Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ett håll’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll visade TV4 den första delen av åtta av serien Svenska fall för FBI. Det är en dokumentärserie där två experter, Bo Åström och Mark Safarik, granskar åtta olösta svenska mordfall. Berättarröst är Hasse Aro, så trots att det är en ny serie känns den inte så ny. Jag är intresserad av kriminologi och mordgåtor, så jag tvingade Fästmön att titta tillsammans med mig.

Bo Åström och Eva-Marie

Bo Åström framför en tavla med uppgifter om mordet på Eva-Marie Strandmark. (Bilden är lånad från TV4:s webb.)


De två experterna
inledde med att ta sig an fallet med Eva-Marie Strandmark som mördades 2004. Och trots en knapp timme, med miljoner små reklampauser, lyckas de spräcka ett alibi. Hur polisen inte lyckades spräcka detta är mig en gåta. Det finns bara misstankar åt ett håll och det alibi som då presenterades borde ha granskats ordentligt. I TV-rutan höll det inte särskilt länge, en knapp timme, alltså.

Om jag hade varit anhörig hade jag varit rätt förbannad nu. Men TV är ju TV och ska vara nån sorts underhållning. Premiärprogrammet gjorde mig besviken. Två farbröder lufsar runt, träffar vittnen och kommer fram till en sak som polisen också borde ha gjort. Och ovanpå det, Hasse Aros röst som nån sort allsmäktig guru.

Nej, det här första programmet var inte bra, men självklart hoppas jag att det leder till att de anhöriga får svar på vem som är den skyldige. Jag tänker se de kommande sju avsnitten. Toffelomdömet för det första når nätt och jämnt upp till medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Bo Åström är en svensk kriminalkommissarie
som är känd för att ha klarat upp många mordfall. Han har även arbetat som FN-utredare. För tillfället är han tjänstledig under ett år från Rikspolisstyrelsen för att jobba i Filippinerna med ofrivilliga försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Och för att jobba med den här TV-serien, förstås.

Mark Safarik sägs vara en av världens mest erfarna mordutredare. Han har tidigare arbetat som expert på gärningsmannaprofilering vid FBI. Numera anlitas han ofta som expertvittne i USA:s domstolar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den där vännen Lisbeth jag har, hon som inte alls heter Lisbeth utan nånting helt annat, hon är en riktig energiinjektion! Vi hade en lunchdejt idag och den blev så lång att jag nog måste jobba över lite i kväll… Tänk att två människor kan ha så mycket att prata om!

6 Spruta

Lisbeth = energiinjektion som till och med skulle få gosedjur och en gammal pälsmössa att väckas till liv.


Det här med vänner är inte lätt.
En del har svårt att få vänner, andra har svårt att behålla vänner. Och några har svårt att vara en vän. Jag kan konstatera att jag har vänner till olika saker. Vännen Lisbeth är en sån som jag kan göra det mesta med, emellertid:

  • prata jobb
  • flamsa
  • snacka allvar
  • fika
  • käka lunch
  • dricka öl (fast det har vi inte gjort än, jag bara vet ändå!)

för att nämna några aktiviteter. Idag hade vi lunchdejt. Den inleddes, när vi hade slagit oss ner vid ett bord, med att uppdatera varandra om den senaste tidens krämpor. Det var bara att inse att Lisbeth inte bara är vän och före detta arbetskamrat. Hon är doktor också! Fast det är ju å andra sidan jag med, så det blev ju på sätt och vis en jobblunch, hö hö hö. (Det där sista är ett bas-skratt. Eller alt-skratt, säger man väl eftersom jag är kvinna..?)

Jag tror att det är så att det skiljer några veckor på oss i ålder också. Det kan ju till viss del förklara den samhörighet jag känner med Lisbeth. Men ändå inte, för mig veterligen kommer Lisbeth inte från Metropolen Byhålan

Idag pratade vi inte bara krämpor och behandlingar utan även om vikten av kommunikation. För det är viktigt att kunna kommunicera. Det är också viktigt att våga fråga när man inte förstår vad det är en annan part försöker kommunicera. Det är emellertid inte alltid så lätt när den kommunicerande blir förbannad eller sur – för h*n tycker ju så klart att det h*n kommunicerar är just… SÅ KLART. Men jag erkänner att jag har blivit harigare. Jag vågar inte längre fråga vem som helst vad h*n menar om jag känner mig osäker. Sist jag gjorde det fick jag en käftsmäll (en verbal sådan, ska tilläggas). Jag erkänner också att jag blir irriterad på folk när de missuppfattar vad jag försöker kommunicera och svarar, enligt mig, bort i tok.

En grundförutsättning för kommunikation och att lyckas förmedla det budskap man vill och få respons på det – för det är ju dialog som är kommunikation annars handlar det om information! – är att tala sanning. Man behöver inte alltid och inte i alla lägen säga allt, men när man säger nånting är det ju bra om det är sant. Eller att det åtminstone är den kommunicerandes sanning.

megafon

Hör du mig? Jag menar, hör du vad jag egentligen säger?


Ja, det är mycket med det där…
Kommunikation, vill säga… För att inte tala om vänskap… Det är bara att inse att alla vänner inte är lika bra på att höra av sig när de har lovat – eller ens hör av sig överhuvudtaget. (Inte roligt när avhörandet sker från ett håll hela tiden.) Men att inse och acceptera är två skilda saker. Vi ska nog passa oss för att försöka uppfostra vuxna människor. Var och en är som den är. Och vänner kan vi ju umgås med på lite olika sätt.


Livet är kort.

Read Full Post »