Återkoppling

Ett återkopplande inlägg.

---

 

Återkoppling… det är svårt, det. I morse förfärdigade jag en rapport som jag sände iväg. I den skrev jag att jag inte har fått nån återkoppling på tre (3) månader, trots att jag har begärt det varje månad. Detta finns även nedtecknat i avtal. Där snackar vi total tystnad. Däremot fick jag den bästa återkopplingen jag nånsin fått igår, fast från annat håll, dårå. Det gladde mig att jag klarade av att återkoppla tillbaka och säga just:

Tack för den bästa återkopplingen jag nånsin fått!

Inga samtal.

Här på bloggen har jag stängt av kommentarsfunktionen sen ett par dar. Det enda jag känner är en stor lättnad. Det fortsätter att komma ursäkter och okänsliga reaktioner på detta, men förhoppningsvis rinner dessa snart ut i sanden. Nu är det lika för alla, nu kan varken vanliga läsare och vänner lika lite som webbtroll (försöka) kommentera. Bloggens syfte är nu, under de sista tio procentens utrymme, att avslutas som dagbok för egen del, så att jag kommer ihåg det jag glömmer om en timma.

 

Vidare ska jag föra bloggen i mål. Jag sätter alltid upp delmål och mål och jag avslutar allt jag kan. Mitt mål är nu att skriva till dess att utrymmet tar slut. Genom att stänga av kommentarsfunktionen för alla slipper jag bli sårad över att andra inte förstår. Jag slipper läsa hur andra människor skyller ifrån sig, ursäktar sig, men mest av allt slipper jag läsa elakheter. Dessutom slipper också ”alla” kommentera. Ingen av oss behöver tänka på kommentarer. Och jag slipper svara på kommentarer  – jag har ju svarat på alla kommentarer jag publicerar. Utöver detta tänker jag inte heller svara på kommentarer i andra sociala medier, på mejl, sms eller på telefonsamtal till dess att jag känner mig redo att kommunicera igen. Undantag är samtal och mejl som jag måste svara på av andra skäl än sociala.

Mina sociala kontakter är numera Fästmön och mamma – och ibland Annas snälla mamma. Anna och jag träffas mest i bilen, mamma kan jag ringa till om jag vill höra en mänsklig röst i trekvart. Vill jag höra min egen röst pratar jag med väggarna.

 

En kan få input av att läsa på toalettpapper också.

Input får jag inte längre genom att läsa andras bloggar, för det har jag slutat med. Jag läser nyheter på webben och vanliga, hederliga böcker. Det är ett oerhört ensamt liv och bitvis ganska torftigt. Kanske webbtroll och alla myckettyckare nån gång kan sluta vara avundsjuka på mitt liv. Det finns inte kvar. En sak ska emellertid webbtroll och andra myckettyckare ha klart för sig: jag tänker inte tystna förrän jag dör.

 

 

 

Sociala medier finns – på gott och ont. Det finns också skäl till att jag inte har konton överallt. Igår fick jag uppläst en fruktansvärt elak kommentar på en kort text om saknad av en avliden familjemedlem. Att det finns människor som kan vara så elaka övergår mitt förstånd. Och att ingen annan än skribenten själv reagerar, säger ifrån och sätter ner foten är för mig obegripligt. Men jag har nog äntligen förstått att i den här låtsasvärlden finns vi inte till för varandra. Att interagera på riktigt, i verkliga livet, faller inte människor in längre.

 

Regnet hänger i luften.

Den här veckan har jag några uppdrag som jag har lovat utföra. Jag är efterfrågad och får känna mig behövd några stunder. Idag ska jag åka och vattna och skörda, trots att regnet hänger i luften det regnar.

På torsdag kväll ska jag göra en intervju och i samband med det ska jag interagera med människor som inte är familj. Efteråt ska jag försöka klara av att fika med personen som har rollen fotograf under intervjun. Det är en person jag tycker mycket om, så det borde gå bra. Vidare väntar jag på en spännande bok som jag ska läsa och recensera. Det är en bok som har klassats som en barnbok, men som varken i mina ögon eller förlagets är det! Att förlaget skrev just det fick mig att anmäla mitt intresse att läsa och skriva om boken.

Dammet ligger i drivor i mitt hem. Jag ska börja städa när jag kommer hem från eftermiddagens skördefest. Innan dess har jag tråkig ren tvätt att ta reda på – överkastet till dubbelsängen kräver egentligen fyra armar, helst sex. Jag har bara två.

