Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Fadime Sahindal’

Ett synligt inlägg med litterär touch.


 

Två par läsglasögon

Två par läsglasögon med lite högre styrka kan funka för att läsa böcker. Men räcker de för jobbet?

Det här med att använda nya och mycket starkare linser än dem jag bar igår… Att säga att det är en prövning är en litotes. Jag misstänkte att det skulle vara knepigt, men jag kunde inte förutsäga huvudvärken som liksom hamrade sig upp till en sån nivå att jag blev tvungen att avbryta dagens äventyr för att medicinera hemma. Nu har jag just telefonerat en timma med lilla mamma och tabletten har verkat. All värk och allt illamående är inte borta, men de är hanterbara. Jag sitter och skriver vid datorn och försöker se vad det är jag skriver. Ber om ursäkt ifall här vimlar av fel och skyller på mina nya linser. Eller snarare min dåliga syn, dårå… Och i stället för ett dunderlångt inlägg blir det tre kortare.

Första stopp på dagens äventyr utanför hemmet blev vid Tokerian. Där provade jag ut och inhandlade två par läsglasögon, för totalt 100 kronor, i ny styrka. Det här med läsningen blir ett problem och jag misstänker att jag får inhandla läsglasögon i tre olika styrkor. Här vid hemmadatorn kan jag nu använda mina gamla läsglasögon. För att läsa böcker funkar de nyinköpta. Men… vad som funkar på jobbet vete 17 och det kan jag inte testa förrän på måndag.

Stopp nummer två gjorde jag vid Stormarknaden. Där var jag inte ensam. Jag hade tänkt titta in på Systembolaget och köpa med en flaska gott vin hem. Det orkade jag inte. I stället fick jag en trevlig pratstund med Ulf Broberg, som satt på Akademibokhandeln och signerade böcker.

Ulf Broberg och Agneta Lilja

Ulf Broberg pratar ned Agneta Lilja, som fick läsa manus på boken – och kommande i serien – innan den trycktes.


Ulf Broberg visade sig vara 
just den sympatiska person jag hade trott! Vi hade nog kunnat prata längre, men en ville ju inte hindra eventuella kunder från att nå fram till skriftställaren. Extra roligt var det att Agneta Lilja dök upp. Hon hade alltså läst Den tredje mannen som manus och hjälpt författaren med granskning av språk, fakta etc – om jag förstod saken rätt. Vidare har hon fått läsa även nästa del. För det blir fler delar – Ulf Broberg avslöjade att det blir åtminstone två ytterligare böcker i serien om Uppsalapoliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén. Dessa ser jag fram emot! Tills vidare får jag nöja mig med att ha fått mitt recensionsexemplar av boken signerat av författaren.

Ulf Broberg signerade mitt ex av Den tredje mannen

Jag fick mitt recensionsexemplar signerat av författaren.


PS
Jag har faktiskt läst en bok av Ulf Broberg tidigare, för nästan exakt två år sen. Det är Du ska dö som han skrev tillsammans med Leif Ericksson och som handlar om Fadime Sahindal. Min recension av den boken hos UppsalaNyheter kan du läsa här!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett diskutabelt inlägg, helt enkelt.


 

Sepiahimmel

Tisdagen den 8 april klockan 4.15 låg jag och sov. En minut senare vaknade jag av sju stycken skott som följde tätt på varandra. Jag vet att det var sju skott, för jag räknade automatiskt. Det var som en reflex. Kanske för att jag nånstans har hört att man som vittne ska räkna antal skott om man hör några. Självklart önskar jag förstås att alla slipper räkna skott, än mindre vakna av dem.

Men jag blev väckt av skotten den där tisdagsmorgonen i våras och jag räknade dem till sju stycken. Det som hände var att en anhörig till en granne till mig blev skjuten av polisen. Mannen avled. Skjutningen föregicks av att mannen hade hotat sina anhöriga och därefter tillkallad polis med knivar. Säkert har massor av vittnen och grannar blivit förhörda, men inte jag. Och det nog ingen miss, jag tror inte att jag kan tillföra nåt.

Idag läste jag på Radio Upplands webbplats att utredningen drar ut på tiden. Det man anger som skäl till dröjsmålet är att det inte kommer några besked från Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL (ja, man hette SKL långt före Sveriges Kommuner och Landsting snodde versalerna!) om de kulor och vapen som användes vid dödsskjutningen. Enligt vad det verkar prioriterar laboratoriet inte de fall där man redan vet vem som är inblandad och den/de inblandade inte är frihetsberövade på grund av detta.

