Den tredje mannen

Ett inlägg om en bok.

---

 

Uppdaterat inlägg: Nu på lördag, den 26 september, besöker Ulf Broberg Akademibokhandeln på Gränby centrum mellan klockan 12 och klockan 15 och signerar sin nya bok Den tredje mannen!!!

 

Det börjar med ett självmord och slutar med en rafflande kidnapparjakt. Och däremellan en touch av utredningen om Palmemordet 1986. Men ingenting är faktiskt vad det ser ut att vara i Ulf Brobergs senaste polisroman Den tredje mannen, utgiven nu i september på Arx förlag.

Ett rutinärende. Så klassas självmordet i en bil i Östhammarstrakten. Ett kuvert i vindrutan på bilen, adresserat till en polis i Palmeutredningen, förändrar förstås saken. Poliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén vid Uppsalapolisen öppnar kuvertet. Därmed startar de också en underlig resa bland våld, gamla ”nassar” och inte minst förvecklingar och villospår.

Mest tilltalande för mig vad gäller den här deckaren är att verklighet och fiktion blandas. Mordet på Olof Palme har ju inträffat, men det har hittills inte blivit någon klarhet i vem som verkligen mördade statsministern. Den Stora Organisationen, som Ulf Broberg skriver om, existerar och har varit med om ett antal skandaler, fiffel och båg – OM det nu är den frivilligorganisation jag tänker på. Akademiska sjukhuset tycks inte ha några problem med att använda dess volontärer, varken i den här boken eller i verkliga livet. Som grädde på moset tittar även Uppsalakändisar som polisen Christer Nordström och fotografen Rolf Hamilton fram.

Mycket bra och trovärdig är skildringen av polisens arbete. Det känns som om författaren har varit polis i sitt förra arbetsliv. I själva verket har Ulf Broberg varit radiojournalist både lokalt vid Radio Uppland och vid SR i Stockholm.

Tyvärr åker det samlade omdömet ner ett snäpp på grund av de många korrektur-/stav-/slarvfelen. Namnet på vår lokaltidning stavas fel på ett ställe liksom ordet ”villrådiga”. Och den där Seved… vilket år är han född, egentligen – 1920, som hans fru säger på sidan 146, eller 1927, som det står på sidan 134? Småsaker, kanske, men irriterande fel som borde ha undvikits.

Det här är en spännande bok, även om jag har svårt för det ibland i mitt tycke alltför talspråkiga skriftspråket. En del meningar hade vunnit på att kortas av och delas upp, något som skulle gett berättelsen lite mer skjuts. Vidare får jag lite Läckbergfeeling av allt fikande och ätande, men även GW Perssondito när det gäller polisarbetet. För att inte tala om Kjell Erikssonvibbar… Eller nej. Ulf Broberg har sin egen stil och jag gillar den. Helt klart vill jag läsa fler böcker om Kihlman och Norén!

Toffelomdömet blir högt.

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sex timmar och ett kryss

Ett inlägg om a-kassans detaljpetande, men ändå vänliga bemötande idag (kors i taket).

---

 

Idag fick jag ett meddelande från min a-kassa, Akassan Vision. De hade fått ett felaktigt – eller snarare inkomplett – intyg från min så kallade arbetsgivare. Ja, a-kassan och jag har ju lite olika syn på det där med mitt så kallade deltidsarbete. Jag anser nämligen att sex timmars arbete under åtta månader inte är nåt deltidsarbete. Men a-kassan tycker att det är ett deltidsarbete.

Jag försöker vara ärlig i alla lägen, allra helst i mina kontakter med a-kassan. Varannan vecka ska jag redovisa om jag har arbetat, varit arbetslös, varit sjuk, haft semester etc till a-kassan. Jag har noga angett en timmes arbete när jag har skrivit ett blogginlägg mot betalning – även om det bara har tagit mig 20 minuter att skriva. I övrigt har jag kryssat i arbetslös. Varannan vecka, som sagt, gör jag detta.