Det är september. Äntligen är hösten här!

Mina tankar i denna stund går till personen som fick den elaka kommentaren jag skrev om ovan. Men också till min allra äldsta vän FEM, som börjar nytt jobb. Det kommer att gå bra för er båda.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett så starkt ljus

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den som har svårt för det lilla ordet

hen

kanske ska välja en annan bok än Lyra Ekström Lindbäcks Augustnominerade Ett så starkt ljus. Mitt förhållande till ordet är dubbelt, men efter läsningen av den här boken känns det bekvämare för mig. I alla fall att se på pränt.

Det är med en viss skepsis jag öppnar boken och börjar läsa. Kan en 24-årig författare verkligen skriva nåt som intresserar mig? Men så blir jag nyfiken, eftersom boken ju har ett HBTQ-tema. Bokens jag heter Sara. Det är hennes olika förälskelser som skildras av henne själv. Lesbiskheten beskriver hon så här:

[…] Att vara lesbisk är att krampaktigt attackera sin egen kropp för att hindra att det enda av värde i den ska bli osynligt igen. […]

Inte helt… lättillängligt, eller?

Saras förälskelser rinner liksom mellan fingrarna. Tills hon träffar C. Och allt ställs på ända. Eller på sin spets?

Hur det nu än är med åldersskillnaden mellan mig och författaren finner jag mig fullkomligt sluka boken. Jag läser de 262 sidorna i ett nafs, nästan. För trots allt känner jag igen mig i mycket. Som det där att man slutar säga hur man egentligen mår när mamma frågar hur man har haft det eller känslan av att känna sig som en utomstående betraktare i stora gemenskaper. Eller det faktum att meningarna stockar sig när man försöker beskriva saker som andra människor inte förstår.

Lyra Ekström Lindbäck har ett helt makalöst… vuxet språk dessutom. Ibland är meningarna vindlande långa, för att i nästa sekund bli staccatokorta. Jag tilltalas av beskrivningar som

[…] de krogosande kläderna […]

och

[…] Täcket är för varmt, men utan det känns kroppen oskyddad. […]

Extra plus blir det för den otroligt snygga formgivningen. Jag fullkomligt älskar typsnitt, pappersval och format. Ytterligare plus blir det för jag bara hittar två yttepytte korrekturfel: en sida saknar paginering och på ett ställe står det

tills dess.

(Det heter till dess eller tills.)

Bara 24 år ung och redan två böcker utgivna. Ja, författaren debuterade redan för två år sen. Och nu är hennes bok nominerad i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Om Lyra Ekström Lindbäck inte vinner är jag säker på att hon trots det kommer att gå långt. Det här är en riktigt duktig författare och den nominerade boken väjer inte en millimeter i det allt annat än enkla ämnet. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att vi läsare aldrig får veta annat om C än att hen är fotograf.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det gör ont

Ett gnällinlägg.

---

 

Tyvärr är det slut nu med friden. Jag har fått ha en lugn och skön vecka, när jag har kunnat njuta av tystnaden ganska bra och framför allt inte blivit sjuk.

Matlagning på hög nivå till frunch.

Människor förstår inte. En del ifrågasätter när jag säger att jag blir sjuk. Men hallå! Vems luftrör är det – dina eller mina? Jag fattar att alla inte vill ha kokt ägg till frunch, men… Jag överraskade mig själv idag med att använda spisen. Undrar om spisen eller jag blev mest förvånad.

Idag har jag inte alls mått bra. Jag har varit yr och det har varit svårt att andas nästan hela dan. Som om jag har känt på mig i förväg att friden skulle vara slut.

Mackor med ost och makrill, garanterat rökfria.

Till middag lagade jag… äh, jag hittade en burk makrill i skåpet (nej, inte den norska, den sparas!). Gjorde knäckemackor med makrill och ost på. Hann precis slänga i mig innan grillen och vattenpipan nedanför tändes. Jag bad snällt att mannen skulle flytta grillen. Han undrade vart han skulle flytta den. (Kan människor inte tänka själva?) Jag föreslog sidledes. Innan dess hade jag stängt fönstren i gästrummet och i arbetsrummet samt dörren till sovrummet. Han flyttade grillen sidledes. Det funkade ett tag. Jag kunde liksom inte be honom flytta vattenpipan också. Den står precis under min balkong.

