Vecka 38: Ja och Nej

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Det är torsdag om jag kan läsa kalendern rätt. Det betyder en summering av den gångna, Tofflianska veckans höjdpunkter (ja) och lågvattenmärken (nej). Och det är inte svårare än så här:

Ja

• En spännande bok att recensera (Tack, Bonniers, för förtroendet!)
• Amarone della Valpolicella 2010 (Ett gott vin.)
• Ti amo (Ett vin som både var gott och hade en snygg ”etikett”.)
• Fina grejor för boktokar på Rusta (Snygga lådor och tapeter!)
• Inga hål! (Mina tänder var hålfria fortfarande efter ett och ett halvt år!)

Nej

• Tre nej på sökta jobb under en dag (Det tre för många.)
• Teknikstrul (Sånt man inte kan göra nåt åt, men som är väldigt irriterande.)
• Journalistproffs på löpsedlarna (Pinsamt, Expressen!)
• Spikning under mitt sovrum fram till 22.20 en söndagskväll (Det är inte OK.)
• Hemmafestare under mitt sovrum (Det är inte OK när festen drar ut på småtimmarna.)
• Utredningen om sju skott drar ut på tiden (Det känns inte alls OK.)
• Varför är det så dyrt hos tandläkaren och varför vill UL:s ägare ge de egna anställda rabatter? (Orättvist!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utredningen om sju skott drar ut på tiden

Ett diskutabelt inlägg, helt enkelt.

---

 

Tisdagen den 8 april klockan 4.15 låg jag och sov. En minut senare vaknade jag av sju stycken skott som följde tätt på varandra. Jag vet att det var sju skott, för jag räknade automatiskt. Det var som en reflex. Kanske för att jag nånstans har hört att man som vittne ska räkna antal skott om man hör några. Självklart önskar jag förstås att alla slipper räkna skott, än mindre vakna av dem.

Men jag blev väckt av skotten den där tisdagsmorgonen i våras och jag räknade dem till sju stycken. Det som hände var att en anhörig till en granne till mig blev skjuten av polisen. Mannen avled. Skjutningen föregicks av att mannen hade hotat sina anhöriga och därefter tillkallad polis med knivar. Säkert har massor av vittnen och grannar blivit förhörda, men inte jag. Och det nog ingen miss, jag tror inte att jag kan tillföra nåt.

Idag läste jag på Radio Upplands webbplats att utredningen drar ut på tiden. Det man anger som skäl till dröjsmålet är att det inte kommer några besked från Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL (ja, man hette SKL långt före Sveriges Kommuner och Landsting snodde versalerna!) om de kulor och vapen som användes vid dödsskjutningen. Enligt vad det verkar prioriterar laboratoriet inte de fall där man redan vet vem som är inblandad och den/de inblandade inte är frihetsberövade på grund av detta.

Det är naturligtvis jättejobbigt för alla inblandade – såväl anhöriga som de skjutande poliserna – att utredningen, nu inne på femte månaden, tar sån tid. Inte blir saken mindre komplicerad heller av att det var en ganska känd person som sköts till döds av polisen – det var Mesut Sahindal, bror till Fadime. Du vet, hon som blev mördad av deras gemensamme pappa.

En vanlig tid för analys av vapen brukar vara nånstans mellan 20 och 30 dagar för SKL. enligt laboratoriechefen Tore Olsson. Men inte nog med att SKL inte tycks prioritera fallet – om jag nu tolkar inslaget på Radio Uppland rätt – man skyller på att det är brist på vapenanalysspecialister.

Min spontana reaktion är att det ytterst märkligt. Och så klart jag undrar vad det egentligen beror på att analyserna dröjer. Det kan ju liksom inte vara så mycket krångel, eftersom man ju har både vapen och kulor. Som allmänhet blir man i stället fundersam om det handlar om nånting annat. Jag tycker själv att ett fall där poliser är inblandade i en dödsskjutning borde få högsta prioritet. För vad hände med de tre poliserna som sköt mot mannen den där aprilmorgonen? Jobbar de eller är de tjänstebefriade?

Jag kan förstå att det uppstår kaos i en otroligt pressad situation där man känner sig trängd och hotad. Jag kan också förstå att de anhöriga vill få svar på om polisen agerade fel. Samtidigt undrar jag om man nånsin får det. En av kulorna träffade bevisligen Mesut i huvudet och han avled. Men berodde det på att polisen siktat på huvudet eller var det en kula som helt enkelt träffade fel, ett skott som avlossats i en trängd situation? Hur ska man veta?

