Semestertyper vi ogillar – mänskliga sommarplågor

Ett inlägg om sommarens mänskliga plågor.

---

 

OBS! Det här inlägget är kategoriserat som trams och ironi. Ta därför nedanstående för vad det är. Eller, om du är humorlös, läs inte!

 

Så snart värmen, sommaren och semestern kommer dyker de upp. En masse! Jag talar om mänskliga sommarplågor. Semestertyper, det vill säga personer som, enligt Metro, skiftar personlighet och blir outhärdliga att umgås med. 

Precis som regniga dar dyker de upp, de mänskliga sommarplågorna. Enligt Metro finns det fyra typer som vi älskar att hata. Läs och gör din egen bedömning! Mina åsikter och spontana reaktioner finns förstås med!

1. Strandskrålaren
   Strandskrålarens högsta dröm är att vara huvudattraktionen på en musikfestival. Men h*n är inte så musikalisk och får nöja sig med ett begränsat område, som till exempel en strand. Där plockar h*n fram en gitarr eller en musikanläggning.
   Min åsikt: Otroligt störande typ! Helt i klass med människor som skriker privata dialoger i sin mobil.
   Min spontana reaktion: Jag vill inte höra!
2. Gnällspiken
   Personen hatar sommaren och värmen och semestrar helst i november. Håller sig gärna undan, men råkar du träffa på typen kan du förvänta dig en tirad om vädret (”det var mycket bättre förr”). Strandhäng och öl på uteserveringen är inget för typen.
   Min åsikt: Rätt vettig människa!
   Min spontana reaktion: Rain rules! Fast öl kan man dricka jämt, oavsett väder!
3. Sportfånen
   Sportfånen passar in sin semester helt och hållet efter VM, EM, OS och allt vad det nu heter. Att umgås med typen innebär alltid nån form av sport.
   Min åsikt: Inte min typ!
   Min spontana reaktion: Uschaaan! På ren östgötska.
4. Grillkungen
   Denna typ känns igen på lukt och rök som sprider sig i hans kvarter. H*n lagar inte mat i vanliga fall, men under sommaren blir h*n plötsligt expert på allt som har med grillning att göra. Det enda du kan göra är att hoppas på en regnig sommar…
   Min åsikt: Besserwissrar och skrytpell*r, har jag insett att grillkungar är.
   Min spontana reaktion: Regndans.

Så… Är DU nån av typerna och vilken typ tycker DU mest illa om??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

En grillkung in action.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikvariat blir Omnikvariat i Uppsala

Ett inlägg om ett spännande ställe.

---

 

Igår läste jag en intressant artikel, signerad Anna Ehn, i lokalblaskan, om förvandlingen av ett bokantikvariat. Här i Uppsala finns det några stycken antikvariat för böcker. Många är riktigt bra, andra är… lite sämre. En del har rentav varit så röriga att endast ägarna har hittat i dem. Då får jag som kund bara lust att vända i dörren. Jag gillar nämligen struktur och ordning – det är då jag gör det där fyndet eller oplanerat inköpet, boken som inte står på min lista.

Jag har inte själv nån vidare ordning bland mina böcker, men de är ju å andra sidan inte till salu.

På Dragarbrunnsgatan i centrala stan finns flera antikvariat. Det som nu håller på att omvandlas till ett Omnikvariat hette tidigare Antikvariat Claes Olofsson. För tillfället finns där mest böcker, förstås, och en liten kafédel. Dessa ska emellertid snart kompletteras med en scen och ett galleri. Bakom Omnikvariatet står den ekonomiska föreningen Omnikultur. Ann Bredenfeldt i föreningen säger i UNT-artikeln bland annat:

[…] Det här ska vara en mötesplats. Ett rum med ett lugnare tempo, där man kan varva ner från vardagsstressen, ta en kaffe, läsa en bok […]

En annan person i föreningen, Ulf Stålhandske, utlovar

[…] många olika typer av kulturyttringar i samma lokal. Och det ska kännas enkelt och opretentiöst att komma in, vara låga trösklar och högt i tak […]

Omnikvariatet är förstås redan öppet, men har än så länge alltså enbart litteratur och kaffe att erbjuda. Premiärdagen för scen och galleri är den 21 februari, enligt UNT-artikeln. I artikeln avslöjas att det framöver planeras dockteater, soaré med teaterelever från Sigtuna folkhögskola, konst, kurser, foto, film, workshoppar med mera.