Det är naturligtvis jättejobbigt för alla inblandade – såväl anhöriga som de skjutande poliserna – att utredningen, nu inne på femte månaden, tar sån tid. Inte blir saken mindre komplicerad heller av att det var en ganska känd person som sköts till döds av polisen – det var Mesut Sahindal, bror till Fadime. Du vet, hon som blev mördad av deras gemensamme pappa.

En vanlig tid för analys av vapen brukar vara nånstans mellan 20 och 30 dagar för SKL. enligt laboratoriechefen Tore Olsson. Men inte nog med att SKL inte tycks prioritera fallet – om jag nu tolkar inslaget på Radio Uppland rätt – man skyller på att det är brist på vapenanalysspecialister.

Min spontana reaktion är att det ytterst märkligt. Och så klart jag undrar vad det egentligen beror på att analyserna dröjer. Det kan ju liksom inte vara så mycket krångel, eftersom man ju har både vapen och kulor. Som allmänhet blir man i stället fundersam om det handlar om nånting annat. Jag tycker själv att ett fall där poliser är inblandade i en dödsskjutning borde få högsta prioritet. För vad hände med de tre poliserna som sköt mot mannen den där aprilmorgonen? Jobbar de eller är de tjänstebefriade?

Jag kan förstå att det uppstår kaos i en otroligt pressad situation där man känner sig trängd och hotad. Jag kan också förstå att de anhöriga vill få svar på om polisen agerade fel. Samtidigt undrar jag om man nånsin får det. En av kulorna träffade bevisligen Mesut i huvudet och han avled. Men berodde det på att polisen siktat på huvudet eller var det en kula som helt enkelt träffade fel, ett skott som avlossats i en trängd situation? Hur ska man veta?

Redan den 8 april kände jag att det bara finns förlorare i den här händelsen – en 34-årig man förlorade livet, en familj förlorade sin son och den polis av de tre på plats som avfyrade ett skott förlorade på sätt och vis sin oskuld.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Tio år efter ett mord i Uppsala
skriver en journalist och en advokat en bok om händelserna. Resultatet blev Du ska dö av Ulf Broberg och Leif Ericksson. Jag fick den lilla boken i händerna för att recensera. Det var inte en bok som jag själv skulle ha valt att varken köpa eller läsa.

Du ska dö

En bok om ett väldigt känt mordfall i Uppsala.


Boken inleds
med en avskrift av det larmsamtal som kom in till SOS Alarm en kväll i januari 2002. En kvinna skriker att hennes pappa har dödat hennes syster. Systern är Fadime Sahindal och hon har inte ens hunnit fylla 27 år.

Författarna beskriver mordet såsom det troligen har gått till samt händelserna därefter. Ibland kommer berättelsen så nära att jag funderar över vad som är sant och vad som är en engagerad advokats uppfattning om händelserna. Jag funderar också över huruvida det är OK att en kvinnas advokat tio år efter hennes död skriver en bok om mordet.

Baksidestexten säger att det här är en dokumentär berättelse. Boken är, också enligt baksidestexten, baserad på advokatens hågkomster och den ena systerns minnen och upplevelser. Alltsammans är sedan kompletterat med material från domarna i såväl tingsrätt som hovrätt samt intervjuer.

En del av boken beskriver bakgrunden till händelserna den där januarikvällen när en pappa släcker sin unga dotters liv. Fadime kom till Sverige som sjuåring eller som nioåring – min egen efterforskning ger olika uppgifter. Det är pappan som kommer till Sverige först som flykting. Det är också han som tar hit sina barn. Det är här Fadime växer upp. Och hon blir, i familjens ögon, väldigt svensk. Alltför svensk.

Största delen av boken beskriver hur Fadime blir en nutida martyr. Det säger till och med domprosten när hon håller begravningshögtiden i Domkyrkan. En kyrka där man normalt inte viger personer av annan tro än den kristna till den eviga vilan. Men Fadimes mord har fått stor uppmärksamhet i media. Och Domkyrkan har erfarenhet av mediatryck (heter det inte medietryck?) sedan bildspelet Ecce Homo, står det i boken.

Språkligt sett är den här boken definitivt inte i Nobelprisklass. På flera ställen hittar jag upprepningar. Att advokat Ericksson är betagen av den intensiva och vackra Fadime är ett exempel på detta.