Redan den 8 april kände jag att det bara finns förlorare i den här händelsen – en 34-årig man förlorade livet, en familj förlorade sin son och den polis av de tre på plats som avfyrade ett skott förlorade på sätt och vis sin oskuld.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytta och vila

Ett rätt trött inlägg.

---

 

Jag använder inte klädnypor när jag hänger tvätt, men jag har ingen lust att lägga ut en bild på mina underkläder. Därför får nyporna illustrera tvätthängning.

Den här dagen började så bra. Jag hade inte jätteont i ryggen när jag vaknade, men allt eftersom timmarna gick och trots medicin slog det onda till. Igen. Jag blir så besviken, frustrerad, irriterad och framför allt trött. Att tvätta, till exempel, är ju inte särskilt jobbigt i moderna tider. Glöm klappträn och iskallt vatten. Man slänger ju bara smutstvätten i en maskin, häller i tvättmedel, trycker på en knapp och så fixar maskinen resten. Det enda man som tvätterska behöver göra är att hänga tvätten. Det tog mig en och en halv timme i tre omgångar att hänga upp en maskin rena underkläder och strumpor. Mycket irriterande! 

Det är verkligen strålande väder idag och jag hade gett mig den på att ta en liten promenad. Jag tog mig med nöd och näppe runt de närmaste husen här… För övrigt var det riktigt ruggigt att passera stället där sju skott avlossades klockan 4.16 förra veckan. Där låg blommor och ljus. På en bänk vid en lekplats nära satt en person som såg ut att samla sig för att gå fram till platsen och lägga ner sin blomma. Usch, det var faktiskt rentav fruktansvärt att passera, när jag tänker efter…

Hemma igen var jag helt slut. La mig först en stund på köksgolvet, därefter ovanpå gästsängen. Plötsligt var jag borta för världen en halvtimme. Det är en fördel med att vara sjukskriven – jag kan vila när jag behöver. Och uppenbarligen behövde jag vila just då.

Det hördes inte vad jag sa i denna idag.

Sen ringde jag mamma och då blev jag trött igen. Idag hörde hon inte vad jag sa i luren, så både hon och jag skrek. Mest hon. Jag försökte hålla luren en bit från örat. I ett svagt ögonblick lovade jag att ringa i morgon kväll igen.

Men då ska ju jag till frissan!

sa mamma.

Nej, du ska till frissan på eftermiddagen, nästan samma tid som jag ska till naprapaten,

svarade jag.

Jag försöker att inte bli irriterad, men jag mår inte så bra nu, jag är trött, har ont och tålamodet är… kort… När mamma sen inte förstod att det kostar att ringa (!) från min mobil (även om det är billigare från mobilen än att ringa från den fasta telefonen på dagtid), kände jag att det var dags att säga hej då. Innan jag sa nåt ironiskt i stil med

Tror du att jag ringer från en leksakstelefon, eller?

Vid 16-tiden hasade jag nerför trappan för att vittja postboxen.  Ett korrekt ifyllt läkarintyg hade kommit tillsammans med en räkning från a-kassan. Jag scannade in intyget och mejlade min chef.

Eftersom jag nu ändå satt vid datorn passade jag på att betala a-kasseavgiften för de tre kommande månaderna. Den var sänkt igen med hela nio kronor. Wow… Fick också ett mejl från a-kassan om att jag hade ett oläst meddelande i min a-kasse-inbox, så jag loggade in och läste det. Rena turen att jag kom ihåg lösenordet. Förresten var det dags att byta, så det gjorde jag. Från och med min födelsedag ska a-kassan införa nåt som heter, fantasifullt nog, Mina sidor. Då räcker det inte med lösenord, då ska man ha e-legitimation också. Det är jättebra med säkerhet, men fan vad det krånglar till saker och ting av praktiska skäl för mig.

Banan – del av min middag idag.

Jag blev trött igen. Min ork är noll och intet. Jag har ont i ryggen och ner i ljumskarna. Idag blir det ingen matlagning som igår (kycklingchorizo grillad i ugnen) utan nyponsoppa och en banan.

För övrigt längtar jag efter min fästmö. Men det dröjer nästan två dygn tills vi ses.

Dagen kan summeras enligt rubriken: nytta och vila. Lite av det första, mer av det andra. Ändå inte tillräckligt av nåt…

Och BTW… Thanks, Kev, for entertaining me with Status Quo via Twitter!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »