Retligt

Ett irriterat inlägg.

---

 

Rethosta!

Bara för att jag inte höll det för mig själv, i tanken, utan uttalade det, kom ett rejält bakslag: hostan, som jag påstod var bättre, var för jäklig, på ren svenska i natt. Jag försökte ligga i sängen och glo på nån gammal thriller med Richard Gere, men det var omöjligt att hänga med på grund av hostan. Snacka om att det är en riktig rethosta jag har fått! Den höll mig vaken av och till frampå småtimmarna och nu på morgonen väckte den mig.

Jag börjar bli lite stressad för att jag inte har skrivit vissa saker. Men det är inte så lätt när mamma huserar i gästrummet. Mitt arbetsrum ligger vägg i vägg (tunn sådan) och det är ett stort, fult valv mellan rummen. Jag får alltså skriva i min säng, vilket inte är särskilt bra ergonomiskt sett. Ryggen gör ont och belysningen är som den är i ett sovrum. Efter helgen får jag väl försöka göra ett ryck, trots allt.

Till julen slog mina blåa hyacinter ut och de började dofta lite grann i alla fall. Rippes tulpaner slog också ut och blev ännu vackrare. Granen barrar förvånansvärt lite och sprider väldoft i vardagsrummet. Men nu är julen slut och därför är sidhuvudet bytt.

Rippes tulpaner har slagit ut.

 

Idag är det visserligen lördag och helg, fast en vanlig helg bara. Jag ska försöka få igång Clark Kent* och ta en tur till Stormarknaden (med den skitfula, uppdaterade webbplatsen – som bokstavsmänniska hittar man ingenting, för sidan är liksom uppbyggd som för ett barn. Kartan är skitdålig och svårläst. Uppenbarligen har formgivaren inte tänkt på användarna!) för att handla mat och göra några ärenden åt mamma, som inte orkar följa med. Jag lär väl inte vara ensam där, men jag kan nog ha rätt vassa armbågar och vara effektiv om jag sätter den sidan till.

Jag längtar efter min Fästmö, men hon har startat ett maratonarbetspass och åker sen hem till sig mest för att sova lite. Det är priset hon får betala för att hon fick ledigt julafton och juldagen. Det är skitkallt ute och jag önskar att jag hade kunnat skjutsa hem henne från jobbet, men jag har en gäst som ställer vissa… krav på min närvaro. För de uteblivna pussarna i bilen blev Sarah Dawn Finer viss kompensation, men henne vill jag ju bara se och lyssna på, inte pussas med.

En liten stunds surfning nu för att kolla media på nätet innan jag skuttar upp i mitt kalla hem och gör mig redo för avfärd. Vad händer hos dig idag???

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 38: Ja och Nej

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Det är torsdag om jag kan läsa kalendern rätt. Det betyder en summering av den gångna, Tofflianska veckans höjdpunkter (ja) och lågvattenmärken (nej). Och det är inte svårare än så här:

Ja

• En spännande bok att recensera (Tack, Bonniers, för förtroendet!)
• Amarone della Valpolicella 2010 (Ett gott vin.)
• Ti amo (Ett vin som både var gott och hade en snygg ”etikett”.)
• Fina grejor för boktokar på Rusta (Snygga lådor och tapeter!)
• Inga hål! (Mina tänder var hålfria fortfarande efter ett och ett halvt år!)

Nej

• Tre nej på sökta jobb under en dag (Det tre för många.)
• Teknikstrul (Sånt man inte kan göra nåt åt, men som är väldigt irriterande.)
• Journalistproffs på löpsedlarna (Pinsamt, Expressen!)
• Spikning under mitt sovrum fram till 22.20 en söndagskväll (Det är inte OK.)
• Hemmafestare under mitt sovrum (Det är inte OK när festen drar ut på småtimmarna.)
• Utredningen om sju skott drar ut på tiden (Det känns inte alls OK.)
• Varför är det så dyrt hos tandläkaren och varför vill UL:s ägare ge de egna anställda rabatter? (Orättvist!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På en räkmacka… eller nåt annat…

Ett inlägg om guldkanter i tillvaron.

---

 

Räkmacka, kaffe och bok – min lunch igår vid mitt bord hos Kurre.

Ingen bra natt i natt. Jag hade ont i ryggen och kunde inte sova. Eller jo. Jag somnade kanske runt tretiden för att vakna tre timmar senare – i gästsängen. Det fanns liksom inget annat alternativ: skulle jag få en blund i ögonen fick det bli sängen i gästrummet, den säng som är fastare än dubbelsängen.

Men det var inte bara ryggen som höll mig vaken utan också det jag skulle fundera på över natten vad gäller arbetet. Frampå småtimmarna hade jag ett förslag som jag la fram till chefen i morse. Vi var totalt överens och skakade hand.