Jag gick in. Det är jätteskönt – NOT! – att sitta inomhus med alla fönster och balkongdörren stängda när det är 34 grader utanför och 29 här inne. Men jag orkar inte bråka med fler grannar. (Jag anses bråkig och besvärlig för att jag har svårt att andas.) Jag orkar inte ha lektion med vuxna människor om att rök stiger. Jag orkar inte förklara att taskiga luftrör är osköna att dra ner rökluft i. De flesta tycks ju inte ens förstå vad taskiga luftrör betyder. Att det känns som att ha glas i rören. Att det gör ont. Ont att andas.

Det är jobbigt att hela tiden behöva försvara sig och förklara sig. I den bästa av världar visar vi varandra hänsyn. Min granne gjorde sitt bästa idag. Tyvärr räckte inte det.

Men snart… Snart sticker jag härifrån och dricker regnbågsvatten.

Regnbågsvatten..,

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytta och vila

Ett rätt trött inlägg.

---

 

Jag använder inte klädnypor när jag hänger tvätt, men jag har ingen lust att lägga ut en bild på mina underkläder. Därför får nyporna illustrera tvätthängning.

Den här dagen började så bra. Jag hade inte jätteont i ryggen när jag vaknade, men allt eftersom timmarna gick och trots medicin slog det onda till. Igen. Jag blir så besviken, frustrerad, irriterad och framför allt trött. Att tvätta, till exempel, är ju inte särskilt jobbigt i moderna tider. Glöm klappträn och iskallt vatten. Man slänger ju bara smutstvätten i en maskin, häller i tvättmedel, trycker på en knapp och så fixar maskinen resten. Det enda man som tvätterska behöver göra är att hänga tvätten. Det tog mig en och en halv timme i tre omgångar att hänga upp en maskin rena underkläder och strumpor. Mycket irriterande! 

Det är verkligen strålande väder idag och jag hade gett mig den på att ta en liten promenad. Jag tog mig med nöd och näppe runt de närmaste husen här… För övrigt var det riktigt ruggigt att passera stället där sju skott avlossades klockan 4.16 förra veckan. Där låg blommor och ljus. På en bänk vid en lekplats nära satt en person som såg ut att samla sig för att gå fram till platsen och lägga ner sin blomma. Usch, det var faktiskt rentav fruktansvärt att passera, när jag tänker efter…

Hemma igen var jag helt slut. La mig först en stund på köksgolvet, därefter ovanpå gästsängen. Plötsligt var jag borta för världen en halvtimme. Det är en fördel med att vara sjukskriven – jag kan vila när jag behöver. Och uppenbarligen behövde jag vila just då.

Det hördes inte vad jag sa i denna idag.

Sen ringde jag mamma och då blev jag trött igen. Idag hörde hon inte vad jag sa i luren, så både hon och jag skrek. Mest hon. Jag försökte hålla luren en bit från örat. I ett svagt ögonblick lovade jag att ringa i morgon kväll igen.

Men då ska ju jag till frissan!

sa mamma.

Nej, du ska till frissan på eftermiddagen, nästan samma tid som jag ska till naprapaten,

svarade jag.

Jag försöker att inte bli irriterad, men jag mår inte så bra nu, jag är trött, har ont och tålamodet är… kort… När mamma sen inte förstod att det kostar att ringa (!) från min mobil (även om det är billigare från mobilen än att ringa från den fasta telefonen på dagtid), kände jag att det var dags att säga hej då. Innan jag sa nåt ironiskt i stil med

Tror du att jag ringer från en leksakstelefon, eller?

Vid 16-tiden hasade jag nerför trappan för att vittja postboxen.  Ett korrekt ifyllt läkarintyg hade kommit tillsammans med en räkning från a-kassan. Jag scannade in intyget och mejlade min chef.

Eftersom jag nu ändå satt vid datorn passade jag på att betala a-kasseavgiften för de tre kommande månaderna. Den var sänkt igen med hela nio kronor. Wow… Fick också ett mejl från a-kassan om att jag hade ett oläst meddelande i min a-kasse-inbox, så jag loggade in och läste det. Rena turen att jag kom ihåg lösenordet. Förresten var det dags att byta, så det gjorde jag. Från och med min födelsedag ska a-kassan införa nåt som heter, fantasifullt nog, Mina sidor. Då räcker det inte med lösenord, då ska man ha e-legitimation också. Det är jättebra med säkerhet, men fan vad det krånglar till saker och ting av praktiska skäl för mig.