Min spontana reaktion är att det känns spännande och lite nytt och att jag vill ta mig dit så snart jag kan – om än bara för att glo på böcker…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utredningen om sju skott drar ut på tiden

Ett diskutabelt inlägg, helt enkelt.

---

 

Tisdagen den 8 april klockan 4.15 låg jag och sov. En minut senare vaknade jag av sju stycken skott som följde tätt på varandra. Jag vet att det var sju skott, för jag räknade automatiskt. Det var som en reflex. Kanske för att jag nånstans har hört att man som vittne ska räkna antal skott om man hör några. Självklart önskar jag förstås att alla slipper räkna skott, än mindre vakna av dem.

Men jag blev väckt av skotten den där tisdagsmorgonen i våras och jag räknade dem till sju stycken. Det som hände var att en anhörig till en granne till mig blev skjuten av polisen. Mannen avled. Skjutningen föregicks av att mannen hade hotat sina anhöriga och därefter tillkallad polis med knivar. Säkert har massor av vittnen och grannar blivit förhörda, men inte jag. Och det nog ingen miss, jag tror inte att jag kan tillföra nåt.

Idag läste jag på Radio Upplands webbplats att utredningen drar ut på tiden. Det man anger som skäl till dröjsmålet är att det inte kommer några besked från Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL (ja, man hette SKL långt före Sveriges Kommuner och Landsting snodde versalerna!) om de kulor och vapen som användes vid dödsskjutningen. Enligt vad det verkar prioriterar laboratoriet inte de fall där man redan vet vem som är inblandad och den/de inblandade inte är frihetsberövade på grund av detta.

Det är naturligtvis jättejobbigt för alla inblandade – såväl anhöriga som de skjutande poliserna – att utredningen, nu inne på femte månaden, tar sån tid. Inte blir saken mindre komplicerad heller av att det var en ganska känd person som sköts till döds av polisen – det var Mesut Sahindal, bror till Fadime. Du vet, hon som blev mördad av deras gemensamme pappa.

En vanlig tid för analys av vapen brukar vara nånstans mellan 20 och 30 dagar för SKL. enligt laboratoriechefen Tore Olsson. Men inte nog med att SKL inte tycks prioritera fallet – om jag nu tolkar inslaget på Radio Uppland rätt – man skyller på att det är brist på vapenanalysspecialister.

Min spontana reaktion är att det ytterst märkligt. Och så klart jag undrar vad det egentligen beror på att analyserna dröjer. Det kan ju liksom inte vara så mycket krångel, eftersom man ju har både vapen och kulor. Som allmänhet blir man i stället fundersam om det handlar om nånting annat. Jag tycker själv att ett fall där poliser är inblandade i en dödsskjutning borde få högsta prioritet. För vad hände med de tre poliserna som sköt mot mannen den där aprilmorgonen? Jobbar de eller är de tjänstebefriade?

Jag kan förstå att det uppstår kaos i en otroligt pressad situation där man känner sig trängd och hotad. Jag kan också förstå att de anhöriga vill få svar på om polisen agerade fel. Samtidigt undrar jag om man nånsin får det. En av kulorna träffade bevisligen Mesut i huvudet och han avled. Men berodde det på att polisen siktat på huvudet eller var det en kula som helt enkelt träffade fel, ett skott som avlossats i en trängd situation? Hur ska man veta?

Redan den 8 april kände jag att det bara finns förlorare i den här händelsen – en 34-årig man förlorade livet, en familj förlorade sin son och den polis av de tre på plats som avfyrade ett skott förlorade på sätt och vis sin oskuld.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur är det med pokerfejset?

Ett inlägg om att ditt ansikte faktiskt avslöjar dig.

Det här med pokerfejs är nånting jag har jobbat på under åren!  Som ung hade jag svårt att visa känslor. Som ung vuxen fick jag skit för att jag var så kall. Som äldre vuxen fick jag kritik för att jag visade för många känslor. Vem sa att det var lätt att vara människa..?

