland det värsta på en sån här resa.

To be continued…

Read Full Post »