Banan – del av min middag idag.

Jag blev trött igen. Min ork är noll och intet. Jag har ont i ryggen och ner i ljumskarna. Idag blir det ingen matlagning som igår (kycklingchorizo grillad i ugnen) utan nyponsoppa och en banan.

För övrigt längtar jag efter min fästmö. Men det dröjer nästan två dygn tills vi ses.

Dagen kan summeras enligt rubriken: nytta och vila. Lite av det första, mer av det andra. Ändå inte tillräckligt av nåt…

Och BTW… Thanks, Kev, for entertaining me with Status Quo via Twitter!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför svarar inte folk och fä… eh, företag..?

Ett inlägg om nåt som irriterar mig.

Nu är jag irriterad igen och det är ingen bra känsla! Tar och skriver av mig, så vet jag att det lättar.

Föremålet, nej föremålen, för min irritation är folk, fä och företag som inte svarar. Svarar på frågor, till exempel, eller ansökningar. Mest irriterande är det när folk själva har initierat en dialog, jag svarar med en följdfråga eller en kommentar och sen… Bara tystnad. Beror den på att man inte kan eller inte förstår? Beror den på att man inte vill? Beror den på brist på hyfs? Eller VAD???

Vad beror det på???

Vi är så jäkla tillgängliga idag! Och vi som söker jobb tar till och med mobilen med oss in på toa. Ifall att… Men varför svarar en del inte när vi är i en dialog per sms, Twitter, mejl etc? Detta får mig att undra hur man agerar i en IRL-dialog. Tystnar man bara och glor då, eller? Går man därifrån? Snacka om att man skulle uppfattas som konstig då…

Det är direkt ohyfsat att inte svara och det är min bestämda åsikt. Därför har jag som policy, både privat och i yrkeslivet, att alltid svara.

1. Ett privat exempel: jag svarar på alla publicerade kommentarer på bloggen.
2. Ett exempel ur mitt förra yrkesliv: jag svarade på alla mejl där svar behövdes eller begärdes. (Sen kanske jag svarade fel ibland, men DET är en annan historia!..)

När man söker jobb får man numera ofta ett autosvar via e-post. I alla fall i två fall av tre. I det tredje fallet får man gissa om ansökan gått fram. Eller kanske skicka den igen. Möjligen ringa, men märkligt nog är det inte alltid en platsannons har ett namn och ett telefonnummer till nån som kan lämna mer information! Är företag rädda för sökande, undrar man då?

Kommunikation är svårt.

Nä… Kommunikation är inte lätt. Jag vet, jag har jobbat med det i typ 25 år. Men jag trodde i min enfald att människor svarade på tilltal fortfarande – även om det sker via andra kanaler än det talade ordet. Och jag trodde, i samma enfald, att företag visade respekt för den tid och det engagemang till exempel de sökande till en tjänst ändå lägger ner – genom att svara

Tack för din ansökan!

eller nåt i den stilen. Autosvar är ganska trist, men bättre än inget.

Och när man sen inte får jobbet tycks samma autosvar vara inkopplat, med den variationen att man byter ut förnamn i inledningen. Däremot svarar man aldrig på såna mejl om Förnamnet hör av sig och ber om återkoppling, till exempel. Hur ska en sökande då kunna bli bättre – både vad gäller att skriva ansökningar och genom att förkovra sig inom nånting man saknade eftersom man inte fick jobbet?

Nån mer än jag som irriterar sig på uteblivna svar i en dialog? Kränkande tystnad? Vavavavaavava???

Livet är kort. 

Read Full Post »

Dagens citat den 13 maj 2013

Ett inlägg i vilket Tofflan ånyo citerar sin bok på gång.

En bok full av tänkvärda ord, Vindens skugga. Här kommer några till:

[…] Du tror att du bara för att du råkade hitta en bok har du rätt att klampa in i andra människors liv, människor du inte känner, lägga dig i saker som du inte förstår och som du inte har med att göra. […]

Livet är kort.

Read Full Post »

Doktor Lisbeth, I presume..?

Den där vännen Lisbeth jag har, hon som inte alls heter Lisbeth utan nånting helt annat, hon är en riktig energiinjektion! Vi hade en lunchdejt idag och den blev så lång att jag nog måste jobba över lite i kväll… Tänk att två människor kan ha så mycket att prata om!

