Ett så starkt ljus

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den som har svårt för det lilla ordet

hen

kanske ska välja en annan bok än Lyra Ekström Lindbäcks Augustnominerade Ett så starkt ljus. Mitt förhållande till ordet är dubbelt, men efter läsningen av den här boken känns det bekvämare för mig. I alla fall att se på pränt.

Det är med en viss skepsis jag öppnar boken och börjar läsa. Kan en 24-årig författare verkligen skriva nåt som intresserar mig? Men så blir jag nyfiken, eftersom boken ju har ett HBTQ-tema. Bokens jag heter Sara. Det är hennes olika förälskelser som skildras av henne själv. Lesbiskheten beskriver hon så här:

[…] Att vara lesbisk är att krampaktigt attackera sin egen kropp för att hindra att det enda av värde i den ska bli osynligt igen. […]

Inte helt… lättillängligt, eller?

Saras förälskelser rinner liksom mellan fingrarna. Tills hon träffar C. Och allt ställs på ända. Eller på sin spets?

Hur det nu än är med åldersskillnaden mellan mig och författaren finner jag mig fullkomligt sluka boken. Jag läser de 262 sidorna i ett nafs, nästan. För trots allt känner jag igen mig i mycket. Som det där att man slutar säga hur man egentligen mår när mamma frågar hur man har haft det eller känslan av att känna sig som en utomstående betraktare i stora gemenskaper. Eller det faktum att meningarna stockar sig när man försöker beskriva saker som andra människor inte förstår.

Lyra Ekström Lindbäck har ett helt makalöst… vuxet språk dessutom. Ibland är meningarna vindlande långa, för att i nästa sekund bli staccatokorta. Jag tilltalas av beskrivningar som

[…] de krogosande kläderna […]

och

[…] Täcket är för varmt, men utan det känns kroppen oskyddad. […]

Extra plus blir det för den otroligt snygga formgivningen. Jag fullkomligt älskar typsnitt, pappersval och format. Ytterligare plus blir det för jag bara hittar två yttepytte korrekturfel: en sida saknar paginering och på ett ställe står det

tills dess.

(Det heter till dess eller tills.)

Bara 24 år ung och redan två böcker utgivna. Ja, författaren debuterade redan för två år sen. Och nu är hennes bok nominerad i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Om Lyra Ekström Lindbäck inte vinner är jag säker på att hon trots det kommer att gå långt. Det här är en riktigt duktig författare och den nominerade boken väjer inte en millimeter i det allt annat än enkla ämnet. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att vi läsare aldrig får veta annat om C än att hen är fotograf.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Högtravande?

Ett inlägg om dagens travande. 

Idag slog jag nytt rekord igen! Jag gick nästan fem kilometer och jag är mycket stolt och nöjd över mig själv. Så långt kunde jag gå för några år sen, före hälsporren. Och nu klarar jag det igen! Härligt! Totalt var jag ute i över en timme, men då gjorde jag en kort paus också.

Den som läser mig blogg vet att jag älskar träd. Jaa, jag älskar verkligen träd!

Man kan väl inte annat än älska detta vackra?

Men annars var dagens promenad mycket hög-travande. Det började redan när jag passerade en lekplats här i området där jag bor…

En hög med sand.

Mitt mål idag var ganska högt (!) satt: jag skulle gå till Gamla Uppsala. Jag tog faktiskt med plånboken ifall jag skulle behöva sitta ner och ta en fika. Men det gjorde jag inte!

Jordhögar i en grop halvvägs till Gamlis.

Halvvägs till Gamlis grävs det. Järnväg och väg ska få ny dragning för att underlätta framkomligheten. Det ser inte så vackert ut med jordhögarna i en grop… Men två ”solar” satte färg på tillvaron i gropen.

Två solrosor lyste upp det gråa.

Naturligtvis nådde jag mitt mål! Och inte var jag ensam heller. Massor av människor söndagspromenerade till eller i Gamlis.

Högarna i Gamlis – och en skitful gatlykta.

Jag försökte hitta nya vinklar att fota ur. Men det är svårt att vara originell när det gäller detta klassiska Uppsalamotiv…

Höstlöv och en av högarna i Gamlis.

Det finns ett gammalt träd i Gamla Uppsala som jag bara måste fota varje gång. Det ser verkligen urgammalt ut.

Ett urgammalt träd.

Det blev ett besök i Guds hus. Då gjorde jag en paus för tanke och reflektion. Tände fyra ljus – ett för vännen Karin (det var nyligen ett år sen hon lämnade oss), ett för pappa (som skulle ha firat födelsedag nästa helg), ett för mormor och morfar och ett för farmor och farfar.

Huvudljuset i ljusträdet i Gamla Uppsala kyrka.

Boken jag läser just nu har lärt mig att man inte får be för de döda. Men jag sände dem alla mina tankar.

Och när jag kom ut var högarna fortfarande där och människorna levde ännu…

Högarna var fortfarande där. Och på dem levande människor.

Livet är kort. Idag har jag gått långt. En halv mil. 

Read Full Post »