Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tapet’

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Det är torsdag om jag kan läsa kalendern rätt. Det betyder en summering av den gångna, Tofflianska veckans höjdpunkter (ja) och lågvattenmärken (nej). Och det är inte svårare än så här:

Ja

Nej

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som får avrunda dagen.


Telefonerade med mamma i eftermiddags.
Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan berättade om de två möjliga framtidsutsikterna som kan tänkas landa hos mig i veckan. Jag ville så gärna berätta nåt glatt och positivt för henne! I nästa sekund ångrade jag mig, men då var det försent. Mamma målar upp en bild efter sin egen tolkning och när hon får nog av Somliga drämmer hon dem i huvudet med det. Problemet är bara att det är dottern hon använder samtidigt som hon skarvar lite. Sanningen är betydligt enklare och fulare.

Elias och jag packade ihop hans dator och böcker och åkte till Restaurang Maestro sen. Jag hade ju inte tänkt åka dit igen efter att ha sett matleveransmannen klia sig rejält där bak en gång, men nu blev det så. Det kändes lite roligare att ta dit pojken än till en vanlig pizzeria. Kliande mannen jobbar ju liksom inte inne i restaurangen utan kör bara ut beställd mat.

Maestro har en del spännande inredning. Eftersom restaurangen är belägen i en gammal bensinmack har man gjort sitt bästa för att hålla kvar det lite. Väggarna är av korrugerad plåt – ser det ut som! Det är faktiskt en tapet! Accentfärgen sen är en färg som jag bestämt vet att en viss arg tjej estimerar synnerligen!

Konst på Maestro
Vägg som korrugerad plåt, konst i svart och lime. Den senare är restaurangens accentfärg.


Det finns fler annorlunda detaljer
på Maestro. Idag tyckte jag till exempel att besticken är väldigt vackra. De ser nästan erotiska ut.

Kniv och gaffel Maestro
Erotiska bestick?


Men nu var det inte erotik vi skulle ägna oss åt
utan mat. Elias tyckte att vi fick vänta länge. Det var väldigt mycket folk där. Till sist fick vi vår mat. Elias åt fish & chips, jag tog en Quatro formaggio-pizza. Jag tycker att stället har blivit aningen sämre efter ägarbytet. Till exempel påpekade jag att bordet var vickigt redan när vi satte oss. Servitören skakade bara på axlarna och sa:

Det är det jämt!

och sen gick han – för att hämta nåt att lägga under ena bordsbenet, trodde jag. Men han kan aldrig tillbaka! Jag rev därför av halva min servett och la under bordsbenet.

När maten sen var färdig kom min pizza först. Elias mat dröjde fem minuter. Det är dåligt, tycker jag. I ett sällskap ska alla få maten samtidigt. Eftersom vårt sällskap inte var så stort – två personer – borde det inte ha varit svårt.

Så snart vi hade svalt sista tuggan messade jag Elias pappa som överenskommet att vi var klara för avfärd, men jag frågade också om han hade nåt kaffe att bjuda på. Det hade han! Jerry gör alltid så starkt och gott kaffe, så det smakade kanongott. Till kaffet fick jag en katt i knäet, Felix, som jag en gång för ett par år sen var med och räddade livet på!

Felix i knäet
Felix hoppade helt ogenerat upp i mitt knä.


Det kändes konstigt
att åka hem till ett tomt hem, men jag tänkte att killarna kanske ville umgås lite innan det blev läggdags. Och jag gissar att vi ses igen på skolavslutningen på tisdag kväll.

När jag svängde in på parkeringen såg jag regnbågen sjunka ner i Tokerian. Det sägs ju att det ska finnas en kruka guld i slutet av regnbågen, men jag är inte riktigt säker på att det stämmer i det här fallet…

Regnbåge
En regnbåge över Tokerian.