Lisbeth = energiinjektion som till och med skulle få gosedjur och en gammal pälsmössa att väckas till liv.

Det här med vänner är inte lätt. En del har svårt att få vänner, andra har svårt att behålla vänner. Och några har svårt att vara en vän. Jag kan konstatera att jag har vänner till olika saker. Vännen Lisbeth är en sån som jag kan göra det mesta med, emellertid:

• prata jobb
• flamsa
• snacka allvar
• fika
• käka lunch
• dricka öl (fast det har vi inte gjort än, jag bara vet ändå!)

för att nämna några aktiviteter. Idag hade vi lunchdejt. Den inleddes, när vi hade slagit oss ner vid ett bord, med att uppdatera varandra om den senaste tidens krämpor. Det var bara att inse att Lisbeth inte bara är vän och före detta arbetskamrat. Hon är doktor också! Fast det är ju å andra sidan jag med, så det blev ju på sätt och vis en jobblunch, hö hö hö. (Det där sista är ett bas-skratt. Eller alt-skratt, säger man väl eftersom jag är kvinna..?)

Jag tror att det är så att det skiljer några veckor på oss i ålder också. Det kan ju till viss del förklara den samhörighet jag känner med Lisbeth. Men ändå inte, för mig veterligen kommer Lisbeth inte från Metropolen Byhålan…

Idag pratade vi inte bara krämpor och behandlingar utan även om vikten av kommunikation. För det är viktigt att kunna kommunicera. Det är också viktigt att våga fråga när man inte förstår vad det är en annan part försöker kommunicera. Det är emellertid inte alltid så lätt när den kommunicerande blir förbannad eller sur – för h*n tycker ju så klart att det h*n kommunicerar är just… SÅ KLART. Men jag erkänner att jag har blivit harigare. Jag vågar inte längre fråga vem som helst vad h*n menar om jag känner mig osäker. Sist jag gjorde det fick jag en käftsmäll (en verbal sådan, ska tilläggas). Jag erkänner också att jag blir irriterad på folk när de missuppfattar vad jag försöker kommunicera och svarar, enligt mig, bort i tok.

En grundförutsättning för kommunikation och att lyckas förmedla det budskap man vill och få respons på det – för det är ju dialog som är kommunikation annars handlar det om information! – är att tala sanning. Man behöver inte alltid och inte i alla lägen säga allt, men när man säger nånting är det ju bra om det är sant. Eller att det åtminstone är den kommunicerandes sanning.

Hör du mig? Jag menar, hör du vad jag egentligen säger?

Ja, det är mycket med det där… Kommunikation, vill säga… För att inte tala om vänskap… Det är bara att inse att alla vänner inte är lika bra på att höra av sig när de har lovat – eller ens hör av sig överhuvudtaget. (Inte roligt när avhörandet sker från ett håll hela tiden.) Men att inse och acceptera är två skilda saker. Vi ska nog passa oss för att försöka uppfostra vuxna människor. Var och en är som den är. Och vänner kan vi ju umgås med på lite olika sätt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Darling River

Jag har pinat mig igenom en bok som jag tycker var det sämsta jag har läst. Det som kan sägas till dess försvar är möjligen att jag är så okunnig att jag inte förstår den. Hur som helst är jag glad att jag inte la mer än 40 spänn på Darling River av Sara Stridsberg hos Bok-Anna i hamnen.

Nej den här boken förstod jag inte!

                                                                                                                                                                    Jag kan inte redogöra för bokens innehåll. Jag tycker inte ens att det är en roman. Det är löst sammansatta fragment. Visserligen välskrivna, visst, men jag får inte fram nån historia. Jag ser inte. Det enda jag ser är äckelbeskrivningarna. Enligt baksidestexten handlar boken om Lo och hennes far som gör nattliga utflykter i en gammal Jaguar. Detta varvas med berättelser om en apa och en vetenskapsman, en kvinna som färdas ur Nabokovs roman och en okänd mor.

Varför köpte jag den här boken? Tja, för att jag var lite nyfiken på författaren som gått på Biskops-Arnö tillsammans med Babels programledare Daniel Sjölin – ett av skälen till hennes medverkan i programmet, säkerligen. Och stoiskt tog jag mig igenom boken.

Nej, jag förstår verkligen inte den här boken och därför kan jag bara ge den lägsta betyg – för att fragmenten är välskrivna.

Read Full Post »