Ändå kräver a-kassan in arbetsgivarintyg där varje timmes arbete ska redovisas igen, denna gång av min arbetsgivare. HA! Det min så kallade arbetsgivare gör är skriver ut och skriver under blanketten och skickar den med snigelpost till min a-kassa. Jag får göra själva ifyllandet – annars blir det inte gjort, misstänker jag. Jag försökte så sent som idag förklara för min så kallade arbetsgivare att eftersom det nu är så att h*n anses vara min arbetsgivare så är det h*n som ska fylla i blanketten. Till svar fick jag tystnad. Så nu har jag gjort om – och förhoppningsvis gjort rätt – och mejlat till min s k arbetsgivare. Förutom att jag mobiltelefonerat med min s k arbetsgivare har jag också gjort det med min a-kassa. Det tog mig runt en och en halv timme att göra detta plus att jag fick magknip. Men nu är det fixat – från min sida.

Varför bakläxa? Jo, min så kallade arbetsgivare (alltså jag, eftersom jag gick in i den så kallade arbetsgivarens ställe) hade glömt ett kryss på blanketten när h*n skickade in den för ungefär en månad sen. Och om det blir fel hotas jag (inte min så kallade arbetsgivare…) med att inte ens få de futtiga 9 900 kronorna i månaden som a-kassan ”ger”. Det är den ersättning jag får om jag INTE skriver nåt blogginlägg mot betalning. Skriver jag ett blogginlägg mot betalning en dag dras det av ersättning – även om jag inte får ut några pengar från min så kallade arbetsgivare förrän jag har uppnått 600kronorsgränsen. Och det kan ju ta ett tag. (Majoriteten av de blogginlägg jag skriver är för övrigt inte mot betalning.)

Idag fick jag emellertid prata med en person vid Akassan Vision som inte var otrevlig. Det var flera år sen jag pratade med nån trevlig person där. Även min handläggare på Arbetsförmedlingen har drabbats av oförskämdheter i kontakterna å mina vägnar med min a-kassa. Jag skämdes! Är det för att bli oförskämt bemött som jag har betalat – och betalar även som arbetslös – såväl fackavgift som a-kasseavgift VARJE MÅNAD sen april 1986? Nej, verkligen inte!

Men idag var det alltså ett undantag och det glädjer mig. Det finns hopp även om a-kassan. Annars är det ju inte konstigt om både fack och a-kassa tappar medlemmar om man behandlar de medlemmar man har illa. Vill man få folk att vara med får man ha en bra attityd och inte förutsätta att alla som hör av sig vill luras. (Att försöka lura till sig den futtiga ersättning man får är ett skämt. Om jag har tur får jag 800 kronor kvar en månad efter att räkningarna är betalda.)

Jag fick idag möjlighet att säga vad jag tycker om de hot a-kassan ständigt och jämt kommer med i sina meddelanden till mig. Den kvinnan jag pratade med lovade att framföra mina synpunkter.

Det kan ju enkelt uttryckt handla om att ändra formuleringar så att de låter trevligare,

sa jag och berättade att jag är kommunikatör med språket som främsta verktyg.

Då förstår jag!

svarade kvinnan på a-kassan och så diskuterade vi vilka meningar som a-kassan bör titta på och kanske förändra. Det finns bättre sätt att till exempel skriva de här två meningarna på:

[…] Om du inte skickar in uppgifterna till oss fattar vi beslut på de uppgifter vi har. Det kan innebära att vi avslår din ansökan om ersättning. […]

Jag har liksom en gång ansökt om ersättning och fått min ansökan beviljad. När jag läser meningarna ovan får jag känslan av att jag ska stå med mössan i handen varje månad och på nytt ansöka om att få lite pengar från en försäkring som jag har betalat premie till i snart 30 år…

Vidare undrade jag varför ett felaktigt ifyllt arbetsgivarintyg, som min så kallade arbetsgivare har skrivit under, går tillbaka till mig och inte till arbetsgivaren som har undertecknat det. Förutsätter a-kassan att det alltid är så kallade arbetstagare som fyller i arbetsgivarblanketterna i stället för så kallade arbetsgivare? På den frågan fick jag inget annat svar mer än att så är gången.

Men tack för att jag blev lyssnad på idag, Akassan Vision! Nu önskar jag bara att ni kunde bry er om lite större ting än sex arbetade timmar på åtta månader och ett missat kryss. Jag vill inget hellre än att jobba, men ni har nu lyckats ta bort den glädje det faktiskt beredde mig att arbeta sex (6) timmar (egentligen 6 x 20 minuter) på åtta månader.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Acceptera eller påverka

Ett tankfullt inlägg.