Jag satte igång med att riva ur sängkläderna för att bädda rent. Nu ska jag göra klart det och inte sitta här och skriva. Måste försöka somna före halv två i natt, ska ju upp tio över sex i morgon bitti för en ny arbetsvecka, med förhoppningsvis minst två, kanske till och med tre erbjudanden om framtiden… (Man kan ju få drömma och hoppas ett tag, i alla fall…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Den kära, mest älskade Fästmön smög upp i morse och tassade ut till bussen, den som bara kör henne halva sträckan till jobbet från mig. (Den stackarn – Anna alltså, inte bussjäveln! – har dessutom en blåsa på ena foten!) Jag vaknade tjugo i sju av att det var alldeles för tyst i mitt hem (dock inte under mig…). Kryckade mig ur sängen tjugo i sju och fann att den lilla fågeln var utflugen! Jag hade fått sovmorgon av Anna, som tyckte synd om mig, tror jag. Igår kväll fick jag nämligen ta fram kryckan eftersom jag nästan inte kunde gå. Och vilken tur att jag lyckades somna om! Sov ända till halv nio idag…

Den kära, mest älskade Anna! Här på besök i kyrkan.


Jag fick känna lite söndagsfrid idag,
trots att somliga i huset tittade på TV på inte särskilt låg volym under mitt sovrum före klockan sju. Men när jag klev upp och grep mig an dagens verk blev jag efter en stund ackompanjerad av kyrkklockor. Medan jag tog ner en gardinstång och skruvade ner hållare till gardinstänger på de resterande tre fönstren ding-dongade det utanför. Och det var ganska fridfullt.

Kryckan åkte som sagt fram igår kväll. Då hade jag dels jävligt ont och dels svårt att gå. Det var i princip omöjligt för mig att resa mig utan krycka. Det brukar inte vara så svårt att gå inomhus utan krycka, för det finns alltid nåt att hålla sig i. Igår kväll gick det inte alls att gå utan krycka heller. HATAR! Men foten har fått vila under natten och även om jag behöver kryckan för att ta mig ur sängen och upp ur stolar, kan jag halta utan den inomhus i alla fall idag. Jag ska försöka att inte belasta foten så mycket, men samtidigt stelnar jag till om jag inte rör på mig och då gör det ännu mer ont sen, när jag ska försöka röra på mig.

Dagens agenda innehåller inte så mycket, tack och lov. Jag ska stryka några jeans, det är allt. Vattnat mina 42 krukväxter gjorde jag i samband med att jag tog bort fönsterremsor och gardiner idag. Fasen, så full tvättkorgen är! Jag ska nog tvätta nån maskin så tvättkorgen rymmer lite mer tvätt. Till en del fönster har jag rena gardiner till i linneskåpet att sätta upp sen, men sorgebarnet är sovrummet. Jag har haft ett par rätt fula blåa gardiner där. De matchar färgen på tapeterna, men de har rosor på sig. Rosor! Nej, det är inte jag! Kanske borde jag passa på att inhandla nya gardiner till sovrummet nu när jag ska få nya fönster. Men sist jag gjorde det köpte jag ett par som visade sig vara duvblålila i dagsljus. De passade bara som tillfällig och ful nödlösning som solskydd på jobbet…

Ful nödlösning på jobbet ett tag.


Nej, jag är ingen gardinmänniska.
När jag var gift – bevare oss väl! – tog min dåvarande svärmor hand om den biten. Det var ganska bekvämt, även om vi inte hade samma smak alla gånger. Efter skilsmässan följde en period av anti-gardiner-stil i mitt hem. Sen blev jag vuxlig och försökte. Med varierande resultat.

Ärligt talat är jag inte nån som är duktig på det husliga – det tror jag att såväl Anna som mina X:or skriver under på! Visst gillar jag att ha snyggt omkring mig hemma och visst gillar jag att äta gott – bara jag slipper fixa till det själv. Jag kan ta hand om städningen i stället, minus disken, förstås… Anna var så söt igår och tog hand om disken efter maten – trots att hon hade jobbat 7 – 16. Men jag lagade i gengäld maten – och sen kunde jag inte stå på foten…

Det är ganska läskigt, men jag vet att alkohol brukar hjälpa mot värk. Vi drack var sin starköl igår och två glas vin. Det gjorde inte nån som helst skillnad igår – jag hade jätteont. Hälen värkte för första gången, den värkte rejält. På torsdag ska jag tillbaka till Nål-Janne, så jag får beklaga mig då ordentligt och höra om jag kan göra nåt annat på hemmaplan för smärtlindring än att ha hälen på en kylklamp. Testade det igår och då ilade det bara ännu mer.