Vad det innebär? Tja, inte nån räkmacka precis, som den jag åt till lunch igår när jag återvände till mitt bord i min hörna hos Kurres. Men det innebär två månader till på min nuvarande arbetsplats. Jag ska introducera en ny kollega på måndag i arbetet och därefter täcka upp efter en annan kollega som arbetar sin sista dag i morgon. Och nej. Jag fick inte det jobb jag hade sökt och den andra tjänsten ville jag inte alls ha, så den sökte jag inte. Nu ska du veta att jag inte är ett dugg ledsen, utan lättad. Självklart är jag orolig för framtiden – det har jag varit varje dag i över fem års tid nu – men det skulle kännas fel att stanna på en arbetsplats där man inte brinner för arbetet som pågår. Jag skulle aldrig kunna göra mitt bästa i längden. Nu kan jag göra mitt ganska bästa den korta tid som är kvar. Alltså lättnad.

Fästmön och jag har varit en tur ut till Förorten och utfört ett ärende. På vägen tillbaka tog vi var sin burgare på Max och handlade lite Sista april-gott på Tokerian. Jag jobbar ju i morgon fram till klockan 15, medan Anna är ledig. På torsdag sen är jag ledig, men Anna jobbar. På fredag, av alla dar, har Anna semester för ett viktigt möte, medan jag jobbar. Två timmar, har det visat sig. Därför ska jag faktiskt passa på att fika med en ny bekantskap i Märsta!

Orange is the new black från A & A.

Men nu är det fortfarande tisdag.  Vi har nyss kommit hem och jag har slitit upp ett grönt paket som jag hittade i min postbox. Man kan nästan tro att jag fyller 50 igen. Tack snälla människor – i det här fallet A & A, eller FEM och hennes sambo! Ni är för gulliga! Den här boken var totalt oväntad, men jag har hört gott om serien på Netflix som ju baserar sig på boken.

Perkolatorn har nu puttrat färdigt och vi har gofika på gång med mazariner. Jag har ju bara gofikat två (2) gånger tidigare idag – med tårta. Men eftersom jag gick ner sex kilo när jag var sjukskriven, måste jag ju bättra på kroppshyddan igen så jag inte försvinner helt. Eller hur? Det är det som kallas guldkanter – eller räkmackor – i tillvaron…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag med sorgliga förberedelser och annat

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.

Det är lika varmt idag som igår. Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Packad.

Måndagen inleds på fjärde våningen. Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Usch

Ja, bättre kan jag inte sammanfatta natten. Jag har sovit högst fyra timmar. Dels hade jag svårt att somna trots att jag var jättetrött, dels vaknade jag, när jag väl hade somnat, fram på småtimmarna och kunde inte somna om. Jag har haft och har ganska ont i magen. Det känns som om det är mitt bråck på magmunnen som bråkar, för jag mår illa och jag har ont högt upp i magen. Det är en irriterande och molande värk och sömnbristen gör att det känns som om jag är bakis. Det är jag inte. Jag tog ett glas vin till maten igår, så bakis kan jag knappast vara.

Jag tog ett glas vin till maten igår kväll.

På jobbet är det massor att göra och folk hoppar på mig så snart jag visar mig – både i fredags och i morse, i alla fall. Det är roligt att mina tjänster är efterfrågade, men jag känner mig rörig i skallen just nu och vet inte riktigt var jag ska börja. En sak har jag gjort i alla fall. Strax före operationen kom jag på lösningen på ett tekniskt problem vi har dragits med länge på en av institutionerna. Det var inte så att jag hittade en vettig förklaring utan bara en tänkbar lösning. IT-ansvarig hade ringt och lämnat meddelande i röstbrevlådan att vi måste ta tag i detta och i morse gjorde jag det. Vi får se om min lösning fungerar. Om den gör det är det hela väldigt märkligt, eftersom vi i ännu större utsträckning borde ha samma problem på den andra institutionen jag jobbar för. Men där har vi inte märkt problemet alls.

Jag har bokat in några luncher i veckan och på fredag eftermiddag ska jag delta i ett seminarium om Vetande i Wikipedia. I morgon är det tisdag och då jobbar jag som vanligt för institution 1 högst upp i huset, i mitt fantastiska kontor. Jag ska gissningsvis fortsätta arbetet med forskningssidorna på webben där, jag vet inte om det har nånting under min frånvaro.

Tio grader kallt var det i morse också.

Min tjänst sägs vara förlängd till den 31 mars, men jag har inte sett det varken i det administrativa systemet eller på papper (anställningsbevis). Tanken är att jag ska jobba lite för intendenturen också i huset (hur jag nu ska klämma in dessa procent i tjänsten). Det handlar främst om att få snurr på skärmarna i entrén, men också att göra nånting av affischstället som en av forskarna hade några entusiastiska idéer om. Vi får se om idéerna går att realisera.

I kväll lär jag vara aptrött, så det blir en dusch och sen kanske lite TV och därpå tidig sänggång. Jag ska få min matkasse från Mathem nån gång efter klockan 18. Det ska bli spännande att se om detta kan vara nånting att ha i framtiden. Fem middagar för fyra personer – varav flera middagar innehåller mat jag inte kan äta – kanske inte blir helt rätt för mig personligen. Jag är ju dessutom ensam i hushållet de veckor Fästmön inte är hos mig. Och hemma hos Anna är de ju fem, ibland sex, när jag är med. Njae, Mathems kasse kan vara lite för oflexibel för att passa mig, men vi får se. Jag ska titta, testa och begrunda – en recension blir det förstås på en blogg nära dig sen!

En matkasse anländer i afton.

Livet är kort.

Read Full Post »