Den som vill läsa mer om hedersrelaterade mord kan till exempel läsa Emre Güngörs och Nima Dervish bok Varför mördar man sin dotter? (Länken går till ett blogginlägg om boken.)


Läs min recension av boken hos Uppsalanyheter!


Livet är kort. Vissa liv är alltför korta.

Read Full Post »

Det snöar idag. Det snöar inte måttligt idag. Det snöar som fan idag, för att prata svenska. Och jag som bara vill ha vår! Jag till och med vårpiffade bloggen häromdan i vårens tecken. Vad händer? Det blir vinter igen… Igår var det ganska kallt här, idag mitt på dan när jag skulle skjutsa Fästmön till jobbet var det slask och runt nollan. Och sen nån timma eller två kommer det alltså sånt där vitt skit från himlen… Till och med min Mårbackapelargon vill ha vår – jag fotade en liten, liten knopp i morse idag på förmiddagen…


Det knoppas i Tofflans köksfönster.


För ett tag sen hade jag faktiskt två pelargoner
i mitt köksfönster. Tantvarning? Kanske det. Men en gång, i ett annat liv, fick jag en yttepyttepelargon av numera fröken Flängört*. Det skulle vara en apple blossom. Men det blev typ… en pinne med två små pelargonblad på. Jag slängde den i höstas.

Två dagar i rad har jag vaknat och känt mig bakfull. Och det kan liksom inte vara sant! I morse hade jag sån klumpvärk att jag fick skutta upp och ta ett piller vid åttatiden. Då hade jag druckit en (1) starköl på lördagskvällen. Och igår morse vaknade jag och var så yr att jag gick in i sovrumsväggen. Kvällen innan, alltså på fredagen, hade jag druckit två glas rödvin. Det blir man liksom varken full eller uppkäftig av, än mindre bakis.

När vi ändå är inne på krämpor är jag mindre bekymrad över mina bakissymtom och mer bekymrad över Annas onda fot. I morse Idag på förmiddagen när hon vaknade hade hon ont redan innan hon hade belastat den – hon hade ju liksom legat och sovit en helt natt. Jag tjatar:

Doktor, doktor!

Anna svarar:

Internet, internet!

Vi får se var detta slutar, jag kan ju inte tvångsskjutsa henne till vården, precis…

Vad händer idag? Inte mycket. Jag har sökt två jobb. Mamma har ringt och jag borde ha tankat på vägen hem från Annas jobb. Jag borde också ha tänkt på mat, men middag har jag inte ätit sen… Tja, jag vet inte när. Sista gången jag åt ett mål lagad mat var i fredags till lunch. Jag har ingen lust. Jag äter kanske ett par mackor och så fyller jag på med choklad – det finns massor här efter julen! Kanske ringer jag en vän.

I kväll klockan 19 blir det andra tillfället för mig att delta i distanshealing. Första gången var i onsdags kväll. Jag ska inte berätta allt jag kände och allt som hände under de 20 minuterna, men dessa inleddes och avslutades med hjärtklappning och hög puls. Är du intresserad av att delta? Kontakta Hortellskan!

Igår var det årsdagen av Fadime Sahindals död. Detta fick stor uppmärksamhet i media och Fadimes egen plats i Uppsala, ett litet torg, invigdes. Många skrev om det  på bloggar och i media. Jag skrev inte om Fadime. Jag ser Fadimes mamma och en syster ganska ofta. Men jag har också sett Fadimes grav – utan en enda blomma, utan nåt brinnande ljus, utan nån som helst utsmyckning. Var finns alla som tycker att årsdagen och invigningen av en plats är så viktiga i vanliga fall? Varför lägger inte nån en blomma eller tänder ett ljus på Fadimes grav

en vanlig dag?

Jag har jobbat i närheten av Fadimes grav. Jag har med egna ögon sett det bedrövliga skick den har varit i – och stundtals är i. Och jag ska gå dit – en vanlig dag.

Vad händer i veckan? I morgon jobbar jag min sista måndag på nuvarande ställe. På torsdag jobbar jag min allra sista dag på nuvarande ställe. På tisdag ska jag åka iväg på en anställningsintervju på förmiddagen för ett jobb jag mer och mer känner att jag inte vill ha. På fredag ska jag ha en liten mini-föreläsning om bloggande.

Vad ska du göra i veckan??? Skriv en rad eller flera och berätta!


*Fröken Flängört
var tidigare fru, men hon var egentligen lika fläng då. Varken skilsmässa eller namnbyte har gjort nån större skillnad. En del människor är liksom inte utvecklingsbara.

Read Full Post »

Nej, vädret var konstigt idag och framåt mitten av dan regnade det. Därför struntade vi i bad och åkte till Gamla Uppsala för att titta lite. Först gick vi till kyrkan, men där skulle det vara begravning så vi fick bara se kyrkan från utsidan. Kyrkan är väldigt gammal och byggd ovanpå ett gammalt hedniskt tempel. En gång i tiden var den faktiskt domkyrka också.


Vi fick bara se kyrkan från utsidan.

Vi skulle i stället ta en promenad runt högarna och läsa lite på informationsskyltarna.


En jättestor hög och en liten pojke som det regnade på.

Naturligtvis började det regna, men vi hann läsa en (1) skylt innan vi i rask takt gick mot Odinsborg för att luncha.


Vilka är begravda i högarna egentligen? Jaa, därom tvista de lärde, faktiskt.

På väg till lunchen såg vi en sten med ett tänkvärt citat av Dag Hammarskjöld.


En sten med tänkvärda ord av Dag Hammarskjöld.

I Gamlis kan man ta med sig mat och sitta utomhus – om vädret tillåter. Det finns bord med fasta bänkar, men man kan ju också slänga ner sig på en filt nånstans – utom på högarna, för dessa får man inte gå på längre.

På Odinsborg fanns inte direkt några barnrätter att välja på. Där serveras dagens rätt för 86 kronor och det tyckte jag var lite dyrt när vi var två. Så Elias fick lite vatten, bara.


Elias fick vatten och brö till lunch, fast utan brö…

Närå, vi hittade nåt på menyn som passade lille herrn. Det blev belgisk våffla med sylt och grädde. Inte det nyttigaste, förstås, men men… Själv tog jag en grillad macka med ost och ruccola. Den var lite seg. Lunchen kostade allt som allt ungefär en hundring för oss två tillsammans.


Vi visste inte riktigt vad en belgisk våffla var, men som synes var den god.

När vi kom ut igen regnade det fortfarande lite, så vi bestämde oss för att gå in på Gamla Uppsala Museum. Jag var där senast när det nyss hade öppnat, så det var ett tag sen… Cirka tio, elva år sen…

Museibyggnaden ser vid första anblicken ganska tråkig ut, men faktum är att den är allt annat än trist!


Utanför entrén fanns en vattenskål för fyrbenta besökare.

Vi blev vänligt bemötta av en trevlig tjej i museets reception. Elias gick in gratis eftersom han är under 18 år och jag gick in gratis eftersom jag viftade med presskortet. Elias hittade en dator där man kunde kolla in en virtuell vikingavärld. Jag kikade lite på bottenvåningen och utställningen där om området. Det var samma utställning som när museet öppnades. Lite trist, kan man tycka, men den är informativ. På bottenvåningen fanns också toaletter, en shop och en barnhörna.


Barnhörnan var inredd som en vikingabostad, men Elias var lite för stor för att leka där.

Så gick vi upp i museet. Vid det häftiga fönstret stannade Elias för att lyssna på lite information i några gigantiska lurar.


Giganiska lurar.

Jag passade på att fota fönstret i museet, ett öga ut mot högarna.


Ett öga ut mot gravhögarna.

I museet finns en massa saker att titta på – allt från montrar med spännande prylar som grävts fram till modeller och diverse tillfälliga utställningar. Man kan läsa om de gudar som dyrkades i Gamla Uppsala innan det blev kristet.


Min favorit blev Fjolner på grund av namnet och för att han drunknade i ett mjödkar…

Gudarna var också illustrerade. Kolla in min favorit Fjolner, nummer två.


Stackars Fjolner, nummer två!

När museet öppnade fanns inte så många saker från utgrävningarna av området och gravhögarna. Detta hade ändrats rejält och det var riktigt kul och intressant att se. Och mer lär det bli eftersom de senaste utgrävningarna tydligen bara har sommaruppehåll!


Här ser man några av de utgrävda föremålen, bland annat en hjälm, ett svär och hästgrejor samt ett krossat glas.

En av de modernare utställningarna i museisalen var Möt de döda levande av Uppsalakonstnären Michel Östlund. Den utställningen var främst audiell, så den funkar ju inte så bra för döva och hörselskadade.


Möt de döda levande.

Här kunde man via hörlurar lyssna på kända personer med Uppsalaanknytning.


FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld och poeten Karin Boye pratade.

Fler kändisar satt på väggen… En komiker och en stark kvinna, tyvärr ett offer för hedersmissbruk.


Tage Danielsson och Fadime Sahindal.

En radioman och författare och en gammal åskgud.


Gösta Knutssonoch Tor.

En annan ny grej i museet var bildspelet Tidsresan, tio minuter långt. Det fångade både Elias och mig, vilket borde vara ett gott betyg!


Tidsresan började redan 2000 år före Kristus.

Innan vi lämnade museet skrev vi våra namn i gästboken samt svarade på var sin enkät om museibesöket. Elias läser och skriver så bra och det var riktigt roligt att höra hans synpunkter! Vi var nog snälla i våra omdömen om museet, för övrigt. Vi tog en titt i museishopen, men handlade inget.

När vi kom ut i friska luften igen hade plötsligt solen tittat fram och det var bortåt 30 grader varmt. Vi bestämde oss för att varva högarna och göra ett nytt försök att besöka kyrkan.


Vi passerade ett gammalt träd.

Högarna är verkligen häftiga!


Högarna är häftiga! Det är faktiskt ”knöligt” i marken en bra bit bort.

Med mina nya och starkare linser kunde jag se ända in till stan och den berömda Uppsalasilhuetten.


Uppsala-silhuetten, något datormanipulerad.

Och så lite hög igen…


Mer hög!

På väg mot kyrkan passerade vi ett stenaltare som påven hade använt för en andakt när han besökte Gamla Uppsala 1989.


Stenaltare.

Men tro det eller ej, när vi kom fram till kyrkan var begravningen slut. Bara det att kyrkan var stängd för städning. Så vi fick titta på den från andra hållet, fast fortfarande på utsidan, dårå.


En fin gammal stenkyrka som vi gärna sett insidan av också. Men det gick inte idag.

Vi bestämde oss för att gå tillbaka ner till Odinsborg och köpa var sin glass, för nu var vi plötsligt väldigt varma. Disagården skippade vi helt idag. Passerade en hög med tre stenar. Nu hade vi lärt oss att stenarna markerade en ingång i gravhögen, där man hade grävt ut nån gång vid mitten av 1800-talet.


Tre stenar markerade ingången.

På Odinsborg var det lite kö till kaféet. Jag fnissade inombords åt en man med proggrunda brillor samt en hjärtformad stjärt som var inhyst i ett par grå byxor av nån sorts tweedkaraktär. I bakfickan stack en kam upp. Den var ROOOSA. Hade Fästmön varit med hade vi garanterat kollapsat – av hysteriskt flabb. Nu hade jag ju Elias med mig och fick skärpa mig. Den som såg Rosa kammen försiktigt plinga i klockan som skulle påkalla kassörskans uppmärksamhet hade garanterat kissat på sig. Om han eller hon var kissnödig. I sitt kölvatten hade Rosa kammen en kvinna hälften hans ålder, med en obeskrivlig bussarong med korsstygn, tror jag, och lika vit hy som Rosa kammen. Snacka om äktenskapstycke!

Innan vi lämnade Gamla Uppsala tittade vi in i en antikaffär. På vägen dit såg vi ägarens söta hynda ligga och dåsa i solen på en kudde.


En slö och söt hynda.

Men vi klappade INTE hunden eftersom ägaren vid min förfrågan om vi fick göra det sa att hon kunde vara lite bestämd av sig. Elias är lite hundrädd så jag ville inte utsätta honom för en ilsken hynda. Däremot höll jag på att klampa in i antikägarens hem, pinsamt nog…

Trötta och varma åkte vi så hem till mig där vi slängde oss en stund i soffan och softade. Sen satt vi nån halvtimma och la pussel – av de cirka 1 500 bitarna är kanske 650 – 700 lagda. Elias fick dit två stycken, vilket är superbra!


Vi softade i min soffa. Jag, till höger, har gigantiska näsborrar, som synes.

I morgon hade Elias tänkt hänga med mamma till jobbet, men det går tyvärr inte så bra. Så han får hänga med mig igen. Fast jag har inga planer för dagen mer än att vi måste åka hem till mig så att jag får duscha och tvätta håret. Det gör jag helst i min egen dusch.

Äventyret fortsätter…

Read Full Post »