Doktor Lisbeth, I presume..?

Den där vännen Lisbeth jag har, hon som inte alls heter Lisbeth utan nånting helt annat, hon är en riktig energiinjektion! Vi hade en lunchdejt idag och den blev så lång att jag nog måste jobba över lite i kväll… Tänk att två människor kan ha så mycket att prata om!

Lisbeth = energiinjektion som till och med skulle få gosedjur och en gammal pälsmössa att väckas till liv.

Det här med vänner är inte lätt. En del har svårt att få vänner, andra har svårt att behålla vänner. Och några har svårt att vara en vän. Jag kan konstatera att jag har vänner till olika saker. Vännen Lisbeth är en sån som jag kan göra det mesta med, emellertid:

• prata jobb
• flamsa
• snacka allvar
• fika
• käka lunch
• dricka öl (fast det har vi inte gjort än, jag bara vet ändå!)

för att nämna några aktiviteter. Idag hade vi lunchdejt. Den inleddes, när vi hade slagit oss ner vid ett bord, med att uppdatera varandra om den senaste tidens krämpor. Det var bara att inse att Lisbeth inte bara är vän och före detta arbetskamrat. Hon är doktor också! Fast det är ju å andra sidan jag med, så det blev ju på sätt och vis en jobblunch, hö hö hö. (Det där sista är ett bas-skratt. Eller alt-skratt, säger man väl eftersom jag är kvinna..?)

Jag tror att det är så att det skiljer några veckor på oss i ålder också. Det kan ju till viss del förklara den samhörighet jag känner med Lisbeth. Men ändå inte, för mig veterligen kommer Lisbeth inte från Metropolen Byhålan…

Idag pratade vi inte bara krämpor och behandlingar utan även om vikten av kommunikation. För det är viktigt att kunna kommunicera. Det är också viktigt att våga fråga när man inte förstår vad det är en annan part försöker kommunicera. Det är emellertid inte alltid så lätt när den kommunicerande blir förbannad eller sur – för h*n tycker ju så klart att det h*n kommunicerar är just… SÅ KLART. Men jag erkänner att jag har blivit harigare. Jag vågar inte längre fråga vem som helst vad h*n menar om jag känner mig osäker. Sist jag gjorde det fick jag en käftsmäll (en verbal sådan, ska tilläggas). Jag erkänner också att jag blir irriterad på folk när de missuppfattar vad jag försöker kommunicera och svarar, enligt mig, bort i tok.

En grundförutsättning för kommunikation och att lyckas förmedla det budskap man vill och få respons på det – för det är ju dialog som är kommunikation annars handlar det om information! – är att tala sanning. Man behöver inte alltid och inte i alla lägen säga allt, men när man säger nånting är det ju bra om det är sant. Eller att det åtminstone är den kommunicerandes sanning.

Hör du mig? Jag menar, hör du vad jag egentligen säger?

Ja, det är mycket med det där… Kommunikation, vill säga… För att inte tala om vänskap… Det är bara att inse att alla vänner inte är lika bra på att höra av sig när de har lovat – eller ens hör av sig överhuvudtaget. (Inte roligt när avhörandet sker från ett håll hela tiden.) Men att inse och acceptera är två skilda saker. Vi ska nog passa oss för att försöka uppfostra vuxna människor. Var och en är som den är. Och vänner kan vi ju umgås med på lite olika sätt.

Livet är kort.