Arg Toffla. Totalt befriad från pokerfejs.

Som vanligt gäller väl att lagom är bäst när det gäller att avslöja vad man känner. Men positiva känslor är ju för det mesta helt OK – så länge vi inte snackar om glädje som i skadeglädje. För även om skadeglädje är den sanna glädjen, det vill säga den är positiv för en själv (man kanske har vunnit över nån i en tävling, till exempel), så är den ju rätt… taskig, på lätt svenska.

Den amerikanske professorn med det svenskklingande namnet Paul Ekman har studerat ansiktsuttryck. Han har bland annat kommit fram till att det finns sju ansiktsuttryck som är lika världen över:

1. sorg
2. glädje
3. rädsla
4. ilska
5. avsmak
6. förvåning
7. förakt

På ett ungefär, i alla fall. Ibland försöker vi dölja våra spontana reaktioner, men det finns små, små tecken som avslöjar oss. De kallas för mikrouttryck och är såna som snabbt drar över ansiktet och försvinner. Falska leende, för att ge ett konkret exempel.

Den som ljuger avslöjas på bland annat sina ögon och sina mikrouttryck, men också på kroppsspråk, gester och tonfall. Spännande!

Jag är skitdålig på att ljuga, så jag ljuger inte. Inte medvetet, i alla fall. Däremot har vi väl alla vår version av sanningen ibland. Känslor har jag väldigt svårt att dölja – såväl glada känslor som ledsna eller arga. Det går nog inte att förändra mig, men jag kan fortfarande träna för att bli bättre på att välja mina strider. Precis som många andra jag känner (till).

Hur är du? Har du pokerfejs eller tycker du själv att du avslöjar dina känslor alldeles för lätt? Brukar du lyckas eller misslyckas med dina lögner?

Livet är kort.

Read Full Post »

“Möten face to face – inte på Facebook”

Läser en lysande krönika av den urbane observatören Bobo Karlsson på Svenska Dagbladets hemsida.  Det handlar om att det som upprör nån kan hyllas av en annan – i detta fallet när det gäller möten mellan människor.

Bobo Karlsson berättar om en taxiresa en het sommardag i Stockholm. Taxichauffören ondgör sig över en tjockis i shorts. Bobo Karlsson argumenterar att ingen ska få ha shorts i såna fall.

Evita Peron införde kavajtvång för herrar och olika generaler i landet försökte förbjuda shorts. Bland annat. Bobo Karlsson menar att jeansrevolutionen i Argentina genomgicks av människor

[…] i kostym och väst […]

Det finns många lagar, konstaterar Bobo Karlsson. En del är farliga, andra tokstollig och vissa religiösa. Stockholmskrogarna skiljer ut folk från fä redan i entréerna – det handlar om etnisk, social eller åldersmässig apartheid, menar Bobo Karlsson. Visserligen diskret, men ändå.

En safari i stan, signerad Bobo Karlsson.

                                                                                                                                                                                                                                                       I Stockholm väntar ingen på att röd gubbe ska bli grön innan man korsar en tom gata. Det gör man i Berlin, enligt Bobo Karlsson.

I Beirut går tjejkompisar hand i hand – den ena bär slöja, den andra kort jeanskjol. I Marrakech och Tanger har Bobo Karlsson siktat kvinnor på vespor. Kvinnor med spännande och skarpa blickar som kikar ut genom den öppna strimman i ansiktet. Samtidigt jagas beslöjade kvinnor i Frankrike. Men i Stockholm, där använder man solglasögon för att dölja ansiktet. Gärna av dyrt märke. Och om detta tycker Bobo Karlsson

[…] fegt i hemlighet. Åtminstone för mig, som fortfarande vill ha möten face to face och inte på Facebook, är detta smått kränkande. Så ogenerat säger jag bara: Förbjud solglasögon!

Den här krönikan är intressant för att den drar paralleller mellan solbrillor i vår kultur och slöjor i andra.

Tänkte inte på det…

är min spontana reaktion…

Bobo Karlsson bor i Rio de Janeiro i Brasilien och har skrivit boken Urban Safari om tolv storstäder. (Kom nyligen ut i pocket för andra gången.)

Read Full Post »