Nej, nu ska jag läsa lite lokalblaska, inta frukost och stryka jeans – i den ordningen. Dagens middag behöver inte förberedas – vi ska äta ost och kex och dricka var sitt glas vin. Igen. Oj så fulla vi blir – NOT! (Jag hatar att vara full och tappa kontrollen, så jag är aldrig full nu för tiden.)

Vad ska du göra idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagen idag går i en nyans brunt. Det är bara så. Brunt. Brun dag. Inte nån bajsdag för det. Bara brun. Inte skitbrun. Brun. Brunt var min älsklingsfärg när jag var tonåring – fråga FEM, hon vet! 😀 (För det var hennes älsklingsfärg också! Du skulle ha sett våra rum…) Här kommer ett smakprov:


Personerna på bilden har inte med det bruna att göra, de råkade bara vara mina kompisar just då – OCH Max Fenders-diggare! Kolla in tapeten – BRUN – samt ryggkuddarna  – BRUNA. Kikar man mellan kompisarna ser man påslakan – BRUNA

                                                                                                                                                   Fästmön är skjutsad till jobbet. Det var som vanligt knappt en människa eller bil ute, bara ett par galningar som svajade omkring på vägbanorna på cykel. Jag fattar inte varför folk envisas med att cykla när det är massor av snö, snorhalt och kallt (ungefär -9 grader i morse)!

Anna jobbar till klockan 16 idag, så jag har hela dan för mig själv. Och inte ett dugg planerat. När hon frågade i morse vad jag ska göra idag, kände jag mig som en orörd (nåja…) målarduk. Fast inte lika inspirerande, kanske, för här kommer ju inte precis nån konstnär och passerar med palett och penslar. Här gäller det att måla sin dag själv, liksom. Och min dag har jag ju redan bestämt färg på. EN färg. Brun.

Möjligen blir det nån maskin tvätt, troligen blir det strykning. Sen borde jag gå ut och få lite ljus och frisk luft, men jag har inte nån lust alls. Ingen alls. Gissar att jag ringer mamma i eftermiddag innan jag hämtar Anna. Kyckling och potatisklyftor med hot béarnaisesås blir det till middag i kväll. Fantasifullt? Nja, inte särskilt, men gott och relativt snabbt tillagat.

Kanske en film, senare. Jag spelade in Max Manus igår – tack för tipset, Inna! Vi har också lite lättsammare filmer på DVD-hårddisken. Igår kväll såg vi tre avsnitt från Snobbar som jobbar-boxen, en fin julklapp från Anna. Jag har nu sett tolv avsnitt totalt, det vill säga hälften. Men boxen innehåller också fyra långfilmer! Och det ÄR verkligen kult och roligt att få frossa i 70-talet lite och skratta åt töntiga dansmoves och kläder!


En fin julklapp från Anna!

Read Full Post »

Lite tråkigt är det allt att mest ligga här och inget orka. Lite ledsamt också. Man bara liksom ligger och ligger. Och det spelar ingen roll att man har roliga strumpor på sig, man grinar lite ibland ändå.


Jaha, hur många hundhuvuden finns det på strumpan? Hur många ränder är det i tapeten?

                                                                                                                                                              Fast sen blev jag lite glad när jag insåg att jag ju faktiskt INTE ÄR ensam!


Jag har ju sällskap av The Twoeyed Snake! 😛

                                                                                                                                                              Och efter att jag hade gråtit en skvätt till i telefonluren messade Anna, när vi hade lagt på, att hon kanske tittar över en stund i morgon om hon kan! 😆

Read Full Post »