---

 

Jag brukar verkligen inte se programmet Fråga doktorn på SvT1 – för då skulle jag väl tro att jag har alla tänkbara sjukdomar. Men i kväll skulle Christina Stielli vara med. Eftersom jag har läst hennes bok Jag älskar dig inte blev jag nyfiken och bestämde mig för att titta.

 

 

Gissningsvis var Christina Stiellis medverkan i programmet en del av marknadsföringen kring hennes nya bok, Jag vill vara glad. Men det kommersiella tog inte överhanden. I stället lyssnade jag när Christina Stielli berättade att hon hamnat i en kris, att hon var på väg att ta livet av sig och att det dåliga måendet vände – i sista sekunden…

 

 

 

Och så hörde jag det hon sa om krisen och det som hänt. Att man har två val:

acceptera eller påverka

Även om man inte vill det här är det bara dessa två val man har. För livet går vidare – trots det man har varit med om. Sen sa Christina Stielli också:

Den enda du vet att du måste stå ut med hela livet är dig själv.

Jag brukar själv säga:

Den enda du vet att du ska leva med resten av ditt liv är dig själv.

Två meningar som betyder samma sak eller vad tycker du???

 

Jag har fått en del att tänka på. Dessutom är jag sugen på att läsa Jag vill vara glad…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett så starkt ljus

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den som har svårt för det lilla ordet

hen

kanske ska välja en annan bok än Lyra Ekström Lindbäcks Augustnominerade Ett så starkt ljus. Mitt förhållande till ordet är dubbelt, men efter läsningen av den här boken känns det bekvämare för mig. I alla fall att se på pränt.

Det är med en viss skepsis jag öppnar boken och börjar läsa. Kan en 24-årig författare verkligen skriva nåt som intresserar mig? Men så blir jag nyfiken, eftersom boken ju har ett HBTQ-tema. Bokens jag heter Sara. Det är hennes olika förälskelser som skildras av henne själv. Lesbiskheten beskriver hon så här:

[…] Att vara lesbisk är att krampaktigt attackera sin egen kropp för att hindra att det enda av värde i den ska bli osynligt igen. […]

Inte helt… lättillängligt, eller?

Saras förälskelser rinner liksom mellan fingrarna. Tills hon träffar C. Och allt ställs på ända. Eller på sin spets?

Hur det nu än är med åldersskillnaden mellan mig och författaren finner jag mig fullkomligt sluka boken. Jag läser de 262 sidorna i ett nafs, nästan. För trots allt känner jag igen mig i mycket. Som det där att man slutar säga hur man egentligen mår när mamma frågar hur man har haft det eller känslan av att känna sig som en utomstående betraktare i stora gemenskaper. Eller det faktum att meningarna stockar sig när man försöker beskriva saker som andra människor inte förstår.

Lyra Ekström Lindbäck har ett helt makalöst… vuxet språk dessutom. Ibland är meningarna vindlande långa, för att i nästa sekund bli staccatokorta. Jag tilltalas av beskrivningar som

[…] de krogosande kläderna […]

och

[…] Täcket är för varmt, men utan det känns kroppen oskyddad. […]

Extra plus blir det för den otroligt snygga formgivningen. Jag fullkomligt älskar typsnitt, pappersval och format. Ytterligare plus blir det för jag bara hittar två yttepytte korrekturfel: en sida saknar paginering och på ett ställe står det

tills dess.

(Det heter till dess eller tills.)

Bara 24 år ung och redan två böcker utgivna. Ja, författaren debuterade redan för två år sen. Och nu är hennes bok nominerad i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Om Lyra Ekström Lindbäck inte vinner är jag säker på att hon trots det kommer att gå långt. Det här är en riktigt duktig författare och den nominerade boken väjer inte en millimeter i det allt annat än enkla ämnet. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att vi läsare aldrig får veta annat om C än att hen är fotograf.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tio meningar

Jag skrattade gott nyss när jag var inne och läste Tio meningar hos vännen Inna. Därför tänker jag härma henne och leverera tio ARGA meningar jag också. Vassego, ba!

1. Turkos är ingen färg.
2. Turkos är skitfult.
3. Man kan inte äta lever.
4. Om du talar om för mig vilket parti jag ska rösta på lovar jag dig att rösta på ett som är helt motsatt ideologimässigt sett.
5. Vänner tar inte betalt för sina tjänster.
6. Jag sminkar mig inte – det är meningslöst och hjälper inte.
7. Shopping? Nej tack!
8. Jag är en elak jävel.
9. Jag stryker ALLT – utom underkläder och strumpor!
10. Livet är kort.

Read Full Post »

Test: Kan du få ihop meningarna och förstår du orden?

Det är dags för högskoleprovet igen. Som vanligt kan man testa sina kunskaper genom att göra vårens frågor. Här kan du göra provet om meningskomplettering och här kan du göra ordförståelseprovet. Matteprovet tänker jag inte lägga ut, för det har jag inte vågat ge mig på.

Jag fick 18 rätt av 20 på meningskompletteringen och alla rätt på orden, vilket gav mig titeln Ordmästare. Jajamens! 

Hur gick det för dig???

Livet är kort.

Read Full Post »

Så blev det juli…

Idag var det dags att vända blad i väggalmanackan. Juli. Det är inte klokt. Hur fort har tiden gått? Man brukar ju säga att tiden går fort när man har roligt, men det stämmer verkligen inte alltid… Jag försöker använda humorn för att överleva – och ironin. Tyvärr räcker det inte i alla lägen och jag blir stum och ledsen och ingenting känns bra. Jag isolerar mig – samtidigt som en liten del av mig brukar kämpa för att ta sig ut. Jag använder bloggen till att tänka högt ibland, men det har varit svårt på sistone eftersom det har antytts att jag skriver betydelser och meningar som inte finns. Men som jag, och även andra, borde ha lärt sig vid det här laget, cirkulerar allting inte kring varken mig eller dig. Det cirkulerar, livet, men inte enbart runt den egna – en enda –  person(en).

Det här fotot, taget sommaren 2009 i Metropolen Byhålan, är juli månads bild i min väggalmanacka.

                                                                                                                                                                     Jag har ägnat timmarna från klockan fem åt att sova och vakna och somna igen. Sovrummet har varit varmt, trots takfläkten. Steg upp vid halv nio och skickade iväg en puss per sms till Fästmön som ska på ett läkarbesök idag. Därpå blaskade jag av mig lite och provade dagens outfit inför eldprovet i eftermiddag. Det är mulet idag och svalare ute, men Anna meddelade nyss att det ändå är klibbigt. Gissar att det blir åska och regn. Därför blir det inga ljusa byxor utan sobert… tjockis-svart. (Ja, jag fegar!)

När jag har kommit hem – om jag överlever! – ska jag köra en maskin tvätt (tjockis-svarta kläder, förstås…) medan jag förhoppningsvis har bra saker att mejla M om. Det är nämligen M som beslutar i frågan. Men jag ska inte gå händelserna i förväg, jag är inte framme än.

Nu blir det en stund med lokalblaskan innan jag hoppar in i duschen för att försöka få bort den här svettiga hinnan jag har på kroppen. Ja, det är förstås inte bara vädret utan jag är Väldigt Nervös. Självkänslan har ju inte heller stärkts av att jag har fått höra (jaa, HÖRA!) att det finns människor som inte tror på att jag nånsin kan förändra min tillvaro till det bättre eller att en och annan har slängt ur sig att  h*n tror på mig och sen tydligt visat att det bara var tomma ord. Det svider. Men energitjuvar sållas bort. Jag ringer inte mer. Jag bryr mig inte mer. Existensen upphör. Jag har blivit använd och sen slängd i väggen en gång för mycket

Den som vill mig väl talar ärligt till mig, men talar också så att jag förstår – och framför allt i enrum. Den lyssnar dessutom på mig och hör vad jag säger. Den blir kvar.

OM allting

ordnar sig

ska jag ägna resten av mitt liv åt att hjälpa andra som har hamnat i samma läge som jag. Det lovar jag härmed.

Read Full Post »